söndag 30 november 2014

Att hata och sen älska sig själv

Jag träffade en kille från Tinder för ett tag sedan. Vi hade en perfekt första dejt, pratade oavbrutet och kunde inte ta ögonen från varandra. Började hångla innan första glaset vin ens var slut. Jag hade mens men han ville sova med mig så jag följde med honom. Det slutade senare med att vi skyddade lakanen med en handduk, men det kunde ni nog lista ut. Innan jag gick på morgonen bokade vi in nästa dejt, redan några dagar senare. Jag var i extas. Ringde mina kompisar och berättade om den fina killen jag träffat, köpte nya rakblad och riktigt raklödder för att bli len och härlig. Planerade varje moment som om det vore högskoleprovet. Borsta tänderna tillräckligt långt innan för att smaka fräscht men inte tandkräm. Parfymen måste hinna lägga sig innan jag går dit. Klänning som är lätt att få av men ändå håller in magen. Typ så.

Jag kände mig så fin. Skickade bild till mina kompisar och fick upptummar och fyrverkerier tillbaka. Väl där hånglade jag upp honom redan i dörröppningen och sedan låg vi och höll om varandra till ljuset av filmen på hans dator. Låg ganska många gånger och trots att han kom efter en minut samtliga gånger var jag glad. Han började kalla mig för pussgurka och när han sagt det för andra gången inom en kvart blev jag lite brydd.

- Vad menar du?
- Du pussas väldigt mycket.
- Jaha, men det är väl bra?
- Ibland blir det lite mycket...

Det svartnade för mina ögon och jag skämdes så mycket. I efterhand blev jag sur och insåg att så får man faktiskt inte säga. Man kan inte säga till en tjej som klätt av sig till bara småbyxorna att hon pussas för mycket. Det är ett psykotiskt beteende. Vi hördes inte så mycket sen men efter någon vecka frågade jag om han ville ta en öl.


Nähä okej. Jag sa att jag fattade, att jag också tyckte att det var lite weird när vi sågs och att jag inte har bråttom någonstans, varken ut eller in så att säga. Att han kunde höra av sig senare om han ville. Att vår första dejt varit så fin att jag gärna gav det en andra chans. Jag tog på mig skulden för att ha varit för "på" men tänkte inte så mycket mer på det. Hade ändå redan blivit avtänd av de fula tofflorna han hasade runt i, hans finniga rygg samt hans bordskick vid frukosten. En vecka senare kommer följande helt utan rimlig anledning:


Ja jo du har sagt det? Svarade nåt nonchalant och avväpnande om att han kunde höra av sig om han ville ligga typ. 

Sen.

Jag skulle ut med min kompis igår och såg på eventen att killen också skulle dit. Vi möttes i toalettkön och mina ögon ljög inte. Jag ville ha honom trots allt och efter att jag vaktat dörren åt honom gick vi och köpte öl. Jag frågade om han kommit fram till varför han inte ville ses längre och se det hade han! Han sa att han inte hade gillat klänningen jag hade på mig och att han varit orolig för min klädstil redan när han såg mina bilder på Tinder. Dessutom tyckte han att min parfym luktade illa. 
Plötligt var jag ännu mindre än mina 160 centimeter och självförtroendet som kommer på köpet med öl försvann. Jag undrade om han tyckte bättre om parfymen jag hade nu och ja, den godkände han. Kvällens klänning var även den mycket bättre än den förra, tydligen. 
- Okej så om jag fortsätter med Chanel Chance istället för YSL Parisienne och har svarta istället för röda klänningar, kan vi fortsätta ses då? 
- Ja kanske det. 

Självhatet. När jag vaknade bredvid honom i morse var jag så ledsen att jag knappt kunde prata. Han sa att det varit trevligt ("även om du kanske inte tror att jag tycker det") och sen tog han min påse med juleskum och gick hem. Jag kokade. Jag skrev till mina vänner och de blev rasande. Jag var bakis, ledsen, ångerfull och kände mig smutsig. Men den här gången gjorde jag något åt det. Kolla på detta sms som är för långt för en print screen:

Hej. Kul att du hade trevligt i natt men jag ångrar så mycket att jag gick hem med dig. I fortsättningen ska du kanske tänka på att inte säga till tjejer du knappt känner sånt du sa till mig igår. Jag skulle aldrig någonsin vara så explicit med vad jag inte gillar med en person och jag lovar dig att du skulle bli ledsen om du visste vad jag stör mig på med dig. Det värsta var att du fick mig att känna att jag behövde övertala dig om att jag är en bra person. Det ska man fan inte behöva och jag ångrar verkligen att jag sjönk så lågt. 
Du ska få tillbaka din bok men i övrigt har jag ingen lust att träffa dig igen. 

Och hans svar:

Hej! Ja jag förstår verkligen. Det var på riktigt svinigt gjort och jag ångrar mig så mycket. Vill säga förlåt (men du har verkligen rätt att fortsätt tycka att jag är usel!). Hur som helst, förlåt! Har i ärlighetens namn inte reflekterat särskilt mycket innan jag fick ditt sms, men har haft en dålig magkänsla... Okej, säg till när du inte vill ha boken så kan vi ses, om du inte känner att du vill ha den för gott, i så fall får du den. Du har verkligen varit en mycket bättre människa än jag i våran korta "relation", du kan bära huvudet högt, jag är uppriktigt skamsen.

Och sen ytterligare ett:

Tack för att du sa ifrån. Jag behövde höra det. Hoppas du kunnat få lite gjort idag och att kvällen blir fin.

Jag är så jävla stolt över det här! Jag är så fruktansvärt konflikträdd men den här gången höll jag inte tyst! HEJA MIG! Och fuuuuuuuuck him!

fredag 7 november 2014

Ambivalenta Amanda

Det har varit ganska dåligt den senaste tiden. Jag har inte gråtit men jag har sovit sexton timmar om dagen och pratat konstigt med mig själv. Vill inte hänga med någon och har varit disträ och hålögd. Bokade en läkartid igår för att lugna min mamma så nu kommer väl terapilivet komma igång igen. Bra men utmattande. En jobbig insikt jag fått är att jag tappat så mycket av mitt intellekt och personlighet att jag känner att jag blivit en dålig person. När jag är ute och träffar bekantas tjejkompisar blir jag så avundsjuk på dem. Snygga, sociala och härliga tjejer. Jag är konstig, spattig och... dålig. Jag vill så gärna vara en gullig tjej som andra vill hänga med men i mångt och mycket är jag ointresserad, nonchalant och klängig. Jag har motvilligt insett att jag betett mig barnsligt och larvigt på mina tidigare jobb och att det har förstört mycket för mig. Hur kommer man ur det egentligen?

Igår kväll vände det dock plötsligt och jag blev nästan maniskt glad och livsbejakande. Först pratade jag med en kille på Tinder som verkar vara riktigt fin (och jag dagdrömde om honom innan jag somnade), sen hittade jag en designer som jag nu ÄLSKAR (kolla!) och sen blev jag pirrig över den nya läraren i New Girl.

Det här är väl inget att hänga i julgranen rent intellektmässigt men det är ändå ett steg i rätt riktning tillbaka till min gamla personlighet. Jag har målat naglarna i starkt turkos och det blev fint :´)