Bad boys & sad girls

Det är svårt att förstå varför jag ens lät honom komma hit igår. Hoppades jag på ett lyckligt slut? Nä. Var jag så kåt att soffkudden fick fläckar? Nej, jag satt typ och kollade på SVT Play. Gillar jag självplågeri? Vet inte.

Jag dras ofta och nästan alltid till snälla killar. I Entourage skulle jag välja Turtle framför Vince, i Gossip Girl Nate framför Chuck. Ross och Chandler, aldrig Joey. Hey, vi vet ju alla att även de snälla och till synes gulliga killarna ganska ofta lyckas vara svin de med. Men relativt problemfria, handhållande och kramiga killar brukar vara det jag faller för.

Två gånger i mitt liv har jag råkat hamna med den där typen av dålig kille som mina föräldrar skulle skrika om de träffade. Första var förra sommaren, den ledsna och uppgivna skådespelaren som sa att han skulle sluta dricka och knarka för min skull men som aldrig kunde hålla sig genom helgen. Som berättade om stulna bilar, nerslagna poliser och som undrade om jag ville ha kokain i födelsedagspresent. Och sen han i klassen då, som får pris som sämsta personen i världen. Även han tuff, med mörka tankar och spruckna knogar.

Herregud. Alla mina handdukar är pastellrosa och jag lyssnar på Jens Lekman. Att de ens skulle titta åt mitt håll är otänkbart i mina ögon. Och det är väl exakt där problemet ligger. Båda de här killarna är så otroligt snygga och coola att jag inte kan stå emot när de vill ha mig. Trots att jag vet bättre kan jag inte hejda mig när någon sådan vill ha mig så mycket att han åker över hela stan för att få ses.

Jag var aldrig seriöst intresserad av de här två exemplen för jag visste att jag inte skulle stå ut med en knarkare i längden. Men nu har jag börjat fundera lite över varför de föll för mig. Båda har sagt att jag är sexig och smart. Hmm. Kanske har jag för dåligt självförtroende. Kanske har jag siktat för lågt tidigare? Om de som är sådär övernaturligt heta vill ha mig kanske andra också vill det? Jag brukar neka för snygga killar på Tinder för jag vill inte ligga i underläge men tänk om... jag inte gör det?

Eller så är det bara det att riktigt smarta och självständiga tjejer aldrig skulle låta sig dras in i en sån persons grepp. Jag är väl rätt lättfotad på det sättet. Min jakt på romantik och tvåsamhet vet inga gränser.

Dirty

Det är bara vissa dagar jag använder den här. Kanske max tre gånger om året. Som idag när någon har rökt i min säng klockan nio på morgonen och mina trosor är stela av sperma. Idag är en riktigt dålig dag.

Hjälp

Jag berättade förresten, vet inte apropå vad, att jag fått sömntabletter utskrivna till mig som jag aldrig mer skulle ta. Enda gången jag tagit dem låg jag flera timmar med spasmer och uppspärrade ögon. Käken var ur led, jag skakade och kunde inte röra mina fingrar. Jag trodde jag skulle dö, det var hemskt. Enligt bipacksedeln är det en väldigt ovanlig biverkning med inte enligt Flashback. Han bad att få titta på förpackningen och blev mycket exalterad när han såg vilka piller de var. Två sånahär och tre öl så är du helt fucked up sen, sjukt nice. 

Jag gav dem till honom. Är jag langare nu? Usch fy fan vad jag inte är van vid sånahär personer, och jag vill inte vänja mig heller. Hoppas han drar av etiketten med mitt namn och personnummer innan polisen hittar honom och jag hamnar i fängelse. Tänk om han dör?

(Obs, jag var alltså nykter när jag tog dem. Det var innan min första dag i skolan och jag ville inte att min omvända dygnsrytm skulle förstöra för mig. Jag skulle aldrig någonsin blanda piller och alkohol. Inte ens Alvedon. Gör inte det ni heller.)

Sensitive thugs you all need hugs

Jag vet inte ens var jag ska börja. Där satt jag hemma en fredagskväll och förberedde mig på en obakis lördag helt ägnad åt plugg. Pling: hej vad gör du?
Han var ute med "boysen" och ville veta vad jag hade på mig. De sura minerna om det där telefonnumret var tydligen glömda. Han kom hit, jag mötte honom vid spårvagnen.

Efter första ligget ville han prata. Nu? Ja, nu. Han fortsatte att skylla allt på mig. Sa att jag inte kan förvänta mig att han ska göra slut med sin tjej. Att det aldrig någonsin kommer hända. Jag ville bara säga åt honom att lugna ner sig, att jag bara tagit upp det en gång när allt var nytt och jag var full. Han sa att han inte är van vid den här typen av relationer, den typen som går från sex till något mer emotionellt. Jag tänkte att det säger väl mer om hans inställning än min. Sa att jag förstod, att han inte behöver oroa sig. Han fortsatte anklaga mig för att vara på, att ljuga och att försöka förstöra för honom. Vad jag än sa vände han mina ord emot mig, allt jag sa var fel och allt han sa var allsmäktigt rätt. Jag kokade men det spelade ingen roll, jag fick inte prata. Han sa att han ser igenom mig, att han vet precis hur jag är, för att han är så mycket äldre än mig. Han är fyra år äldre. Han sa att jag inte känner honom och inte vet någonting. Han känner ju inte mig heller?

När han för tusende gången tagit upp det där med att jag skrev nåt om hans tjej började jag gråta. Jag sa att jag på mina mediciner ibland får en dålig reaktion på alkohol och att det är jobbigt när andra påpekar hur jag beter mig eftersom jag redan har så mycket ångest. Han svarade att han inte vill höra det som ursäkt för något kommande beteende.

Han berättade om sitt tidigare liv och jag är rädd att jag, på riktigt, kan bli lönnmördad om jag avslöjar något om det på internet. Men kort sagt: han är ingen person man vill beblanda sig med. Och det var därför han gjorde en sån big deal av det där med telefonnumret. Han vill inte att hans nummer hamnar i fel händer. Jag försökte få honom att förstå att min första tanke om min klassis i litteraturvetenskap inte är att han varit häktad sexton gånger och sett sina vänner och fiender dö.

Min enda ministolta stund under den här kvällen var när jag gick upp och släckte lampan:
- Jag antar ju att det här betyder väldigt mycket för dig.
- Ja, jag märker det...
- Haha, det här kanske bara är en liten parentes i ditt liv?
- Nej, inte riktigt men...
- Fan vad sexig du är, kom hit.

Han är så fruktansvärt obehaglig och arrogant. Jag är så GLAD att han har tjej så att jag slipper stå emot att inleda något med honom. Han har ju något, inte bara lena armar och mörka ögon. Han är smart och intressant. Men jag är närmast äcklad av honom nu.

Jag tror iaf att jag lyckades få fram att jag inte är intresserad av att vara hans andra kvinna, att spela nåt slags dubbelspel och smyga. Jag sa att jag vill bli kär, ihop och lycklig. Inte med honom, med någon. Jag vet fortfarande inte riktigt om han vill fortsätta ses och ligga, om han fortfarande är intresserad nu när han verkat fatta att jag inte är kär i honom. Hoppas inte för jag orkar inte ta en ensidig diskussion med honom igen.

Och mina lakan var blodiga efteråt trots att min mens tog slut för en vecka sedan.

I fucked up

Den meningen har rullat runt i mitt huvud idag. Den och jag hatar dig, riktad till mig själv.

Jag var full igen, jag stalkade göteborgaren och var sådär innihelvete jobbig. Han sa att han är trött på att jag hela tiden gör konstiga grejer och sedan skickar ursäktande meddelanden dagen efter när jag är nykter. Jag tog fasta på det och skickade ett ursäktande meddelande när jag fortfarande var full istället. Jag tror att han hatar mig och jag klandrar honom inte ett dugg. Jag inser mer och mer för varje fylla att jag är en såndär besatt tjej som inte kan ta ett nej, som förnedrar sig gång på gång för att... ja, varför egentligen? Det är helt sjukt. Jag känner ingen annan som gör såhär. Jag har aldrig sett en film, läst en bok, om någon som är lika konstig som jag. Vad tror jag ska hända? Ska jag övertala killar att vara med mig? Ska jag dra dem i armen och stirra med fireballiga ögon tills de inte orkar stå emot längre? Jag känner mig riktigt riktigt värdelös just nu.

Killen i klassen är sur på mig också. Igår utanför skolan stod vi ett gäng och pratade om att dricka öl senare och i samband med det bytte vi nummer med varandra. Jag frågade efter hans nummer och han gav mig det motvilligt. När jag kom hem hade jag fått ett meddelande om att han tyckte det var obehagligt att jag bad om hans nummer sådär inför alla. Att jag är manipulativ. Huh? Jag sa att vadå, alla bytte ju nummer med varandra, det var väl normalt? Nej, tydligen menade han att jag gjorde det för att det skulle "verka" normalt. Att han redan känner sig som ett asshole och att han inte orkar mer.  Jag blev något irriterad. Sa att jag inte har gjort något fel, att jag inte är på honom i skolan och att jag inte har berättat för någon (jaja...). Att om han ber mig skicka nakenbilder och vill att vi ska ses "senare" så är det väl inte konstigt om jag tror att han vill. Inget svar. Blir så satans irriterad. Han glor på mig hela tiden, sätter sig bredvid mig så fort han får chansen och like:ar som en jävla idiot. Och så säger han att JAG är på och att han inte kan sova om nätterna. Get a grip, baby. Gör slut med din tjej eller sluta stirra på mina nyckelben. Jag vill ringa honom och säga att vi behöver prata, föreslå en fika eller nåt, men jag är orolig för att ännu en gång bli den besatta och jobbiga tjejen.

I övrigt: jag har haft en månad på mig att göra arbetsprover till en till jävla skola och har inte börjat än. De ska in på onsdag. Dessutom har jag min första tenta på tisdag och jag måste verkligen klara den för att få CSN. Istället tittar jag på Entourage baklänges och sover i soffan. Börjar seriöst gråta nu för att jag är så dålig.

Under bordet

Vi satt bredvid varandra på föreläsningen. Han hade den där fina jackan igen. De sista 45 minuterna satt jag medvetet bredbent så att våra ben skulle nudda. Han flyttade inte på sig. Jag gjorde små nervösa försök att trycka mitt ben hårdare mot hans och ibland drog jag det tom upp och ner lite som en smekning. Det här är inte normalt, eller hur? Det går inte att missuppfattas? Om någon man inte vill ha kroppskontakt med nuddar ens ben flyttar man på sig? Bra.

KILLAR

Jag var ganska sval mot honom i skolan. Satte mig inte med honom utan hälsade bara på alla samtidigt och satte mig med min kompis. Undvek han blick trots att jag kände den men var allmänt glad och trevlig i övrigt. Han hade en fin jacka och det sa jag till honom.

Idag började han like:a loss gamla profilbilder och statusar och sen kom ett "Yo homie!" på chatten. Eh. Heeeh.

Folk säger ju att de kommer krypande tillbaka om man ignorerar dem lite men det har jag aldrig lyckats med förut. Den här gången blev det bara så för att jag var så nervös över att träffa honom och visste att jag skulle darra på rösten om vi blev själva.

Men ärligt, yo homie? Jag vet att killar ibland är sådär barnsliga för att de vill höra av sig men inte vet vad de ska säga. Men han vet väl att vi inte är kompisar? Han minns väl att han varit inne i mig? Vi är INTE kompisar!!!

Jag igår i baren och imorgon i klassrummet

Jag borde ge mig själv utegångsförbud

Suck. Jag rakade benen med nåt Redkenbalsam och gick ut igen. Träffade han jag har noll intresse av i brist på annat att göra. Usch jag tycker verkligen inte om honom på det sättet. Han är trevlig men han har barn och haltar konstigt. Det är inte bara det, så ytlig är jag inte, jag vill bara inte. Vi drack lite för många öl och jag hade som vanligt inte ätit middag. Mötte upp vår gemensamma kompis och gick till klubben där klasskillen är bartender. Han bjöd mig på öl och reagerade med blicken när han såg att mina plus två på listan var killar. Jag drack Fireball och spelade oberörd. Vid 04 slutade han jobba och han viskade till mig att han skulle hem till en kompis men att han ringer om en timme. Jag skyndade hem med haltisen i släptåg. Vi hånglade lite och hans mun kändes som en näbb. Klasskillen ringde inte men jag misstänker att hans mobil dog för mina meddelanden blev inte levererade. Nu måste jag äta något innan jag svimmar, hej.

I think I need a new heart

Jag har ju då alltså berättat för några nu. Alla från klassen som var på min förfest (dåååååligt beslut för jag lovade honom att inte säga något så nu är vi typ tio pers som måste anstränga oss för att låtsas som ingenting) och de skrek i falsett. Sen messade jag min bästis om att jag hade en hemlis och när hon ringde upp mig stod jag och rökte nervöst över diskhon och berättade allt.

Hon sa: Neeeeeeeeeej, Amanda. Och: Om det här var för ett år sedan hade jag sagt till dig att köra men nu när jag själv är en flickvän känner jag att du måste ta ansvar. Det är synd om den andra tjejen och ni kan inte fortsätta såhär. Prata med honom, han kommer välja dig. Han kommer välja dig, jag lovar.

Det är så känsligt med otrohet och ju äldre jag blir desto mindre avslöjar jag. Tänk om jag bara kunde låta bli istället? Mitt argument att allt är tillåtet i krig och kärlek börjar låta trött för hur mycket kärlek handlar det egentligen om? Hur mycket fylla och kåthet? Hur mycket karaktärslöshet? Det riktiga problemet är hans och det är han som ska ligga sömnlös, inte jag. Men jag fortsätter alltid locka, messa, bjuda in och tjata. Jag har aldrig någonsin satt ner en fot.

Och att jag efter en vårdslös natt i princip pushar honom att göra slut med en tjej jag inte vet någonting om, är det romantik gone too far? Jag vill alltid ha det där lyckliga slutet men varför måste jag alltid ta den absolut krångligaste vägen? Och känner jag ens honom, är jag verkligen säker på att han är något för mig? Eller vill jag bara att det ska bli en filmscen av alltihop för att det är sånt jag dagdrömmer om när jag inte kan sova? Ja. Jag har inte tänkt på det förut men aj vad många gånger jag har blivit bortvald. En ville hellre ha min bästa kompis, en vågade inte visa öppet vad han kände utan ignorerade mig tills han satt ensam framför chatten. En slutade svara efter månader av smäktande kärlek och blev i hemlighet tillsammans med sitt ex igen. Är jag bara ett tidsfördriv och ingen att dö för? Emo </3

En trasig iPhone 5 fatale

Jag hade ju chansen att skapa en ny identitet nu när jag bor i en ny stad och det har nog hänt redan utan vidare ansträngning. Om jag uppfattat hans ord om mig rätt ser han mig som en sex kitten med MVG i eyeliner men som också är ett läshuvud och har ett hjärta av guld. Jag är flirtig och ärlig när bara han ser men i klassrummet är jag känslig och romantiskt och jag vet vilka som fick Augustpriset när och för vad. Som Catherine Zeta Jones karaktär i High Fidelity. Med tjejerna i klassen är jag äldre och lite blasé, men jag lyssnar och kommer med råd. Rättar dem när de uttalar hexameter och Fröken Julie fel men hoppas att de förstår att det är för deras egen skull. Jag fixar till deras smink när de gråtit i en timme på min balkong och jag erbjuder mig att göra spellistor till dem och lägger upp boktips på Facebook-gruppen.

Men egentligen är jag ju en ensam liten tjej som inte bara vill vara den man är otrogen med. Som vill kramas och skeda, som inte alls sitter inne med några svar. Jag är typ Meg i Family Guy.

Klart han kommer välja dig

"Prata med honom om det, hur kan han inte välja dig?"

Nej, det gör han inte.

Jag har visst utelämnat lite information om han i klassen, mitt senaste obsession som jag utbyter blyga blickar och leenden med i skolan. Han har tjej. Och jag sa inte det till mina kompisar, jag sa det inte till någon. Jag skickade bilder på honom och fick hjärtögon och ååååh:n tillbaka. Jag tänkte nog inte ens så mycket på det själv. Resonerade att om man erkänner att man velat ha någon sedan första dagen och sen hånglar upp henne och får henne att ligga böjd över en parkbänk i Slottsskogen så vill man vara med henne. Om man har varit tillsammans med någon i tre månader, en tråkig platthårig och beige tjej som man inte ens pussar när man träffar, och sedan några timmar senare är väldigt otrogen mot, då är man kanske inte så kär? Han borde vara nykär i henne. De där tre första månaderna har man väl verkligen inte ögon för någon annan? Jag tänkte att antingen är han en skitstövel men det skulle jag kunna ändra på eftersom han skulle bli så himla kär i mig bara vi fick lite tid ensamma. Eller så vet han redan att jag är allt han vill ha och därför blev det sådär. Och att han inte svarade på mitt meddelande i torsdags för att han var upptagen med att göra slut.

Men nej, han kommer inte välja mig. I natt när han läste romaner bakom bardisken där han jobbar och jag studsade runt så mycket på min förfest att grannarna klagade kom det fram. Han ville veta vad jag gjorde, han ville ha bilder och skulle ringa sen. Men jag råkade yttra något om hans tjej och då var det redan över.

Jag är jättebesviken. Inte bara på att han uppenbarligen inte är tillräckligt intresserad av mig för att göra det där valet, utan på honom som person. Jag är väl för naiv men han har inte alls gett sken av att det som hände var ett misstag så jag trodde att det var på riktigt. Han har väntat på mig innan föreläsningarna, satt sig bredvid mig och lagt sin hand sådär hjärtklappningsnära mitt lår. Men det tycker tydligen han är okej, trots att han är någon annans pojkvän. Jag som tyckte att verkade vara så fin och bra.

Ikväll har han satt upp mig på gästlistan till klubben där han jobbar och jag måste försöka vara glad, carefree och supersnygg. Får ABSOLUT inte bli för full. Sedan återstår perfekt skådespeleri resten av terminen för jag vill inte att det ska bli awkward. Jag vill charma på avstånd så att han gör slut trots allt. Sen får vi väl se vad han går för.

:(

Jag flyttar nog aldrig hem igen

Ny bästa känsla: att gå med någon man precis hånglat med och prata om hur länge man spanat in varandra.

Han sa att han lagt märke till mig sedan första dagen i skolan men att känslorna blev ännu starkare på seminariet för att han tyckte att jag sa så fina och bra grejer. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag var så nervös för det där seminariet, mitt första i livet, och vet inte vad jag är mest glad över; att det gick så bra eller att det mynnade ut i hångel och utomhusligg med världens snyggaste kille. Hiphopkille med fina tatueringar och som dessutom är överlägset smartast i klassen. Jag fick låna hans flanellskjorta när jag frös och nu sitter jag hemma och luktar på den. Den luktar kille och cigg <3

Det här när någon gillar både ens utseende (han tycker jag är het! HET!) och intellekt har jag förstås varit med om förut men aldrig med någon som själv är dödssnygg och cool. Längtar till skolan imorgon.

I hate the player

När jag raderat honom i telefonen, börjat förlika mig med situationen och försökt sköta mitt. Och han like:ar två dagar gamla statusar jag skrivit, just idag när flödet är så fullt av valsnack att han omöjligt kan ha scrollat så långt och sett dem utan måste ha gått in på mig. Då tappar jag det lite.

Dravel

Jag var på middag igår med min pappa, lillebror och våra gamla göteborgsgrannar från nittiotalet. När notan skulle delas upp (trerätters för tio personer plus champagne, vinflaskor och drinkar) protesterade pappa och betalade allt. American Express och obekväma arbetarklassvänner. Det är snällt av honom att han gör så men jag vet att han egentligen bara vill showa. Han är alltid sådär, slänger upp plånboken på bordet trots att det egentligen gör mer skada än nytta. En gång var han på middag hemma hos några gamla vänner och efteråt sa han till mamma att han inte tycker att de har något gemensamt med dem längre. Varför då? Det var ju jättetrevligt! Ja, men de hade ju sparat i en månad för att kunna bjuda oss på god mat och det känns jobbigt. Finns det inte något begrepp för det här? Typ att ha dåligt samvete för att man tjänar mycket pengar? Jag är glad att han röstar på FI i alla fall och njuter av att överraska fördomsfulla personer med den informationen.

Pappa gav mig för övrigt blommor och parfym igår bara sådär, han räckte fram en Sephorapåse som stått inklämd bland alla mina flyttkartonger han kört ner till Göteborg. Jag är glad och tacksam men är ändå lite orolig för att jag blir bortskämd. Framtida äkta makar kommer få svårt att stjäla mitt hjärta från honom, när det väl kommer till kritan. Jag pratar om att jag vill leva med en fattig poet och ligga på en smutsig trasmatta och titta in i hans ögon fem minuter innan ett barn blir till, men sanningen är ju att den där trasmattan helst ska bo på Mariatorget och att han ska kunna ta med mig på frieriweekend till Paris.

Det var inte alls det här jag skulle prata om:

Efter middagen gick jag och ungdomarna vidare och drack drinkar och sedan ännu lite längre ner på gatan för att spela biljard. När de var trötta och jag rastlös tog jag en promenad längst Avenyn till Stadsteatern där en gammal högstadiekompis till mig var med sina kompisar. Vi var egentligen inte alls kompisar på högstadiet, vi pratade nog inte i en endaste korridor, men vi har träffats mycket ute på popklubbarna under åren efteråt. Han var en av två poppare i HELA min skola. Alla andra hade Ralph Lauren-tröjor och lyssnade på 50 Cent. Jag med.
Vi möttes på terrassen där han och hans två kompisar satt. Så himla trevliga kompisar. Den ena frågade mig, efter att jag sagt att jag pluggade litteraturvetenskap, vad jag skriver för något. Hur visste han att jag skrev? Jo men det antog han bara. Fint tycker jag.
Den andra erbjöd jag en cigarett när han inte hittade sina i tygväskan (classic) och han blev helt överlycklig. Tackade och pussade mina händer. När jag senare frågade en väldigt hes tjej om hon hade ont, det lät som att hon hade ont, vände han sig om till mig och gjorde en stor grej av vilken fin människa jag var som ställde en sån fråga. Han sa att han ville ta ut mig på en promenad någon gång nästa vecka och jag blev glad för jag är ju ny och hittar inte så bra. Vi bor nära varandra så det kändes rimligt. När vi senare tog sällskap hem från klubben började jag inse att han kanske inte bara ville bli kompis med mig och då började jag bli lite obekväm. Det här händer inte mig ofta, att någon är gullig mot mig, att vi pratar mycket, och att jag inte är intresserad tillbaka. Jag brukar sätta stopp för trevligheterna tidigt om jag inte vill att det ska gå längre men det kan man ju inte göra när man sitter i ett litet sällskap heller. Jag vet inte riktigt vad jag ska jag göra nu. Han sms:ar, ville att vi skulle ta sällskap till valvakan, men jag fick tillslut hitta på en ursäkt och stanna hemma. Jag vill verkligen fortsätta hänga med det där gänget så hur ska jag slingra mig ur det här nu?

Det är såklart inget fel med att inte gilla en person bara för att man gillar den. Åh Gud nu fattar jag plötsligt alla dissar jag fått när jag tyckt att vi kommit så bra överens. Over and out /Einstein

I'm good/I'm gone

När man efter en hjärtskärande dumpning börjar störa sig på honom, är det av bitterhet eller förnuft då? Är jag sur och ledsen eller har jag äntligen insett att det bara var i mitt huvud och att det ändå inte hade funkat? Jag tänker på att hans exhibitionism tillsammans med min är bäddat för katastrof, att två stycken egocentriska wannabes inte kan ge varandra tillräckligt med plats. Och visst att jag tycker att hans selfies är snygga men vill jag vara med någon som står och pose:ar varje gång han går på toa eller åker hiss? Han använder könsord också, det är inte okej. Pekar finger på en del bilder, då skäms jag.

Med mina förra pojkvän fick jag alltid kommentarer om att jag blev högljudd och jobbig när jag drack och naturligtvis att jag drack för mycket. Jag och mina kompisar har enats om att göteborgaren aldrig skulle säga så utan att vi skulle vara det där härliga paret som har så sjukt kul tillsammans ute. Men ärligt, hur bra är det att han går ut varje kväll? Framför allt för mig? Han verkar dessutom ha irriterande bra ölsinne, hatar sånt.

Nä, skönt att det är över! :D

Men jag vet hur det kommer bli. Jag kommer försöka vara sval, inte kylig men cool, och inte hälsa på honom det första jag gör. För vi kommer ju ses igen i denna ministad. Jag kommer försöka men jag kommer hålla koll på hans bakhuvud, hans axlar, hans tjejentourage, var jag eller han än är. Och sen kommer jag time:a in ett besök till rökrutan eller toaletten så att vi råkar stöta in i varandra av en superplanerad slump. Och det kommer synas i mina ögon att det inte är över. Och usch, jag kommer röra hans arm sådär som jag alltid gör. Han som är så mycket längre kommer titta åt någon annans håll över mitt huvud och sen kommer han försvinna. Och jag kommer leta upp hans nummer på Eniro igen.

Tinderguide

På tal om Tinder. Här är mina tvåcentare:

• Kul när det enda gemensamma intresset man har är att båda gjort nåt sambotest på Facebook för hundra år sedan och alltså gillat Fastighetsbyrån. Marry me!
• Varför är alla så sportiga för? Ser jag en till bild på nån nörd i störtkruka... Och våtdräkt? Lägg av!
• Vänta, de vet väl om att de får välja profilbilder själva? Och att de inte behöver ta värsta suddiga kusinträffsbilden eller när de har mat i ansiktet?
• Alla konstiga namn? Kopptimus, Päära, GORM?!
• Om du har en bild på dig och dina kompisar är det bäst för dig att de inte är snyggare än dig samt att de inte är för fula. 
• Pussbilder med ex? Hoppas det är ex iaf? Jag har även sett vigselringar.
• Skriv inte att du gillar att köra husbil.
• Jag saknar en ångringsknapp. När för många ointressanta har kommit i rad är jag ibland så snabb att jag råkar neka gullisar och då blir jag ledsen! 

Det var allt! /Malou efter tio öl

I woke up like this

Jag förstår att jag framstår som världens ocharmigaste person som inte kan ta in att han inte vill. Som att jag inte kan tänka mig att någon inte skulle vilja ha mig. Klart jag fattar det, framför allt med tanke på hur jag varit och är, och då framför allt mot just honom. Men. Jag vill inte inse det! Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill att han ska fundera och komma ihåg allt jag sagt och bara ändra sig. Slänga på sig en jacka och springa hem till mig typ. Jag har porttelefon i min nya lägenhet och ingen har ringt på den än men tänk om han skulle göra det? Nej okej nu ska jag sluta.

Just när det gäller honom är det mer än självklart att han inte orkar med mig och att han tycker jag är töntig. Han är en cool kille. Han har lista överallt och verkar känna varenda person i hela stan. Ser på insta att han dricker öl med olika vänner varje dag. Jag är en tvärhand hög och går inåt med fötterna. Lyssnar typ på Lykke Li, har strumpbyxfotsvett även när jag är nyduschad. Ställer mig så han ska se mig i baren, kedjeröker som en jävla tönt. Har ett lazy eye och viker ut mig emotionellt i varenda socialt medie jag kommer åt. Han känner mig vid det här laget och har sett mina sämsta sidor så det är okej att han inte vill. Han har sina skäl!

Men...

Härom dagen pratade jag med en supergullig kille på Tinder och när jag frågade något så oskyldigt som om han hade en rolig helg tog han bort mig! Vaaaa? Jag tycker att jag är gullig på mina bilder. Och vi hade sagt typ tre ord till varandra så han kan ju inte redan ha fattat vilken idiot jag är? Jag förstår inte.

Ouch.

Kårpuben var full, tack och lov. Då behövde jag trots allt inte låtsas gilla dyngraka och overallklädda 90-talister bara för att kunna hänga med mina nya kursare.

- Ska vi går till Vasa?
- Ja! Eller... Jag såg precis att han jag är kär i är på Andra Lång men jag vågar nog inte gå dit.
- VI GÅR DIT!

---
- Hej Fredrik!
- Haha, så du har också hittat hit alltså? Bra jobbat.
- Jag har faktiskt varit här flera gånger. Och inte bara med dig... Trivs du i skolan?

---
Sms, sms, sms. Jag lovar mina kompisar i Stockholm att vara sval och snygg, att inte vara för på och att låta honom sakna mig lite. "Se till att det ser ut som att du har roligt!" Okej, okej.

---
- Det här kanske är en väldigt dum fråga men... kan inte bara tiggarna börja plugga? Då får de ju CSN!

---
- FREDRIK! Vänta!
- Oj hej, förlåt att jag inte svarade när du ringde...
- Det är lugnt, ska ni vidare eller? Får jag följa med?
- Eh... Ja det får du väl men jag... Jag ska träffa en annan tjej där så du vet.
- Okej det är lugnt, jag vill bara inte gå hem.

---
- Jag vill bara säga att jag verkligen gillar dig. Och jag vet, jag VET, att du inte vill och du behöver inte säga någonting tillbaka. Men jag har alltid gillat dig, hela dig. Dina ögon, ditt leende är så fint. Jag önskar bara att du kunde försöka minnas gamla Amanda för henne verkade du ju gilla.
- Alltså...
- Men vänta! En grej till bara! Om du inte är så himla intresserad så kan jag tänka mig att bara ligga också för jag är så himla kåt.
- Herregud.

---
- Är det där tjejen du skulle träffa förresten?
- Va?
- Ja, du sa att du skulle träffa en tjej här?
- Sa jag? Jaha nej det ska jag inte.

---
Nu har jag inte bara raderat hans telefonnummer utan även hela vår sms-konversation. Helvete.

Sex, lögner och HBO Nordic

Ny stad och nya vänner. Det är ju lite svårt när man inte hittar rätt på en gång. Den senaste veckan har jag bondat med tre personer men jag är inte riktigt nöjd. Jag har attackkramat dem efter två glas vin och visat med ögonen hur mycket jag gillar dem och jag har sett ett äntligen i deras ögon. Men sen på vägen hem har jag stört mig på att de precis börjat lyssna på Franz Ferdinand, tycker att Hunger Games och Förr eller senare exploderar jag är världens bästa böcker eller har illasittande kläder. Usch, jag är hemsk. Eller bortskämd med mina stockholmsvänner.

Jag har ju tyvärr en tendens att visa mer än jag egentligen menar. Kanske för att få andra på kroken, kanske för att ett mellanläge mellan kärlek och hat inte existerar för mig. Två veckor innan jag flyttade hit träffade jag en kille som jag nu håller kontakten med. Han har precis separerat från ett långt förhållande och jag spelar på att vara den där problemfria och härliga förströelsen. Säger vad jag vill, hetsar upp honom och får honom att rodna. Sitter och ler snett när hans felstavade fyllesms rullar in och svarar sen hjärtligt dagen efter så att han inte ska skämmas. Han som är kvar där i en tom lägenhet skriver hela tiden att han saknar mig och att han vill fika. Jag som sover hela dagarna och njuter av att vara i fred svarar att jag vill ligga.

Det är det också. Jag är så sjukt liggsugen att det liknar ingenting. DET är en mycket dålig sak med att vara nyinflyttad - jag har inga killar här. Och jag är verkligen svindålig på att onanera, jag vet typ inte hur man gör. Har jag för korta armar? Jag tycker det är tråkigt. Längtar efter hångel och att bli upptryckt mot en vägg. Sitta gränsle och dra trosorna åt sidan. Jag har börjat vara mer aktiv på Tinder men jag inser att jag är för ovan. I Stockholm skrev jag aldrig till mina matches och jag svarade inte heller när de hörde av sig. Ville nog mest bara ha bekräftelse och var inte så intresserad av att träffa fler än de jag redan hade. Nu ba... hur gör man? Jag har börjat skriva lite med någon som verkligen är min typ men det går så trögt. Vill bara ta reda på hans nummer och ringa upp men det går ju inte. Va?