Modet och måndagsölen

Apropå honom. Får se hur länge han tänker vara aktiv innan han nobbar mig.

(Och JA jag utelämnade sista punkten för att verka spontan och snabb i skriveriet, herregud.)

Redan gått för långt

Hur kärlekskrank? Så kärlekskrank att jag blev kär i karaktärerna i Boys.

:((((((((

De små gesterna som inte verkar betyda nånting

Ny Tinder-kille:

Efter två öl skulle vi hem till mig för att fortsätta med vin. Vi hade väl då känt varandra i en och en halv timme kanske och jag var oväntat såld. Tre meter ifrån rulltrappan upp till Mariatorget stannade han och sa att han fått kalla fötter. Ja, det var lite svårt att få ur honom vad som var problemet men jag tror inte att det var ett ex utan kanske snarare en olycklig kärlek som spökade. Han säger att han vill höras i helgen istället, att han vill träffa mig en annan dag men inte just ikväll. Han säger det samtidigt som han försiktigt rör vid mitt hår, kanske snuddar vid halsen till och med. Här blir jag blyg och tittar bort, försöker få fram något men vågar inte riktigt. 

- Vadå, säg? 

- Nej men... Kan man få en liten, en liten puss då bara?

- Ja, en liten.

Och sen efter den långsamma, försiktiga och långa pussen gick jag hem och lyssnade på nån Wes Anderson-spellista och nu är det kört. Den var med separerade läppar men utan tunga. Om vi har hörts i helgen? Ja visst, om det räknas att jag hör av mig om hur det är och han svarar artigt tillbaka men sedan inte svarar på mina följdfrågor. Så nä. 

Jag är så FRUKTANSVÄRT kärlekskrank just nu. Skriver typ dikter, lyssnar på Sigur Rós. Ska förmodligen få mens. 

Tinder nightmares

Jag vet aldrig om jag ska vara sur eller chill när jag blir dåligt behandlad på Tinder. De senaste veckorna har jag pratat med en kille och det har gått så segt att jag blev uppriktigt förvånad när han föreslog att vi skulle ses. Vi skrev typ till varandra var tredje dag och egentligen inte om något speciellt intressant heller. Men han undrade alltså om vi skulle ses i veckan och när jag föreslog onsdag sa han att vi kunde preliminärboka det men att vi skulle höras igen på måndagen och stämma av. Ja JAG hörde då av mig på måndagen men inte ett pip från honom. Inte heller på tisdagen. Eller onsdagen.

Ja ni ser. Jag låtsades som att jag var VÄLDIGT casual och inte alls satt och väntade på honom utan levde på som vanligt. Halvsant. Jag är ju alldeles för snäll mot honom men det är det här jag tycker är knepigt. För vi har liksom aldrig träffats så om jag är sur och bitchig när han är såhär kommer vi ju aldrig ses pga den dåliga stämningen som kommer uppstå? Kan det inte då vara bättre att ge honom the benefit of the doubt tills jag åtminstone träffat honom och vet om han är något att ha? Jag är inte extremt intresserad men jag är rastlös. Det finns en till anledning till att jag vill träffa honom som jag inte vill skriva här eftersom någon kanske kan lista ut vilka vi är, men vi har en koppling till varandra som jag är nyfiken på.

Men helt ärligt ändå. När han sa att han skulle höra av sig "om en stund" tog det SJU timmar. Att inte slänga iväg ett litet meddelande när man märker att det drar ut på tiden är ett så sinnessjukt dåligt tecken. Och att idag inte ens ursäkta sig utan bara svara jo precis på mitt nästan löjligt förlåtande meddelande är så otrevligt att jag ryser. Undrar vad som kommer hända nu! Om han är normal så borde han ju försöka rädda upp det, framför allt eftersom vi har väldigt många gemensamma vänner. Jag menar: eftersom det var han som bjöd ut mig borde han väl inte ha ångrat sig? Det här kan väl inte vara en diss? Jag tror att han på riktigt hade mycket att göra men att han aldrig läst Magdalena Ribbing.

Jag har blivit varnad att han är en player men jag tänkte att hey, det är väl jag med. Men det här spelet är för komplicerat, jag fattar inte.

Det känns sådär

Plötslig insikt: det är inte specifika grejer jag gör som ger mig ångest utan hela min personlighet. Trist! Kommer göra mig musslig och tillknäppt, också härliga egenskaper.

När alla gått från festen la jag upp en film där jag sjöng Håkan jättefalskt men jag trodde det var fint

Känns som att mycket har hänt men egentligen står jag ju bara här och stampar. För någon vecka sedan bytte jag två ord med en kille vid bordet bredvid på en bar men det räckte tydligen för att lägga till på Facebook, chatta hela söndagen och sen boka dejt. Han dök upp i basker 20 minuter sen men jag låg med honom ändå. När han satte på Kent och jag sa att det var en bra låt blev hans ögon kära och jag tänkte ånej. Han blev helt till sig över hur bra min musiksmak är och enda jag kunde tänka var att nej, att älska Kent och Beach Boys tyder på att ens musiksmak är LAME. Okej men så långt ifrån fantastisk. Pinsamt att inte inse det.

Efter förra inlägget bokade jag en tid hos en psykolog och jag var där i tisdags. Kul att betala 26 kr/minut. Jag fick inte ut speciellt mycket av det men standard är tydligen att prova två till tre gånger innan man bestämmer sig för att fortsätta och jag vågade inte säga ifrån när hon tog upp almanackan. Haha det här kommer ju gå bra. Tanken var väl att jag skulle gå till skolan efter det besöket men jag orkade inte utan var sjukskriven i två dagar. Har insett att jag i princip får ångest över VARENDA samtal jag för. Samtliga. ALLA!!! Alltid kan jag haka upp mig på någon liten detalj, mitt undermedvetna letar efter misstag och pinsamheter. Var jag för tyst? Pratade jag för högt? Vad sa jag egentligen? Vad betydde den där blicken? Åhhhh nej nu var det en i sällskapet som märkte att jag blev överröstad och bortglömd, nu kommer hen stå där och vänta på att jag ska dra min värdelösa anekdot när de andra har tystnat.

Jag hade kräftskiva för klassen igår och det var kul men jag hatar att jag har så dåligt minne. Jag minns inte ens vad jag har sagt till folk dagtid så ni kan ju tänka er hur suddigt det blir efter snaps och beer pong. Men tror att jag skötte mig någorlunda. Bytte kläder fyra gånger under kvällen, lagom pinsamt men aja. Gav komplimanger jag inte står för, pussade många kinder. Men det var roligt! Jag måste komma ihåg att ingen tänker lika mycket på vad jag gör som jag själv. Måste måste måste komma ihåg det. När det kommer till att imponera, vara smart och fatta grejen har jag dessutom tid på mig för vi ska gå ihop i två år. Somliga skulle kanske säga att jag har tid på mig att hångla med fel personer, dricka för snabbt och prata för högt också men jag väljer att börja i den änden verkar det som. En månad in på utbildningen jag drömt om i tre år och jag är redan skoltrött förresten. Bådar gott.

Heartbeats

Det börjar gå upp för mig att jag har två möjliga utvägar i livet. Antingen kommer jag få lära mig att leva med den här avgrundsångesten eller så kommer den sätta stopp för mig, framför allt för karriären. Jag vet att den inte är rimlig, att den borde skakas av. Men det GÅR inte. Jag kan inte andas, känner mig förlamad i hela överkroppen. Nu har jag börjat få den i skolan och det är verkligen katastrofalt. Snart kommer jag börja bli bedömd och kritiserad dagligen av hårda lärare och jag kan inte rulla ihop mig till en boll och hyperventilera under presentationer, det går inte.

Jag trodde nog att den var ganska relaterad till fyllemisstag och utsvävningar men igår gjorde jag faktiskt ingenting som kan förklara hur jag känner just nu. Just nu: jag domnar bort ibland, jag skakar och måste fokusera för att andas normalt. Jag säger jagvillintejagvillintejagvillinte och jagvilldöjagvilldöjagvilldö. Jag kommer på att jag inte är ensam hemma och att min bror kanske hör mig från övervåningen, då skriker jag i en soffkudde. Jag googlar på psykologer i Stockholm.

Att må dåligt är komplicerat för mig. Mina vänner vet nog ungefär hur illa det är men i övrigt är det ingen som har koll på mig. Jag sa till mamma för några veckor sedan att jag fått panikångestattacker och hon sa i princip att äh det där är bara på låtsas, det är inte farligt. Och jag tänker SLUTA, jag får också må dåligt! Att panikångestattacker inte är farligt spelar väl ingen roll, ingen ska behöva utsättas för det. Det är inte normalt, man SKA inte ha det. Jag vet inte vad det är som gör att min mamma inte tycker att jag har rätt att må dåligt. Hon viftar bort mig och blir irriterad, menar att jag som (enligt HENNE då) är söt, begåvad och populär inte har anledning att vara ledsen. Och jag vill skrika till henne att vadå, jag har blivit mobbad, bedragen, ratad, utbränd. Min kille dog, min familj är dysfunktionell. Jag har lika stor rätt som någon annan i den här jävla familjen att gå på antidepressiva och gråta i kuddar. Jag blir fan galen på att ingen tar mig på allvar, att de tycker jag ska vara tacksam. Trots att mina händer och fötter domnar bort av ångest, de domnar på riktigt bort.

Jag är inte ledsen längre. Jag är inte nedstämd och jag gråter inte ofta. Men jag har panik, jag har ont i magen av nervositet trots att ingenting händer. Jag skakar av skräck när minnen tränger sig in i vardagen. Exempel på minnen som är extra återkommande just nu:

• När jag stod uppe på ett halt, sluttande tak på Skeppsbron, full och vinglig. Show off-ig, livsfarlig. 
• När jag hade suttit ute på terassen på jobbet med en kollega och gick in på kontoret för att hämta mer vin och min chef var kvar trots att det var ganska sent. Och jag gömde vinflaskan bakom ryggen och hoppades att han inte skulle se.
• När jag var yngre och brukade separera ögonfransarna med en synål när mascaran hade torkat. 

Ingen av de här minnena resulterade i konsekvenser. Jag ramlade inte ner, jag blev inte påkommen, jag stack mig inte i ögat. Ändå får jag hjärtklappning när jag tänker på det. Och jag tänker på det ofta.

Så många gånger de senaste åren har jag tänkt att snälla kan inte det här gå över snart, kan inte jag få vara normal och lycklig istället. Snälla. Nu är jag inne på mitt fjärde år av ångest så stark att det känns som att den flyter i venerna, det känns verkligen så. Det här ska ju vara mina härliga år då jag har pojkvänner och vågar åka på praktik i New York. 

Nu insåg jag precis och exakt hur det känns: varje dag, varje nykter timme, känns det som att jag tittar på en skräckfilm och börjar höra stråkarna som varnar om att monstret snart ska komma. Så nervös, rädd och på tårna är jag varje dag, hela tiden. 

Allt allt allt handlar om skolan just nu. Eller själva skolan i sig är inte så krävande än så för att omformulera: allt handlar om rökpauserna mellan lektionerna och festerna på kvällarna. De små grupperingarna som skapats, glädjen över att vara del av en av dem. Jag mysryser när någon annan gör bort sig på nån förfest, nästan lika mycket som jag njuter när någon gör grammatiska fel i en inlämning.
Det är så oerhört viktigt för mig att de förstår att jag är rolig och smart. Tror inte smartheten har nått dem än. När en föreläsare frågade oss om den litterära kopplingen till ett verk av Andy Warhol och jag var den enda som fattade att det var Proust var det inte direkt någon som ba aaah just det, såklart. De tycker mina ordvitsar är långsökta dessutom och det är nog min hatkommentar alla kategorier. Pärlor för svin.
Under en omgång av pekleken ville någon ställa frågan om vem i klassen som är mest övertygad om att hen kommer bli något, vem som tror mest om sig själv. Den frågan blev stoppad efter protester och jag torkade svetten ur pannan i smyg. Tror nog inte att det märks utåt men jag är ganska uppblåst just nu. Väntar oroligt på att pressen ska sätta igång i skolan och lärarna ska börja såga oss så som jag har hört att de kommer göra. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men jag har aldrig tvivlat på min förmåga i just det här. När jag inte kommit in på skolan de tidigare åren jag sökt har jag aldrig sett det som ett tecken på att jag inte är tillräckligt bra, konstigt nog. Jag vet inte om jag har en övertro på mig själv eller om jag har rätt. Och jag är så dum i huvudet för jag VET att ingen ny bekant fattar min grej, att de bara ser korta kjolar och fyllesms. De tror inte att jag kan tänka, att jag kan vara ledsen och att jag har mörka tankar. Och trots det, trots att jag VET det, kan jag själv inte se längre än till mina nya kompisars frisyrer, Instagram-konton och val av flick- eller pojkvänner innan jag dömer ut dem.

Blush life

Klasskampen fortsätter. Igår hade vi fest hos en av tjejerna och jag lyckades med konststycket att inte göra bort mig! Eller okej så långt ska vi kanske inte gå men jag hånglade inte, stage dive:ade inte och spydde bara pytte. Har ni hört om pekleken? När nån ska säga ett påstående och så ska alla peka på den personen de tror det stämmer in bäst på? Mm, hehe. Fick fåfängast, legat med flest och flest könssjukdomar. Och bäst på att ragga! Göta Petter ryktet sprids.

I was happy in the haze of a drunken hour but heaven knows I'm miserable now

Jag hade rätt, det blev svinkul och jag gillar alla i klassen. Fick en kommentar om att jag hade varit hemma på dagen men migrän är alltid giltigt, oavsett om den är verklig eller falsk. 

Jag är... besvärlig. För jag är så oerhört ångest- och konsekvensbefriad när jag är full och så extremt fosterställningig när jag inte är det. Jag tror att mina kontraster vinner över allas, ingen är så svart eller vitt. Ingen är så out there på Kåken. INGEN mår så dåligt dagen efter. 

Det här skrev jag i vår klassgrupp igår 02-nånting. 

Inte bara den vi har för mig och mina lika nervösa och osäkra ettor, utan den vi delar med de självsäkra tvåorna. Men aja. Tvåorna säger att jag är skönast evör och klämmer nästan sönder mig när vi ses i korridoren och jag egentligen bara vill sjunka genom jorden. Jag såg några i klassen stå och läsa inlägget och hörde dem: hon är ju ISKALL, jag dör. Och jag står en meter därifrån och suger på en cigg och ba mm, jag är iskall. Jag bryr mig inte om nåt annat än att underhålla och vara rolig på min egen bekostnad. Jag måste börja komma ihåg hur det känns, hur de tittar på mig så som man vill att nya kompisar ska titta, dagen efter också. För just nu... Tycker jag fortfarande det är roligt men jag blir illamående av ångest eftersom jag tyvärr börjar tvivla på varför de skrattar. 

Nu har jag jinxat kvällen med raklödder från Coop

Jag känner mig trött på folk men vad värre är känns folket ännu tröttare på mig. Jag känner mig avsnoppad, ignorerad och transparent i samtal med både nya och gamla vänner. Vissa har ledsnat, andra har något misstänksamt i blicken. Jag är enormt paranoid. Fortfarande går jag runt med en vibrerande klump i magen och min blick flackar när jag möter klassen utanför salen. När jag är nervös kan jag verka otrevlig, det är det värsta av allt. Varje gång jag ser några som skrattar längre bort tror jag att det är åt mig, varje mardröm jag har blir jag osäker på om den i själva verket hände på riktigt.

Killen i klassen verkar ångra sig så himla mycket och det stör mig. Varje gång hångel kommer upp på nån sunkbar gnider han sig demonstrativt i ögonen för att visa hur mycket han skäms. Vafan. Det var väl inte hela världen? När vi sitter bredvid varandra under såna konversationer blir våra reaktioner pinsamt kontrasterande för jag typ ler lite snett och frågar om de andra hört något om han i tvåan som gick hem med hon i grafisk design. Ingen big deal, det här tar inte upp hela mitt liv. De behöver inte veta att jag låg sömnlös för en vecka sedan, först av pirr och sen av ångest.

Jag känner mig liten, missförstådd och töntig. Vaaa, är du 27??? Du verkar mycket yngre. Jag vet inte var jag platsar än för de roliga personerna verkar lite unga och dumma medan de smarta personerna verkar tråkiga och lågmälda. Jag är varken eller, både och. Jag känner mig utanför internskämten de redan lyckats ha, hur kan jag ha missat det? Jag är ju alltid med? Ibland skrattar jag jättehögt åt något ingen annan tyckte var SÅ kul. Jag röker alldeles för mycket, töntigt mycket. Oj, men vad glad du måste vara att du äntligen kom in då, jag skulle vara jätteledsen om jag inte kom in på första försöket. Jag skolkade idag och jag hoppas att det inte blir en vana. Den här skolan är så jävla dyr, vaskar jag typ tusen spänn per lektion jag missar eller? Men jag orkade inte och det var inge viktigt. Sa att jag hade ont i huvudet, än så länge vet de inte bättre än att tro mig. Om några timmar ska jag möta upp dem på den där satans sunkbaren igen. Jag känner mig kluven. Är opepp men måste vända på den här känslan. Vet att enda sättet att göra det är att bli bästis&bundis. Och i förlängningen bakis. Jag tror egentligen att alla (eller de flesta hur som helst) är underbara men att jag är inne i en svacka. Mitt dåliga självförtroende gör mig musslig och misstänksam.

Obs att titeln inte syftar på att jag vill göra ännu ett misstag inom klassen. Men vi ska till Kåken, man vet ju aldrig.

Om någon är intresserad

Förra veckan tog min sommarkurs slut och jag tänkte att när det känns olustigt att skvallra om killar och klasskamrater kan jag ju fylla ut med annat?
Som jag skrivit tidigare var det ganska jobbigt för mig att skriva den här texten men jag var dessutom lat och sköt upp allt skrivande till kvällen innan deadline. Om jag hade haft orken hade jag redigerat den mer men aja, det här är ju en ocensurerad blogg.

(Skriver nog något mer senare, har grubblat hela natten.)

Du får följa med.

Jag och mamma står i en vägkorsning. Jag har tagit fram kartan på mobilen och försöker förklara för henne att det omöjligt kan vara åt vänster vi ska, ser du inte på kartan att det omöjligt kan vara åt vänster? Jag är irriterad och sur för det är min roll men jag kan inte låta bli att skratta åt hur dålig hon är på att hitta. Hon berättar om någon gång då det gick extra fel och vi skrattar tillsammans. Det är varmt, så varmt det kunde bli den här sommaren, och vi har baddräkter under kläderna för att kunna bada i din pool. 

Vi kommer fram. Hon vill gå runt huset för att se om vi kan komma in genom din altandörr, hon vill krångla till det tycker jag. Jag låter som pappa, jag suckar som pappa och jag blir högljutt arg när altandörren är låst och vi måste gå tillbaka hela vägen till den vanliga ingången. Hon reagerar inte ens, hon är van vid sin sura dotter. 

Vi möts av någon, någon som jobbar för dig. Han säger att du och Adrian har suttit i hallen och väntat på oss i en timme, att du har gått upp tidigt och pratat om oss hela dagen. Att vi ska komma. Att din syster ska hälsa på. Nu när vi var så sena har ni gått in i din lägenhet igen säger han och jag tänker mig att Adrian har fått fråga dig flera gånger om ni inte ska göra något annat under tiden ni väntar. Jag tänker mig att Adrian tycker att vi borde känna dig bättre än att säga en tid som vi inte tänker hålla. Så jag ser inte riktigt han som jobbar för dig i ögonen när vi hälsar men han säger att han hört mycket om mig.

Vi hittar dig och Adrian påväg ut genom altandörren. Så tokigt, vi har gått om varandra precis! Vi skrattar, du tittar lyckligt på oss men du skrattar inte. Adrian lämnar oss, vad gör han när du gör annat? Senare ser jag honom skala morötter i köket, han har inte ens musik på. 

Vi har med oss jordgubbar från Fruängstorget. Vi får säga till dig flera gånger att också ta, att de är till dig, men du vill bara prata eller höra oss prata. Dina samtalsämnen var jag förberedd på, de har varit desamma i femton år nu. När ska ni åka till Miami? Vad ska ni ha för bil? Ska du få följa med? Ska du få följa med? Vad ska ni ha för bil? Ska ni ha en Lexus? Tycker pappa om Lexus? V-v-v-vilken bil ska ni ha i Miami? Ska ni åka taxi till flygplatsen? Ska pappa ringa till taxin? Ska du få följa med? V-v-v-v-vvvad ska ni åka med för flygplan? Du kan alla svar, vi också vid det här laget. 

I ditt vardagsrumsfönster står två dinosaurier i plast. En Brachiosaurus och en Brontosaurus, det har du lärt mig. På fönstret sitter en lapp dittejpad. 

”Psst! Annica! Prata inte så högt så att du väcker Bracco, han är nyinflyttad och ligger och sover på soffan. /Apollo”

Jag förstår inte riktigt men det är tydligt att du, personen som skrivit lappen och den här Annica vet precis vad som menas och att det ska tas på största allvar. Det är bra att andra tar sig tid för din hjärna när jag uppenbarligen inte gör det. I soffan ligger dina hästar nedbäddade, de har både halsdukar och täcken. De är lika gamla som du och heter Plutten Holmström och Pluto Johansson. De är med dig överallt och alla på färdtjänsten vet vilka de är och frågar varje dag om de är med i ryggsäcken för att försäkra sig om att inte behöva åka tillbaka igen och hämta dem. 

Du vill inte bada i poolen och jag ser varför. Det är inte bara huset du bor i som har tillgång till den utan även de som bor i lägenheterna runt omkring har nyckel till grinden. Oljiga kroppar, barn i högstadieåldern och fixiga föräldrar som brett ut sina kycklingsalladsluncher över gräset. Jag vill inte heller bada med dem, jag förstår dig. Vi har någonting gemensamt där, vi känner oss inte bekväma med okända människor. Jag kan bjudas in till möhippor där jag bara känner bruden och även om jag vet att alla hennes andra kompisar är hjärtliga och välkomnande så kan jag inte slappna av utan tackar nej. Jag gillar inte heller att sitta runt en pool där alla andra är bekanta med varandra och jag kommer utifrån. Men jag behöver inte vara rädd för att de ska kolla på mig misstänksamt, jag behöver inte vara rädd för viskningar och pek. Adrian har sagt att du ibland kan gå dit på kvällen, när alla andra sitter inne framför tv:n, och ta ett dopp. Jag dömer dig inte för det. 

Vi pratar vidare om vilken bil ni ska ha i Miami. Du frågar vilken färg men det vet vi inte, vi förklarar att det får man se först på uthyrningsstället. Du är inte nöjd med det svaret, du frågar några gånger till. Efter ett tag säger vi att bilen kommer vara röd och då slutar du fråga. Jag och mamma börjar prata om annat och du tittar på. Du tittar väldigt mycket på mig och jag dras mellan mitt irriterade tonårs-jag och min nya roll som överseende storasyster. Väljer det senare för den goda stämningens skull och ler mot dig. Du skiner upp och frågar om jag är din storasyster, mamma är hon min storasyster? Än en gång en fråga du vet svaret på men som du blir lugn av att vi bekräftar. Jag och mamma skrattar åt det du sa tidigare, att du vill ha två fiskar och döpa dem till Tysken och Ulrika. Det kommer jag skratta åt länge tror jag för ingen väljer så roliga namn som du. Helt allvarligt och utan ironi, en ny leksakskatt fick nyligen namnen Titiyo Lundin. 

Vi pratar om att du inte vill gå till jobbet. Vi kallar det för jobbet men jag vet inte riktigt vad du gör där. Vi säger att du måste gå dit, att alla måste jobba på dagarna, vi också. Du vill väl också vara vuxen? Du mumlar, tittar bort men fokuserar inte blicken. Mamma säger att hon har tittat på ett nytt ställe där du kan börja, om du nu inte trivs där du är nu. På det nya stället kan du få åka med i en lastbil och lämna varor säger mamma, det låter väl kul? Ja, du får sitta fram. Nej vi vet inte vilken färg den har. 

Jag och mamma börjar skruva på oss. Vi har inte varit hos dig länge men vi har slut på samtalsämnen och tålamod. Vi går in från altanen igen och jag tänker att kände man inte dig skulle man tro att du hade det stökigt hemma med alla bilar och DVD-filmer över hela golvet. Man kanske inte skulle tänka på i vilka perfekta och långa rader de ligger. Så många nätter när jag lyssnat noga efter pappas snarkningar och för att vara säker på att han inte hör hur sent jag kommit hem, så många nätter jag snubblat över dina leksaker då och förstört allt. Legobitar under redan ömma fötter. Jag tar ett till varv i ditt hem och blir avundsjuk, jag säger det högt också. Vilken stor säng du har och wow, en walk in closet! I köket är det lås på spisen men ditt kylskåp är fullt av saker jag inte ens visste att du gillade. Äter du filmjölk? Ja jag tycker om det. Okej. På väggen sitter olika scheman. Ett över hur du ska sköta din hygien, ett med vad du ska äta till lunch och middag i veckan. En gång i veckan går du och Adrian till Hamburgerprinsen för att köpa ett mål men just i dag ska ni promenera ända till Skärholmen för att gå på Burger King. Det låter långt tycker jag men jag säger inget. Du ska ta med dig maten hem hela vägen och äta den i soffan. Den kommer bli kall men jag säger inget. En gång i månaden har du råd att äta ryggbiff och på veckoschemat står nedräkningen till den dagen med. I en pärm på köksbordet kan jag bläddra i dina sommarplaner. Adrian har skrivit ut bilder som han plastat in och satt kardborreband på så att du kan fästa vilken aktivitet du vill göra de olika dagarna på din semester. Titta på broöppning, åka till Arlanda och kolla på flygplanen, kolla in pendeltågen vid Centralen. Bada i poolen kanske, åka upp i Kaknästornet och fika. Det finns en liten 4H-gård ni kan besöka, du väljer. 

Jag tänker på vad jag kan göra när jag är ledig. Jag tänker på allt du varken kan uppleva eller förstå. Ljuga för vakterna på Trädgården, ha 600 vänner på Facebook. Breaking Bad och cappuccino. Slösa pengar, nej de måste sparas till ryggbiffen. Hångla med fel person, vara otrogen med någon. Plugga latin och få högsta på en tenta. Bråka med mamma och pappa och vinna för att man blivit bättre på att argumentera nu. Skaffa körkort eller strunta i det, välja linser istället för glasögon. Jag tänker på hur jag kände under högstadiet och hur jag inte visste hur du hade det. Hur jag inte visste förrän du kom hem gråtande för att några andra barn som inte gick i specialklass hade slagit dig. Jag tänker på vilka killar som jag kanske träffar på i kväll och på hur du en gång inte ville gå till skolan på Alla hjärtans dag för att du var kär i din fröken men insåg att hon nog inte kände samma sak. 

När du skulle flytta fick jag ångest, jag kunde inte sova och berättade till slut för mina vänner. Jag erkände mitt dåliga samvete över din uppväxt, hur jag skrikit på dig och slängt i dörrar. Jag försökte förklara förtvivlan jag kände när du som blivit bra mycket längre än jag råkade bajsa i badkaret och jag gråtande fiskade upp det innan mamma och pappa såg så att inte de också skulle bli arga på dig. Jag berättade för dem att våra föräldrar mådde dåligt, att de var oroliga för hur det skulle gå och att de stressat letade runt på Blocket efter möbler till dig. Att de varit småbarnsföräldrar i 25 år. Jag ville inte öka deras oro, jag ville inte att de skulle få ännu ett vrak att ta hand om. Och mina kompisar klappade på mig och visst försökte de förstå men det är svårt. Det är svårt för mig med. De sa att det är okej att jag inte hade orkat leka med dig hela tiden, jag hade ju mitt egna liv att oroa mig för. Men jag skakade på huvudet och sa att jag hade ingen rätt att ignorera dig, du hade väl lika stor rätt som någon annan att må bra. De sa att men du, du var ju tonåring och det är normalt att bråka med sina syskon då. Men du bråkade ju aldrig med mig, du ville bara vara med mig. Jag påminner dem om den gången jag gick till en psykolog genom ungdomsmottagningen och att han sa att jag borde flytta hemifrån. Och jag blev arg och tänkte att hur kan man säga till en 16-åring att hon borde flytta hemifrån när man bara pratat med henne i 45 minuter? Varför skulle det vara jobbigare för mig än någon annan att ha dig som lillebror? Varför skulle det vara jobbigare för mig än för dig? Jag tänker på det jag brutit ihop över tidigare men som jag inte vill ta upp med mina kompisar igen. Om hur din pubertet och brist på kunskap om den knäckte mig, hur äcklad jag var av dig medan du inte förstod. Hur mycket jag skämdes över dig, vilka hårda ord jag använde. Hatet i mina ögon när du glatt pratade med munnen full av mat. Sorgen i mig när alla fick nog och bad dig gå och äta framför TV:n istället. 

Jag undrar om någon någonsin är arg på dig här. Om de skäller på dig eller om de är pedagogiska när du vägrar borsta tänderna eller i vrede slänger din iPad i väggen. De är utbildade. Men jag borde väl vara utbildad av livet vid det här laget?

Vi går ut i det gemensamma köket och där står Adrian och skalar morötter. Han är så glad och vänlig, avslutar varje mening med ett skratt. Adrian och mamma pratar om hur vi ska göra på fredag när vi ska fira min födelsedag. Du har tydligen pratat hela veckan om att din storasyster fyller år och att du hoppas på hamburgare då. Jag får väl ge efter, jag som hade velat gå på Sturehof och äta skaldjur får väl ge efter. Det gör ingenting. Du får en kram när vi ska gå och jag håller kvar den längre än vad du gör. Jag undrar hur länge det kommer dröja innan jag hälsar på dig här igen. Jag tänker på hur sällan jag ringde mormor innan hon dog och hur korta och ansträngda de samtalen var. Varken du eller hon är främlingar runt en pool. Vad är det för fel på mig. 

Du och Adrian följer oss till dörren och jag märker att jag missat skylten om skogräns, att någon borde sagt till mig. Jag försöker skaka av mig det och du står tyst vid sidan av oss medan Adrian håller låda. När vi gått över gatan till trottoaren vänder jag mig om och ser att ni fortfarande står och tittar efter oss. 

Släta av i taxin, släta över på Facebookchatten

Suck.

Det blir inte mer än såhär, så du vet

Jag har hört någonstans att om en vanlig person utan scenerfarenhet skulle ställa sig inför en fullsatt Globen skulle den personen dö av adrenalinet. Alltså dö på riktigt! Hela veckan har jag varit så nervös att jag haft ont, mått illa och haft hjärtklappning. Varken skönt eller normalt. Jag undrar om det där med panikångesten har något med det här att göra, att jag är överdrivet känslig för ångest och nerver nu. Varje gång jag mött killen så har jag blivit blyg och mumlig och hon den spexiga i rökrutan försvinner så fort han kommer ut. Tills jag blir full det vill säga. Ååååhhhh neeeeeeejjjjjjjjj. Var på honom jättemycket igår och när vi delade en taxi hade jag en hand i hans hår och den andra vid ljumsken. Han tyckte inte att det var en bra idé, jag låtsades inte förstå. En grej: det är hemskt att vi blivit itutade att en kille alltid ska vilja ha sex och att de bara kan stå emot om de är oattraherade av en. För... det kan väl inte stämma? Jag hoppas inte det! Jag tror inte att han är en kille för mig egentligen, han är charmig och har glittriga ögon men i övrigt är han alldeles för... grund för mig. Han är för flabbig, läser för lite böcker. Nu är jag hemsk igen. Och försvarsmekanismig.

I övrigt: jag blir förvånad över vilket intryck klassen har av mig för även om jag inte pratat med alla så mycket verkar de fatta! De säger: det här har du säkert fått höra tusen gånger men du påminner så mycket om Zooey Deschanel! Och sen: Nej, till utseendet kanske men jag tycker hon är en Lena Dunham! Och jag ba: :OOOOOOO Har aldrig fått höra att jag är lik Zooey, snällaste jag hört. Och man brukar behöva lära känna mig bättre för att veta vilka Dunham-ambitioner jag har. Mitt nya smeknamn är Ciggy Stardust <3

Klassiskt

Hehe. Ja KÄR var väl att ta i men jag ser det som mitt personliga ansvar att ta hand om gulliga killar i klassen. Efter en vecka i skolan och sen nåt så överjävulskt odiskret flirtande under fredagskvällen hånglade vi på efterfesten. Men han sa: det blir inte mer än såhär, så du vet. Jag viftade bort det men när han hade gått blev jag lite sur för det känns drygt att säga så, typ som att han inte var intresserad egentligen men att han var full nu så okejdå. Men idag när jag tänkt vidare på det undrar jag om han inte bara menade att vi inte kunde ligga för att han var för full. Det känns rimligare för det var han som hånglade upp mig och vi hade typ hållt handen i en timme innan det. Spelar kanske inte så stor roll heller, eventuellt var det inte världens bästa idé att första veckan av två år hångla med varandra. Och att ligga hade nog blivit superstelt, det var jag heller inte så pepp på. Ärligt talat slog inte ens tanken mig, jag tycker att det är överskattat att ligga på fyllan.

SNART kommer jag nog få panik över den här skvallriga och lättgooglade bloggen men vi kör ett tag till.

Redan kär

Första dagen i skolan.

Men DISCLAIMER jag är skitfull nu.

Stockholmssyndromet

På tal om Way Out West, tänk att det livslånga nyårslöftet är att bli så cool att man får VIP-band och får hänga med alla bloggerskor och filmstjärnor. Jag gillar inte hetsen till alla skivbolagsfester men jag gillar ännu mindre att missa dem eller att inte få komma. Men nä, jag var en del av pöbeln även i år. Jag såg Jens Lekman utanför en spelning och gick blygt fram för att fråga om en bild, så tonårigt det är inte klokt. Det kändes som att han flirtade dock men oförskämt att anta. Han sa att han kände igen mig från förra gången jag bad om en bild (Säffle, 2007) (herregud vem är jag) men så säger han säkert till alla flickor.

Är det ett sammanträffande att jag blir kändiskåt i anslutning till flytten till Stockholm? Nej. Eller vadå, jag har alltid varit sån. Levde i en vecka på att Hästpojken bad om en cigg, får hjärtsnörp om någon som ens liknar Adam Lundgren kommer runt hörnet. Var nära på att sätta i linserna igen, sminka om mig och trotsa de borstade tänderna med nya cigg bara för att jag visste att F&F var på fest någonstans i någon skog under festivalen. Hade inte ens koordinater men det verkade mindre viktigt då.

Aja. Pinsamt men mänskligt och inte alls barnsligt säger JAG.

Landvetter söndag förmiddag

Nu är året, festivalen, det ljuva slarvlivet över. Jag ramlade ner i bäcken vid ölområdet under Pet Shop Boys och det sammanfattar väl Göteborgslivet ganska bra. Som när jag sex på morgonen tog en selfie i sjukhussängen på Sahlgrenskas akutmottagning, som när jag spydde i rökrutan på Andra lång. Imorgon börjar jag skolan och jag måste börja öva inför presentationsrundan. Vad vill du ha ut av utbildningen och vad är din relation till kommunikation? Eeeeeeeehhhhh. Pass.

Jag är för bekväm, för Stockholm, för att orka festivala när det regnar så när störtskuren kom igår åkte jag hem och åt godis. Missade Amason och sånt men framför allt missade jag att säga hejdå till mina kompisar. Senare på kvällen när jag insåg att en klisterlapp med flyttinfo fastnat på min 6000 kr-byrå och dragit bort färgen brast det lite och tårarna kom. Tårar över att kontakten kommer fasas ut, över att jag inte kommer ta mig tid att hälsa på, tårar över favoritmöbler som numera ser ut som shabby chic.

Men det är väl ett nytt liv som börjar nu. Livet med rabattkort på Kåken och Boquerian, livet då man måste ta från sparpengarna i mitten av varje månad. Inga fler akademiska skämt om Saussure, inget mer Ricky Martin på båtklubbar. Nu börjar loppet om gästlistor på pop up-barer, nu går det inte att planka i kollektivtrafiken längre. Way Out West är tyvärr ganska precist hur Stockholm kommer bli. Så många uppnosiga fester, gästlistor och speciella armband, så jäääävla mycket folk. Och dyr öl :(

Men det är okej, jag gillar ju Stockholm också. Det händer lite för lite i Göteborg och jag saknar min katt och mina bästisar.

Plus att jag är lite trött på Shoreline nu.

Sova kan du göra i Stockholm

Jag kommer sakna en del grejer med Göteborg. Vissa personer, att Ricky Martin spelas på indieklubbarna, känslan av att aldrig vilja gå hem. Jag tror det är safe to say att allvaret börjar prick när jag flyttar tillbaka till Stockholm. Då ska jag prestera och vara smart, usch. Och sen jobba hela livet. Det här lilla sabbatsåret var kanske precis vad jag behövde för att orka vara professionell och ansvarsfull sen. Hehe, undrar hur det kommer gå.

Flyttar om en vecka

Jag har alltid haft svårt för att slänga saker. Tror det hör generationen till, vi är så nostalgiska. Klickar på Veckorevyns listor över leksaker vi hade på 90-talet, har lådor fulla av mellanstadiets matteprov i källaren. Tänker på 2006, på musiken och de kortlivade klubbarna som fanns då. Men något har hänt nu bara de senaste månaderna. Det började med att jag grävde fram Fredriks nötta gamla Radiohead-tröja, en av de få saker jag tog från hans dödsbo, och gav bort till en kompis. Den luktade fortfarande som han, eller iaf som hans tvättmedel. Ganska sjukt att jag bara gav bort den sådär men jag tänkte knappt efter. Kände bara att jag ville rensa ut allt som jag inte använder.

Igår gick jag med två stora kassar kläder till Myrorna och idag satte jag ner två flyttlådor med böcker vid porten för grannarna att ta. Böcker fine, om jag inte läst Hundraåringen än kommer jag förmodligen inte göra det i framtiden heller. Men kläder! Jag som alltid har suttit på huk framför garderoben, hållit noppiga H&M-tröjor i handen och tänkt att hmm, en dag kanske. Den dagen kommer ju aldrig förutom om man slänger, då plötsligt öppnar sig tusen användningsområden.

Min farmor hade det något störda draget att hon ibland köpte skor hon inte kunde ha bara för att de var så fina och hon inte ville att någon annan skulle köpa dem. Så långt går jag inte men jag gav bort höga klackar jag inte kan gå i och som jag köpte för sinnessjuka summor den där tiden efter gymnasiet då jag jobbade heltid med OB och bodde hemma. Fan att mammor alltid ska få rätt ändå, att hon förutspådde att jag aldrig skulle använda dem. Tips till er med storlek 36 och större erfarenhet av vingliga skor: Myrorna på Järntorget.

Jag vill typ inte ta med mig någonting till min nya lägenhet. Vill att allt ska vara nytt och danskt, smutsiga pasteller och stilrena posters. Suck, fem år efter nån? Funderar till och med på att klippa av mig håret som ju äntligen har blivit långt. Jag måste ha blivit gammal och klok som inser helt på egen hand att långt hår inte är fint om det inte är i bra skick.

När jag flyttade till Göteborg hade jag planen att bli någon ny, en bättre person. Problemet var bara att jag inte hann komma på vad för person jag ville bli innan jag redan hunnit lära känna folk och alltså avslöjat mitt riktiga jag. Men jag antar att jag hade hoppats på att framstå mer suave, laid back och stabil än jag är. Inte så hyper, inte så neurotisk. Det enda jag känner att jag MÅSTE ändra i min personlighet när jag börjar ny skola nu är att jag måste sluta skvallra och snacka skit. Det är inte en fin egenskap och jag borde växt ifrån det för länge sen. Dessutom är det riskabelt för man vet aldrig vilka lömska fellow skvallrare man anförtror sig till och som sedan hycklar loss och sticker en i ryggen. <---- Pik till nån som förmodligen inte läser det här.

Jag insåg härom dagen att jag flyttat varje augusti tre år i rad. Hoppas jag hittar hem nu :')

Hur kan du då överge mig

Vaknade till två fruktansvärda saker i dag. Dels stickningarna under höger näsborre, de som skvallrar om att jag inom några timmar kommer ha pulserande och variga svinkoppor där. Dels det här:

Svinkoppor har jag en till två gånger om året och så har det varit sedan högstadiet. De kommer när jag är stressad eller har varit extra förkyld. Det finns inget jag hatar mer i mitt liv än svinkoppor för jag ser ut som ett monster, det gör ont och någonting med infektionen gör att jag blir deprimerad och pms:igt känslig. Så ja, det där sms:et kom inte i rätt stund om man säger.

För fem minuter sedan stod jag och sorgsvajade till Du måste finnas och tvättade näsborrarna. Pausade, satte mig på toalocket och svarade honom något melodramatiskt, torkade en liten tår.

VARFÖR kunde jag inte fått träffa honom för ett år sedan istället? Aldrig varit med om en så olycklig vändning. Den här flytten skulle ju vara förknippad med återföreningar, framtid, lysande utsikter. Och nu sitter jag bara och deppar över nån kille som jag knappt ens känner. Fy fan hörrni.

Vidare på ämnet

En gång när jag var mycket ung, kanske 19 eller så, träffade jag en kille som jag hånglade med men inget mer. Han var väldigt på mig och hörde av sig ofta men jag var hemskt olyckligt kär i en annan kille och dessutom inte så sugen på den där nya. En kväll möttes vi dock upp på Karlaplan för att han lockade med efterfest och jag inte ville gå hem. Det visade sig ju förstås att det inte fanns någon efterfest eller att den snarare bara bestod av oss två. Jag minns att han just hade flyttat in i sin studentlägenhet och att det enda ätbara som fanns var en enorm skål med säkert femton rödlökar i. Lök! Han sa att han hade fått dem i inflyttningspresent av sin mamma, jag och mina kompisar skrattar fortfarande åt det.

Den natten kom vi så oerhört nära varandra, vi berättade allt och lite till. På hans madrass, det enda som fanns i rummet förutom löken, låg vi med nuddande näsor och avslöjade våra innersta hemligheter. Jag hade aldrig kommit så nära en kille. Jag berättade om han jag var så kär i och han lyssnade, strök mig över kinden. Vi hånglade och låg och sånt alltså, det var ingen ny kompis jag skaffade mig eller så.

Dagen efter var vi ute på en lång promenad över Gärdet, vi höll handen och fikade på ställen jag aldrig varit på. Om jag minns rätt gick vi ända till Skanstull, det känns väldigt långt. När vi skulle säga hejdå på tunnelbanan kysste han mig och jag blev så nervös att jag tappade allt jag höll i och alla små tanter omkring log så ögonen ploppade ut.

Jag var hooked. Så himla himla kär. Men sen när han backade förklarade han att han trodde det var safe att komma mig så nära och vara så gullig eftersom jag ändå var kär i den där andra killen.

KAN det vara så att jag framstår som cool, footloose & fancy free när jag träffar killar ute och att de dras med för att det är kul och sen ser hur stora mina pupiller har blivit och ba uh-oh?

Killar e lömska

Men på riktigt, jag förstår inte hur man kan vara så innerlig, gosig, sniffig om man inte har för avsikt att ses igen? Hålla handen, DISKA ÅT EN, aldrig gå hem, skeda genom två filmer, stirra på en och bubbla fram att man är så himla snygg. Jag fattar inte det. Det här är andra gången i rad jag tycker att något har varit fint och kanske aldrig kommer ta slut. Once in a lifetime, mina kompisar kommer älska honom, hur ska vi lösa garderobsutrymmet när han flyttar in etc.

Det är så jobbigt för jag känner mig som nån som legat med Joey Tribbiani och sen fått för sig nåt medan alla andra ba gumman sådär säger han till alla tjejer. Jag börjar liksom tvivla på mitt omdöme, har jag DRÖMT att han plockade den där jävla pelargonen åt mig? Det är flummigt men jag tror faktiskt väldigt mycket på att ens inre känslor på något sätt teleporteras in i den andra personen, att man omedvetet känner av hur på/av/likgiltig den andra är och sen ännu mer omedvetet anpassar sig efter det. Enligt mitt track record är det ju så i alla fall för varje gång jag suttit som på nålar och väntat på att någon ska höra av sig så ligger mobilen som Törnrosa tills typ Body Shops medlemsklubb messar om nån rea och jag hoppar tre meter. Och varje gång jag tagit det med en klackspark och stannat på förfesten med tjejerna istället för att hänga på låset till klubben han har attendat så blir det vi. Att avsiktligt lämna mobilen hemma för att få överraskningar och känna sig dissig funkar dock aldrig, då hör inte ens Body Shop av sig.

I vintras när jag var i Stockholm träffade jag en kille som jag gick hem med och sen på morgonen när han skulle till jobbet stod vi nere på Götgatan och hånglade i typ tio minuter. På morgonen! Han visste ju att jag bodde i Göteborg så att byta nummer kändes onödigt men jag föreslog att vi skulle lägga till varandra på Facebook vilket han nappade på. Han tog min mobil och började knappa in sitt namn men sen svarade han aldrig på requesten. När jag var full nån dag senare letade jag reda på hans nummer och messade att jag var på en bar nedanför om han ville komma dit. Inget svar. HELT SERIÖST jag var nära att ringa Missing people för trodde att han hade dött. Men i min värld kan man inte vara så falsk att man hånglar nyktert med någon man inte vill träffa igen. Klart jag har varit med om att ångra ett ligg men då är jag ju stel och undvikande på morgonen, inte hånglig heller!

Åhhh. Tycker vi måste ta ett allvarligt snack med mina killar alltså.

Fattar inte vad min brudgum håller på med

Jag undrar om det någonsin någonsin har hänt att Den Dåliga Känslan inte stämt. Det där i bakhuvudet, maggropen, whatever. Den är så godtycklig men ändå det enda i sms-livet man verkligen kan lita på. Relationernas Big Ben.

Vi hade lite mer kontakt igår, jag var rolig och han svarade kanske inte långt men ändå relativt pepp och med frågor och sånt. Sen gick jag ut. För exakt en vecka sedan, förra lördagen, var det jag som var hemma och han som från någon uteservering skickade tjatsms om att jag skulle komma dit. Min tuuuur! För exakt en vecka sedan var det han som efter att jag nekat samtliga av hans inbjudningar frågade om han kunde sova hos mig. Min tur. Han var dessutom inte hemma igår utan med en kompis och de kanske skulle ut, vi får se. Alltså: det är inte konstigt av mig att höra av mig, vilja mötas upp och sedan bjuda in mig själv till honom. Han har redan gjort allt det där och dessutom mycket tidigare i vår relation. Men logik spelar ju ingen roll när han inte svarar på sms:en och samtalen. Åh tänkt om han bara kunde svara nu och säga att han råkade somna eller nåt, tänk tänk.

Jag hade flera olika konferenser igår med kompisar som sprang över torg och spårvagnsspår för att möta mig och mina problem. Skriv såhär, det skulle jag falla för. En av mina kompisar känner honom sedan tidigare men jag undrar egentligen hur väl. Hennes bror gick på en konstskola med honom och hon hänger visserligen väldigt mycket med brodern. Hmm. Hon sa hur som helst att min kille inte är en sån som sms:ar och ja jo, det har jag ju märkt. Men hur kan hon veta det? Såvida någon inte är exceptionellt värdelös, typ svarar på inbjudan till ett bröllop med ett ok kommer 4 månader efter inbjudan skickats ut så har man väl inte koll på hur bekantas sms-stil ser ut? Jag undrar om hon inte bara sa så för att lugna mig. ELLER så behöver man inte känna honom så väl för att veta det, typ att hela han utstrålar en icketeknisk kommunikation. Det gör han faktiskt. Typ som de som på telefonsvararen säger skicka ett mess istället jag kollar aldrig den här fast upphöjt till tusen.
Jag har ju snokat förstås och på hans Facebook ser jag att hans ex var hmm, lite mer som jag. Hon postade nonsens på hans wall typ varje dag och han svarade ALDRIG. Och då var de ändå ihop i några år! Vild gissning är att hon också messade mer än han i början och det löste sig alltså ändå.

Fast. Det viktiga just nu är inte att vi blir ihop utan att vi ses så mycket som bara är möjligt för sen handlar det inte om huruvida någon är trött, sjuk eller för full utan om en vill lägga pengar på SJ.

Is he tall? Well, I've got to look up.

Jag insåg härom dagen att jag inte vågar fråga killar hur långa de är eftersom jag är rädd att de kanske är korta och att de i så fall ska ta illa upp av min fråga. Jag vågar inte fråga dem face to face alltså. Jag ser inte skillnad på 1,70 och 1,80. Jag gör inte det. Jag är så liten att jag aldrig någonsin har behövt ta in någons längd i beräkningen för om han är en lämplig dejt.

Många många många gånger har kompisar sagt om killar ja har är skitsnygg men synd bara att han är så kort. Och jag: va, är han kort? Och deras hjärnor exploderar över att jag inte kan veta om det.

Detta är ju förstås en väldigt stor fördel eftersom mitt utbud blir enormt mycket större. Mina långa kompisar verkar ibland genuint förtvivlade över att de alltid är längre än Tinder-killarna. Jag tycker det är lite taskigt att utesluta någon pga något så ytligt som längd men jag kommer aldrig förstå, jag inser ju det.

Men ja, ganska konstigt ändå att jag är så exceptionellt dålig på att uppskatta längd.

Säg mig var du står

Jag tänker fortfarande på honom hela tiden. Fortfarande, det var ju mindre än en vecka sedan vi träffades. Jag berättar om honom för alla, jag sitter med knäppta händer och lägger huvudet så mycket på sned att örat nuddar axeln. Vi har mycket dålig kommunikation tycker jag. I natt skrev jag att jag saknar honom och det har han inte svarat på. Men han gillade min status på Facebook. Story of my life.

Han har varit sjuk hela veckan, ligger och brinner upp skriver han i sina korta små utropsteckenslösa meddelanden. Min kompis har gjort mig uppmärksam på att jag och mina vänner förmodligen har alldeles för höga förväntningar på killars sms-skills. Det är sant. Alla kanske inte lägger lika mycket energi på att vara flirtigt kryptiska men ändå visa ganska direkt vad man känner. Alla kanske inte sitter och väntar på att de tre små prickarna ska dyka upp. Han har dessutom ingen smartphone utan sitter med en gammal Samsung utan färgskärm. Det är nästan så att man blir orolig för att sms inte kommer fram till en sådan mobil? Han kommer aldrig kunna se mina selfies på Insta men det kanske är en blessing in disguise.

Nu är jag också sjuk och stressnivån är ur kontroll. Jag har två veckor kvar i Göteborg nu och båda ligger hemma med feber. Jag vill att vi ska gå ut tillsammans i morgon, har redan tänkt ut att jag ska föreslå förfest med mina vänner och sen efterfest bara han&jag. Jag vill att han ska strunta i att åka till Dalarna och skriva på sin uppsats eller vad det nu var och köpa biljett till Way Out West istället.

Jag är så rastlös och har alltid inställningen att om inte jag hör av mig, gör någonting, kommer ingenting hända. Ergo jag ligger ALLTID i underläge och de får vara den eftertraktade. I många fall borde jag vara den jagade, i det här fallet vet jag inte än. Till och med min mamma säger till mig att jag måste bli coolare med killar, inte visa för mycket på en gång utan sitta still lite. Men jag har inte tid att sitta still nu!!!

Jag gräver min egen grav. Det sista jag behöver när jag börjar skolan är att vara distraherad av nån 50 mil bort som är dålig på att sms:a. Men som vanligt: jag vill att han ska vilja.

Det här händer inte

Nej. Nej nej nej nej nej. Det kan inte vara sant. Det är en dålig Paul Auster-roman, en film med Ben Stiller. Det är för orimligt, för oturligt.

Har ni en person ni hatar så mycket att ni inte kan hantera det? En person som träffar ni hen ute på kvällen så vaknar ni dagen efter med fortfarande knutna nävar? Det har jag. Det är alltid svårt att sätta fingret på exakt varför jag avskyr honom så mycket men han är manipulativ, oärlig, otrogen, macho, skrytsam, inställsam, läskig (tro mig) och har dessutom dålig humor men blir ändå skitsur om man inte skrattar åt hans skämt. Han är den som använder ord som wack och gnarly i sitt vardagliga språk. Brrr. Han är den som kommer och frågar en vad man fick på tentan för att sedan sitta tyst och vänta på att han ska få frågan tillbaka så att han kan out:a sitt VG. När ingen bryr sig om det eftersom normala människor på universitetet inte lägger sig i vad andra får för betyg - ja då säger han det helt enkelt rätt ut bara för att få ur sig det. Så extremt barnsligt.
Men det jag hatar mest med honom är förstås att vi låg med varandra EN gång i september förra året men att han ändå med jämna mellanrum hör av sig till mig för att skälla ut mig för att jag berättade det för mina tjejkompisar, att jag försökte förstöra för honom och att jag är en hora.

Hur som helst.

Igår när jag satt på en uteservering kom han fram för att prata med mig och en annan som vi båda känner. Jag var måttligt intresserad men han babblade på. Han ska börja plugga i Uppsala till hösten och bara det var jag irriterad på eftersom jag såg fram emot att ha ett så stort avstånd som möjligt mellan oss när jag flyttar till Stockholm. Men. Nu. Jag kan nästan inte ens greppa det. Han sa att han ska bo som inneboende i en studentlägenhet vid Mariatorget. Han kommer alltså bo på min gata. Om vi bor i samma hus vet jag inte vad jag gör. Min enda tröst är att han inte känner någon i Stockholm och att jag alltså förhoppningsvis inte kommer behöva träffa på honom så mycket ute. Jag hoppas att han tröttnar på den tillvaron och inser att det är roligare att bo i Uppsala och lära känna alla där. Eller jag hoppas förstås ännu mer att hans rumskompis inser vilket freak han är och vräker efter tre dagar.

Jag vet på riktigt inte hur jag ska hantera det här.

Det blir alltid värre framåt natten

Hmm. Inser nu att jag fått en panikångestattack en gång tidigare. Det var natten till första dagen i skolan, alltså i september förra året. Jag var så slö efter min semester och dygnsrytmen oroade mig. Jag ville vara utvilad på uppropet så jag tog en sömntablett jag fått utskriven. En stark tablett alltså, jag antar det i alla fall. Obehaget jag kände då härledde jag direkt till pillret och jag använde dem aldrig igen utan gav bort hela asken till en snubbe som ville bli fucked up (hans ordval) på dem tillsammans med sprit. Men oj nu inser jag ju att det var exakt samma känsla jag fick då som nu. Ingen kille i närheten då utan bara stressen över att måsta somna utan att vara trött. Kan jag vara något på spåren?

Under hela mitt år i Göteborg har jag struntat fullständigt i hur sent jag har somnat vilket är väldigt olikt mitt gamla jag. Jag brukade lägga mig vid 22 för att inte riskera att vara trött dagen efter men här har jag inte brytt mig om det. Kanske har jag haft en mindre ansträngande vardag än mitt kontorsliv i Stockholm, kanske har jag blivit punkigare av denna arbetarstad. Kanske har jag varit så trött av att läsa tråkig kurslitteratur till sena timmen att insomning inte varit ett problem.

Inte för att den här teorin, om den ens stämmer, förändrar någonting i killsituationen. Det blir svårt att vara med någon som ska upp klockan sju när man bor i en etta och inte kan dra sig undan någonstans. Dessutom vill jag ju skeda. ÅH det här är ju världens sämsta kombination någonsin! Att jag ska ligga sömnlös i plågor i just de situationer det är viktigt att somna tidigt! De två senaste tillfällena har jag stigit upp och tagit ångestdämpande men mina tabletter är typ lika starka som barnalvedon så det har bara hjälpt pyttepyttelite. Om jag ber om starkare och har dem nära till hands vid sängen kanske det kan lösa sig. Eller, haha, tänk om man bara kunde få bli permanent botad och må bra hela livet istället.

Say it ain't so

Men allt har inte varit härligt. Båda nätterna han sovit här har jag legat sömnlös av panikångest. Inte kunnat andas, känt det där fruktansvärda ruset skälva genom kroppen, stelnat och spasmat. Det har hänt mig en gång tidigare och det var när jag sov med den här. Varför får jag panikångest av att ha en varm killarm om mig? Är det slump? Det kan inte vara slump. Kanske har jag en underliggande rädsla för närhet som gör att jag inte kan hantera situationen när jag sover med en kille i nyktert tillstånd. TROTS att jag ler med hela ansiktet och vill spela in ljudet av att han luktar på mitt hår och ha det som insomningsband. Jag känner mig verkligen inte rädd för det, snarare längtar jag så oerhört mycket. Jag fattar inte :(

Ett annat alternativ är att jag egentligen haft en pågående panikångest i en månad men att de här tre tillfällena var de enda då jag behövde anpassa mig efter när någon annan ville gå och lägga sig och alltså inte kunde kolla Netflix tills ögonen går i kors. Om jag en vanlig kväll går och lägger mig utan att vara helt utmattad, skulle samma sak hända igen då? Spännande experiment om det inte vore så att panikångest är det vidrigaste som finns och absolut inget jag vill utsätta mig för.

Meet-cute

Det är himla viktigt för mig att ha en story. För viktigt. Om det inte hade varit för att jag och Malmö skickade 1700 sms till varandra tre första veckorna hade jag förmodligen inte fallit lika hårt. Om jag och Fredrik inte hade träffats på Debaser och sen haft ett helt vanligt tråkigt händelseförlopp av trevande sms och dejter hade vi kanske varit ihop längre. Eller jag hade nog trott mer på oss i alla fall, att det var ödet eller nåt. Klurig och helt och hållet förljugen syn jag har alltså. Om inte mina föräldrar hade flyttat ihop första kvällen och sedan aldrig skilts åt hade jag inte trott lika mycket på kärleken. Hmm, hönan och ägget. De har satt mina förväntningar högt, högt över rimlighetens nivå.

På en svartklubb i fredags, den andra för kvällen och vid en tid på dygnet då vanliga människor börjar tänka på frukost eller till och med brunch, drogs jag in i en skogsdunge av en kompis. Jag stretade emot för ville hellre dansa än att prata med de personer han siktat in sig på. Nu ska vi vara sociala och lära känna nya Amanda! Ugh, fine. Jag minns inte så mycket mer än att jag såg Hans ögon och att jag tiondelars sekunder senare hade slängt mig om halsen på honom. Efter den kyssen tittade vi på varandra i vad som kändes som en evighet och jag tänkte att fuck, jag kan ju inte bara hångla upp okända personer utan att kolla av med dem först. Men oj nu var det min hals tur att bli greppad och vi vinkade snabbt av resten av dungen och sprang därifrån. Längre in i skogen, dit technon nästan inte nådde och vi kunde lägga oss på ormbunkar som var mjukare då än blåmärkena senare vittnade om. Duggregn, lera och en mun man inte smakat tidigare.

När vi var klara och dragit på oss de dyblöta kläderna igen, fd svarta och numera brunspräckliga jeans som klistrade sig mot blodet i såren, letade vi oss ut från skogen och hamnade här. I Versailles typ.

Han plockade en pelargon som jag höll i tills jag letade efter nycklarna utanför porten och tappade den. Jag hittade den där utanför i söndags.

Hemma hos mig drog vi av oss kläderna igen och badade badkar. Aldrig sett så smutsigt vatten, aldrig sett så fina ögon. Vid 12:30 kom vi äntligen i säng men jag tror inte att vi sov något. Vi släppte aldrig varandra i alla fall, det vet jag säkert. Han stannade till sex kanske, då sa vi att vi skulle göra oss iordning för att sedan mötas på stan för middag. Åh jag svimmade ju av denna plan. Jag var ett vrak men jag ville så gärna träffas igen. Men ja, tröttheten tog väl över till allas stora sorg. Han ville ta en öl senare istället men det slutade med att jag ställde in, för förlamad av pytt i panna, mjukisar och Modern Family. Han gick ut med sina vänner, messade och försökte övertala mig att komma, saknade mig sa han. Jag var så slut, så besviken på mig själv. Men när han föreslog att han kunde sova hos mig tvekade jag inte och då var jag dessutom alldeles för pirrig för att kunna sova ändå. Kastade ner nyckeln för balkongen när han kom, mötte honom i glasögon och sovfläta och vaknade dagen efter av pussar över hela nacken. 

Det fortsatte med promenader nere vid båtarna i hamnen och, ja hela stan, och plötsligt var vi hemma hos mig igen - när vi gick förbi spårvagnshållplatsen vid mig sneglade jag nervöst på honom men han verkade inte ha en tanke på att åka hem - och han stod och diskade åt mig medan jag lagade mat. Åh. Åhåhåhåååå. 

Det är ju just snyggt att jag efter ett år av patetiska små ursäkter till killar här i Göteborg träffar en så underbar när jag har tre veckor kvar i staden. Antingen hänger vi järnet nu och blir kära och så blir det fruktansvärt, sorgligt och ohållbart när jag flyttar. Eller så hörs vi aldrig mer och så sitter man och undrar hela livet över vad som kunde blivit. Tänk om jag får ärr på knäna, tänk om han kommer kunna de ärren utantill om några år. 

Jag ber om ursäkt. Det är inte kul för någon att jag blir såhär. Såhär kär i ingenting. Så idiotiskt uppjagad och inställd på lyckliga slut. Men... Han plockade ju en pelargon till mig. Jag har varit så hög på allt idag att jag diskade trots att det nästan inte behövdes. 

Man kan se hans hjärta slå under huden och det är det äckligaste och finaste jag varit med om i livet tror jag.

and I'll cry if I want to

Oj, livskris hallå. Jag fyller år idag men har den senaste veckan bara gråtit. Dels för att jag skrivit om min lillebror, dels för att det går så jävla dåligt att skriva om min lillebror och att jag ligger två dagar efter enligt deadline. Det blir fult och blogginläggigt medan mina klasskamrater skriver poesi med komplicerade radbyten. Dels för att jag börjat känna mig så osäker på hösten och tror att jag kommer vara sämst i klassen. Det är så många 20-åringar som kommit in på typ första försöket och jag jämför mig alltid med andra. Sen igår när antagningsbeskedet för universitet kom insåg jag att min reservplan, skrivkursen i Göteborg, verkligen gick åt helvete. Jag vet att det är svårt att komma in, bara sju personer lyckas. Men jag kom på reservplats 79!!! Nu spelar ju det ingen roll eftersom jag ändå ska flytta till Stockholm men jag såg fram emot att se om jag kunde komma in. De hatade tydligen mina prover och tycker jag är sämst. Dags att jämföra sig igen: en tjej som jag är måttligt imponerad av (hon är flamsig och har heller aldrig gett sken av att vara en språklig begåvning utan bara en sån som slänger in könsord lite oväntat för effekt) kom på reservplats två. Happ.

Födelsedagen har firats ensam i regnet på stan där jag gått omkring med mensvärk och letat presenter till mig själv åt pappa. När jag kom hem frågade mamma om jag hittat något och jag sa att jag till slut hittade en parfym jag ville ha. Köpte du den då? Va nä, det får väl han göra. Menar du att pappa ska behöva gå dit när du ändå redan var där? Ska han behöva ta sig från kontoret på Hötorget ända till Stureplan?

Och btw, födelsedagsmiddagen på stan som jag sett fram emot så mycket är inställd för mina föräldrar är trötta. Och än så länge är mina grattisönskingar på Facebook lååååångt mycket färre än förra året.

Vad som får mig att gråta ännu mer än jag (faktiskt just nu) redan gör: minnet av den här dagen när jag växte upp. Jordgubbstårta som jag inte behövde baka själv, sång och frukost på sängen, presenter köpta för att överraska och göra mig glad istället för tvång, pirr hela natten innan istället för som nu idag då jag deppig och slö masade mig upp vid 12.

27 har alltid varit min skräckålder och även om jag nu vet det jag inte visste när jag var 18, nämligen att 27 inte nödvändigtvis är en ålder då det är olämpligt att inte vara förlovad, gravid, bostadsrättsägare och mellanchef utan snarare tvärt om så kanske jag reagerar extra starkt på den här födelsedagen. Jag känner mig lite gammal och ensam.

Ambivalenta Amanda

Jag kom in på skolan! Det känns så skönt och när jag fick samtalet visste jag att det var rätt beslut att gå där, jag ser verkligen fram emot det. Jag har även, efter nio år i bostadskö, lyckats få en studentlägenhet vid Mariatorget och den är inte ens pytteliten! 32 generösa kvadrat! Senast jag kände sånt här flyt var 2013 och det tog inte lång tid innan allt gick åt helvete då så jag är lite nervös men försöker hålla modet uppe. En sak som dock stör mig är att alla tjejer i min kommande klass är så jäkla snygga. Och jag hoppas att jag inte är den som behövt söka flest gånger, då kommer jag skämmas.

Sommarkursen går... sådär alltså. Jag känner mig oerfaren och vågar inte säga så mycket. De lektioner då det är meningen att vi antingen ska prestera eller presentera något sjukanmäler jag mig och ligger hemma med låtsasmigrän. Jag vågar inte och fegar ur. Jag tror att det kommer ordna sig i slutändan och att jag kommer få ihop en bra slutprodukt men jag vill göra det på mitt sätt och sitta ensam. Vore säker en superbra övning för mig att möta mina rädslor eller whatever men jag vill inte. Känner mig inte trygg i klassen och är osäker på vad som förväntas av mig. Man ska liksom läsa upp vad man gjort och sedan ska alla i klassen inklusive lärarna ge en feedback på det! Både positiv och negativ! Svimmar. Jag har dessutom valt att skriva om relationen till min lillebror och det är så känsligt och viktigt för mig att jag verkligen inte vill att någon ska lägga sig i.

Göteborg känns så onödigt just nu. Jag vet inte ens varför jag är här. Är redan stressad över den kommande flyttstädningen och vill bara börja på det nya livet, inte njuta av sommaren i en stad där allt nu är tillfälligt. Det känns onödigt att bonda med nya kompisar, att Tindra, att bli nykär i hamnar och kaféer. Men Stockholm lockar inte jättemycket heller för där måste jag bo i förorten hos mina föräldrar och det går inte att planka i kollektivtrafiken. Eller så kanske jag ska få mens snart, de här känslorna kanske inte ens är på riktigt.

"Lästes i förrgår"

Jag träffade en kille i fredags på en svartklubb och vi dansade hela natten, satt på en klippa och skrålade/pratade till 07 osv. Jag orkade inte ligga men jag skrev ner mitt nummer på hans arm när våra mobiler hade dött och sa att vi kunde höras en annan dag. Redan kvällen efter messade han och frågade om jag ville komma över. Tankeläsare månne för se det ville jag verkligen. Vi delade på en flaska cava, skrattade oss hesa och hade ganska lamt sex. Jag tror inte att han var dålig utan att vi var dåliga båda två, det var liksom lite klumpigt och obekvämt. Men det gör väl inget, det finns fler tillfällen tänkte jag. Han var så himla fin och rolig men framför allt hade han den snyggaste lägenheten jag sett! Seriöst, det blir svårt för mig att hitta affischen från den där utställningen för fyra år sedan på nåt finskt akvarellmuseum så jag måste nog gifta mig med honom och sedan strunta i äktenskapsförord.

På söndagen åkte jag hem på eftermiddagen för att göra en jobbig seminariekomplettering och runt åtta messade jag honom och frågade vad han hade gjort resten av dagen. Tog bara ett dygn för honom att svara på det och vet ni hur han avslutade svaret? "Stay cool!"

Vad i hela!!!

Hey homie, läget dude, stay cool? När ska detta sluta? Jag fattar aldrig om de försöker friend zone:a, om de är nonchalanta eller om de är nervösa. Men ni kan ju gissa vilket av de alternativen jag väljer att tolka det som. Sagt och gjort ignorerade jag den sinnessjuka avskedsfrasen och frågade om han ville ses någonting i veckan. Mm. Det lästes i förrgår.

När jag läser igenom det här verkar det ju inte orimligt alls men jag har ju träffat honom, varit med honom och känt hans fingrar nudda vid mina knän i soffan. Och vi hade så mycket gemensamt och var så avslappnade med varandra! Jag fattar inte hur killar funkar. Jag fattar ännu mindre varför de aldrig verkar fatta mig!

Inte ens det här kan jag bena ut

Men på tal om det här under. Jag har sånt sjukt jävla komplex över att jag inte är tillräckligt smart och djup. Det framgår mer och mer för varje dag jag bor här i Göteborg. När jag umgås med akademiker, när jag pratar med folk som har stenkoll på politik och nu framför allt när jag går den här kursen. Jag sitter på helspänn och koncentrerar mig mer på att utstråla att jag inte vill ha en fråga om vad jag tyckte om kortfilmen vi nyss såg än på att verkligen kolla på den och utveckla en åsikt. Egentligen tror jag att mitt undvikande av att kommentera saker bara gör allting värre för jag tror mig veta att ingen ändå förväntar sig att jag ska kunna komma med någonting. Jag vet inte, jag tror bara att jag ser ut som en osmart person. För att jag är gullig, sprallig och gillar att festa typ. En gång drömde jag att jag hade skrivit en bok och att Horance Engdahl kommenterade det med att man inte kan vara en intressant författare om man är lycklig. Jag svarade då att jag är inte lycklig Horace, jag är bara livlig. Sen vaknade jag. Vad var det för dröm egentligen?

Ibland blir jag irriterad på att personer som ser sig själva som smarty klyftsson avfärdar mig som en Carolina Gynning-person bara för att jag använder parfym, men oftast är det nog bara i mitt huvud som det stämmer. Eller för att jag faktiskt sagt något dumt på riktigt. Det var många år sedan nu när jag insåg att jag tappat stora delar av mitt intellekt och den insikten var så jävla jobbig. Jag har tänkt jättemycket på det och jag har kommit fram till att insikten om att man inte är smart inte är tillräcklig för att det ska väga upp. Sen är det också svårt att veta vad som är sant och vad som man bara intalar sig är sant. Och hur stor roll det egentligen spelar eftersom ingen tänker lika mycket på vad jag gör och säger som jag själv.

En annan grej som blivit tydlig här i Göteborg är att allt jag kan och allt det som betyder något i Stockholm är oviktigt här. I mina kretsar i Stockholm är det snudd på obligatoriskt att springa på alla reklam- och konstskolors slututställningar men här är alla typ, HDK? Va e de? Egentligen har jag alltid bara gått på de där utställningarna för att man får öl men inte ens det bryr de sig om här! Tänk att det krävdes ett avstånd på 50 mil för mig att förstå hur besatt jag varit och är av image och yta. I Stockholm är man dessutom cool och smart om man jobbar med reklam men här är det precis tvärt om. Det är smutsigt och tyder på bristande karaktär och en mycket grund personlighet. Det spelar kanske inte jättestor roll för mig vad folk tycker om just det men jag undrar ju om jag ens hade övervägt den banan om jag hade umgåtts i en akademikerkrets. För mig är det orimligt att plugga till typ kulturvetare och veta från dag ett att det är omöjligt att få jobb inom det. För mina kompisar är det kanske lika skumt att tycka att reklambranschen verkar rolig och utvecklande.

Äh. Jag babblar igen! Men jag är lite krisig och osäker just nu. Puss.

Att ta på allvar att någon tar sig själv på allvar

I veckan började jag på en sommarkurs på konstskola. Det är fortfarande lite oklart vad vi ska göra (men något slags samspel mellan film och poesi tror jag) och alltså herreguuuud. Jag har aldrig tidigare umgåtts i kretsar där alla är konstnärer. Eller ens där alla är kreativa, har sidoprojekt, har egna personliga uttryck. Det är väldigt läskigt. Vi har presentationsrundor och de berättar att de skriver poesi varje dag, att de målar och regisserar och jag vet inte allt vad de håller på med. De berättar om sina processer och hur de försöker förmedla samtiden och blablabla. Eller nej, ord som försöker ingår inte i deras vokabulär utan alla har totalt självförtroende gällande deras konstnärliga förmågor. Verkar det som. 

Jag tror att jag kan lära mig väldigt mycket av det här.

När någon håller på med poesi och använder stora ord om sin konst har jag en tendens att himla med ögonen och avfärda det som pretentiös skit. Jag anar att det kan vara en försvarsmekanism eftersom jag själv känner mig otillräcklig och aldrig skulle våga påstå att jag själv tillför något eller gör en skillnad på ett konstnärligt plan. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga när jag skriver på mina egna grejer, det är väl på ett sätt också ett slags undersökning av samtiden typ. Men jag använder sällan stora ord. Dels är det väl mer min stil men jag tror också att jag på något sätt tycker det är pinsamt att vara för svulstig och djup. Jag har läst en del modernistisk poesi under den senaste terminen och jag tycker inte så mycket om den. Jag skriver i inlämningarna att jag tycker det är löjligt att krångla till det så mycket i en text istället för att bara skriva det man menar. Men det kanske bara är jag som inte fattar? Jag har en grundläggande inställning om att folk som är krångliga och invecklade i sitt språk bara försöker vara märkvärdiga och exkluderande. Men tycker jag bara så för att jag känner mig exkluderad?

Jag tror att det kan vara nyttigt för mig att prata, dricka öl och plugga med personer som uttrycker sig på det här sättet för det är inte bra att ha en sån dömande bild av dem som jag har. Jag önskar att jag var en i like it, what is it?-person men jag är snarare precis tvärt om. Vad är det här, hjälp, äh nä det är säkert bara blaj. 

Men det är också viktigt att jag inte nedvärderar mig själv i det här nu. Jag är skitnervös över att de andra ska tycka att jag är grund och att mitt språk är för okomplicerat. Men jag kanske är bra på andra grejer! Jag är ändå en av de 20 som kommit in av typ 300 sökande! What?! När jag var på intervju på reklamskolan fick jag frågan om hur jag skriver, vilket jag tyckte var en svår jäkla fråga ändå. Jag svarade typ att jag är ganska rak och direkt och att jag inte svävar ut så mycket. Läraren undrade då om jag alltså inte skriver så poetiskt och jag höll väl med men jag undrar om att skriva poetiskt verkligen måste definieras av ordvalen? Man kan väl beskriva något abstrakt på ett väldigt konkret sätt och ändå få läsaren att tänka efter? För handlar inte poesi just om det, att med ord få någon att fundera längre än vad just meningarna säger? Eller? Finns det en poetiskt skrivstil? Alltså jag vet ju att det "finns" eftersom alla har en bild av hur sånt språk låter men finns det på riktigt? Är det bestämt liksom? 

OBS!!! Den här bloggen är babblig och står inte i relation till hur jag uttrycker mig när jag anstränger mig på riktigt. Usch vad jag är osäker på mig själv som måste obs:a det :(((

Och mobilen går bra?

Så himla rimlig jag är när jag försöker få tillbaka någon som jag helt ärligt trodde att jag fortfarande dejtade. Att vi inte har setts på typ två månader är väl inte så viktigt tyckte jag. Jag har verkligen öga för detaljer. Och jag har väldigt många "vänner".

Ronald Weasley

En av mina mest återkommande skräckfantasier den senaste tiden är att en stor fågelspindel hittar in i min lägenhet. Jag vet inte hur jag ska göra när det här till slut händer, för jo - det kommer hända. Man kan ju inte smälla till den med nåt för bakdelen är ju så stor! Om den mosas kommer rumpan säkert spricka och inälvor kommer spruta ända upp i taket. Jag är seriöst orolig för hur jag ska hantera detta. Hur snabbt kommer djurskyddsföreningen om man ringer? Eller är det polisen man ska kontakta? I de flesta av mardagdrömmarna upptäcker jag spindeln genom att jag vaknar av det prasslar i köket och så är klockan fyra på morgonen och jag står och skriker på soffbordet. Ingen kan ju hjälpa mig då! Jag kan inte springa och väcka en granne för stor risk att de är vanare vid situationen än jag liksom. Usch usch uschhhhhh.

Har inte tid med några dåliga tider

Usch jag är förlamad av stress. Att inte veta vad som händer i höst tar kål på mig. Jag har kommit in på en rolig och skrivinriktad sommarkurs på en konstskola men om jag kommer in på reklamskolan krockar de med varandra. Jag vill att mina kompisar ska komma hit under Way Out West men om jag ska tillbaka till Stockholm måste jag packa, flyttstäda OCH flytta dagen efter festivalen för sen på måndagen börjar terminen. Det går inte. Har jag ens råd att bo kvar i Göteborg under sommaren med bara det lilla sommarkursCSN:et som enda inkomst? Om jag struntar i konstskolan och väljer den andra kursen jag kommit in på kommer studiemedlet vara ännu mindre. Den är på distans så då kan jag bo hos mina föräldrar i Stockholm istället kanske. Men jag har redan sagt till min hyresvärd att jag ska bo kvar minst till augusti ut.

Vem ska hjälpa mig att flytta? Var ska jag få tag på kartonger? Kommer min flyttstädning bli godkänd eller ska jag behöva ta tåget tillbaka och göra om? Om jag hamnar i Stockholm igen, var ska jag då bo? Ska jag flytta in i en studentlägenhet för 5000 i månaden eller blir det billigare att köpa en lägenhet?

Jag tror det är safe to say att jag slutade med medicinerna för tidigt. Inte nog med den här paralyserande stresskänslan har jag börjat få tillbaka andra osofta symtom. För någon månad sedan frågade några vänner om jag ville följa med dem till Emmaboda i sommar och hjälpa dem sälja kläder från deras vintagebutik. Åh så pepp jag var. De senaste veckorna har det där legat som en kall, blöt filt över mig och jag har hyperventilerat varje gång jag börjat tänka på det. Jag har sett skräckscenarion framför mig. Att vi ska bli osams, att jag inte ska orka jobba och festa flera dagar i sträck och göra dem besvikna, att det ska uppstå dramatik med den andra vännen som också erbjudit sig att följa med. Men framför allt att vara tvingad att umgås med folk utan att ha chansen att dra sig undan och gå hem. Jag tog till slut upp det med dem och de förstod. Jag behöver inte längre följa med och alla är glada. Ändå kan jag inte släppa det. Alls.

Alltså jag har fan inte TID för det här!!! Jag har inte utrymme i livet för fler sammanbrott. Vad jag än ska göra i höst måste jag kunna fokusera på det och inte på att noja över om min puls någonsin kommer gå ner till normal takt igen. Neiiiiijjjjjj.

Mot- och framgångar

Jag har fått samtalet om intervju på skolan nu så nästa vecka åker jag till Stockholm igen. Det känns väldigt skönt men jag är inte alls lika nervös och exalterad som tidigare år. Förmodligen för att jag vet att en intervjutid inte alls behöver betyda att man kommer in. På Facebook-sidan kryllar det av glada utrop. Många andra är nedstämda och undrar om det är kört för dem om de ännu inte fått samtal. Nu har ju jag blivit kallad på intervju samtliga gånger men jag förstår verkligen hur det måste kännas att se hur intervjuplatserna fylls upp medan ens egen telefon aldrig ringer. Jag vet hur det är när den andra vändan med samtal kommer, de där med beskedet om att man officiellt är antagen. Då har jag stirrat på glädjebeskeden som de andra postat och räknat ner till timmen då jag vet att det negativa standardmailet ska plinga in hos mig. Det är hemskt.

Jag blev väldigt knäckt båda gångerna jag inte kom in. Så mycket arbete, sån utmattande nervositet. Så många rykten om hur många det är som söker. Dock måste jag medge att det varit nyttigt för mig att ha motgångar i det här. Måttliga motgångar. Jag har fått bekräftat att jag har talang men jag har fått jobba för det. Innan jag sökte till den skolan första gången hade jag haft orimligt lätt för mig i livet. Behövde inte anstränga mig så mycket för mina betyg, blev rekommenderad till roliga jobb jag inte ens hade sökt. När jag skrev min första ansökan var jag så himla glad över att ha klarat av det helt på egen hand, utan hjälp, kontakter och räkmackor. Även om jag inte kom in då var jag jättenöjd med mina arbetsprover och jag kände att jag hade hittat något som jag verkligen gillade och var bra på. Det var så stort! Sedan dess har siktet varit inställt. När jag inte kom in förra året blev jag också väldigt ledsen men jag såg ändå fram emot min Plan GBG så det var lugnt. Det var förmodligen bra att jag fick ta det här sabbatsåret och leka av mig lite.

Något jag faktiskt vill poängtera lite ändå är att folk kan vara duktiga, hårt arbetande och begåvade trots att de är privilegierade. Det ena behöver nödvändigtvis inte utesluta det andra. Jag har hört så många dissiga kommentarer om att Sandra B säkert bara har fått sina reklambyråjobb för att hon har rika föräldrar och en stor blogg. Men nej. Det funkar inte så. Klart det inte funkar så! Ingen seriös arbetsplats erbjuder någon lön, semester och ansvar för att göra någon annan en tjänst.
Det är något jag själv måste öva mig i för jag har väldigt lätt för att avfärda snygga och rika personer och tänka att de måste vara obegåvade eftersom det helt enkelt vore för orättvist om de hade allt.

Kontrasterna

Precis när jag slurpat i mig de sista nudlarna och börjat fundera över vad jag ska ha på mig på kvällens gratisfest ringer pappa och är eld och lågor. Han och mamma ska tydligen till Bangkok över helgen. Tre dagar! Gud vad kul för er, här är inte bara CSN utan även tvål, toalettpapper, linsvätska och torrvaror slut. Inser nu vad det här verkligen betyder: att jag måste skynda mig att be om att få låna pengar innan de åker ifrån internetbanken.

@tinderdaydreams

Jag är så jäkla trött på att påminnas om alla idioter som finns. Trött på klantiga politiker och ännu mer trött på de som driver med dem på Twitter. Jag säger inte att jag vill sitta och läsa listor över hjältemod runt om i världen eller se gulliga bilder på röda pandor men varför finns det aldrig några mellanting. Jag skulle verkligen vilja följa ett konto som visade upp riktig fin kärlek och dejting. Inte trubadurer som friar på första dejten och tjejer med rådjursögon som tatuerar in hans första sms på ankeln. Bara vanliga (helst snygga och coola) personer som hittar varandra. Tyvärr kan jag inte bidra med någonting från mina egna Tinder-konversationer för där finns ingen som kan hantera skiljetecken och det är viktigt ändå. Ingenting gör mig mer avundsjuk än genuint kära personer som dessutom är bra människor, men få saker får mig att hoppas på framtiden mer än sånt.

Alla känslorna

Jo men att känna saker, det var egentligen dit jag ville komma. Som sagt kan medicinerna skapa ett avstånd till känslorna så istället för att man utan dem kanske är jätteledsen ibland och glad andra stunder kan man på de tabletterna hamna i ett ganska apatiskt mellanläge.

Jag har det senaste året haft stora problem med att känna rätt saker. Jag har inte kunnat skilja på det verkliga och på mina egna små irrelevanta neuroser. Jag har fokuserat HELT fel och trott att mina inbillningar om saker är det som stämmer. Min psykolog bad mig öva mig i mindfulness och bara det ordet fick mig att rysa av hippieobehag. Men när han förklarade lite kändes det bättre. Det handlar väl alltså om att vara mer medveten i tillvaron och påminna sig om att det som händer utanför kroppen är det som verkligen händer, inte det i hjärnan. Till exempel kan man öva sig genom att när man dricker ett glas vatten verkligen känna hur det smakar, hur munnen blir kall och sen att vattnet åker ner i magen. Jag gjorde inte några såna övningar för tycke det lät fett tråkigt och tja, jag har väl som sagt problem med att stanna upp i vardagen. Men nu har det nästan kommit lite av sig självt.

Jag har inte instagramat några körsbärsträd men däremot stannar jag ofta upp under dem och luktar. Ibland när ciggen är slut finner jag mig själv bara sittandes ute på balkongen, ganska lång tid faktiskt. Tittar ut över gatan, funderar lite på vilka som bor mitt emot och så. Jag såg om (500) Days of Summer (ja jag vet...) härom dagen och kände för första gången på väldigt länge igen den känslan som tidigare nästan har definierat mig. Den där romantiska känslan, längtan efter att bli kär. Jag har varit så jävla cynisk det senaste året och när någon faktiskt på riktigt har tagit min hand eller tittat mig i ögonen har jag dragit mig undan och tittat åt ett annat håll. Fler gånger än jag vill erkänna har killar sagt till mig att titta dem i ögonen när vi ligger.
I hela mitt tidigare liv har jag i princip levt på känslan att vara kär i någon och det har inte spelat någon roll om det varit besvarat eller inte. Nu har jag typ bara brytt mig om att han ska svara på mitt sms så att det kan bli min tur att ignorera honom. När jag såg den där löjliga filmen blev jag faktiskt sugen på att träffa någon jag bryr mig om och som jag vill vara med. Stort!

Så att jag grät när jag såg senaste Mad Men idag var nog bara bra.

Tycker det är jättekul att prata om problem

Jag har hört att antidepressiva gör en likgiltig och kall. Att man slutar känna så mycket, både bra och dåliga känslor. Det är så himla svårt att definiera hur skillnaden är nu mot när jag åt mediciner, dels för att det inte har gått så lång tid sen jag slutade men framför allt för att jag har dåligt minne. På tal om dåligt minne så gick jag tillbaka i det här arkivet här om dagen och oj vad jag hade glömt hur dåligt det var för bara typ ett år sedan. Då jag grät varje dag, då jag utstrålade så mycket emotionell stress att mina kompisar var rädda att ens röra vid mig och råka utlösa nåt utbrott, då mamma satt på min sängkant varje kväll och strök mig över håret. Jag har glömt hur illa det var och hur omöjligt det var för mig att prata om det. Hur jag bara ville prata om killar, kläder och cigg. Så fort något hände i min omgivning, så fort en kompis fick ett tråkigt besked om någon släkting eller något annat som egentligen inte rörde mig men ändå rubbade min värld lite fick jag panik. Jag minns att jag låg sömnlös och skakade av stress bara för att jag var tvungen att fixa ett lånekort på biblioteket. Jag mindes ingenting av samtalen jag hade med folk vilket stressade upp mig ännu mer eftersom jag var rädd att missa viktiga detaljer. De få nätterna jag kunde sova drömde jag mardrömmar om mitt jobb och att folk inte tycker om mig.

Sen när jag började ta mediciner blev det bättre, men säkert också för att jag gick i terapi och det blev vår. Det är väldigt svårt att avgöra vad som gör en glad, men nu har jag börjat fundera på vad det är som gör mig ledsen också. Jag är så nojig. Så fort jag känner mig nere och kanske till och med har glansiga ögon är jag rädd att jag är påväg dit igen. Jag kanske slutade med medicinerna för snabbt men hur ska man veta om man är "frisk" eller om det bara är pillren som får en att känna sig frisk? Idag känner jag mig väldigt ledsen på det där läskigt odefinierbara sättet. Så som man kände sig prick hela tiden i högstadiet, då man inte visste vad det var men det var någonting. Förmodligen är jag bara ledsen för att jag såg senaste avsnittet av Mad Men och tyckte det var sorgligt. Ingenting annat har ju hänt.

Ångesten dock, åh den gamle vännen. Jag frågade min senaste psykolog hur jag ska hantera min ångest, hur jag ska låta bli att ha ont i magen för saker som hände för 1, 2, 15, 20 år sedan. Hur jag ska lära mig att släppa saker och sluta känna som om jag tagit kokain, druckit upp en hel minibar och dödat mitt syskon när det i själva verket bara är en vanlig tisdag och jag sittet framför Parks & Rec och äter frukost. Han sa typ att jag får lära mig att leva med det vilket var väldigt deppigt att höra och något jag dessutom tror att han sa bara för att det var vår sista landstingsbetalda session och att han inte hade tid för mig längre.

Jag vet inte riktigt hur sammansvetsade depression och ångest är. För mig känns det som två helt olika saker då ångest är något jag alltid har medan depression är mer knutet till specifika händelser och sammanbrott. Fast jag tror nog inte att min ångest någonsin har varit så jobbig som den är nu. Jag pratar fortfarande för mig själv förresten, ganska mycket till och med.

Mitt självförtroende sviktar oerhört mycket just nu och jag tror att jag går igenom en liten identitetskris. Kanske fler kriser. Definitivt en framtidskris också då jag inte vet vad jag vill och kan göra med mitt liv. Ett problem med att bo i Göteborg är att jag inte har någon att prata med här. Alla mina kompisar är festkompisar och även om jag tror att de skulle ställa upp om jag behövde det så har jag ingen lust att prata med dem om jobbiga saker. Mina kompisar i Stockholm pratar jag i telefon med ganska ofta men då är det så mycket som ska avhandlas på en gång så det är inte riktigt rätt forum alla gånger att sitta och ha en monolog om sig själv. Det positiva med det är att jag istället får hänga ganska mycket med mig själv och det behövde jag nog. Dels för att jag hatar mig själv så mycket och behöver påminnas om att det är okej att vara med mig, att det inte är så farligt. Och dels för att jag behöver tänka på vad jag egentligen känner och det kan vara bättre att gå igenom det i huvudet först innan man pratar med andra. Det har jag typ aldrig prövat förut hehe.

Sorry att jag alltid skriver alldeles för långa inlägg. Jag är och har alltid varit lite för babblig. Men det är faktiskt skönt att ha den här bloggen att skriva av sig lite i :')