måndag 4 juli 2016

Ensamheten är blogginläggets moder


Jag förstår egentligen inte varför alla går hit. Kaffet är oftast kallt, alltid dyrt. Men det är ganska vindstilla och stora körsbärsträd hänger över en som man föreställer sig att palmblad gör. Blommorna är ju borta sedan länge så cafégästerna sitter inte längre med mobilerna vinklade mot himlen och filtertummarna redo, men dofterna är kvar. De kommer lika kraftigt emot en som när AC:n byts ut mot utomlandslukt när man kliver ut ur flygplatsen till taxilängan i ett nytt land. Det luktar exakt som en parfym jag tjatade till mig i ett sånt land. När jag kommer hem ska jag ta på mig den och sen kommer den kanske alltid påminna mig om den här händelselösa dagen. Om någon svarar på mina meddelanden och möter mig i nån park vars burkar och plastglas sen förstör mitt omdöme så att jag kilar vidare till nåt trångt ställe där de spelar musik jag låtsas ha hört tidigare kanske något händer som får mig att förknippa den parfymen med något annat än händelselösa måndagar.


Vid bordet närmast gatan och rabatten, nästan precis framför mig, sitter en man med gummiansikte. Det är svårt att förklara men något måste ha hänt som tvingat honom att operera halva ansiktet med något i helt annan färg och material. Örat ser ut som ett väldigt detaljrikt docköra. Han sitter med en kvinna i samma ålder, strax över 60 kanske, som har fin 50-talsklänning och solglasögon från Miu Miu. Han beter sig precis som vilken gubbe som helst, men varför skulle han inte göra det? Jag märker att jag tycker mindre synd om honom och också tycker mer OM honom när jag ser att hans kroppsspråk är precis som vem som helsts, att de pratar om vanliga saker. Han skämtar, hon kollar mobilen ibland. Det är inget speciellt med honom, vad skönt. Elaine i Seinfeld sa någon gång att hon är noggrann med att varken stirra på freaksen eller att titta bort för mycket. Kolla lagom, som man gör på vem som helst.


Två bord ifrån gummigubben och hans sällskap sitter en tjej med rosa hår och skitstor resväska. Hon har inte snäckor i öronen utan använder stora hörlurar som headset, såna som sitter på huvudet liksom. Såna som dj’s har. Och mm absolut, hon är dj. Frågan är om det är pga de ljudisolerande hörlurarna hon pratar så högt i telefon eller om det är för att hon vill att alla ska höra att HON ÄR DJ. Och hon har dejtat så många killar nu i sommar, mm visst, och hon kan sätta upp dig på listan till F12 ikväll om du skyndar dig lite, hon kan återkomma, ska bara ringa runt lite först. Hon firade midsommar där jag också var och hon var nere och badade vid bryggorna där, det är hennes enda dopp hittills. Jag kan nu mer om hennes liv än om Arvid och Lydias i min bokklubbsbok.


Jag vill nog också ha rosa hår och dejta många killar. Ser gott ut med islatte men det är det nog inte. Jag känner svettdroppar falla från mina knäväck in i mina skor. När jag går härifrån kommer jag ha spridda blöta fläckar på baksidan av klänningen. Svett. Och jag kommer ha två lika stora fläckar på mina höfter men det är från att jag torkade av mig där när jag tvättat händerna.

Vad roligt det vore om någon ville ses ikväll.

söndag 3 juli 2016

Jag har börjat lyssna på rock

Söndag eftermiddag, kjolväder och väckarklockan kommer inte ringa förrän om sex veckor. Jag har redan varit ledig en månad. Jag gör ingenting. Jag sover gott både nätter och dagar, på eller under täcket. Jag gör av med minst pengar när jag sover, såklart. Unionen har dragit 225 kr från mitt konto i över ett år trots att jag numera har studentkonto. Om jag får tillbaka de pengarna kanske jag kan gå på Trädgården eller nåt, men jag vågar inte ringa.

Mitt självförtroende är på en all time low typ. Jag vill så gärna ha någon att gå och bada med, sitta bakom på pakethållaren, svettas med under duntäcket när grannarna går till jobbet. Men inte som att jag svarar på mina matchningar, och inte som att de skriver någonting heller. Jag var på en dejt för några veckor sedan som var rolig och trevlig och stillsam och ja, svärmorsdrömmig kanske. Men ingen av oss hörde av sig sen, "trevligt" sticker ju liksom inte ut.

Om en vecka fyller jag 28. Jag får panik över allt jag borde ha gjort, allt jag borde skrivit och alla förhållanden jag borde haft. Och skrivit om. Högskolepoäng. Roliga frisyrer och svåra tentor. Weekendresor. Utbytesår, olyckor. Rastlöshet.

Jag har också ångest över hur lite jag kan och att det nu inte direkt är gulligt längre att vara inne i sin egen värld. Läser SvDs lista över 20 poeter under 40 och hoppashoppashoppas att jag ska känna till någon av dem. (Följer två på Twitter, har faktiskt haft en tredje som lärare.) Lugnande att man enligt SvD fortfarande räknas som ung så länge man är under 40. Olugnande att jag verkligen försöker förstå poesi men att det alltid slutar med att jag skiftar fokus från sidorna och orden till Instagram och Snapchat. Fy fan vad ovärdigt.

Jag försöker skriva ett tvseriemanus. "Försöker", hah. Jag har "försökt" en gång hittills och det visade sig att det var svårt och att det kan vara bra att innan bestämma vad det ska handla om och vad som ska hända. Annars kan man bli skitdeppig över att det blir så dåligt.

Usch jag är blek som ett jävla trosskydd när jag sitter här inne. Ligger allt som oftast på soffan och klämmer på min växande mage som nu inte fått motion på en månad. Och med motion menar jag inte Sats, jag menar att typ gå till tunnelbanan och sen gå upp för trapporna till rätt klassrum. Jag försvarar schampo och tvål på golvet i duschen så då får jag ju iaf lite knäböj och sånt ibland. De dagar jag duschar åtminstone!

På nätterna drömmer jag livligt och svettigt om döda ex och modebloggerskor jag inte känner - jag vaknar av att jag rivit ner affischer från väggarna. På dagarna är blicken fäst någonstans strax ovanför skärmen som visar serier jag sett tiotusen gånger och inte längre skrattar åt.

Jag vill dricka öl i Vitabergsparken. Jag vill hångla med någon som vill ha mig mer än jag vill ha den. Jag vill ha betalt. Jag vill bli ihop med en serietecknare. Jag vill ha kontroll över mina känslor.

Jag vill ha maränger på min födelsedag.