Bara ben och hemska hemligheter

Nu är jag i Stockholm igen och gör av med pengar. Det säger lite för mycket om min personlighet och svaga karaktär att jag åkte 50 mil för att gå på en reklambyråfest men äh, det var kul. Och kolla vad fin jag var! Kände mig faktiskt som en superstar för jag hade till och med fått ansiktet contourat som värsta Kim Kardash.

Det hände en grej i höstas som jag skämts så mycket för att jag inte ens vågat skriva om det i bloggen. Ytterst få av mina kompisar vet om det. SVETTADES när jag till slut erkände det för min psykolog.
När jag jobbade på mitt förra jobb, vilket alltså är samma ställe jag var på fest på igår, var jag bland annat ekonomiansvarig. Tro det eller ej men jag var väldigt duktig på det. Och nej, att ha fyra kronor på kontot den 16:e varje månad och låna pengar av mamma till öl betyder inte att man inte kan sköta andras ekonomi. Efter över tre år på den tjänsten visste jag vad jag kunde göra och vad som syntes utåt. Usch jag får panik bara av att skriva det här. Men okej. Jag kunde t.ex. köpa en lunch för mycket till ett möte och äta upp den själv eller använda jobbets SL-kort till privata resor istället för jobbrelaterade. Min sista vecka på jobbet hade vi en riktigt blöt fredagsöl och jag blev pruttfull. Ramla ner för marmortrappa och ligga medvetslös några sekunder för länge-full. Jag har forfarande ärr på fötterna efter vinglaset som krossades mot mig i fallet. Fredagsölen var lite större än vanligt och flera kollegor hade bjudit in stora kompisgäng. Fattar fortfarande inte varför men Moneybrother var där! Jag hade telefonkontakt med några av mina kompisar men de var långt borta och verkade inte så pepp på att ta tunnelbanan så långt bara för att gå på en egentligen ganska intern firmafest. Eller, jag vet inte ens om det var så utan de kan lika gärna varit superexalterade men jag bestämde väl att de inte skulle behöva anstränga sig för att komma till mig. Så jag beställde taxi till dem. På förestagskortet. Jag förstår att det är löjligt att jag kör värsta dramatiska berättartekniken men för mig är det här mitt livs största misstag! Jag hade ju inte tänkt så långt att jag snart skulle sluta och att den nya ekonomiansvariga skulle få fakturan. Jag tänkte att det som vanligt ju var jag som skulle kolla av den och attestera. Men nä.

När jag precis hade flyttat till Göteborg ringde min chef mig och sa att de hade hittat konstiga taxifakturor och herregud min puls hördes ända till Skövde. Jag erkände på en gång och han sa att det här var mycket allvarligt och att det kunde klassas som bedrägeri. Han bad mig tänka efter noga om det hade hänt tidigare någon gång och så skulle vi höras dagen därpå. Han ringde inte dagen efter. Jag satt som på nålar i en vecka och minns att jag fram på eftermiddagen varje dag inte klarade av ångesten längre utan stängde av mobilen och satte på den igen först när jag visste att hans arbetsdag var slut. Jag var verkligen helt förstörd och tog mycket sömntabletter för att ens kunna få ner pulsen typ. Och tiden gick. Och han hörde aldrig av sig. Det mildrade ju inte direkt min ångest utan jag insåg att mitt i varje fika, eftermiddagsöl eller seminarium kunde jag få den där samtalet. När som helst kunde mitt liv förstöras typ.
För några månader sedan tog jag mod till mig och mailade honom om ett arbetsintyg och det var den första kontakten vi hade sedan den där horribla septemberdagen. Han gav mig fina rekommendationer och jag kände att okej, nu kan jag lägga det här bakom mig. Antingen har han glömt det eller så hörde han på min reaktion att jag nog skulle straffa mig själv för det lilla brottet och att han inte behövde ge mig ytterligare ångest.

Igår sågs vi då för första gången sedan jag slutade och det gick bra! Något stel kram men okej. Antingen har han inte berättat för ledningsgruppen eller så bryr de sig inte för jag togs emot med öppna armar. De ville att jag skulle byta av dj:en de bokat, de sa att det är de saknar mig varje dag och att jag är roligast på hela Instagram. (Hah, jag överdriver inte när jag säger att sex olika 45-åringar högg tag i mig på festen och sa att det är deras hobby att följa mig i sociala medier, att det förgyller deras dagar. Shit vilka tråkiga liv alla vuxna verkar ha.)

Aja. Det var det. Jag kan förstå om det här låter som den största överreaktionen ever men det har väl med min ångest att göra. Grejen är ju att om jag inte hade blivit påkommen hade jag inte brytt mig ett smack. Jag om någon vet hur många som fuskar med kvitton på det där företaget och som receptionist är det rimligt att känna sig bitter och förbisedd när alla andra anställda får massa förmåner. Men att min fd chef nu har en helt annan bild av mig än den jag lagt flera år på att bygga upp, det är DET som gör mig skakis. Psykologen säger att det är väldigt vanligt att känna så och framför allt om man har den duktig flicka-bakgrunden som jag har. Jag har ju också ätit upp mina barnvaktföräldrars godis, snott hundringar från pappas plånbok och fuskat på latinproven. Men ingen visste om det. Jag var snudd på psykopatiskt ångerlös när jag varit otrogen mot mitt ex men hade jag behövt erkänna det hade jag typ behövts läggas in på klinik i en vecka efteråt.

Skönt det kändes att skriva om det i alla fall. Puss <3

En stad med mutor i varje gathörn

Svårt att vara vuxen i Göteborg alltså! Svårt att inte vara ute till 06 fyra dagar i veckan. Det känns som att jag tagit ett sabbatsår från mitt vanliga liv och nu bara gör vad jag känner för. Men det kunde vara värre, det är inte mdmamazing eller så...

Och ingenting känns heller förvånande. Varken när du står i rökrutan, något skägg med slokhat viskar psst och du tar två steg runt hörnet för att röka gräs med honom i parkeringshuset. Eller när klockan är fyra på morgonen en måndag och du plötsligt står i en gränd för att köpa öl från någons baklucka.

För några dagar sedan blev jag medbjuden till en efterfest för att värden ville ha mig. Han var en modellsnygg fransman som jobbade som kirurg på dagarna och fashön designör på nätterna. När alla små stylade 90-talister hade blivit utkörda från efterfesten plockade han fram gitarren, la sig på sängen och sjöng Ne me quitte pas för mig. Kunde knappt hålla mig för skratt men det är väl ännu en for the books. Let's pretend that we are in löve, let's pretend we're getting married tomörröw. Haha okej frenchie det är min cue för att ta första vagnen hem.

Lite tidigare den kvällen hade jag hånglat med en 20-årig gullegris (som jag är 99% säker på är den här skönheten på 2:44 som jag velat träffa sen jag såg den videon första gången för två år sedan) och han kunde inte sluta fnissa och ta sig för pannan. Jag undrade vad det var med honom och han lutade sig mot väggen, suckade tungt och sa att han bara inte kunde tro att det här var sant. Att han för två månader sedan satt i sitt pojkrum i Falkenberg utan kompisar och att han nu stod och hånglade med mig en måndag medan The Smiths spelas i bakgrunden. Gulle. Om jag inte var så gammal och jaded hade jag också känt så.

Jag har jobbat heltid på kontor i fem år och hallå, who knew att det var så mycket roligare att plugga? Framför allt när man hoppar av sin uppsatskurs för att koncentrera sig på arbetsprover istället och det är 18 grader i skuggan i slutet av april.

Kärleken part 3

Som om det inte var illa nog att ligga först och lära känna sen gjorde jag precis det motsatta och det är ju verkligen dumt på riktigt. Åh jag låg med en av mina närmaste vänner hallå :(

Vi gick på högstadiet tillsammans men har egentligen blivit kompisar först sedan jag flyttade till Göteborg och alltså vi ses OFTA. I princip varje helg och sen dessutom fikor och sånt i veckorna. Jag har alltid haft ett gott öga för honom men sedan vi blev nära så har det mattats av. Han är inte min typ av kille trots att han är väldigt snygg, trevlig, rolig och yadayada. Men vad gör det klockan 06 på morgonen efter ett glas whisky i hans soffa efter att efterfesten fösts ut?

Och det var väldigt härligt och bra dessutom. Inte stelt utan passionerat och kanske efterlängtat. Dagen efter gick vi och brunchade och mellan tuggorna tittade jag skeptiskt på honom och föreslog att vi ju bara kan strunta i att prata om vad som hände. Fick en fistbump som svar och sen fortsatte vi diskutera Whyreds dåliga kvalitet som om ingenting hade hänt. På kvällen kom våra gemensamma kompisar hem till mig på förfest och det tog ca en timme innan jag berättade för en av dem vad som hade hänt. Hon berättade för sin pojkvän och sen var karusellen igång. De tycker att vi passar så bra ihop (och jag säger att det tycker de bara för att vi är de enda högljudda stockholmare de känner) och vill nu att vi ska bli tillsammans och aldrig göra slut. De har redan börjat smida sommarplaner fulla av dubbeldejter runt om i landet. Och jag fnissar och sneglar på honom där han dansar i köket helt ovetandes.

Vad vill jag då? Jo det ska jag tala om. Jag vill ha drama, spännande och elektriska samtal och att något händer. Vill jag bli ihop med honom för att jag är kär? Njaaeeee. Jag har ett osunt beroende av dramatik och av den anledningen håller jag kvar blicken extra länge på honom, kramar honom hårdare och pussar honom på kinden oftare. In på småtimmarna är det mycket viktigt för mig att något händer men eftersom han är en normal person tänker han nog ett steg längre innan han faller för frestelsen igen. Jag har verkligen ingen aning om hur han känner men våra kompisar säger att han verkar nervös med mig och att han blev uppenbart superbesviken när jag gick hem från hans efterfest dagen efter att vi legat istället för att stanna kvar. Men när de säger sånt blir det för läskigt för mig och då ryser jag. Vad håller jag på med. Så ofta jag har spelat med för att den andra vill och jag känner typ aja visst, varför inte medan jag egentligen är mer intresserad av andra. Det är väl okej att göra så med killar från Tinder men med en nära vän? Nej fy nu måste jag gå och andas i en påse jag får panik. 

To be continued antar jag.

Kärleken part 2

Nu har jag träffat en kille i två och en halv månad ungefär. Han jag spelat den sköna tjejen inför. Vår relation har följt mönstret i mitt tidigare inlägg så löjligt exakt. Vi gick hem från en klubb, bytte nummer, jag fyllemessade dagen efter om att jag ville hångla, vi sågs igen någon dag senare hemma hos mig. Drack te och var lite nervösa men det slutade med att vi började hångla igen och på den vägen är det. Inte en endaste gång har vi setts utanför min lägenhet och nästan aldrig har vi heller setts innan midnatt. Jag har som sagt spelat okomplicerad och utan undantag valt att skaka av mig besvikelserna istället för att säga ifrån. Nu tror han att jag är en person som tycker det är lugnt att han utan att höra av sig åker och röker på med några kompisar istället för att komma hem till mig som tidigare bestämt. Antingen det, eller att jag inte bryr mig om honom. Inget är sant och jag har spelat in mig själv i ett hörn. Han känner mig inte alls för jag har ansträngt mig för att hålla honom på avstånd och aktat mig noga för att visa min sanna neurotiska sida. För honom är jag en livsglad sex kitten utan självrespekt och värderingar. Alltid glad att se honom men aldrig svartsjuk eller irriterad. När vi för en gångs skull hade ett långt samtal om annat än svartklubbar, sex eller hur lite pengar vi har tittade han förvånat upp på mig och sa att det var så roligt att prata med mig, att jag hade så mycket att säga. Duh tänkte jag men sen insåg jag att nej just det, han känner ju inte mig. Han är med mig för att vi passar ihop sexuellt och för att jag bor centralt. Då började jag inse att min strategi var en riktigt dålig idé.

Och mycket riktigt! Förra veckan kom det fram att något blivit komplicerat med ett gammalt ex och att han inte kan ses på samma sätt som förut längre. Något han visserligen inte alls håller på när han blivit full men ändå. Han vill inte prata så mycket om det mer än att han säger att han gillar att vara med mig men att han inte vill att någon ska bli ledsen. Suck asså. Han har fått känslor för någon och jag har varit för sluten för att visa att jag faktiskt också är en person man kan bli kär i. Och nu kan jag  ju inte komma krypandes och ba jag skojade bara, jag är en riktig person som inte alls bara är intresserad av att ligga. Han säger att han vill att vi ska ta en öl vilket gör mig ännu mer förvirrad och nervös. En öl? Ska vi över två månader in gå på en första dejt? Men där har jag ju i alla fall min chans att visa min sanna sida och inte bara mina underkläder. Jag återkommer i frågan. 

Kärleken part 1

Allt är så bakvänt. Jag har inte funderat så mycket på hur störd svensk dejtingkultur är men det är ju inte konstigt att jag har fyratusen fem i tre-nummer att ringa men bara ett seriöst förhållande bakom mig. Eller jag vet inte hur ni gör men i min värld är det här det mest naturliga sättet att träffa någon: träffas ute -> hångla -> gå hem -> kanske byta nummer på morgonen och lägga till på Facebook om det var en riktig gullis.
En killkompis sa en gång att när han träffar en tjej ute brukar han gå hem med henne men fråga om det är okej om de bara sover ihop. Typ sitta uppe hela natten och prata och sen äta en härlig frukost på morgonen. Jag och mina kompisar ba WOT?! Vi hade aldrig hört något liknande.

Varför ska det vara så svårt att vara lite vuxen och lära känna någon INNAN allt det härliga händer? Om jag träffade någon som jag blev intresserad av skulle jag tycka att det var oerhört pinsamt och självutlämnande att be om hans nummer utan att något hade hänt. Jag skulle vara rädd att framstå som seriös (tråkig) och pryd. Herregud det här är så hemskt. Och ja, om en kille kom fram och bjöd ut mig innan kroppsvätskorna fått blandas hade jag tyckt att han var för på och undrat vad det var han var ute efter. Tja, kanske lära känna dig? Gumman.
På samma sätt är det ett stort dagboksmoment om han på morgonen efter vill köpa pizza, ta en promenad eller se en film. Vad är det här? Att det ska vara så mycket mer intimt att umgås än att ligga.

Det känns som att det mest utlämnade man kan göra med en ny person är att visa att man gillar den. Och det mest korkade man kan göra är att inte put out för då är man tråkig och blir dumpad. Det kan ju inte stämma.

Mitt tidigare nämnda schema över hur dejting går till leder ju nästan alltid bara till kk-relationer som sedan upphör för att han gått och blivit kär i någon annan. Och man tänker: varför blev han inte kär i mig? Men fick han chansen?