Sommaren jag sprang naken uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött

Undrar vilken sommar det här är. Den jag aldrig glömmer, den jag är glad snart är över, den som blev en i mängden? Den sista utan ansvar? Den sista barnfria? Den sista öht pga i september blir jag påkörd av en buss?

Jag har aldrig använt så mycket kondom som den här sommaren. Jag är ju varken vegetarian eller ickerökare så jag låter min kondomlåda tala om att jag är en upstanding citizen som tar ansvar och värnar om min direkta omgivning.

I morse swishade jag en hundring för en tablett e men det var bara rosa alvedon verkar det som. Tips till framtida rejv: var inte FÖR tydlig med att du aldrig tar droger om du nu verkligen vill ta det. Langare ser i ens ögon att de kan lura en, de måste ju också bring home the bacon så att säga. Lika bra, god alvedon.

Jag vet inte hur många jag legat med. I livet absolut inte nej, men inte i sommar heller. Det beror kanske mest på rastlösheten, om jag tog mig tid till en funderare och radade upp på rutat papper skulle jag nog minnas alla.

Jag har börjat se dejter som möten. Inte räksallad och kvartalsrapporter alltså utan MÖTEN MELLAN MÄNNISKOR, själsliga vandringar in i varandra. Fyra pupiller och nu ska vi se vem du ÄR och inte bara vad du gör eller säger. Det har varit en bra dejtsommar. Jag har kommit nära vissa, jag har gjort en del olyckligt kära. Jag har kommit, det är ju DET den här sommaren är! Sommaren Jag Kom. Jag undrar om jag alltid kommer göra det nu eller om det var unikt för _honom_ och hur jag i så fall ska göra för att få honom att glömma sitt ex och ligga med mig bara mig för resten av livet bara bara mig. Vi träffades på en spontan glass och en timme senare hade jag alltså fått livets första penetrationsorgasm. Det gick fort att bli kär. Det gick ännu fortare när han två dagar senare ringde mig när jag åt frukost och sa att han var i närheten och ville komma upp. Ja kom kom kom lämna mig aldrig. Vi har bara träffats nyktra, vi ligger som inga andra. Han har börjat hinta att vi måste ta det lugnare, att han inte är över sitt nyblivna ex. Jag spelar cool. Jag tänker på honom hela tiden.

---

Jag var på Södra teatern och fångade en blick, sju sekunder senare var det vi. Vi hånglade in i sura personer, vi lämnade stället illa kvickt. Men sen vaknade jag till vid 07 och märkte att han dragit utan att säga nåt. Ingen lapp, ingenting. Jag skämdes över mina förmodade snarkningar men jag njöt av att få vakna själv. Struntade sedan i pinsamheter och sociala koder och letade upp honom på Facebook. Frågade om han ville ses igen och tänk det ville han. Dagen efter hade jag klätt mig Malin i Saltkråkanskt flickvännigt och klättrade upp på Skinnarviksberget för att få dricka långburkar och pilla i hans hår. Väldigt väldigt snygg, väldigt väldigt lik han med stort h som jag var kär i hela min ungdom och resten av livet.

Han förresten, han som jag kommer tänka på när jag ligger för döden och är omringad av min omöjligt lika älskade familj. Han som fick mitt lilla indiehjärta att hoppas, han som jag alltid erbjöd sängplats trots att han aldrig varit ens innanför min bh. Honom såg jag i folkhavet igår, honom lämnade jag mitt ursprungliga picnicsällskap för. Han sa att han inte känner någon som skriver bättre än jag, han sa att om tio år kommer folk fortfarande vara på Popaganda i Galärparken men då kommer de viska om att där sitter hon Amanda, har du läst hennes senaste? 
Det borde betyda allt oavsett vem som säger så men när HAN gör det. Går. Jag. Under. Alla som någonsin träffat honom vet vad olycklig kärlek är. Vill leva om livet, utbilda mig till psykolog och bjuda in honom till min mottagning bara för att äntligen få veta vad som pågår i det där vackra lilla huvudet.

Jaja.

---

Det här är sista sommaren innan jag blir instagramkändis. Sista sommaren med cigg kanske. Sommaren då jag vid upprepade tillfällen tvingat kåta killar att skaffa Uber så att de kan skicka en bil till mig, sommaren då jag lovat swisha men sedan planerat (och lyckats) glömma bort det. Sommaren då jag lärde mig att det heter bara suga av om han kommer, av:et ska inte vara med om utlösning uteblir. Sommaren då jag fick nya kvinnliga vänner. Sommaren då jag hörde av mig till en gammal rival jag aldrig träffat men alltid vetat om eftersom vi varit kära i samma killar, sommaren då jag alltså hörde av mig till henne och frågade om hon vill bli kompis <3 Sommaren jag fick ett DM-frieri på insta. Sommaren jag läste och älskade Elis Burrau.

Sommaren då jag velat vara med i Skrivas novelltävling men stört mig på att noveller typ måste ha dramaturgi. Sommaren då jag nu i slutet av juli ännu inte gråtit en endaste gång.

Tjugoårsålderns sista sommar.

Juni juli augusti

Underkläderna ligger fortfarande utvecklade på golvet, fyllda med konfetti från torsdagens examensfest. Jag känner mig så tom, ensam och ledsen. Såklart är det normalt att endorfinet är urlakat efter de nätter, veckor, år jag haft. Men det handlar nog inte bara om att min utbildning - det som hela jävla tillvaron kretsat kring så länge nu - är över. Det är så mycket annat.

Det är suddiga minnen av att stå i en korridor med en kostymklädd och avståndstagande 25-åring som säger snälla snälla sluta höra av dig, det kommer inte hända.

Det är rädslan över att inte få jobb och motviljan att behöva börja jobba och till slut bli vuxen.

Det är alla relationer jag förstört med min obefintliga impulskontroll. Bilden av hur rynkade deras ögonbryn måste vara när det sjätte fyllesmset för kvällen surrar in.

Det är obesvarade superlikes, det är monologer i chatten.

Det är cellprov och lungont.

Det är missade chanser och uppfuckade försök.

Det är gamla hångel jag ser på stan och hur de anstränger sig för att inte se mig.

Det är pengar.

Det är sprit.

Det regnar.

Logikens drottning

Jag vet inte varför jag dras så mycket till otrohet men jag TROR att det är för att jag gillar när killar vill ha mig så mycket att de inte kan låta bli. Framför allt om det är typer av killar som inte i övrigt är otrogna av sig.

Jag vet dock även detta: jag vill inte vara ihop med en kille som varit otrogen, oavsett om det var med mig eller någon annan.

Suck.

Känner ju spontant att jag kommer ha det svårt att hitta kärleken.

Amanda being Amanda

Jag var i New York för en skolgrej och plötsligt hände bara nåt. Vet inte hur mycket det berodde på öppen bar och Manhattan-feber, vet inte om han velat det längre än jag. Men plötsligt hörde vi ihop, plötsligt var det bara vi två i det knökfulla karaoke-rummet. Plötsligt hade vi slingrat oss ut, utom synhåll från de andra, och stod ensamma i vårnatten på en bakgata på Lower East Side. Med händerna innanför varandras galaklädsel. Tunn siden och välstruken skjorta, med tunga tunga andetag.

Han sa att det här är inte en bra idé
och jag fattade noll för det var det bästa som hänt på länge.

Det bästa som hänt på länge tills att han i nästa mening förklarade att han har tjej.

Jag vet inte varför det här alltid ska hända mig, varför jag drar fram otrohet hos personer som svettigt och nervöst försöker förklara att de aldrig gjort något sånt innan. Varför inte något kan få vara bra någon gång, fortsätta och sluta lika enkelt och självklart som det alltid börjar. Och framför allt: varför mina känslor når orimliga höjder så fort något är krångligt och omöjligt och förbjudet.

För det slutade inte där, på den tomma bakgatan. Vi åkte hem till varsin del av Manhattan men så fort vi vaknat på morgonen började vi skriva till varandra. Hetsigt och pirrigt på messenger och sedan extremt rakt på sak på Snapchat. Helvete vad hett det var. Jag gick runt på skakiga ben och ögon stora som decilitermått och det enda jag kunde tänka på var studiebesöket på eftermiddagen då jag skulle få träffa honom igen.

Spola fram några timmar till efter studiebesöket då han och hans klasskompis följt med mig till mitt hus takterrass för utsikt och öl. När kompisen var på toa kunde vi äntligen prata och jag förstod att han inte sagt något till sina vänner. Förstod även att han och flickvännen varit påväg att göra slut fem gånger och att de aldrig ligger eller har kul längre. Inget hände under vårt samtal förutom att jag kunde se hur hård han var. Men någon timme senare när jag skulle "på toa" och han "hämta mobilen" kastade vi oss över varandra i hissen. Mellan våning 15 och 7 fick vi äntligen varandra igen, utan klasskompisar och flickvänner i sikte. Vidare in i lägenheten, vidare in mot nya misstag. Vi had inte sex för han var så jävla nojig över att kompisen skulle undra var vi var, men åh det var _hett_

Det var kanske det hetaste jag varit med om. Mot fönstret med sjunde avenyn utanför. Kommer aldrig glömma det.

Sedan sågs vi inte mer den resan men varje dag började och slutade med intensiv sexting på snap. Intensiv sexting som ibland blev avbruten av att han än en gång ville försäkra sig om att jag inte skulle säga nåt till någon och att han skulle få det jävligt jobbigt om det kom ut. Och jag kände bara: men fucking gör inget då. En grej att göra ett misstag på fyllan, en helt annan jävla grej att fortsätta med det i nyktert tillstånd. För även om vi aldrig låg så har han varit så otroligt otrogen, både fysiskt och psykiskt. Och även om jag kanske inte har högst moralpoäng i världen så blir jag väldigt irriterad när han ska förklara för mig hur mycket jag kan förstöra för honom om jag berättar vad HAN HAR GJORT.

Åh. Suck.

I alla fall: sedan vi kom hem till Stockholm igen har han blockat mig överallt. Snap, messenger, insta. Allt. Detta eftersom han inte litar på oss och säger att vi bara kommer trilla dit igen om vi har chansen att höras. Och ja, det stämmer ju. Men vad han inte verkar fatta är att när man vidtar sådana åtgärder med mig - framför allt av sådana anledningar som ömsesidig längtan - så blir jag helt koko. Det är då jag börjar stalka på Linkedin, det är då jag skickar dikter via Swish och om och om igen läser motiveringen han vann med i den där laxtävligen han enligt google var med i för sex år sedan.

Han går i klassen under mig och i helgen var han på vår slututställning. En kort hälsningskram och sen var han borta. Hur jag hanterade det? Skickade mail såklart. Och fyllekisade mot hitta.se innan jag tillslut valde en person med hans vanliga namn som jag höftade på kunde vara han. Fick inga svar på mina små kontaktförsök och ja, jag har ångest över att jag inte respekterade hans vilja.

Det jag måste börja fundera på är hur jag hade sett på det som hänt om han varit singel och det alltså inte fanns några hinder. Hade vi ens hånglat en andra gång? Hade jag tänkt på honom i över en sekund? Han är en fantastisk person och jag tror att jag skulle kunna bli väldigt kär i honom men ibland undrar jag om inte min törst efter drama är den största drivkraften. Ibland undrar jag tom om jag hittar på känslor för att manipulera mig själv, så att jag ska kunna skylla på något när jag egentligen bara är ute efter att nåt spännande ska hända.

:(

Berätta inte det för nån.

😡😡😡

Jag blir helt jävla galen av att den där jävla KILLEN dissar mig på alla sätt som är tekniskt möjliga men ändå envisas med att like:a mina instagrambilder. Får fan kortslutning nu, hur i helvete kan man göra så mot en annan människa? Jag får rådet att ta bort honom, att blockera tillbaka och bara radera honom från internet men jag kan inte, jag kommer inte, det går inte.

Men jag lackar, jag hatar att han gör så här. Han kan inte fortsätta ge mig lillfingret såhär och låtsas som att han inte fattar hur det påverkar mig. Usch :(

PA NIK

Ja helvete vilken livskris jag har nu. Fick nåt slags utbrott i skolan som bara delvis var bakisrelaterat då jag utan att skämta eller skämmas slängde ur mig att jag inte tycker att reklambranschen är värd mig. VET att jag låter dryg men jag menar bara att det tar emot så jävla mycket att jag ska ge bort min talang till varumärken istället för att använda den SJÄLV. Det kommer eventuellt göra mig bitter. Jag vill ju skapa egna grejer, jag vill inte slösa bokstäver på typ Gunry handtvål.

Men, kanske är det bara dags att inse att ens jobb bara är just det: ett jobb. Vad är det för föreställning man har om livet egentligen när man förväntar sig att jobbet ska förverkliga en som människa? Det kan man väl rimligtvis bara känna om man håller på med typ konst? Om man skapar något själv? MAN KAN FÖR I HELVETE INTE BRINNA FÖR ATT SITTA I MÖTEN

Sen sist

- Försökte undvika en jobbig och läskig kille som väntade på mig utanför en bar i New York genom att fråga en annan kille om han kunde följa mig ut. Slutade med att den andra killen blev nedslagen av den första efter att sagda första skrikit YOU DON'T DESERVE HER, SHE'S A FUCKING PRINCESS YOU DON'T FUCKING DESERVE HER. Tihi. Jag gick hem och hånglade, klappade blåtira och rökte gräs med andra killen men lyckades smita in på hotellet igen innan mina föräldrar vaknade.

- Blev intresserad av en kille i skolan som är snygg på ett 9-5-Magnus-sätt och som börjat hälsa på mig hela tiden trots att vi aldrig pratat. Blev kompisar på Facebook, började följa varandra på insta. Långa blickar, sneda leenden. På en skolfest gick jag fram till honom och han kramades typ ihjäl, yessss tänkte jag. Vi dansade till Fem fine frøkner, skrikpratade om tiden innan skolan och jag viskskrek att jag älskade hans dialekt. Sen fick jag reda på att han har tjej och blev sur. Hittade en 21-årig göteborgare som kommit oinbjuden till festen och hånglade upp honom på scenen medan vi karaokade till Känn ingen sorg. EVENTUELLT lite passivt aggressivt beteende. Han hade lång lugg, jobbade som sotare och spelade i band. Åh rebound. Han bodde på ett hotell på Sveavägen med sin kompis men jag ville ju ha ett eget rum med honom och svor över att jag hyrt ut min lägenhet just den veckan. Tur att man är smart och vet hur man för sig på internet för inte långt senare hade jag bokat ett eget rum till oss i Gamla stan! Hurra! Men... naturligtvis kunde man ju inte checka in klockan 02:30, hur jävla dum i huvudet får man vara. Så vi irrade runt på det obemannade hostelet, hade sex på en toalett och hittade sen ett olåst grupprum där vi tog en säng och lade oss under våra kappor och halsdukar. Väcktes av en skitsur anställd på morgonen och jag vågade inte kolla mitt konto på flera dagar. Han har inte svarat på min friendrequest.

- Har ju såklart hört av mig till kaninkillen igen. Och igen och igen och igen-igen. Till slut fick han nog och sa att allt är lugnt och vi ses säkert ute och puss puss men nu tar jag bort dig från Messenger. Det fick mig att gråta på en technoklubb i Berlin klockan 05:45 på morgonen trots att vi ju bara setts två gånger. Idag av- och ominstallerade jag Tinder och när han poppade upp swipe:ade jag ja för gamla tårars skull och HELV vad hjärtat hoppade till när jag insåg att vi matchade. Aldrig tänkt så hårt, betyder det här att det är en gammal ja-swipe från honom som hängt kvar eller har han like:at mig IDAG? Livsavgörande skillnad. Innan han tog bort matchningen hann det här romantiska hända.

- Min psykolog sa till mig att jag måste skärpa till mig lite med killar för om jag beter mig så spontant, ogenomtänkt och världsfrånvänt som jag gör nu kommer jag bara attrahera gubbar som gillar naiva småtjejer. Älskar att hon är så rak och verkligen ser igenom mig. Du vill ju ha en normal och vuxen relation, och DU vill ju inte ha nån som är konstig och hör av sig 4000 gånger eller hur? Nej, det vill jag ju inte. Måste soulsearcha lite, måste hitta fotfästet och gömma bibben lite. Jag vågar nästan påstå att jag är ett proffs när det kommer till att flirta och gå på en första dejt men så fort jag får ett lillfinger av nån som är lite mer än okej blir jag ju ett freak. Har slarvat bort så många fina nu, har framför allt spridit ett rykte om mig själv som dum i huvudet och fått alla att tro att just de är min stora kärlek när jag kanske bara är uttråkad och inte har nån annan att skriva till just den kvällen.

- Känner mig inspirerad just nu och är väldigt osugen på att börja jobba inom reklambranschen. Synd bara att jag om typ tre månader är klar med den 200 000 kr dyra utbildningen som ska ge mig ett jobb i just den branschen. Vill skriva manus istället, vill skiva bok och ha konstiga projekt med gulliga personer. SYND BARA att jag även vill ha en lägenhet, nya skor och en soffa i sammet. Jag förstår att det här är det i-landigaste problem man kan ha men jag mår lite dåligt av det här, känner mig splittrad. Och känner att jag säljer mig till en del av världen jag egentligen borde motarbeta. Är dessutom inte så bra på det här med reklam, det måste jag ändå säga. Och jag vet inte än om jag är dålig på att skriva manus eller bok för har aldrig provat :')

Säg vad som helst men säg inte så

Jag hörde av mig till kaninkillen igår för att jag saknade honom, var full samt rastlös. Föreslog att vi skulle ses en sista gång och fick det här sorgliga svaret:

Alltså. Fy fan vad deppigt jag dör. Nu är det Shakespeare som regisserar och alltså det här är fan det sorgligaste på länge. Och logik är ju min favoritgren så naturligtvis vill jag ju ännu mer nu, så mycket att jag vill ta bort honom på Facebook, så mycket att jag vill glömma hur han ser ut. Vi hann bara ses två gånger, tänk va.

Ja jag känner att jag lever. Om jag ser honom ute nån gång kommer allt gå i slow motion. Jag vill kasta grus på hans fönster, jag vill springa genom en flygplats. Jag villllll.

It's not me it's you

Om det är något jag har lärt mig av den här hektiska perioden är det att dissa korrekt, tydligt och direkt. Jag har tidigare haft ovanan att bara ghosta när jag inte är intresserad, sluta svara och låta det rinna ut i sanden. Usch hatar ju när det händer mig så har haft ganska dåligt samvete. Nu har jag skickat enkla och ärliga sms där jag vänligt men bestämt förklarat att jag inte vill ses mer. Slänger in ett god fortsättning i slutet också och slänger iväg mobilen för att fortsätta med nåt annat.

Berättade för mina klasskompisar om senaste killen och de skrek rakt ut. Men idag har flera sms trillat in från dem där de frågat om jag verkligen är okej, framför allt eftersom han lämnade mig så blåslagen. Och jo, det är jag ju. Men är det kanske lite konstigt att jag är så fine med det? Skickade i alla fall det här och i skrivande stund har jag inte fått svar.

Såg på hans insta att han lagt upp nya sexbilder där tjejen (som jag vet går i hans klass) är bunden och står naken på alla fyra med ansiktet nedtryckt i madrassen. Härliggggt.

Seriöst

Vilka är ens tre största dealbreakers? Polyamorös, smygknarkare och nazist? Ja.

Mvh sitter på en bar och ältar världens konstigaste kväll.

Fem fine fyrer

Helt vansinnigt faktiskt hur många killar jag haft den senaste tiden. Fem stycken på ett enda jullov. Det absolut bästa jag vet är att vara halvvägs in i en dejt som man redan vet kommer sluta naket. Första kyssen, första nuddet av lillfingrar. Men jag vill ju att det ska fortsätta, jag vill ju att de aldrig ska visa sig vara sjuka i huvudet. Jag vill ju att de ska skita fullständigt i sina ex. Jag vill att det för en endaste jävla gång kan VARA fint och inte bara börja fint. Att jag en enda gång träffar någon som faktiskt är bra och fin och snäll på RIKTIGT och inte bara på Tinder.

2017, snälla snälla låt det här bli kärlekens och inte bara den för tidiga utlösningens år.

Framför allt om dejten i sig suger

Den här gången behövde jag inte regissera något. Jag skulle kunna dra det här muntligt för SVT och så skulle vi kunna sätta igång med castingen redan till våren.

Han skrev första meddelandet. Frågade om jag hade nån favoritlåt för tillfället och den frågan i kombination med hans lugg och valet av tatueringar gjorde mig nervös. Mitt musiksjälvförtroende är verkligen lågt nu, jag lyssnar bara på mina daily mixes. 

Men det gick bättre sen, hans fråga var inte tänkt som en ställamotväggen utan bara en vanlig opener. Nu gick det snabbt. Roliga blandat med försiktiga meddelanden fyller min skärm och mitt bakhuvud, nu hade jag börjat tänka på honom. Börjat noja när han inte svarade. Vi började sms:a istället och sen frågade jag om han ville ses dagen därpå (läs: igår).

Jag stod utanför i -13 och spanade över övergångsställena. När man pratat intensivt med någon och är lite låtsaskär i formuleringar och meriter kan man ju bli lite nervös. Han kan vara 1,60. Han kan ha ful gångstil eller röst. 

Inga rätt! Hurra! Instant attraction, våra händer började flätas efter en öl och efter ytterligare några klunkar på nästa lutade jag mig över bordet och hångla opp. Mjukt, bra, perfekt mängd tunga.

Vi åkte till hans kompis jobb och fick gratis öl i hotellbaren, vi hånglade i stora designersoffor. Jag sa: bara så du vet behöver jag inte åka hem till mina föräldrar ikväll, min lillebror kan ta hand om katten. Han hade precis tänkt fråga det.

Hans ögon är azurblå. 

Men innan vi gick kände jag att jag behövde fråga en grej. Eftersom vi redan dagen innan börjat följa varandra på insta hade jag ju sett bilderna på tjejen. Tjejerna? Svårt att urskilja i svartvitt. Intima bilder i motljus, händerna döljer bröstvårtorna men inte så mycket annat. Halvt neddragna trosor men visst, det var mer Fotografiska än Slitz.

Han förklarade att bilderna inte alltid är nya men att han är poly, att han träffar tre tjejer samtidigt (plus mig?). Suck. Men blir du inte svartsjuk när tjejerna också träffar andra? Jo jag är extremt svartsjuk. Okeeeej. Vi går vidare. Om han blir kär i mig får jag ställa ett ultimatum.

Nu är vi hemma. Långt ut på gröna, långt in på oplogade vägar och högst upp i huset. Ja, jag känner lukten på en gång. Har dessutom redan sett bilder som antyder nåt men jag hoppas att det bara är gräs och att han inte behöver mer. 

Vi ligger. Han är för hårdhänt, biter med för mycket tänder. Att han tar ett löst grepp om min hals gör inget, men att han vilar sin arm och hela kroppstyngden på mitt nyckelben kommer nog kännas i flera dagar. Jag säger aj och han säger förlåt men han är så ivrig. Vi skrattar. Jag får ett stort bitmärke på höger bröst som han pussar ömt på morgonen medan han ber om ursäkt igen. 

Han säger att han ska röka en gås och att han förstår om jag inte vill vara med, att han märkt på mig att jag inte är en sån tjej. Jag säger att jag kan ta en vanlig cigg och drar på mig strumpbyxor, tshirt och curlingkängor och pulsar ut på balkongen. Vi byter under två bloss, det kommer jag ha förvirrade paranoida vakendrömmar om senare. Vi pratar om droger, jag säger att i Göteborg tar alla droger och han skrattar till och säger att det gör alla i Stockholm också. Nej inte jag och mina kompisar, jag känner ingen som gör det. Eller jo, det gör jag väl säkert men inte när de är med mig i alla fall. Jag kommer att tänka på min klasskompis som jag är lite orolig för, han som är en så fin kille men har börjat hänga med lite väl kokainiga kompisar. Han som flyttat ihop med den koligaste av dem alla och som nu har lite för lätt och nära till frestelsen. Han berättar att han typ är i samma situation, att hans rumskompis, han i hotellbaren, också tar väldigt mycket droger och att det är lätt att ryckas med. Han säger att han inte borde berätta för mig om hans historier, att jag inte skulle tycka om honom längre om jag visste allt. Vi går in.

Jag ber honom visa diktsamlingen han är med i. Tidigare när han var på toa hittade jag ett anteckningsblock på fönsterkarmen som jag bläddrade i. Försökte memorera hans utkast men de är borta nu. Minns inte heller de från den trycka hårdpärmade boken jag läste naken på rygg medan han pussade min mage och väntade på mitt omdöme. 

---------------

Vi pratar om sociala medier, vi försöker dölja att vi inte alls behöver tänka såhär länge för att minnas vad vi hette på Playahead. 

Jag... tog faktiskt bort min Facebook ett tag.

Jaha varför då?

Jo för att... Jag. Jag var högerextremist förut och när allt blev för mycket och alla var ute efter mig ville jag bara lägga allt bakom mig och börja om.

Ah... ha. Eller vänta VA? Vadå vad menar du? Vadå var du typ nazist? Jag fattar ingenting.

Alltså jag är inte sån längre, jag har lagt allt bakom mig liksom. Men jag kan liksom mycket om politik och så, jag orkar bara inte prata om det nu. Det känns som ett annat liv.

Men vad fick du de åsikterna ifrån?

Typ... Mig själv? Men jag lovar jag är inte sån längre!

Okej... Vad röstade du på senast?

Hmm, när var senaste valet, 2014 va? Eller asså jag har röstat på SD i alla val, typ europavalet och sånt också. 

---------------

Hur känner du när du hör allt det här?

Ja alltså, jag blir väldigt förvånad.

Mm, folk brukar bli det. Ska vi sova nu?

Yes please.

---------------

Hans telefon ringer, det är rumskompisen.

Ska du komma hem eller? Jaha nej nej, det är avklarat, det är bara att komma haha.

Avklarat, vad romantiskt säger jag dämpat. Han tittar upp på mig under lugg och skrattar och ber om ursäkt igen. 

---------------

Hans rumskompis kommer hem. Han kommer in i vårt rum för att hämta nånting, pratar om Under bron. 

Jag ska... Vill du också ha?

Aaaaahhhhhhh säg inte så, fan vad du frestar mig hahaha.

---------------

Amanda jag ska bara gå och ta lite vatten

Hah, vatten. Jag hör dem skratta i köket, jag hör något som jag senare förstår är rakblad mot porslin, rakblad för att få så raka och perfekta linor som möjligt. Jag ser resterna i köket på morgonen när jag ska dricka vatten. Jag hör dem låsa in sig på toaletten och prata med dämpade röster. Jag låstas sova när han kommer tillbaka.

Hans ögon var azurblå hela kvällen förstås. Men det är fan läskigt hur mycket annat jag såg i dem nu när jag visste mer. Och... hur är det möjligt att skenet kan bedra så mycket? HUR ÄR DET MÖJLIGT att jag aldrig kan få träffa nån normal? Jag saknar kaninkillen. 

Gott slut

Om de första timmarna av 2017 representerar resten av året tror jag det kan bli... intressant. Stod och sög på en cigg och tittade mig omkring efter någon att nyårshångla med och såg en som verkade tänka samma sak gå mot mitt håll. Det här är ingen romantisk berättelse och kanske hade jag inte ens nämnt honom om det inte var för HUR HAN SER UT. Är det över huvud taget greppbart att den här skapelsen legat mellan mina ben?????? Modell ja, även 23 härliga år gammal.

Helvete alltså. Bra start på året am i right. Mellan hånglet och hans meddelande på min telefonsvarare om att mötas upp hann jag med att gå på en fest där jag I PRINCIP låg med en tjejkompis till mig. Alltså som i grovhångel som sen gick över till att sitta gränsle över varandra på toaletten och suga på varandras bröst. Ehhh. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det utan hoppas att alla redan har glömt. 

Och på vägen hem snodde jag en oöppnad flaska skumpa av en distraherad firare på tunnelbanan. Lite ångest över detta men eftersom klockan var fyra på morgonen och jag skulle träffa nån som vanligtvis festar i Milano kände jag att det var läge. Får bättra på karman på nåt annat sätt senare i veckan.