torsdag 27 augusti 2015

Släta av i taxin, släta över på Facebookchatten

Suck.

Det blir inte mer än såhär, så du vet

Jag har hört någonstans att om en vanlig person utan scenerfarenhet skulle ställa sig inför en fullsatt Globen skulle den personen dö av adrenalinet. Alltså dö på riktigt! Hela veckan har jag varit så nervös att jag haft ont, mått illa och haft hjärtklappning. Varken skönt eller normalt. Jag undrar om det där med panikångesten har något med det här att göra, att jag är överdrivet känslig för ångest och nerver nu. Varje gång jag mött killen så har jag blivit blyg och mumlig och hon den spexiga i rökrutan försvinner så fort han kommer ut. Tills jag blir full det vill säga. Ååååhhhh neeeeeeejjjjjjjjj. Var på honom jättemycket igår och när vi delade en taxi hade jag en hand i hans hår och den andra vid ljumsken. Han tyckte inte att det var en bra idé, jag låtsades inte förstå. En grej: det är hemskt att vi blivit itutade att en kille alltid ska vilja ha sex och att de bara kan stå emot om de är oattraherade av en. För... det kan väl inte stämma? Jag hoppas inte det! Jag tror inte att han är en kille för mig egentligen, han är charmig och har glittriga ögon men i övrigt är han alldeles för... grund för mig. Han är för flabbig, läser för lite böcker. Nu är jag hemsk igen. Och försvarsmekanismig.

I övrigt: jag blir förvånad över vilket intryck klassen har av mig för även om jag inte pratat med alla så mycket verkar de fatta! De säger: det här har du säkert fått höra tusen gånger men du påminner så mycket om Zooey Deschanel! Och sen: Nej, till utseendet kanske men jag tycker hon är en Lena Dunham! Och jag ba: :OOOOOOO Har aldrig fått höra att jag är lik Zooey, snällaste jag hört. Och man brukar behöva lära känna mig bättre för att veta vilka Dunham-ambitioner jag har. Mitt nya smeknamn är Ciggy Stardust <3

lördag 22 augusti 2015

Klassiskt

Hehe. Ja KÄR var väl att ta i men jag ser det som mitt personliga ansvar att ta hand om gulliga killar i klassen. Efter en vecka i skolan och sen nåt så överjävulskt odiskret flirtande under fredagskvällen hånglade vi på efterfesten. Men han sa: det blir inte mer än såhär, så du vet. Jag viftade bort det men när han hade gått blev jag lite sur för det känns drygt att säga så, typ som att han inte var intresserad egentligen men att han var full nu så okejdå. Men idag när jag tänkt vidare på det undrar jag om han inte bara menade att vi inte kunde ligga för att han var för full. Det känns rimligare för det var han som hånglade upp mig och vi hade typ hållt handen i en timme innan det. Spelar kanske inte så stor roll heller, eventuellt var det inte världens bästa idé att första veckan av två år hångla med varandra. Och att ligga hade nog blivit superstelt, det var jag heller inte så pepp på. Ärligt talat slog inte ens tanken mig, jag tycker att det är överskattat att ligga på fyllan.

SNART kommer jag nog få panik över den här skvallriga och lättgooglade bloggen men vi kör ett tag till.

tisdag 18 augusti 2015

söndag 16 augusti 2015

Stockholmssyndromet

På tal om Way Out West, tänk att det livslånga nyårslöftet är att bli så cool att man får VIP-band och får hänga med alla bloggerskor och filmstjärnor. Jag gillar inte hetsen till alla skivbolagsfester men jag gillar ännu mindre att missa dem eller att inte få komma. Men nä, jag var en del av pöbeln även i år. Jag såg Jens Lekman utanför en spelning och gick blygt fram för att fråga om en bild, så tonårigt det är inte klokt. Det kändes som att han flirtade dock men oförskämt att anta. Han sa att han kände igen mig från förra gången jag bad om en bild (Säffle, 2007) (herregud vem är jag) men så säger han säkert till alla flickor.

Är det ett sammanträffande att jag blir kändiskåt i anslutning till flytten till Stockholm? Nej. Eller vadå, jag har alltid varit sån. Levde i en vecka på att Hästpojken bad om en cigg, får hjärtsnörp om någon som ens liknar Adam Lundgren kommer runt hörnet. Var nära på att sätta i linserna igen, sminka om mig och trotsa de borstade tänderna med nya cigg bara för att jag visste att F&F var på fest någonstans i någon skog under festivalen. Hade inte ens koordinater men det verkade mindre viktigt då.

Aja. Pinsamt men mänskligt och inte alls barnsligt säger JAG.

Landvetter söndag förmiddag

Nu är året, festivalen, det ljuva slarvlivet över. Jag ramlade ner i bäcken vid ölområdet under Pet Shop Boys och det sammanfattar väl Göteborgslivet ganska bra. Som när jag sex på morgonen tog en selfie i sjukhussängen på Sahlgrenskas akutmottagning, som när jag spydde i rökrutan på Andra lång. Imorgon börjar jag skolan och jag måste börja öva inför presentationsrundan. Vad vill du ha ut av utbildningen och vad är din relation till kommunikation? Eeeeeeeehhhhh. Pass.

Jag är för bekväm, för Stockholm, för att orka festivala när det regnar så när störtskuren kom igår åkte jag hem och åt godis. Missade Amason och sånt men framför allt missade jag att säga hejdå till mina kompisar. Senare på kvällen när jag insåg att en klisterlapp med flyttinfo fastnat på min 6000 kr-byrå och dragit bort färgen brast det lite och tårarna kom. Tårar över att kontakten kommer fasas ut, över att jag inte kommer ta mig tid att hälsa på, tårar över favoritmöbler som numera ser ut som shabby chic.

Men det är väl ett nytt liv som börjar nu. Livet med rabattkort på Kåken och Boquerian, livet då man måste ta från sparpengarna i mitten av varje månad. Inga fler akademiska skämt om Saussure, inget mer Ricky Martin på båtklubbar. Nu börjar loppet om gästlistor på pop up-barer, nu går det inte att planka i kollektivtrafiken längre. Way Out West är tyvärr ganska precist hur Stockholm kommer bli. Så många uppnosiga fester, gästlistor och speciella armband, så jäääävla mycket folk. Och dyr öl :(

Men det är okej, jag gillar ju Stockholm också. Det händer lite för lite i Göteborg och jag saknar min katt och mina bästisar.

Plus att jag är lite trött på Shoreline nu.

söndag 9 augusti 2015

Sova kan du göra i Stockholm

Jag kommer sakna en del grejer med Göteborg. Vissa personer, att Ricky Martin spelas på indieklubbarna, känslan av att aldrig vilja gå hem. Jag tror det är safe to say att allvaret börjar prick när jag flyttar tillbaka till Stockholm. Då ska jag prestera och vara smart, usch. Och sen jobba hela livet. Det här lilla sabbatsåret var kanske precis vad jag behövde för att orka vara professionell och ansvarsfull sen. Hehe, undrar hur det kommer gå.



torsdag 6 augusti 2015

Flyttar om en vecka

Jag har alltid haft svårt för att slänga saker. Tror det hör generationen till, vi är så nostalgiska. Klickar på Veckorevyns listor över leksaker vi hade på 90-talet, har lådor fulla av mellanstadiets matteprov i källaren. Tänker på 2006, på musiken och de kortlivade klubbarna som fanns då. Men något har hänt nu bara de senaste månaderna. Det började med att jag grävde fram Fredriks nötta gamla Radiohead-tröja, en av de få saker jag tog från hans dödsbo, och gav bort till en kompis. Den luktade fortfarande som han, eller iaf som hans tvättmedel. Ganska sjukt att jag bara gav bort den sådär men jag tänkte knappt efter. Kände bara att jag ville rensa ut allt som jag inte använder.

Igår gick jag med två stora kassar kläder till Myrorna och idag satte jag ner två flyttlådor med böcker vid porten för grannarna att ta. Böcker fine, om jag inte läst Hundraåringen än kommer jag förmodligen inte göra det i framtiden heller. Men kläder! Jag som alltid har suttit på huk framför garderoben, hållit noppiga H&M-tröjor i handen och tänkt att hmm, en dag kanske. Den dagen kommer ju aldrig förutom om man slänger, då plötsligt öppnar sig tusen användningsområden.

Min farmor hade det något störda draget att hon ibland köpte skor hon inte kunde ha bara för att de var så fina och hon inte ville att någon annan skulle köpa dem. Så långt går jag inte men jag gav bort höga klackar jag inte kan gå i och som jag köpte för sinnessjuka summor den där tiden efter gymnasiet då jag jobbade heltid med OB och bodde hemma. Fan att mammor alltid ska få rätt ändå, att hon förutspådde att jag aldrig skulle använda dem. Tips till er med storlek 36 och större erfarenhet av vingliga skor: Myrorna på Järntorget.

Jag vill typ inte ta med mig någonting till min nya lägenhet. Vill att allt ska vara nytt och danskt, smutsiga pasteller och stilrena posters. Suck, fem år efter nån? Funderar till och med på att klippa av mig håret som ju äntligen har blivit långt. Jag måste ha blivit gammal och klok som inser helt på egen hand att långt hår inte är fint om det inte är i bra skick.

När jag flyttade till Göteborg hade jag planen att bli någon ny, en bättre person. Problemet var bara att jag inte hann komma på vad för person jag ville bli innan jag redan hunnit lära känna folk och alltså avslöjat mitt riktiga jag. Men jag antar att jag hade hoppats på att framstå mer suave, laid back och stabil än jag är. Inte så hyper, inte så neurotisk. Det enda jag känner att jag MÅSTE ändra i min personlighet när jag börjar ny skola nu är att jag måste sluta skvallra och snacka skit. Det är inte en fin egenskap och jag borde växt ifrån det för länge sen. Dessutom är det riskabelt för man vet aldrig vilka lömska fellow skvallrare man anförtror sig till och som sedan hycklar loss och sticker en i ryggen. <---- Pik till nån som förmodligen inte läser det här.

Jag insåg härom dagen att jag flyttat varje augusti tre år i rad. Hoppas jag hittar hem nu :')

tisdag 4 augusti 2015

Hur kan du då överge mig

Vaknade till två fruktansvärda saker i dag. Dels stickningarna under höger näsborre, de som skvallrar om att jag inom några timmar kommer ha pulserande och variga svinkoppor där. Dels det här:


Svinkoppor har jag en till två gånger om året och så har det varit sedan högstadiet. De kommer när jag är stressad eller har varit extra förkyld. Det finns inget jag hatar mer i mitt liv än svinkoppor för jag ser ut som ett monster, det gör ont och någonting med infektionen gör att jag blir deprimerad och pms:igt känslig. Så ja, det där sms:et kom inte i rätt stund om man säger.

För fem minuter sedan stod jag och sorgsvajade till Du måste finnas och tvättade näsborrarna. Pausade, satte mig på toalocket och svarade honom något melodramatiskt, torkade en liten tår.

VARFÖR kunde jag inte fått träffa honom för ett år sedan istället? Aldrig varit med om en så olycklig vändning. Den här flytten skulle ju vara förknippad med återföreningar, framtid, lysande utsikter. Och nu sitter jag bara och deppar över nån kille som jag knappt ens känner. Fy fan hörrni.

söndag 2 augusti 2015

Vidare på ämnet

En gång när jag var mycket ung, kanske 19 eller så, träffade jag en kille som jag hånglade med men inget mer. Han var väldigt på mig och hörde av sig ofta men jag var hemskt olyckligt kär i en annan kille och dessutom inte så sugen på den där nya. En kväll möttes vi dock upp på Karlaplan för att han lockade med efterfest och jag inte ville gå hem. Det visade sig ju förstås att det inte fanns någon efterfest eller att den snarare bara bestod av oss två. Jag minns att han just hade flyttat in i sin studentlägenhet och att det enda ätbara som fanns var en enorm skål med säkert femton rödlökar i. Lök! Han sa att han hade fått dem i inflyttningspresent av sin mamma, jag och mina kompisar skrattar fortfarande åt det.

Den natten kom vi så oerhört nära varandra, vi berättade allt och lite till. På hans madrass, det enda som fanns i rummet förutom löken, låg vi med nuddande näsor och avslöjade våra innersta hemligheter. Jag hade aldrig kommit så nära en kille. Jag berättade om han jag var så kär i och han lyssnade, strök mig över kinden. Vi hånglade och låg och sånt alltså, det var ingen ny kompis jag skaffade mig eller så.

Dagen efter var vi ute på en lång promenad över Gärdet, vi höll handen och fikade på ställen jag aldrig varit på. Om jag minns rätt gick vi ända till Skanstull, det känns väldigt långt. När vi skulle säga hejdå på tunnelbanan kysste han mig och jag blev så nervös att jag tappade allt jag höll i och alla små tanter omkring log så ögonen ploppade ut.

Jag var hooked. Så himla himla kär. Men sen när han backade förklarade han att han trodde det var safe att komma mig så nära och vara så gullig eftersom jag ändå var kär i den där andra killen.

KAN det vara så att jag framstår som cool, footloose & fancy free när jag träffar killar ute och att de dras med för att det är kul och sen ser hur stora mina pupiller har blivit och ba uh-oh?

Killar e lömska

Men på riktigt, jag förstår inte hur man kan vara så innerlig, gosig, sniffig om man inte har för avsikt att ses igen? Hålla handen, DISKA ÅT EN, aldrig gå hem, skeda genom två filmer, stirra på en och bubbla fram att man är så himla snygg. Jag fattar inte det. Det här är andra gången i rad jag tycker att något har varit fint och kanske aldrig kommer ta slut. Once in a lifetime, mina kompisar kommer älska honom, hur ska vi lösa garderobsutrymmet när han flyttar in etc.

Det är så jobbigt för jag känner mig som nån som legat med Joey Tribbiani och sen fått för sig nåt medan alla andra ba gumman sådär säger han till alla tjejer. Jag börjar liksom tvivla på mitt omdöme, har jag DRÖMT att han plockade den där jävla pelargonen åt mig? Det är flummigt men jag tror faktiskt väldigt mycket på att ens inre känslor på något sätt teleporteras in i den andra personen, att man omedvetet känner av hur på/av/likgiltig den andra är och sen ännu mer omedvetet anpassar sig efter det. Enligt mitt track record är det ju så i alla fall för varje gång jag suttit som på nålar och väntat på att någon ska höra av sig så ligger mobilen som Törnrosa tills typ Body Shops medlemsklubb messar om nån rea och jag hoppar tre meter. Och varje gång jag tagit det med en klackspark och stannat på förfesten med tjejerna istället för att hänga på låset till klubben han har attendat så blir det vi. Att avsiktligt lämna mobilen hemma för att få överraskningar och känna sig dissig funkar dock aldrig, då hör inte ens Body Shop av sig.

I vintras när jag var i Stockholm träffade jag en kille som jag gick hem med och sen på morgonen när han skulle till jobbet stod vi nere på Götgatan och hånglade i typ tio minuter. På morgonen! Han visste ju att jag bodde i Göteborg så att byta nummer kändes onödigt men jag föreslog att vi skulle lägga till varandra på Facebook vilket han nappade på. Han tog min mobil och började knappa in sitt namn men sen svarade han aldrig på requesten. När jag var full nån dag senare letade jag reda på hans nummer och messade att jag var på en bar nedanför om han ville komma dit. Inget svar. HELT SERIÖST jag var nära att ringa Missing people för trodde att han hade dött. Men i min värld kan man inte vara så falsk att man hånglar nyktert med någon man inte vill träffa igen. Klart jag har varit med om att ångra ett ligg men då är jag ju stel och undvikande på morgonen, inte hånglig heller!

Åhhh. Tycker vi måste ta ett allvarligt snack med mina killar alltså.

Fattar inte vad min brudgum håller på med

Jag undrar om det någonsin någonsin har hänt att Den Dåliga Känslan inte stämt. Det där i bakhuvudet, maggropen, whatever. Den är så godtycklig men ändå det enda i sms-livet man verkligen kan lita på. Relationernas Big Ben.

Vi hade lite mer kontakt igår, jag var rolig och han svarade kanske inte långt men ändå relativt pepp och med frågor och sånt. Sen gick jag ut. För exakt en vecka sedan, förra lördagen, var det jag som var hemma och han som från någon uteservering skickade tjatsms om att jag skulle komma dit. Min tuuuur! För exakt en vecka sedan var det han som efter att jag nekat samtliga av hans inbjudningar frågade om han kunde sova hos mig. Min tur. Han var dessutom inte hemma igår utan med en kompis och de kanske skulle ut, vi får se. Alltså: det är inte konstigt av mig att höra av mig, vilja mötas upp och sedan bjuda in mig själv till honom. Han har redan gjort allt det där och dessutom mycket tidigare i vår relation. Men logik spelar ju ingen roll när han inte svarar på sms:en och samtalen. Åh tänkt om han bara kunde svara nu och säga att han råkade somna eller nåt, tänk tänk.

Jag hade flera olika konferenser igår med kompisar som sprang över torg och spårvagnsspår för att möta mig och mina problem. Skriv såhär, det skulle jag falla för. En av mina kompisar känner honom sedan tidigare men jag undrar egentligen hur väl. Hennes bror gick på en konstskola med honom och hon hänger visserligen väldigt mycket med brodern. Hmm. Hon sa hur som helst att min kille inte är en sån som sms:ar och ja jo, det har jag ju märkt. Men hur kan hon veta det? Såvida någon inte är exceptionellt värdelös, typ svarar på inbjudan till ett bröllop med ett ok kommer 4 månader efter inbjudan skickats ut så har man väl inte koll på hur bekantas sms-stil ser ut? Jag undrar om hon inte bara sa så för att lugna mig. ELLER så behöver man inte känna honom så väl för att veta det, typ att hela han utstrålar en icketeknisk kommunikation. Det gör han faktiskt. Typ som de som på telefonsvararen säger skicka ett mess istället jag kollar aldrig den här fast upphöjt till tusen.
Jag har ju snokat förstås och på hans Facebook ser jag att hans ex var hmm, lite mer som jag. Hon postade nonsens på hans wall typ varje dag och han svarade ALDRIG. Och då var de ändå ihop i några år! Vild gissning är att hon också messade mer än han i början och det löste sig alltså ändå.

Fast. Det viktiga just nu är inte att vi blir ihop utan att vi ses så mycket som bara är möjligt för sen handlar det inte om huruvida någon är trött, sjuk eller för full utan om en vill lägga pengar på SJ.