torsdag 30 juli 2015

Is he tall? Well, I've got to look up.

Jag insåg härom dagen att jag inte vågar fråga killar hur långa de är eftersom jag är rädd att de kanske är korta och att de i så fall ska ta illa upp av min fråga. Jag vågar inte fråga dem face to face alltså. Jag ser inte skillnad på 1,70 och 1,80. Jag gör inte det. Jag är så liten att jag aldrig någonsin har behövt ta in någons längd i beräkningen för om han är en lämplig dejt.

Många många många gånger har kompisar sagt om killar ja har är skitsnygg men synd bara att han är så kort. Och jag: va, är han kort? Och deras hjärnor exploderar över att jag inte kan veta om det.

Detta är ju förstås en väldigt stor fördel eftersom mitt utbud blir enormt mycket större. Mina långa kompisar verkar ibland genuint förtvivlade över att de alltid är längre än Tinder-killarna. Jag tycker det är lite taskigt att utesluta någon pga något så ytligt som längd men jag kommer aldrig förstå, jag inser ju det.

Men ja, ganska konstigt ändå att jag är så exceptionellt dålig på att uppskatta längd.

Säg mig var du står

Jag tänker fortfarande på honom hela tiden. Fortfarande, det var ju mindre än en vecka sedan vi träffades. Jag berättar om honom för alla, jag sitter med knäppta händer och lägger huvudet så mycket på sned att örat nuddar axeln. Vi har mycket dålig kommunikation tycker jag. I natt skrev jag att jag saknar honom och det har han inte svarat på. Men han gillade min status på Facebook. Story of my life.

Han har varit sjuk hela veckan, ligger och brinner upp skriver han i sina korta små utropsteckenslösa meddelanden. Min kompis har gjort mig uppmärksam på att jag och mina vänner förmodligen har alldeles för höga förväntningar på killars sms-skills. Det är sant. Alla kanske inte lägger lika mycket energi på att vara flirtigt kryptiska men ändå visa ganska direkt vad man känner. Alla kanske inte sitter och väntar på att de tre små prickarna ska dyka upp. Han har dessutom ingen smartphone utan sitter med en gammal Samsung utan färgskärm. Det är nästan så att man blir orolig för att sms inte kommer fram till en sådan mobil? Han kommer aldrig kunna se mina selfies på Insta men det kanske är en blessing in disguise.

Nu är jag också sjuk och stressnivån är ur kontroll. Jag har två veckor kvar i Göteborg nu och båda ligger hemma med feber. Jag vill att vi ska gå ut tillsammans i morgon, har redan tänkt ut att jag ska föreslå förfest med mina vänner och sen efterfest bara han&jag. Jag vill att han ska strunta i att åka till Dalarna och skriva på sin uppsats eller vad det nu var och köpa biljett till Way Out West istället.

Jag är så rastlös och har alltid inställningen att om inte jag hör av mig, gör någonting, kommer ingenting hända. Ergo jag ligger ALLTID i underläge och de får vara den eftertraktade. I många fall borde jag vara den jagade, i det här fallet vet jag inte än. Till och med min mamma säger till mig att jag måste bli coolare med killar, inte visa för mycket på en gång utan sitta still lite. Men jag har inte tid att sitta still nu!!!

Jag gräver min egen grav. Det sista jag behöver när jag börjar skolan är att vara distraherad av nån 50 mil bort som är dålig på att sms:a. Men som vanligt: jag vill att han ska vilja.

Det här händer inte

Nej. Nej nej nej nej nej. Det kan inte vara sant. Det är en dålig Paul Auster-roman, en film med Ben Stiller. Det är för orimligt, för oturligt.

Har ni en person ni hatar så mycket att ni inte kan hantera det? En person som träffar ni hen ute på kvällen så vaknar ni dagen efter med fortfarande knutna nävar? Det har jag. Det är alltid svårt att sätta fingret på exakt varför jag avskyr honom så mycket men han är manipulativ, oärlig, otrogen, macho, skrytsam, inställsam, läskig (tro mig) och har dessutom dålig humor men blir ändå skitsur om man inte skrattar åt hans skämt. Han är den som använder ord som wack och gnarly i sitt vardagliga språk. Brrr. Han är den som kommer och frågar en vad man fick på tentan för att sedan sitta tyst och vänta på att han ska få frågan tillbaka så att han kan out:a sitt VG. När ingen bryr sig om det eftersom normala människor på universitetet inte lägger sig i vad andra får för betyg - ja då säger han det helt enkelt rätt ut bara för att få ur sig det. Så extremt barnsligt.
Men det jag hatar mest med honom är förstås att vi låg med varandra EN gång i september förra året men att han ändå med jämna mellanrum hör av sig till mig för att skälla ut mig för att jag berättade det för mina tjejkompisar, att jag försökte förstöra för honom och att jag är en hora.

Hur som helst.

Igår när jag satt på en uteservering kom han fram för att prata med mig och en annan som vi båda känner. Jag var måttligt intresserad men han babblade på. Han ska börja plugga i Uppsala till hösten och bara det var jag irriterad på eftersom jag såg fram emot att ha ett så stort avstånd som möjligt mellan oss när jag flyttar till Stockholm. Men. Nu. Jag kan nästan inte ens greppa det. Han sa att han ska bo som inneboende i en studentlägenhet vid Mariatorget. Han kommer alltså bo på min gata. Om vi bor i samma hus vet jag inte vad jag gör. Min enda tröst är att han inte känner någon i Stockholm och att jag alltså förhoppningsvis inte kommer behöva träffa på honom så mycket ute. Jag hoppas att han tröttnar på den tillvaron och inser att det är roligare att bo i Uppsala och lära känna alla där. Eller jag hoppas förstås ännu mer att hans rumskompis inser vilket freak han är och vräker efter tre dagar.

Jag vet på riktigt inte hur jag ska hantera det här.

onsdag 29 juli 2015

Det blir alltid värre framåt natten

Hmm. Inser nu att jag fått en panikångestattack en gång tidigare. Det var natten till första dagen i skolan, alltså i september förra året. Jag var så slö efter min semester och dygnsrytmen oroade mig. Jag ville vara utvilad på uppropet så jag tog en sömntablett jag fått utskriven. En stark tablett alltså, jag antar det i alla fall. Obehaget jag kände då härledde jag direkt till pillret och jag använde dem aldrig igen utan gav bort hela asken till en snubbe som ville bli fucked up (hans ordval) på dem tillsammans med sprit. Men oj nu inser jag ju att det var exakt samma känsla jag fick då som nu. Ingen kille i närheten då utan bara stressen över att måsta somna utan att vara trött. Kan jag vara något på spåren?

Under hela mitt år i Göteborg har jag struntat fullständigt i hur sent jag har somnat vilket är väldigt olikt mitt gamla jag. Jag brukade lägga mig vid 22 för att inte riskera att vara trött dagen efter men här har jag inte brytt mig om det. Kanske har jag haft en mindre ansträngande vardag än mitt kontorsliv i Stockholm, kanske har jag blivit punkigare av denna arbetarstad. Kanske har jag varit så trött av att läsa tråkig kurslitteratur till sena timmen att insomning inte varit ett problem.

Inte för att den här teorin, om den ens stämmer, förändrar någonting i killsituationen. Det blir svårt att vara med någon som ska upp klockan sju när man bor i en etta och inte kan dra sig undan någonstans. Dessutom vill jag ju skeda. ÅH det här är ju världens sämsta kombination någonsin! Att jag ska ligga sömnlös i plågor i just de situationer det är viktigt att somna tidigt! De två senaste tillfällena har jag stigit upp och tagit ångestdämpande men mina tabletter är typ lika starka som barnalvedon så det har bara hjälpt pyttepyttelite. Om jag ber om starkare och har dem nära till hands vid sängen kanske det kan lösa sig. Eller, haha, tänk om man bara kunde få bli permanent botad och må bra hela livet istället.

tisdag 28 juli 2015

Say it ain't so

Men allt har inte varit härligt. Båda nätterna han sovit här har jag legat sömnlös av panikångest. Inte kunnat andas, känt det där fruktansvärda ruset skälva genom kroppen, stelnat och spasmat. Det har hänt mig en gång tidigare och det var när jag sov med den här. Varför får jag panikångest av att ha en varm killarm om mig? Är det slump? Det kan inte vara slump. Kanske har jag en underliggande rädsla för närhet som gör att jag inte kan hantera situationen när jag sover med en kille i nyktert tillstånd. TROTS att jag ler med hela ansiktet och vill spela in ljudet av att han luktar på mitt hår och ha det som insomningsband. Jag känner mig verkligen inte rädd för det, snarare längtar jag så oerhört mycket. Jag fattar inte :(

Ett annat alternativ är att jag egentligen haft en pågående panikångest i en månad men att de här tre tillfällena var de enda då jag behövde anpassa mig efter när någon annan ville gå och lägga sig och alltså inte kunde kolla Netflix tills ögonen går i kors. Om jag en vanlig kväll går och lägger mig utan att vara helt utmattad, skulle samma sak hända igen då? Spännande experiment om det inte vore så att panikångest är det vidrigaste som finns och absolut inget jag vill utsätta mig för.

Meet-cute

Det är himla viktigt för mig att ha en story. För viktigt. Om det inte hade varit för att jag och Malmö skickade 1700 sms till varandra tre första veckorna hade jag förmodligen inte fallit lika hårt. Om jag och Fredrik inte hade träffats på Debaser och sen haft ett helt vanligt tråkigt händelseförlopp av trevande sms och dejter hade vi kanske varit ihop längre. Eller jag hade nog trott mer på oss i alla fall, att det var ödet eller nåt. Klurig och helt och hållet förljugen syn jag har alltså. Om inte mina föräldrar hade flyttat ihop första kvällen och sedan aldrig skilts åt hade jag inte trott lika mycket på kärleken. Hmm, hönan och ägget. De har satt mina förväntningar högt, högt över rimlighetens nivå.

På en svartklubb i fredags, den andra för kvällen och vid en tid på dygnet då vanliga människor börjar tänka på frukost eller till och med brunch, drogs jag in i en skogsdunge av en kompis. Jag stretade emot för ville hellre dansa än att prata med de personer han siktat in sig på. Nu ska vi vara sociala och lära känna nya Amanda! Ugh, fine. Jag minns inte så mycket mer än att jag såg Hans ögon och att jag tiondelars sekunder senare hade slängt mig om halsen på honom. Efter den kyssen tittade vi på varandra i vad som kändes som en evighet och jag tänkte att fuck, jag kan ju inte bara hångla upp okända personer utan att kolla av med dem först. Men oj nu var det min hals tur att bli greppad och vi vinkade snabbt av resten av dungen och sprang därifrån. Längre in i skogen, dit technon nästan inte nådde och vi kunde lägga oss på ormbunkar som var mjukare då än blåmärkena senare vittnade om. Duggregn, lera och en mun man inte smakat tidigare.

När vi var klara och dragit på oss de dyblöta kläderna igen, fd svarta och numera brunspräckliga jeans som klistrade sig mot blodet i såren, letade vi oss ut från skogen och hamnade här. I Versailles typ.

Han plockade en pelargon som jag höll i tills jag letade efter nycklarna utanför porten och tappade den. Jag hittade den där utanför i söndags.

Hemma hos mig drog vi av oss kläderna igen och badade badkar. Aldrig sett så smutsigt vatten, aldrig sett så fina ögon. Vid 12:30 kom vi äntligen i säng men jag tror inte att vi sov något. Vi släppte aldrig varandra i alla fall, det vet jag säkert. Han stannade till sex kanske, då sa vi att vi skulle göra oss iordning för att sedan mötas på stan för middag. Åh jag svimmade ju av denna plan. Jag var ett vrak men jag ville så gärna träffas igen. Men ja, tröttheten tog väl över till allas stora sorg. Han ville ta en öl senare istället men det slutade med att jag ställde in, för förlamad av pytt i panna, mjukisar och Modern Family. Han gick ut med sina vänner, messade och försökte övertala mig att komma, saknade mig sa han. Jag var så slut, så besviken på mig själv. Men när han föreslog att han kunde sova hos mig tvekade jag inte och då var jag dessutom alldeles för pirrig för att kunna sova ändå. Kastade ner nyckeln för balkongen när han kom, mötte honom i glasögon och sovfläta och vaknade dagen efter av pussar över hela nacken. 
Det fortsatte med promenader nere vid båtarna i hamnen och, ja hela stan, och plötsligt var vi hemma hos mig igen - när vi gick förbi spårvagnshållplatsen vid mig sneglade jag nervöst på honom men han verkade inte ha en tanke på att åka hem - och han stod och diskade åt mig medan jag lagade mat. Åh. Åhåhåhåååå. 

Det är ju just snyggt att jag efter ett år av patetiska små ursäkter till killar här i Göteborg träffar en så underbar när jag har tre veckor kvar i staden. Antingen hänger vi järnet nu och blir kära och så blir det fruktansvärt, sorgligt och ohållbart när jag flyttar. Eller så hörs vi aldrig mer och så sitter man och undrar hela livet över vad som kunde blivit. Tänk om jag får ärr på knäna, tänk om han kommer kunna de ärren utantill om några år. 

Jag ber om ursäkt. Det är inte kul för någon att jag blir såhär. Såhär kär i ingenting. Så idiotiskt uppjagad och inställd på lyckliga slut. Men... Han plockade ju en pelargon till mig. Jag har varit så hög på allt idag att jag diskade trots att det nästan inte behövdes. 

Man kan se hans hjärta slå under huden och det är det äckligaste och finaste jag varit med om i livet tror jag.

fredag 10 juli 2015

and I'll cry if I want to

Oj, livskris hallå. Jag fyller år idag men har den senaste veckan bara gråtit. Dels för att jag skrivit om min lillebror, dels för att det går så jävla dåligt att skriva om min lillebror och att jag ligger två dagar efter enligt deadline. Det blir fult och blogginläggigt medan mina klasskamrater skriver poesi med komplicerade radbyten. Dels för att jag börjat känna mig så osäker på hösten och tror att jag kommer vara sämst i klassen. Det är så många 20-åringar som kommit in på typ första försöket och jag jämför mig alltid med andra. Sen igår när antagningsbeskedet för universitet kom insåg jag att min reservplan, skrivkursen i Göteborg, verkligen gick åt helvete. Jag vet att det är svårt att komma in, bara sju personer lyckas. Men jag kom på reservplats 79!!! Nu spelar ju det ingen roll eftersom jag ändå ska flytta till Stockholm men jag såg fram emot att se om jag kunde komma in. De hatade tydligen mina prover och tycker jag är sämst. Dags att jämföra sig igen: en tjej som jag är måttligt imponerad av (hon är flamsig och har heller aldrig gett sken av att vara en språklig begåvning utan bara en sån som slänger in könsord lite oväntat för effekt) kom på reservplats två. Happ.

Födelsedagen har firats ensam i regnet på stan där jag gått omkring med mensvärk och letat presenter till mig själv åt pappa. När jag kom hem frågade mamma om jag hittat något och jag sa att jag till slut hittade en parfym jag ville ha. Köpte du den då? Va nä, det får väl han göra. Menar du att pappa ska behöva gå dit när du ändå redan var där? Ska han behöva ta sig från kontoret på Hötorget ända till Stureplan?

Och btw, födelsedagsmiddagen på stan som jag sett fram emot så mycket är inställd för mina föräldrar är trötta. Och än så länge är mina grattisönskingar på Facebook lååååångt mycket färre än förra året.

Vad som får mig att gråta ännu mer än jag (faktiskt just nu) redan gör: minnet av den här dagen när jag växte upp. Jordgubbstårta som jag inte behövde baka själv, sång och frukost på sängen, presenter köpta för att överraska och göra mig glad istället för tvång, pirr hela natten innan istället för som nu idag då jag deppig och slö masade mig upp vid 12.

27 har alltid varit min skräckålder och även om jag nu vet det jag inte visste när jag var 18, nämligen att 27 inte nödvändigtvis är en ålder då det är olämpligt att inte vara förlovad, gravid, bostadsrättsägare och mellanchef utan snarare tvärt om så kanske jag reagerar extra starkt på den här födelsedagen. Jag känner mig lite gammal och ensam.