Och mobilen går bra?

Så himla rimlig jag är när jag försöker få tillbaka någon som jag helt ärligt trodde att jag fortfarande dejtade. Att vi inte har setts på typ två månader är väl inte så viktigt tyckte jag. Jag har verkligen öga för detaljer. Och jag har väldigt många "vänner".

Ronald Weasley

En av mina mest återkommande skräckfantasier den senaste tiden är att en stor fågelspindel hittar in i min lägenhet. Jag vet inte hur jag ska göra när det här till slut händer, för jo - det kommer hända. Man kan ju inte smälla till den med nåt för bakdelen är ju så stor! Om den mosas kommer rumpan säkert spricka och inälvor kommer spruta ända upp i taket. Jag är seriöst orolig för hur jag ska hantera detta. Hur snabbt kommer djurskyddsföreningen om man ringer? Eller är det polisen man ska kontakta? I de flesta av mardagdrömmarna upptäcker jag spindeln genom att jag vaknar av det prasslar i köket och så är klockan fyra på morgonen och jag står och skriker på soffbordet. Ingen kan ju hjälpa mig då! Jag kan inte springa och väcka en granne för stor risk att de är vanare vid situationen än jag liksom. Usch usch uschhhhhh.

Har inte tid med några dåliga tider

Usch jag är förlamad av stress. Att inte veta vad som händer i höst tar kål på mig. Jag har kommit in på en rolig och skrivinriktad sommarkurs på en konstskola men om jag kommer in på reklamskolan krockar de med varandra. Jag vill att mina kompisar ska komma hit under Way Out West men om jag ska tillbaka till Stockholm måste jag packa, flyttstäda OCH flytta dagen efter festivalen för sen på måndagen börjar terminen. Det går inte. Har jag ens råd att bo kvar i Göteborg under sommaren med bara det lilla sommarkursCSN:et som enda inkomst? Om jag struntar i konstskolan och väljer den andra kursen jag kommit in på kommer studiemedlet vara ännu mindre. Den är på distans så då kan jag bo hos mina föräldrar i Stockholm istället kanske. Men jag har redan sagt till min hyresvärd att jag ska bo kvar minst till augusti ut.

Vem ska hjälpa mig att flytta? Var ska jag få tag på kartonger? Kommer min flyttstädning bli godkänd eller ska jag behöva ta tåget tillbaka och göra om? Om jag hamnar i Stockholm igen, var ska jag då bo? Ska jag flytta in i en studentlägenhet för 5000 i månaden eller blir det billigare att köpa en lägenhet?

Jag tror det är safe to say att jag slutade med medicinerna för tidigt. Inte nog med den här paralyserande stresskänslan har jag börjat få tillbaka andra osofta symtom. För någon månad sedan frågade några vänner om jag ville följa med dem till Emmaboda i sommar och hjälpa dem sälja kläder från deras vintagebutik. Åh så pepp jag var. De senaste veckorna har det där legat som en kall, blöt filt över mig och jag har hyperventilerat varje gång jag börjat tänka på det. Jag har sett skräckscenarion framför mig. Att vi ska bli osams, att jag inte ska orka jobba och festa flera dagar i sträck och göra dem besvikna, att det ska uppstå dramatik med den andra vännen som också erbjudit sig att följa med. Men framför allt att vara tvingad att umgås med folk utan att ha chansen att dra sig undan och gå hem. Jag tog till slut upp det med dem och de förstod. Jag behöver inte längre följa med och alla är glada. Ändå kan jag inte släppa det. Alls.

Alltså jag har fan inte TID för det här!!! Jag har inte utrymme i livet för fler sammanbrott. Vad jag än ska göra i höst måste jag kunna fokusera på det och inte på att noja över om min puls någonsin kommer gå ner till normal takt igen. Neiiiiijjjjjj.

Mot- och framgångar

Jag har fått samtalet om intervju på skolan nu så nästa vecka åker jag till Stockholm igen. Det känns väldigt skönt men jag är inte alls lika nervös och exalterad som tidigare år. Förmodligen för att jag vet att en intervjutid inte alls behöver betyda att man kommer in. På Facebook-sidan kryllar det av glada utrop. Många andra är nedstämda och undrar om det är kört för dem om de ännu inte fått samtal. Nu har ju jag blivit kallad på intervju samtliga gånger men jag förstår verkligen hur det måste kännas att se hur intervjuplatserna fylls upp medan ens egen telefon aldrig ringer. Jag vet hur det är när den andra vändan med samtal kommer, de där med beskedet om att man officiellt är antagen. Då har jag stirrat på glädjebeskeden som de andra postat och räknat ner till timmen då jag vet att det negativa standardmailet ska plinga in hos mig. Det är hemskt.

Jag blev väldigt knäckt båda gångerna jag inte kom in. Så mycket arbete, sån utmattande nervositet. Så många rykten om hur många det är som söker. Dock måste jag medge att det varit nyttigt för mig att ha motgångar i det här. Måttliga motgångar. Jag har fått bekräftat att jag har talang men jag har fått jobba för det. Innan jag sökte till den skolan första gången hade jag haft orimligt lätt för mig i livet. Behövde inte anstränga mig så mycket för mina betyg, blev rekommenderad till roliga jobb jag inte ens hade sökt. När jag skrev min första ansökan var jag så himla glad över att ha klarat av det helt på egen hand, utan hjälp, kontakter och räkmackor. Även om jag inte kom in då var jag jättenöjd med mina arbetsprover och jag kände att jag hade hittat något som jag verkligen gillade och var bra på. Det var så stort! Sedan dess har siktet varit inställt. När jag inte kom in förra året blev jag också väldigt ledsen men jag såg ändå fram emot min Plan GBG så det var lugnt. Det var förmodligen bra att jag fick ta det här sabbatsåret och leka av mig lite.

Något jag faktiskt vill poängtera lite ändå är att folk kan vara duktiga, hårt arbetande och begåvade trots att de är privilegierade. Det ena behöver nödvändigtvis inte utesluta det andra. Jag har hört så många dissiga kommentarer om att Sandra B säkert bara har fått sina reklambyråjobb för att hon har rika föräldrar och en stor blogg. Men nej. Det funkar inte så. Klart det inte funkar så! Ingen seriös arbetsplats erbjuder någon lön, semester och ansvar för att göra någon annan en tjänst.
Det är något jag själv måste öva mig i för jag har väldigt lätt för att avfärda snygga och rika personer och tänka att de måste vara obegåvade eftersom det helt enkelt vore för orättvist om de hade allt.

Kontrasterna

Precis när jag slurpat i mig de sista nudlarna och börjat fundera över vad jag ska ha på mig på kvällens gratisfest ringer pappa och är eld och lågor. Han och mamma ska tydligen till Bangkok över helgen. Tre dagar! Gud vad kul för er, här är inte bara CSN utan även tvål, toalettpapper, linsvätska och torrvaror slut. Inser nu vad det här verkligen betyder: att jag måste skynda mig att be om att få låna pengar innan de åker ifrån internetbanken.

@tinderdaydreams

Jag är så jäkla trött på att påminnas om alla idioter som finns. Trött på klantiga politiker och ännu mer trött på de som driver med dem på Twitter. Jag säger inte att jag vill sitta och läsa listor över hjältemod runt om i världen eller se gulliga bilder på röda pandor men varför finns det aldrig några mellanting. Jag skulle verkligen vilja följa ett konto som visade upp riktig fin kärlek och dejting. Inte trubadurer som friar på första dejten och tjejer med rådjursögon som tatuerar in hans första sms på ankeln. Bara vanliga (helst snygga och coola) personer som hittar varandra. Tyvärr kan jag inte bidra med någonting från mina egna Tinder-konversationer för där finns ingen som kan hantera skiljetecken och det är viktigt ändå. Ingenting gör mig mer avundsjuk än genuint kära personer som dessutom är bra människor, men få saker får mig att hoppas på framtiden mer än sånt.

Alla känslorna

Jo men att känna saker, det var egentligen dit jag ville komma. Som sagt kan medicinerna skapa ett avstånd till känslorna så istället för att man utan dem kanske är jätteledsen ibland och glad andra stunder kan man på de tabletterna hamna i ett ganska apatiskt mellanläge.

Jag har det senaste året haft stora problem med att känna rätt saker. Jag har inte kunnat skilja på det verkliga och på mina egna små irrelevanta neuroser. Jag har fokuserat HELT fel och trott att mina inbillningar om saker är det som stämmer. Min psykolog bad mig öva mig i mindfulness och bara det ordet fick mig att rysa av hippieobehag. Men när han förklarade lite kändes det bättre. Det handlar väl alltså om att vara mer medveten i tillvaron och påminna sig om att det som händer utanför kroppen är det som verkligen händer, inte det i hjärnan. Till exempel kan man öva sig genom att när man dricker ett glas vatten verkligen känna hur det smakar, hur munnen blir kall och sen att vattnet åker ner i magen. Jag gjorde inte några såna övningar för tycke det lät fett tråkigt och tja, jag har väl som sagt problem med att stanna upp i vardagen. Men nu har det nästan kommit lite av sig självt.

Jag har inte instagramat några körsbärsträd men däremot stannar jag ofta upp under dem och luktar. Ibland när ciggen är slut finner jag mig själv bara sittandes ute på balkongen, ganska lång tid faktiskt. Tittar ut över gatan, funderar lite på vilka som bor mitt emot och så. Jag såg om (500) Days of Summer (ja jag vet...) härom dagen och kände för första gången på väldigt länge igen den känslan som tidigare nästan har definierat mig. Den där romantiska känslan, längtan efter att bli kär. Jag har varit så jävla cynisk det senaste året och när någon faktiskt på riktigt har tagit min hand eller tittat mig i ögonen har jag dragit mig undan och tittat åt ett annat håll. Fler gånger än jag vill erkänna har killar sagt till mig att titta dem i ögonen när vi ligger.
I hela mitt tidigare liv har jag i princip levt på känslan att vara kär i någon och det har inte spelat någon roll om det varit besvarat eller inte. Nu har jag typ bara brytt mig om att han ska svara på mitt sms så att det kan bli min tur att ignorera honom. När jag såg den där löjliga filmen blev jag faktiskt sugen på att träffa någon jag bryr mig om och som jag vill vara med. Stort!

Så att jag grät när jag såg senaste Mad Men idag var nog bara bra.

Tycker det är jättekul att prata om problem

Jag har hört att antidepressiva gör en likgiltig och kall. Att man slutar känna så mycket, både bra och dåliga känslor. Det är så himla svårt att definiera hur skillnaden är nu mot när jag åt mediciner, dels för att det inte har gått så lång tid sen jag slutade men framför allt för att jag har dåligt minne. På tal om dåligt minne så gick jag tillbaka i det här arkivet här om dagen och oj vad jag hade glömt hur dåligt det var för bara typ ett år sedan. Då jag grät varje dag, då jag utstrålade så mycket emotionell stress att mina kompisar var rädda att ens röra vid mig och råka utlösa nåt utbrott, då mamma satt på min sängkant varje kväll och strök mig över håret. Jag har glömt hur illa det var och hur omöjligt det var för mig att prata om det. Hur jag bara ville prata om killar, kläder och cigg. Så fort något hände i min omgivning, så fort en kompis fick ett tråkigt besked om någon släkting eller något annat som egentligen inte rörde mig men ändå rubbade min värld lite fick jag panik. Jag minns att jag låg sömnlös och skakade av stress bara för att jag var tvungen att fixa ett lånekort på biblioteket. Jag mindes ingenting av samtalen jag hade med folk vilket stressade upp mig ännu mer eftersom jag var rädd att missa viktiga detaljer. De få nätterna jag kunde sova drömde jag mardrömmar om mitt jobb och att folk inte tycker om mig.

Sen när jag började ta mediciner blev det bättre, men säkert också för att jag gick i terapi och det blev vår. Det är väldigt svårt att avgöra vad som gör en glad, men nu har jag börjat fundera på vad det är som gör mig ledsen också. Jag är så nojig. Så fort jag känner mig nere och kanske till och med har glansiga ögon är jag rädd att jag är påväg dit igen. Jag kanske slutade med medicinerna för snabbt men hur ska man veta om man är "frisk" eller om det bara är pillren som får en att känna sig frisk? Idag känner jag mig väldigt ledsen på det där läskigt odefinierbara sättet. Så som man kände sig prick hela tiden i högstadiet, då man inte visste vad det var men det var någonting. Förmodligen är jag bara ledsen för att jag såg senaste avsnittet av Mad Men och tyckte det var sorgligt. Ingenting annat har ju hänt.

Ångesten dock, åh den gamle vännen. Jag frågade min senaste psykolog hur jag ska hantera min ångest, hur jag ska låta bli att ha ont i magen för saker som hände för 1, 2, 15, 20 år sedan. Hur jag ska lära mig att släppa saker och sluta känna som om jag tagit kokain, druckit upp en hel minibar och dödat mitt syskon när det i själva verket bara är en vanlig tisdag och jag sittet framför Parks & Rec och äter frukost. Han sa typ att jag får lära mig att leva med det vilket var väldigt deppigt att höra och något jag dessutom tror att han sa bara för att det var vår sista landstingsbetalda session och att han inte hade tid för mig längre.

Jag vet inte riktigt hur sammansvetsade depression och ångest är. För mig känns det som två helt olika saker då ångest är något jag alltid har medan depression är mer knutet till specifika händelser och sammanbrott. Fast jag tror nog inte att min ångest någonsin har varit så jobbig som den är nu. Jag pratar fortfarande för mig själv förresten, ganska mycket till och med.

Mitt självförtroende sviktar oerhört mycket just nu och jag tror att jag går igenom en liten identitetskris. Kanske fler kriser. Definitivt en framtidskris också då jag inte vet vad jag vill och kan göra med mitt liv. Ett problem med att bo i Göteborg är att jag inte har någon att prata med här. Alla mina kompisar är festkompisar och även om jag tror att de skulle ställa upp om jag behövde det så har jag ingen lust att prata med dem om jobbiga saker. Mina kompisar i Stockholm pratar jag i telefon med ganska ofta men då är det så mycket som ska avhandlas på en gång så det är inte riktigt rätt forum alla gånger att sitta och ha en monolog om sig själv. Det positiva med det är att jag istället får hänga ganska mycket med mig själv och det behövde jag nog. Dels för att jag hatar mig själv så mycket och behöver påminnas om att det är okej att vara med mig, att det inte är så farligt. Och dels för att jag behöver tänka på vad jag egentligen känner och det kan vara bättre att gå igenom det i huvudet först innan man pratar med andra. Det har jag typ aldrig prövat förut hehe.

Sorry att jag alltid skriver alldeles för långa inlägg. Jag är och har alltid varit lite för babblig. Men det är faktiskt skönt att ha den här bloggen att skriva av sig lite i :')

YASSS

Lika delar chock och stolthet jag känner när jag vaknar upp en söndag och ser att jag inte skickat ett enda dumt sms. Wow alltså, jag gör verkligen framsteg. Igår var jag på en fest som min eviga supercrush anordnade och jag höll mig i skinnet. Vi har ju känt varandra länge och varje gång han tror att jag skärpt till mig och förstått att han bara vill vara kompis går jag över gränsen igen och försöker hångla upp honom. Han är den personen jag flest gånger raderat från telefonboken och sedan i smyg letat upp på Hitta igen. Han är min drömkille även fast jag vet att vi inte skulle bli lyckliga ihop. Jag är mjuk och han är hård, han är cool och jag är töntig. Jag känner mig extremt underlägsen honom.

Något jag dessutom har blivit varse om efter en tid i Göteborg är att han är sjukt eftertraktad. Han pluggade med några kompisar till mig och avundsjukan lyser i hela deras ansikten när de hör att jag blivit bjuden på hans fest. Lite konstigt. För mig är han visserligen typ den snyggaste och bästa personen jag träffat men han är ändå en riktig person. En vanlis, trots att han har podcast och sånt. Hehe.

I sanning var det inte han som bjöd mig till festen utan hans kompis. Hans kompis som tydligen tycker att jag är jätterolig och som gav mig en liten hyllning på en svartklubb för några veckor sedan när crushen stod bredvid. Helt seriöst på topp fem bästa ögonblicken i mitt liv. När jag gjorde mig iordning för festen var jag nervös över att förstöra hans kväll. Jag uppmanade mitt eget ölsinne att ta det vackert och att inte bli jobbig. Inte klänga, inte skrikviska i hans öra. Det sista man vill ha på en födelsedagsfest är ju ett dyngrakt ex som inte kan läsa signaler. Jag satte på mig ett par jeans trots att det aldrig händer annars. Samma jeans som jag hade när jag låg med honom för tre år sedan. Jag vet att han älskar de där jeansen. Och heavens, jag tror det funkade? Inte för att någonting hände utan för att jag faktiskt inte var jobbig, klängig eller kontaktsökande. Jag var nästan lite blasé! När jag stod ute vid relingen och rökte (yes, här festar vi på båtar va) med en annan komplicerad relation kom crushen förbi,  tog mig i svanken och sa Hej Amanda, jag ska bara gå och kissa! Kvar stod jag med veck i pannan. Varför sa han så? Vi hade redan hälsat på varandra typ en timme tidigare så det var inte första gången vi sågs och jag hade inte ens sett honom där ute så det kan inte ha varit ett pliktskyldigt svar på en trånande blick från mig. Dessutom sa han mitt namn, ååååhhh. Om jag inte visste bättre skulle jag nästan kunna tro att det för en gångs skull var han som gjorde bort sig lite?

Långt senare när klockan var över fem och stället stängde stod vi tätt ihop och pratade. Han frågade om jag skulle med på svartklubb och jag svarade att nej, jag ska hem. Han dröjde kvar vid mitt svar och upprepade det för sig själv, att jag ska hem. ??? Fatta hur nära jag var att föreslå att han kunde följa med. Fatta hur glad jag är att jag lät bli.

Framtiden är ljug

Nu har jag för tredje året i rad skickat in arbetsprover till den där satans reklamskolan. Förhoppningsvis kommer jag på intervju även i år och alltså om jag inte kommer in den här gången blir jag faktiskt ledsen. Jag följer arbetsprovsgruppen på Facebook och den gör mig galen. Folk postar i parti och minut och frågar om folk har fått samtal om intervju, om de vill dela med sig av de inskickade arbetsproverna och vissa lägger till och med upp länkar och bilder på proverna de tydligen är så himla stolta över. För det första: sitt still i båten herregud. Jag har väl kanske lite väl mycket erfarenhet av den här antagningsprocessen men jag blir otroligt irriterad på alla kids som säger att de inte kan sova för att de inte har fått ett samtal när det typ gått en vecka sen inlämning. CHILLA. För det andra: kan vi inte bara avdramatisera det här lite? Jag har egentligen ingen lust att gå där eftersom alla typ går runt och pussar trottoaren utanför skolans dörrar. Det är inte på liv och död. Det är en skola. Jag har själv varit sådär exalterad och jobbig men för varje gång jag söker blir jag mer osugen. Om jag kommer in vill jag bara att det ska vara över så fort som möjligt så att jag kan få mitt diplom och börja jobba. Det är ett nödvändigt ont. Jag får höra att jag har fel inställning som tänker så men varför då? Är det verkligen så otänkbart att utbildningen inte ska vara det roligaste och mest minnesvärda från ens karriär? Jag vill jobba som copywriter och jag har jobbat i branschen så pass länge att jag vet att det är den bästa utbildningen och att man i mångt och mycket betalar för att få ett jobb.

Jag är ju såklart bitter också. Jag är så oerhört trött på att behöva förklara för folk att det är tredje gången jag söker och att jag varit jättenära varje gång jag lovar!!! Det är skitsvårt att komma in och det ska det väl vara. Jag vill inte gå på en skola som det är lätt att komma in på och alltså är jag ju med och bidrar till hela hypen. Det är jättefint att folk har hittat sitt kall i livet och kämpar med arbetsprover och whatever men jag blir galen på den där facebookgruppen alltså. CALM THE FUCK DOWN. Förmodligen stör det mig så mycket eftersom jag själv varit så där idiotlycklig över att ha skickat in och de vet inte än att livet inte handlar om att smöra sig in på Stockholms Harvard. Det finns annat att bry sig om, att vara ledsen och glad över. Jag får huvudvärk när jag ser hur de lägger upp bilder på att de kommit över med nybakat bullar till lärarna för att de ska få ett "bra första intryck :P" och att de skriver VI SES I HÖST FRAMTIDA KLASSISAR så fort de får chansen.

Förlåt. Det här är en irritation som inte är intressant för någon annan än mig själv. Jag har även gjort arbetsprover till en skrivlinje på Valand i Göteborg och den verkar så fin. Om vi ska dra paralleller så är reklamskolan som mötena Hannah i Girls hade när hon jobbade på GQ och Valand kommer bli som när hon pluggade i Iowa. Det senare känns sjukt mycket läskigare och roligare men om jag ska vara lite seriös och tråkig för ett ögonblick så kommer jag inte kunna försörja mig själv som författare. Deppigt men sant. Ja, när jag inte kan sova fantiserar jag om vad jag skulle säga i min första Babel-intervju och inte hur mitt tal på Guldägget skulle låta. Men det är väl normalt? Vem DRÖMMER om att vinna ett Guldägg? Vem drömmer INTE om att skriva en bok?

Livet jag vill ha är tyvärr alldeles för dyrt i drift för att jag ska kunna vara dumdristig och leka Jack Kerouac. Jag är för gammal för det nu. Och jag vill faktiskt jobba med reklam. Det vill jag?

Ingenmansland

Jag pendlar nästan till Stockholm just nu. Är där var och varannan vecka. Det positiva är att jag har två städer där jag kan härja fritt eftersom jag inte behöver ta några pinsamma konsekvenser av stockholmsäventyren (kommer ju inte träffa någon på Götgatan dagen efter när mina obesvarade sms fortfarande ligger färskt i deras minnen) och jag känner knappt någon i Göteborg så här kan jag också göra bort mig ostört. Det negativa är väl att det tankesättet tyvärr letar sig bort från min hjärna när jag ligger i sängen och tänker igenom varenda misstag jag någonsin gjort.

Exempel på ångestskapare från de senaste veckorna:

• Jag var på efterfest på kontoret till stans coolaste reklambyrå (själv dessutom, jag bara hakade på ett gäng. Som man gör???) och när jag inspekterade lokalerna insåg jag att samtliga konferensrum gick att låsa inifrån. Wow, måste hitta någon att ligga med! Vad kul! Helt rimligt att bara gå fram till varenda karl jag möter på denna intima tillställning och fråga om de är singlar för att sedan när de svarar att de är gifta (alla var verkligen gifta) delge dem min plan och tvinga dem att vara wingmen.  
• Bjöd helt ogenerat in min crush från LÅGSTADIET till min kompis fest och hånglade med honom. Lite gulligt ändå att han sa att vårt mål för kvällen var att vi skulle vinna tryckartävlingen igen, så som vi gjorde 1997. Inte så mycket ångest över detta men ändå så typiskt mig att leta igenom hela Facebook efter en nygammal kille. 
• På festen på mitt förra jobb engagerade jag hela ledningen i att min Prada-kavaj blivit snodd ur garderoben. Gjorde mycket stor grej av att det var Prada. Var mycket högljudd. Alla letade och mådde dåligt tills jag insåg att den låg i påsen jag höll i handen. Har tänkt på det här ganska mycket. 
• Skickade de här mailen till alla på mitt förra jobb. Noll svar. Ursäkta för interna namn från en bransch jag uppenbarligen försöker tro att jag fortfarande tillhör. 

Det jobbigaste under stockholmsveckan handlade dock varken om killar eller reklam utan om en gammal vän. Vi har egentligen knappt något gemensamt längre men när vi väl ses brukar vi ha roligt. Hon jobbar på bank, har körkort och bil, ny bostadsrätt och alla kläder från Filippa K. Jag anade en lite nedsättande inställning till livet jag själv dokumenterar på Instagram och uppskattade det INTE. Klart jag förstår att jag beter mig som en tonåring men jag tycker inte att det är så himla mycket fel med det. Skulle dessutom verkligen inte vilja byta. Hon har gått igenom en riktigt jobbig period då hennes mamma nyligen gick bort och man försöker ju vara där på alla sätt man kan. Det gick inte så bra. Det kändes som att allt jag gjorde blev fel och det var verkligen inte meningen. Jag frågade saker hon tyckte var olämpliga i kollektivtrafiken, drog skämt hon inte tyckte var roliga och när jag försökte pussa henne hejdå såg det ut som i The Sims när en gubbe hade varit för framfusig mot en annan. Hon började vifta med armarna, luta sig bakåt och grimasera. Kvar stod jag när tunnebanedörrarna hade stängts och bara undrade vad jag gjort för fel. Det värsta var att hon sa till mig så mycket, hon röt verkligen ifrån. Jag bad om ursäkt för att jag hade varit konstig (helt ärligt så tycker inte jag att något jag sagt var dumt och ingen annan hade reagerat på det) och hon godtog det men jag har haft en dålig känsla i tio dagar nu. Det är själviskt av mig att gå och må dåligt över det här för jag förstår att det är hon som mår sämst men jag klarar verkligen inte av att veta om att någon annan är arg på mig. :(

Måste 1. lära mig att skaka av mig grejer och 2. sluta göra dumma grejer.