I fredags gick det till överdrift. Den här dramatiksökande livsstilen jag skrivit om tidigare peakade och lämnade en eftersmak så stark att jag inte kunnat sova sedan dess. Jag vet inte vad som avslöjar mig mest av påsarna under ögonen och paniken i blicken men något har definitivt hänt.
Jag satt på en middag med mina kompisar. Vi hade verkligen roligt, allt var perfekt. Men det räcker tydligen inte för mig. Jag börjar sms:a alla killar jag känner. Alla.
Hej!
(✔ men inget svar, nästa.)
När kommer du till Stockholm?
(Nähä, skit i det då.)
Vad ska du göra ikväll?
(Seeeeeg han är, nästa igen.)
Till slut ser jag att Han spelar skivor. Han som är Stockholms största svin, han som jag som 19-åring hängde efter och till viss del bröts ner av. Han som gett mig mer skamsköljningar än någon annan. Han som inte ens är snygg, bara gammal och... känd. Att jag inte lärt mig någonting på sex år.
Trots att jag inte får några svar på mina sms till honom. Trots att baren han är på stänger inom 45 minuter och jag är i Solna. Trots att jag har det bra där jag är med mina kompisar. Trots att det är Han. Åker jag dit. Tar en taxi för pengar jag inte har, tjatar hål i huvudet på en kompis tills hon motvilligt följer med.
När vi träffas går det så fort och plötsligt har han dragit in mig på en toalett. Min kompis är jättearg. Jag är tydligen jättefull? Vi ligger inte men jag kan inte skriva vad vi gjorde. Jag hade ångest redan då och har nog omedvetet redan suddat ut de minuterna så att det nu bara är ett grumligt och odefinierbart minne kvar.
Sen sitter vi på en bänk och kedjeröker i timmar. Minns inte vad vi pratade om, minns inte vad som sades. Minns att han senare satte mig i en taxi, bad chauffören dra en "lämplig summa" från hans kort och sedan köra mig vart jag ville. Han sa att nu var det dags för honom att åka hem och vara pappa och att vi får höras någon annan gång. Nej nej nej nej nej nej nej nej nej hör aldrig av dig. Jag klarar inte av sånt här.
Han sa att jag är rolig, att han följer mig på Facebook och tänker på mig. Att jag är snygg och härlig. Ett litet geni. Att han är glad att jag kom dit. Sen säger han att jag inte får bli kär i honom och jag fnyser, tittar bort och säger att det nog inte är någon risk och att jag har många andra killar. Han fnissar åt mig, ser ju igenom den där låtsasblasén såklart. Jag är inte van vid situationen och mina nedbitna naglar vittnar om att jag fortfarande är nitton.
Drömde mardrömmar om hans fru hela natten och var ett vrak när jag vaknade. Han var inte gift när vi träffades första gången men däremot vet jag att jag var den sista han hade innan han blev ihop med henne. Han säger att han aldrig varit otrogen förut, aldrig någonsin i hela livet. Jag undrar vem det är han vill lura när han säger så, mig eller sig själv.
Att jag plötsligt är 25-åringen som åker och träffar gifta småbarnspappor bara för att jag inte har en tillräckligt spännande fredagskväll. Jag kan inte leva med mig själv. Jag ger mig själv utegångsförbud nu och så pratar vi aldrig någonsin mer om det här. På riktigt nu.
Det är inte hans fel men det är hans ansvar. Det är han som ljuger, är otrogen och tar sig friheter. Men det är mig han gör det med och det klarar jag inte av. Där försvann den lilla droppe moral jag trodde att jag fortfarande hade kvar. Jag kan inte se mina kompisar i ögonen och håller för öronen när de vill veta vad som egentligen hände. Det här är mitt livs lägsta punkt. Botten. Helvetet. Går det inte åt andra hållet nu är jag förlorad.
Och det värsta är att det var roligt att träffa honom. Jag hade kul. Vi skrattade och pratade. Jag ville inte gå hem.
Men jag grät så mycket i natt.
