Logikens drottning

Jag vet inte varför jag dras så mycket till otrohet men jag TROR att det är för att jag gillar när killar vill ha mig så mycket att de inte kan låta bli. Framför allt om det är typer av killar som inte i övrigt är otrogna av sig.

Jag vet dock även detta: jag vill inte vara ihop med en kille som varit otrogen, oavsett om det var med mig eller någon annan.

Suck.

Känner ju spontant att jag kommer ha det svårt att hitta kärleken.

Amanda being Amanda

Jag var i New York för en skolgrej och plötsligt hände bara nåt. Vet inte hur mycket det berodde på öppen bar och Manhattan-feber, vet inte om han velat det längre än jag. Men plötsligt hörde vi ihop, plötsligt var det bara vi två i det knökfulla karaoke-rummet. Plötsligt hade vi slingrat oss ut, utom synhåll från de andra, och stod ensamma i vårnatten på en bakgata på Lower East Side. Med händerna innanför varandras galaklädsel. Tunn siden och välstruken skjorta, med tunga tunga andetag.

Han sa att det här är inte en bra idé
och jag fattade noll för det var det bästa som hänt på länge.

Det bästa som hänt på länge tills att han i nästa mening förklarade att han har tjej.

Jag vet inte varför det här alltid ska hända mig, varför jag drar fram otrohet hos personer som svettigt och nervöst försöker förklara att de aldrig gjort något sånt innan. Varför inte något kan få vara bra någon gång, fortsätta och sluta lika enkelt och självklart som det alltid börjar. Och framför allt: varför mina känslor når orimliga höjder så fort något är krångligt och omöjligt och förbjudet.

För det slutade inte där, på den tomma bakgatan. Vi åkte hem till varsin del av Manhattan men så fort vi vaknat på morgonen började vi skriva till varandra. Hetsigt och pirrigt på messenger och sedan extremt rakt på sak på Snapchat. Helvete vad hett det var. Jag gick runt på skakiga ben och ögon stora som decilitermått och det enda jag kunde tänka på var studiebesöket på eftermiddagen då jag skulle få träffa honom igen.

Spola fram några timmar till efter studiebesöket då han och hans klasskompis följt med mig till mitt hus takterrass för utsikt och öl. När kompisen var på toa kunde vi äntligen prata och jag förstod att han inte sagt något till sina vänner. Förstod även att han och flickvännen varit påväg att göra slut fem gånger och att de aldrig ligger eller har kul längre. Inget hände under vårt samtal förutom att jag kunde se hur hård han var. Men någon timme senare när jag skulle "på toa" och han "hämta mobilen" kastade vi oss över varandra i hissen. Mellan våning 15 och 7 fick vi äntligen varandra igen, utan klasskompisar och flickvänner i sikte. Vidare in i lägenheten, vidare in mot nya misstag. Vi had inte sex för han var så jävla nojig över att kompisen skulle undra var vi var, men åh det var _hett_

Det var kanske det hetaste jag varit med om. Mot fönstret med sjunde avenyn utanför. Kommer aldrig glömma det.

Sedan sågs vi inte mer den resan men varje dag började och slutade med intensiv sexting på snap. Intensiv sexting som ibland blev avbruten av att han än en gång ville försäkra sig om att jag inte skulle säga nåt till någon och att han skulle få det jävligt jobbigt om det kom ut. Och jag kände bara: men fucking gör inget då. En grej att göra ett misstag på fyllan, en helt annan jävla grej att fortsätta med det i nyktert tillstånd. För även om vi aldrig låg så har han varit så otroligt otrogen, både fysiskt och psykiskt. Och även om jag kanske inte har högst moralpoäng i världen så blir jag väldigt irriterad när han ska förklara för mig hur mycket jag kan förstöra för honom om jag berättar vad HAN HAR GJORT.

Åh. Suck.

I alla fall: sedan vi kom hem till Stockholm igen har han blockat mig överallt. Snap, messenger, insta. Allt. Detta eftersom han inte litar på oss och säger att vi bara kommer trilla dit igen om vi har chansen att höras. Och ja, det stämmer ju. Men vad han inte verkar fatta är att när man vidtar sådana åtgärder med mig - framför allt av sådana anledningar som ömsesidig längtan - så blir jag helt koko. Det är då jag börjar stalka på Linkedin, det är då jag skickar dikter via Swish och om och om igen läser motiveringen han vann med i den där laxtävligen han enligt google var med i för sex år sedan.

Han går i klassen under mig och i helgen var han på vår slututställning. En kort hälsningskram och sen var han borta. Hur jag hanterade det? Skickade mail såklart. Och fyllekisade mot hitta.se innan jag tillslut valde en person med hans vanliga namn som jag höftade på kunde vara han. Fick inga svar på mina små kontaktförsök och ja, jag har ångest över att jag inte respekterade hans vilja.

Det jag måste börja fundera på är hur jag hade sett på det som hänt om han varit singel och det alltså inte fanns några hinder. Hade vi ens hånglat en andra gång? Hade jag tänkt på honom i över en sekund? Han är en fantastisk person och jag tror att jag skulle kunna bli väldigt kär i honom men ibland undrar jag om inte min törst efter drama är den största drivkraften. Ibland undrar jag tom om jag hittar på känslor för att manipulera mig själv, så att jag ska kunna skylla på något när jag egentligen bara är ute efter att nåt spännande ska hända.

:(

Berätta inte det för nån.