Hjärtsnörp

Nyss på FB från kille jag helt klart skrivit om här:

bra blogg du har

Fick sån panik, jag kräktes nästan. Höll mig lugn och låtsades vara oförstående och det visade sig senare att det bara var ett lömskt försök till att hitta en EVENTUELL blogg och att han egentligen inte vet någonting. Men först skrev han att han fått en länk på mailen och där och då var jag typ beredd på att hoppa ut genom fönstret. Gud jag blev så rädd. Jag vet inte hur svårt det är att hitta hit men om man väl gjort det och känner mig är det så övertydligt vem det är som skriver. Jag behöver en internetcoach, hur ska jag göra för att skydda mig? Sluta skriva utlämnande? Nääää.

Is this it

Det enda jag tänker på nu för tiden är hur gärna jag vill säga upp mig. Jag vill kalla in min chef till ett möte, säga att jag inte vill jobba kvar och sen som svar på frågan om vad jag ska göra istället bara rycka  på axlarna och le. Mina kompisar skickar långa sms om hur bra det vore för mig, att det som spelar roll om tio år är min hälsa och inte hur mycket pengar jag hade över till shopping och öl. Det är sant. Varje vardag vaknar jag med ont i magen och ingen mellandagsrea i världen kan bota det.

Inte för att låta som en fondförsörjd bloggare nu (well...) men tänk er att bara gå upp vid nio, läsa tidningen (mer än bara Rocky alltså), äta rostat bröd och typ andas. Sen göra arbetsprover till perfektion, få VG på hela litteraturkursen och framför allt ha tid över till att skriva på vad jag vill. Små noveller, brev till försummade släktingar, inte vet jag. Mer än att bara skriva anteckningar på mobilen till en roman som inte ens har någon handling än. Komma igång med något som betyder någonting på riktigt och som inte alls över huvud taget handlar om att koka kaffe till andra och sedan plocka undan deras disk.

Vara fattig och leva lite. Spela skivor när det kniper. Kanske jobba någon dag i veckan via en vikariepool för att ha råd att uppehålla de traditionsenliga tisdagarna på Indigo och ett paket Hubba Bubba när det är fest. Jag bor ju ändå redan hemma och förutom mina impulsköp på eBay och smsköp av extra datamängd har jag knappt några utgifter.

Jag pratade med min psykolog om det igår och försökte nysta lite i huruvida jag skulle kunna få en sjukskrivning. Det verkar svårt men kanske på halvtid. Jag ryser när jag tänker på det, så underbart. En liten sjukskrivning och sen bara aldrig komma tillbaka igen.

När man hatar sitt jobb så mycket att man vill att det ska gå dåligt för dem är det nog dags att säga hejdå. Och just nu vill jag repa alla konferensrumsmöbler med en nyckel, gömma en ruttnande fisk i en ventilationstrumma och glömma skicka viktig post. Så... Ja.

The Talk

Klockan nio imorse skulle jag ha lönesamtal och till att börja med var min chef tio minuter sen. Att jag inte är stabil nog för att slå näven i bordet och argumentera mig till en skälig lön är väl rätt underförstått då jag nu för tiden inte ens kan försöka komma ihåg att ansöka om ett lånekort på biblioteket utan att få stresseksem. Helst av allt ville jag skjuta upp hela samtalet men jag vet hur det ligger till med det här företagets hantering av retroaktiv löneökning (= har aldrig hänt) så jag bet ihop. 

Oh dear.

Att jag igår satt och läste tidningen vid lunchbordet när han kom in på morgonen var tydligen inte bra. Han vill att jag ska sitta redo när alla kommer in och le som en sol. Jag undrade om det inte var okej att jag tog en liten paus i och med att jag redan varit på jobbet i en och en halv timme vid den tiden, gjort frukost till alla och städat upp de andras fredagsölsrester. Nähä. 

Jag ska ge komplimanger till samtliga varje dag och aldrig visa en känsla annan än sprudlande glädje för en lön lägre än min lillebror får som konduktör på tvärbanan. Angående att jag jobbat där i tre år med svindålig lön sa han att han inte tycker att personer i min roll ska ha så hög lön. Men han tar ändå för givet att jag ska vilja göra karriär inom administration. Hahahaaaa.

Efter ett tag insåg han väl att han kritiserat mig konstant i 40 minuter utan egentlig grund så till slut fick jag 500 kr extra eftersom han ville ge en signal om att han egentligen tycker att jag är "ganska bra". Tack!

Nya friska tag

Hela förra veckan var jag så sjukt jävla nervös inför läkarbesöket. På torsdagen då jag skulle dit var jag så ängslig att jag skakade och även både svim- och spyfärdig.

Väl där kändes det som att alla i väntrummet stirrade på mig och när min läkare kom och släppte in mig på sitt kontor började jag gråta på en gång. När jag berättat vad som hänt tittade han lite bekymrat men ändå frågande på mig och sa att jag måste vara stark och att det kommer gå över av sig självt. Fucking WHAT? Sen frågade han om jag har någon kontakt med Fredrik nu och om jag kände att jag kan prata med honom. Vänta lite. Va? Det visade sig att han hört fel (gissar på att han hörde drog istället för dog) och trodde att vi bara hade gjort slut. Gud. Efter det lilla missförståndet fixade han en remiss till en akuttid hos psykologen så jag antar att de kommer ringa snart.

Idag på jobbet ville min chef prata med mig. Han stängde dörren till konferensrummet och frågade hur jag mår. Min underläpp, ni kan ju tänka er. Sådär, pep jag fram innan jag började snyfta igen. Jag berättade att det är ganska dåligt men att jag har börjat ta tag i det så att det förhoppningsvis kommer bli bättre snart. Påminde honom om allt som hände förra året och han nickade och kom ihåg. Han sa typ att det är tråkigt att jag är ledsen men att jag måste kunna sköta mitt jobb också. Att det är viktigt att receptionisten är glad så jag får försöka att gaska upp mig lite. Alltså jag orkar inte. Blir så himla arg på den där typen av behandling av anställda. Ena stunden var han snäll och sa att det bara är att säga till om jag vill vara ledig någon dag för att sen i nästa mening påpeka att jag måste vara piggare och gladare på jobbet eftersom det är min viktigaste arbetsuppgift. Då skulle jag vilja se honom sitta i repan och skratta&le när det känns som att ögonen ska ploppa ut av tryckande tårar som vill ut. Dessutom blev jag ledsen av att han tycker att jag jobbar dåligt för det tycker inte jag. Jävla överdrift, bara för att jag inte hälsade megaglatt imorse betyder väl inte det att jag inte gör mitt jobb. Pepp med lönesamtal nu i veckan som jag redan skjutit upp eftersom jag känt mig så instabil. Jippie. Hatar allt.

Mobilt BankID är det bästa som hänt telefonskräcken

Helgen var en dimma men inte av det öliga slaget. Bara gamla säsonger av Mad Men och eftermiddagsnaps. I dag gick jag in på Mina vårdkontakter och bokade en läkartid till på torsdag så att jag förhoppningsvis kan få hjälp med att komma till en psykolog. När jag var femton och hade ont i huvudet bokade en läkare hjärnröntgen åt mig för att jag skulle sluta oroa mig för tumörer. Det var det snällaste, men också det enda snälla, en doktor gjort för mig och förutom det har jag extremt dåliga erfarenhet av läkarbesök. Ingen tar mig på allvar och det värsta var när jag grät av smärta pga ryggskott och läkaren klappade mig på armen och sa inte ska du vara ledsen, du som är så fin. Sen gav hon mig Alvedon trots att jag inte kunde gå. Carema såklart, hah.

Jag har hört att det är viktigt att påpeka att man inte klarar av vardagen för att få en tid snabbt, och det kan jag ju inte. Hey, man kan inte sitta och gråta i repan. Men är det någon som har andra tips på hur man får läkare att ta en på allvar i sådana sammanhang? Vill ha en tid typ igår.

Och att jag ens VILL ha en tid hos en psykolog är ett sjukt stort framsteg, hurra för mig!

Det gick inte över

Mamma märkte något men jag tittade bara bort och gick iväg. Mumlade något och tog med mig middagen till övervåningen. När jag vaknade i morse var kuddarna fortfarande blöta av all gråt. Jag vet inte om det här är någon hormonell dipp av något slag eller om det är nu allt kommer ikapp mig och att det ska vara såhär hela tiden nu. Jag har börjat tänka på högstadiet då killar kom fram till mig och sa att de hatade mig och frågade varför jag var så ful. När det hände svarade jag ibland något spydigt tillbaka och sen var det bra så, jag tänkte inte så mycket mer på det vad jag minns. Men nu.

Mina kompisar är sjukt oroliga och mina kollegor söker hela tiden min blick för att se om mina ögonfransar är ihopklibbade när jag kommer ut från toaletten. Det är de. Om någon frågar hur det är idag eller typ bara nuddar min arm kommer jag bryta ihop fullständigt.

Hjälp.

Vill inte vill inte

I dag under lunchen råkade min fasad spricka. Än en gång frågade någon välmenande person hur det är att fortfarande bo hemma and I snapped. Sa att jag tycker det är lustigt att det folk är mest oroliga för gällande mitt psykiska tillstånd är just det och att det faktiskt finns mycket annat att välja på för mig att må dåligt över. Oroliga blickar byttes mellan kollegorna runt bordet. Mina ögon blev vattniga och sen gick jag.

På chatten planerade mina kompisar middag för ikväll och jag ville verkligen inte komma. Sa att jag blir stressad av att umgås hemma hos folk på vardagar och söndagar och föreslog lördag istället. Weirdo, tyckte de och sa åt mig att komma över det. Jag blir stressad av minsta lilla nu för tiden och låg nästan sömnlös härom natten bara för att min lilla distanskurs börjar om två veckor. Men framför allt ville jag inte komma därför att jag inte vill prata sånt som får mig att gråta, trots att jag vet att alla andra tycker att det vore jättebra för mig. Och alla är på mig om så mycket. Gå till psykologen, ät inte mer halvfabrikat, du måste börja träna, spara mer pengar nu när du kan. Under en av miljarders interventions gällande min prokrastinering av bearbetning av jobbiga grejer kom vi överens om att mina kompisar skulle fixa en psykologtid åt mig så att jag med telefonskräck och ovilja slapp. Inget hände på två månader men nu idag sa de att man tydligen inte kan boka tid åt någon annan så jag måste göra det själv. Alltså jag orkar inte.

Jag orkar inte.

Och nu kommer mamma märka att det är något också, faaaaaaaan.

Vacay + efterspel & drömmar

Nu sitter jag under lysrör igen. Solbrännan flagnade som vanligt av i ankomsthallen på Arlanda men jag försöker ändå att bära så mycket pastell och vitt som möjligt nu innan det är helt för sent.

Är så irriterad på hela personalstyrkan på jobbet redan. Varje dag frågar de mig om var servetter finns, var lampknappen är, om det finns knäckebröd. OMFG LETA LITE. Efter det här jobbet kommer jag aldrig mer ställa en dum fråga, jag lovar. 

Under semestern läste jag mycket (fem böcker på nio dagar ändå!) och skrev långa och alldeles för självupplevda historier till en kommande roman. Som i högstadiet när jag funderade på att ha uppsatt hår i ett år, helst i en sådan knut som inte avslöjar något om längden, för att sedan på skolavslutningen släppa ut det och överraska alla med mitt nya utsparade svall. På exakt samma sätt är jag sugen på att sitta hemma med avstängd mobil varje kväll och låtsas kolla på Gossip Girl men i själva verket skriva världens bästa, roligaste och mest tänkvärda bok. Men jag har egentligen ingen story och hämmas av att eventuellt hånas av de där begåvade smartisarna som gick i kulturklassen på gymnasiet. Ser dem framför mig, hur de sitter där på Ritorno och fnissar efter att ha läst min bok "på skämt". Ryser. Jag vill att Martin Kellerman ska lägga till mig på Facebook efter att ha läst den för att han blev kär i mig och jag vill att recensenter ska skriva att de skrattade högt så att det kan stå på omslaget sen när den kommer som pocket. Hur lång tid tar det att skriva en generationsroman? Vill helst vara klar innan maj så att jag inte missar några soltimmar. Bra mål om jag får säga det själv. 

En annan grej jag tänkt på och som dessutom relaterar till ovanstående är detta: 

Jag har ställt mig tveksam till om deltagarna i t.ex. Idol är ärliga när de gör till rösten i auditions och uppträdanden. Eftersom man i Idol även får höra alla tävlanden prata hör man ju på en gång att den mörka och raspiga soulrösten i uppträdandet inte limmar med den målbrottiga vänersborgsdialekten. Då tycker jag att det känns tillgjort och falskt.
Men: De kan sjunga så och om de kan det är det väl knappast falskt? Om de behärskar tekniken är det på riktigt, även om den är inspirerad eller tillgjord?

Så tänker jag ofta om skrivande också. Om man skriver som man pratar och tänker i sin blogg men uttrycker sig som Paul Auster eller Sylvia Plath i andra sammanhang, är det falskt då? Eftersom det inte enbart kommer från en själv? Jag antar att det är okej så länge man bara skriver så man själv förstår och inte använder ord som man aldrig ens skulle tänka. Jag får alltså inte använda ord som vomera eller fellatio i en text för de finns knappt i mitt ordförråd och då blir det falskt. 

En erfaren journalist läste en gång en gammal blogg jag hade och var rätt positiv men anmärkte på att jag använde talspråk och utropstecken för det gör man inte i seriösa texter. Jag svarade irriterat att jag såklart inte skulle göra det i professionella sammanhang och det skulle jag ju inte heller!!! Man byter väl uttryck beroende på sammanhang på samma sätt som man skriver med olika språk när man sms:ar killar, kompisar eller föräldrar antar jag. Eller vad tycker ni?

EDIT: Glömde bort dialoger och dryga karaktärer, jag vet precis vilka som kommer använda ord som vomera i min eventuella roman. På Ritorno. 

2013

Det är väl bäst att få den här sammanställningen av livets värsta år ur vägen nu när jag redan är sent ute. Jag är en långrandig person och det här året har alla årstider och månader varit händelserika. Jag ska försöka att beskriva så kort som möjligt under fyra små underrubriker.

Kärleken

I januari var jag nybliven singel utan möbler. Jag var sällan hemma men när jag var det åt jag små ursäkter till middagar på golvet mitt i lägenheten. På nätterna ljöd podcaster på repeat ur mobilen så att jag aldrig skulle behöva vakna till tystnad. Köket var fullt av flaskor och när jag väl gick till återvinningen fick jag gå nio vändor. Jag träffade ganska många killar vad jag minns och en av dem gjorde mig ledsen trots att jag väl innerst inne inte ville ha honom. Men jag trodde att han ville ha mig.

Den 15e mars hörde Malmö av sig och efter det var det kört. I dag gick jag för första gången igenom våra smskonversationer från den tiden men jag kom bara några dagar in innan det blev för jobbigt. Jag var för kär och han skrev för många gånger att han alltid velat vara med mig och att han aldrig skulle ångra sig. Jag som trodde att det var nog jobbigt att läsa gamla fyllesms vet nu att ingenting slår kärleksmeddelandena efter att allt gått åt helvete. Att jag vågade vara så uppriktigt kär och att han uppmuntrade mig till det så mycket, det går inte att läsa utan att få rysningar även i den 27-gradiga värme jag befinner mig i nu.

Förutom Malmö hade jag säkert tio andra killar under året men ingen lyckades riktigt fånga mitt intresse när han fortfarande fanns i telefonboken. Under de där två månaderna jag träffade han snyggingen från min parallellklass på gymnasiet lärde jag mig inte ens om han bodde i Hagsätra eller Hässelby Strand medan han kunde alla mina mellannamn redan efter första dejten. Jag kan typ Malmös postnummer och hans föräldrars mellannamn.

Än i dag tänker jag alldeles för mycket på honom och jag dagdrömmer varje dag. På nyårsafton väntade jag mig nästan ett förlåt för allt, jag älskar dig-sms bara för att jag drömt om det så många gånger att jag trodde det blivit sant.

Karriären
Från januari till maj hade jag jobbat på arbetsprover till den där dyra reklamskolan ni vet. Jag hade inte skrivit varje dag men ångesten tog inga pauser. Varje gång någon frågade hur det gick viftade jag bort det och mumlade att jag inte ville prata om det. För första gången i mitt liv gjorde jag något som var utmanande för mig och som jag inte fått chans att göra pga kontakter eller sammanträffanden. Jag hade valt det själv och jag skulle slutföra det själv. Jag hade otroligt mycket ångest men på ett spännande sätt.

När det var inskickat och klart var jag överlycklig, jag tror faktiskt inte att jag någonsin mått så bra. Inte nog med att jag slutförde det, jag var dessutom nöjd. Alla jag visade det för applåderade, kompisar som kollegor, och jag kände att jag kanske till slut hittat rätt. När jag blev kallad på intervju slog nervositeten till och jag insåg hur nära jag var och hur svår och viktig den sista delen var. Jag har inga exakta siffror men jag vet att det är extremt få som kommer in i förhållande till hur många som söker. Intervjun öppnades med att de sa att de älskade mina prover och att om det bara hängde på dem skulle jag kommit in på en gång men att de ju måste prata med alla de kallat först. Nu händer det.

Till saken hör också att jag då hade börjat hata mitt jobb. Det värdelösa ledningssättet, det dåliga bordsskicket vid lunchen, min lön. Alla på jobbet var övertygade om att jag skulle komma in på skolan och jag hade redan börjat lära upp en praktikant som skulle ta över efter mig.

Dagen efter Fredriks dödsbesked satt jag i soffan medan mina snälla kompisar städade min lägenhet. Fem gånger läste jag standardmailet från utbildningskoordinatorn innan jag berättade för dem att jag inte kommit in. Tårarna för det blandades med andra tårar men trots allt annat som redan hänt blev jag riktigt knäckt av det.

Livet
När Malmö sov i min säng väcktes vi av att min hyresvärd ringde tidigt en söndag för att vräka mig. Någonting om triangelbyten hit och dit, det fanns inte så mycket jag kunde göra. I augusti flyttade jag från min älskade lägenhet på söder till Bromma och föräldrarna. Där bor jag än idag.
Nästan dagligen lägger någon huvudet på sned och frågar hur det går att bo hemma, hur hemskt det är. Då undrar jag om de verkligen tror att det är det värsta som kan hända.

Döden
Fredriks död är det enda jag inte kan lämna bakom mig bara för att det blivit ett nytt år och det är också det enda jag verkligen skulle vilja släppa nu. Jag älskar att älta men det där vill jag inte ens röra vid. 2014 är året då jag måste gå till en psykolog och ta tag i det för just nu kan jag inte ens - jag kan inte - ringa hans föräldrar för att till slut få reda på dödsorsaken. Att jag inte vill veta varför han dog är för de flesta oförståeligt men jag låtsas fortfarande som att det inte har hänt. Det är för stort och jag är för liten om man fortfarande får skylla på sånt vid 25 års ålder.



När jag var dödskär i Malmö, det gick bra med arbetsproverna och jag dessutom verkade vara på ganska god väg att köpa lägenhet kände jag att räkmackelivet jag alltid levt nått sin kulmen. Ur det perspektivet är det inte mer än rätt att jag till slut också fick känna på lite motgångar, men måste de tvunget komma alla på samma gång? Inte nog med att mitt eget liv föll ihop från alla håll, dessutom drabbades mina vänner av det värsta tänkbara de med. Cancer, cancer, cancer i alla familjer. Begravningar, dödsbon och tvångsomhändertagning av numera herrelösa katter. 2013 var så dåligt att det kändes som en fars och av det nya året önskar jag mig en ansiktsbehandling och lite medvind.

Nu skiter vi i det här. <3