Live fast die young sad girls do it well

Nej det är klart att det inte gick bra och det är klart att jag är tillbaka på Tinder igen. Den där goa magkänslan som aldrig har fel, den som kan dechiffrera varenda litet superlativlöst messenger-meddelande och som vet det man inte vill veta. Den. Jag var orolig för det redan från dag ett och till slut fattade han själv, att det är för tätt inpå hans breakup. Jag var så JÄVLA förstående och klok när han skrev det, inte för ledsen men absolut inte obrydd, pratade om timing och var charmig och flickvänsmaterialig. Sen... blev jag full. Och började babbla och tjata om att vi skulle ses en sista gång. Satt och läste igenom meddelandena på sängkanten och råkade skicka en ensam upptumme 03:13. BJÖD PÅ MIG SJÄLV kan man väl säga.

Fick en ny superlike av en vuxen person, osexigt gammal liksom, och dränkte min besvikelse över ovan nämnda i dyrt vin och bekräftelse, båda levererade av nya likearen. Är ej attraherad men han sa att min outfit var som hämtad ur ryska Vogue och frågade om jag ville följa med till Paris på jobb om några veckor. Vem är jag. Jag frågade hur han tyckte att dejten gick, bad honom utvärdera. Han sa att jag var sexig, jag sa att han är för självupptagen. Ännu en gång låtsas jag att mitt liv är regisserat, jag skapar plot twists i realtid. Han fick följa med hem trots allt men klockan fyra väckte jag honom och sa att jag ville vara själv och att jag hade ringt en taxi. Jävla mean girl man har blivit, bossig.

Jinx it baby

Det går så jävla bra nu. Vet inte om det beror på min nya frisyr, i så fall kanske att jag känner mig så FIN i den och att det självförtroendet smittar av sig på hela auran liksom.

Tinderkillen är ett jävla kap, en sån som får en att skratta osmickrande högt OCH sen komma så högt att grannarna väcks. Herregud alltså. Hoppas på kramsnö i jul, hoppas på att bli plogad :')

Allt är förlåtet älskling

Isdrottning

Drittsekk

Han, kille nummer ett som jag vill dumpa, han kom hem till mig helt oannonserat. Ringde på porttelefonen mitt i min efterfest efter Kent-konserten med mina högstadiekompisar. Dundrade in. När han gjort bort sig ca fem gånger inför dem gick de (efter att de under bordet skickat ett antal sms om huruvida det var lugnt att lämnas ensam med honom etc osv ni vet) och han satt kvar med mig i soffan. Jag var märkbart stel, det uppfattade till och med hans promille. Och jag började... förklara. Att jag tror han känner annorlunda för vår relation än vad jag gör, att han inte kan räkna med att kunna komma hem till mig utan att vi pratat. Så hjärtskärande när han drog den där lögnen vi alla nån gång har uttalat: "nej men alltså det är inte som att jag är kär i dig eller så".

Och sen.

Började han gråta. Inte dramatiskt hulkgråt utan det där värsta, de där tysta riktigt blöta tårarna som bara rinner och rinner. Jag höll om honom tills han blev för stolt och bara drog. Tog knappt på sig skorna utan bara sprang. Herregud. Herregud.

Och det värsta är att jag inte riktigt känner någonting själv. Axelryckig känsla just nu. Är det såhär killar brukar känna?

Person of the year

Hej jag tycker varken om ditt utseende eller personlighet men det var så länge sen jag fick vara DJ Lilla skeden och du har jättemjuka händer och vem vill inte vakna av att nån leker med ens bröst. Fy fan vad sjukt det är att vara den svårlästa personen. Fy fan vad sjukt det är att inte vara den som analyserar sms:en.

Tinderkillen tog bort vår matchning förresten och tack vare fyra glas gratischampagne tolkade jag det som ett misstag och sökte upp honom på Facebook. Jag hade rätt! Han hade rensat och råkat ta bort, "svurit över det hela dagen". Vi ska ses på lördag.

Jag... Jag undrar om jag måste göra slut med första killen face to face. Jag undrar om jag någonsin betett mig mer som en svinig kille än nu. Svarar inte på sms på dagen men ringer efter 22 och sen är jag kall på morgonen så att han ska fatta att jag vill att han ska gå. Ibland frågar han om jag är sur och jag tänker att nej, jag är bara inte intresserad nog att hålla uppe en kvittrig och gullig fasad. Hmm jag kommer nog inte få några julklappar i år.

Håll alla dörrar öppna så du kan sparka in dem sen

Och samtidigt pratar jag med en kille på Tinder som är så gullig och rolig och fin och glad och härlig att jag vet att jag kommer fucka upp det. Han har en kanin som har ett så gulligt namn att jag inte kommer kunna sova inatt. Jag vet inget om hans förhud än.

Var har jag varit hela hans liv

Med tanke på googlingarna som leder hit är det nästan en PLIKT att blogga mer. Samhällstjänst, alla har så mycket viktiga frågor. 

En kille i min klass suckade och sa att jag låter mitt liv styras av vad som blir bäst story, vilket hejdå som blir bäst slutscen. Då tog jag det som en komplimang och höll med, nu undrar jag om jag är patetisk. Liksom samlar på mig små fragment av misslyckade relationer som hade kunnat bli något om jag inte varit så upptagen av att tänka på vad som skulle kunna hända härnäst och hur jag kan fläka ut mig för så dråplig effekt som möjligt. Och vad gör jag av det? Anteckningar i mobilen, max. 

Förra helgen fick jag ligga för första gången sen typ juni, mot ett skrivbord (och senare en soffa pga komfort) på en konstskola som hade fest. Pitten tillhörde en kille som jag varit Facebook-kompis med i tio år men verkligen inget mer än Facebook-kompis. Bekants bekant, hälsat hej hej när vi setts men inte mer än så. Han kom fram till mig på festen och sa att han tänkt på mig så mycket under åren och alltid undrat varför det inte blev vi. Närbild på mina ögonbryn, klipp till nästa scen i baren då nån snor våra shots för att vi hånglar så mycket att vi inte ser. 

Idag var jag ledig så jag undrade om han ville ses. Jag hade sån hångelabstinens, sån hångelabstinens att jag följt fula killars läpprörelser på tunnelbanan, och klart han ville ses. Precis under Noora&Williams första hångelscen ringde han på porttelefonen så jag satte på Father John Misty och puttade ner honom i soffan. Jag ska vara ärlig: hånglet var perfekt. Kanske är det det bästa jag vet, jag har alltid föredragit det framför ligg. Och så mycket ligg blev det inte heller för han har nån konstig förhud som gör att det gör ont för honom att ligga ibland så det blev typ inget. Efter det blev han obekväm och ville gå, mumlade nåt om tandläkartid och snubblade på sig sina byxor. 

Jag blev inte besviken, jag blev inte sur när han drog utan plockade nöjt fram en ostbågspåse och förberedde mig på en tupplur. Jag är inte så intresserad. Men när han är såhär, när han messar såhär direkt och naket så VET jag att vi kommer ses igen. De här fältstudierna är för spännande, jag kan inte låta bli. Det här till synes okomplicerade ni vet, att skicka tre sms i rad för att man vill ses igen. Jag gillar ju det. Jag dras till det. Trots konstig förhud. 

Signalfel

Blir så ledsen på mig själv, blir så trött och förvirrad. Jag börjar bli orolig för om jag hallucinerar alla moments jag tror att jag har med killar för när jag självsäkert och utan minsta tvekan tar första steget så visar det sig ALLTID att jag bara har fått för mig nåt och måste stå där med nedslagen blick medan de smeker mina överarmar och besvärat säger att vi kan ju självklart fortfarande vara vänner ändå. 

Vill inte framstå naiv och önsketänkande, vill inte haka upp mig på blickar som kanske helt enkelt bara hade fastnat. Men kan inte ignorera kramar som helt tydligt var sju sekunder för långa. Vänta, var det bara jag som höll kvar för länge?

---

Egentligen är det inte så farligt. Egentligen var jag själv osäker på om vi verkligen funkar som nåt annat än vänner. Egentligen handlar det här om något barnsligare och mörkare. Det handlar om det där hemska begreppet friend zone och att det får mig att känna mig ful. Ful som i oattraktiv, som i hon är skön men jag har aldrig fokuserat blicken på hennes läppar och inte ens på fyllan funderar jag på hennes bh-storlek. Jag vet att det är smutsigt och ovärdigt av mig att tänka på det här. Och att en diss av en kille inte betyder att man är FUL. Jag vet allt det här. Men jag tror mig också veta att om jag var snygg och hade lika kul med den här typen av killar som jag har nu så skulle jag ses som en drömtjej. 

Ensamheten är blogginläggets moder

Jag förstår egentligen inte varför alla går hit. Kaffet är oftast kallt, alltid dyrt. Men det är ganska vindstilla och stora körsbärsträd hänger över en som man föreställer sig att palmblad gör. Blommorna är ju borta sedan länge så cafégästerna sitter inte längre med mobilerna vinklade mot himlen och filtertummarna redo, men dofterna är kvar. De kommer lika kraftigt emot en som när AC:n byts ut mot utomlandslukt när man kliver ut ur flygplatsen till taxilängan i ett nytt land. Det luktar exakt som en parfym jag tjatade till mig i ett sånt land. När jag kommer hem ska jag ta på mig den och sen kommer den kanske alltid påminna mig om den här händelselösa dagen. Om någon svarar på mina meddelanden och möter mig i nån park vars burkar och plastglas sen förstör mitt omdöme så att jag kilar vidare till nåt trångt ställe där de spelar musik jag låtsas ha hört tidigare kanske något händer som får mig att förknippa den parfymen med något annat än händelselösa måndagar.

Vid bordet närmast gatan och rabatten, nästan precis framför mig, sitter en man med gummiansikte. Det är svårt att förklara men något måste ha hänt som tvingat honom att operera halva ansiktet med något i helt annan färg och material. Örat ser ut som ett väldigt detaljrikt docköra. Han sitter med en kvinna i samma ålder, strax över 60 kanske, som har fin 50-talsklänning och solglasögon från Miu Miu. Han beter sig precis som vilken gubbe som helst, men varför skulle han inte göra det? Jag märker att jag tycker mindre synd om honom och också tycker mer OM honom när jag ser att hans kroppsspråk är precis som vem som helsts, att de pratar om vanliga saker. Han skämtar, hon kollar mobilen ibland. Det är inget speciellt med honom, vad skönt. Elaine i Seinfeld sa någon gång att hon är noggrann med att varken stirra på freaksen eller att titta bort för mycket. Kolla lagom, som man gör på vem som helst.

Två bord ifrån gummigubben och hans sällskap sitter en tjej med rosa hår och skitstor resväska. Hon har inte snäckor i öronen utan använder stora hörlurar som headset, såna som sitter på huvudet liksom. Såna som dj’s har. Och mm absolut, hon är dj. Frågan är om det är pga de ljudisolerande hörlurarna hon pratar så högt i telefon eller om det är för att hon vill att alla ska höra att HON ÄR DJ. Och hon har dejtat så många killar nu i sommar, mm visst, och hon kan sätta upp dig på listan till F12 ikväll om du skyndar dig lite, hon kan återkomma, ska bara ringa runt lite först. Hon firade midsommar där jag också var och hon var nere och badade vid bryggorna där, det är hennes enda dopp hittills. Jag kan nu mer om hennes liv än om Arvid och Lydias i min bokklubbsbok.

Jag vill nog också ha rosa hår och dejta många killar. Ser gott ut med islatte men det är det nog inte. Jag känner svettdroppar falla från mina knäväck in i mina skor. När jag går härifrån kommer jag ha spridda blöta fläckar på baksidan av klänningen. Svett. Och jag kommer ha två lika stora fläckar på mina höfter men det är från att jag torkade av mig där när jag tvättat händerna.

Vad roligt det vore om någon ville ses ikväll.

Jag har börjat lyssna på rock

Söndag eftermiddag, kjolväder och väckarklockan kommer inte ringa förrän om sex veckor. Jag har redan varit ledig en månad. Jag gör ingenting. Jag sover gott både nätter och dagar, på eller under täcket. Jag gör av med minst pengar när jag sover, såklart. Unionen har dragit 225 kr från mitt konto i över ett år trots att jag numera har studentkonto. Om jag får tillbaka de pengarna kanske jag kan gå på Trädgården eller nåt, men jag vågar inte ringa.

Mitt självförtroende är på en all time low typ. Jag vill så gärna ha någon att gå och bada med, sitta bakom på pakethållaren, svettas med under duntäcket när grannarna går till jobbet. Men inte som att jag svarar på mina matchningar, och inte som att de skriver någonting heller. Jag var på en dejt för några veckor sedan som var rolig och trevlig och stillsam och ja, svärmorsdrömmig kanske. Men ingen av oss hörde av sig sen, "trevligt" sticker ju liksom inte ut.

Om en vecka fyller jag 28. Jag får panik över allt jag borde ha gjort, allt jag borde skrivit och alla förhållanden jag borde haft. Och skrivit om. Högskolepoäng. Roliga frisyrer och svåra tentor. Weekendresor. Utbytesår, olyckor. Rastlöshet.

Jag har också ångest över hur lite jag kan och att det nu inte direkt är gulligt längre att vara inne i sin egen värld. Läser SvDs lista över 20 poeter under 40 och hoppashoppashoppas att jag ska känna till någon av dem. (Följer två på Twitter, har faktiskt haft en tredje som lärare.) Lugnande att man enligt SvD fortfarande räknas som ung så länge man är under 40. Olugnande att jag verkligen försöker förstå poesi men att det alltid slutar med att jag skiftar fokus från sidorna och orden till Instagram och Snapchat. Fy fan vad ovärdigt.

Jag försöker skriva ett tvseriemanus. "Försöker", hah. Jag har "försökt" en gång hittills och det visade sig att det var svårt och att det kan vara bra att innan bestämma vad det ska handla om och vad som ska hända. Annars kan man bli skitdeppig över att det blir så dåligt.

Usch jag är blek som ett jävla trosskydd när jag sitter här inne. Ligger allt som oftast på soffan och klämmer på min växande mage som nu inte fått motion på en månad. Och med motion menar jag inte Sats, jag menar att typ gå till tunnelbanan och sen gå upp för trapporna till rätt klassrum. Jag försvarar schampo och tvål på golvet i duschen så då får jag ju iaf lite knäböj och sånt ibland. De dagar jag duschar åtminstone!

På nätterna drömmer jag livligt och svettigt om döda ex och modebloggerskor jag inte känner - jag vaknar av att jag rivit ner affischer från väggarna. På dagarna är blicken fäst någonstans strax ovanför skärmen som visar serier jag sett tiotusen gånger och inte längre skrattar åt.

Jag vill dricka öl i Vitabergsparken. Jag vill hångla med någon som vill ha mig mer än jag vill ha den. Jag vill ha betalt. Jag vill bli ihop med en serietecknare. Jag vill ha kontroll över mina känslor.

Jag vill ha maränger på min födelsedag.

Aldrig bli gamla

I sista sekunden fick jag tag på biljetter till Håkan Hellström men mer än något annat fick jag tillbaka ett bortglömt liv. Göteborg är min hjärtstartare, mitt Citalopram. Jag ser fånig ut, jag vet det, när jag sitter med kinden pressad mot spårvagnsfönstret och tror att varje farbror med hund, varje tonårsgäng och punkare jag åker förbi betyder något. Att alla intryck, varje moln och trottoar och nedtrampat ciggpaket, ska inspirera mig till nåt storartat. Varje person jag möter är min livskamrat, varje låt handlar om oss. Det här har varit bästa helgen i mitt liv.

För allt med Göteborg påminner mig om livet jag inte längre har. Det är så svårt att vara ung i Stockholm och så oundvikligt att vara det i Göteborg. I Stockholm kollar jag mer på vad killen har angett som arbetsplats än hur han ser ut när jag swipear. I Stockholm känner jag mig sunkig när jag har Converse. I Stockholm bryr jag mig nästan om vad för druva vinet är gjort på.
I Göteborg. I Göteborg får jag gå på efterfester i studentkorridorer där alla har på sig Morrissey-tröjor. Där ingen frågar vad man jobbar med eller pluggar. Där de helt spontant läser upp dikter från sina anteckningar i mobilen, dikter som är så roliga och fina att man snart är i deras studentrum istället i en annan del av stan. I Göteborg kan jag stå lutad långt ut över relingen på en båtfest och hångla med någon som är med i ett skitbra och hyllat band men som är för blyg för att berätta vilket det är (och jag kan låtsas både som att jag inte redan vet och att jag inte är speciellt nyfiken heller). I Göteborg är alla fina killar födda på 90-talet och de tittar storögt på en från sin sida kudden och undrar om man inte kan stanna några dagar till. Och då kan man få en gatsten i magen och känna att fan också att jag vill tjäna jättemycket pengar och vara ihop med någon som har 1500 vänner på Facebook och ser New York lite som ett "andra hem". Fan också att den driften drar mig bort från den här staden.

Jag är lyckligare här. Alla mår bättre av att leva i en miljö där ostädade lägenheter är charmigt, där det inte är konstigt att bli så rörd av en låt att man gråter ner kragen. Där insidan hyllas så jävla HÅRT och ytan, prestationerna och anställningskontrakten knappt ens nämns.

Och jag är roligare här, jag är trevligare och känner mig snyggare. Jag är omtyckt, jag är nästan ångestbefriad. Alla nya glada smarta vänner, all brist på tidigare minnen och ok, ger mina steg så mycket stuns.

Jag har insett nu att året jag bodde här, åtminstone andra halvan av det, var det bästa i mitt liv. Varje tidig morgon var härlig och spännande eftersom jag tyckte det var så roligt att åka spårvagn. Ja jag var väl en lycklig idiot. Helvete vad bra man mår av att vara det, varför har ingen sagt nåt?

Imorgon åker jag hem igen och när jag trycker kinden mot MTRs fönster istället för 1:ans spårvagn kommer det kännas som att jag gör slut med någon jag egentligen fortfarande är kär i.

Ja man känner att man lever

Idag var första dagen i skolan sedan det som i mina eventuella memoarer kommer kallas Rökrutan hände. Det lustiga är att när man gått runt en helg med vad som känts som en för hårt knuten halsduk runt sig och bävat och hållit på så är det nästan lite av en besvikelse när allt visar sig vara som vanligt. Första rasten ska vi röka, han och jag, och jag när jag hör hur han bakom mig på väg till balkongen mumlar att fan, jag glömde mina i skåpet sträcker jag lite overkligt världsvant fram en bakom ryggen på mig själv. Han tar den samtidigt som vi med sedan länge invanda steg rör oss vidare mot cancer och samtal överröstade av byggarbete. Och där ute är det som sagt helt som vanligt. Jag får nån låt på hjärnan och steppar lite grann till den, han drar ett skämt jag hört hundra gånger och dessutom lärde honom - han har hon glömt att det var just jag som drog det först.

Det är som vanligt med honom, när jag är med honom, men det är inte som vanligt med mig själv. Jag kan inte sitta still och får öva mig i att ta så tysta djupa andetag som möjligt på lektionen för att de andra inte ska märka. Jag är nervös. Eller så har jag panikångest. Eller vårkänslor. Jag vet inte VAD det är men jag var nära på att smita på toa och sedan gå direkt ner i tunnelbanan utan att säga hejdå.

Vi hade lektion i poesi på morgonen och det var väl där nervositeten började I guess. Skriv en dikt på 15 minuter, klara färdiga!!! Panik. Men det gick ganska bra faktiskt, jag tycker att alla mina dikter blev helt okej. De handlade om tjejerna i kassan på ICA, glasögonskalmar och fotsvett. Ni hör ju, prisvinnande ämnen. Kanske var det där min pulshöjning såddes och sen hängde den bara med hela dagen. Jag håller lite halvt på med en grej som jag velat göra sen Lena Dunham visade sitt gulliga fejs och jag måste sluta berätta det för alla men jag kan inte fricking HÅLLA MIG. Håller mig nog lite här iaf, om ni inte kan räkna ut förstås. Jag sa det hur som helst till några i klassen och alla är så fina mot mig, jag har aldrig känt mig så trodd på som nu.

Tror det är vårkänslor jag känner.

/Ambivalenta Amanda ¯\_(ツ)_/¯

Tycker faktiskt inte jag är värd sånt här, jag är en bra och snäll tjej

I övrigt var jag med om en hemsk grej för ett tag sedan. Hade träffat en kille på Tinder som var SÅ fin och som dessutom var från Göteborg och kompis med mina favoriter därifrån. Vi hade en perfekt första dejt, jag skrattade så jag sprutade över hela bordet och sen hånglade vi vid tunnelbanan klockan fyra på eftermiddagen. Skulle ses igen snart snart snart. Han kom på förfest hos mig med mina två kompisar och vi gick till en klubb och vände i princip i dörren för att gå tillbaka hem till mig. Dansade nakna i min lägenhet, det är sant. Han kammade hela mitt hår med sina fingrar på morgonen efter och allt var bara JA. Fick sms från mina kompisar som sa att de verkligen gillade honom.

Helgen efter det skulle vi kanske mötas upp på lördagen men han skrev att han åkte hem och jag frågade om vi skulle ses på söndagen istället. Nu kan ni läsa:

Observera klockslagen alltså. Kurvan gick såhär: irriterad -> ledsen -> sur -> lite orolig -> JÄTTEOROLIG. Jag hörde av mig till hans kompis (som jag aldrig träffat), var ett sammanbrott ifrån att leta reda på numret till hans bror. Jag förstår inte varför han gjorde såhär. Om han mådde dåligt eller så, är det ändå inte etikett att dra en vit lögn om en dubbelbokning eller magsjuka? Framför allt när han märker hur orolig jag är? Förutom sms:en ringde jag fyra gånger utan svar. Jag förstår att jag reagerar speciellt eftersom jag redan har varit med om att någon inte har gått att få tag på och sedan hittats död i sängen. Och jag förstår också att det rent regelmässigt var för tidigt i vår "relation" för mig att ringa Missing people och vara genuint orolig. Men jag tycker bara det är ohyfsat. Och nej, han ringde aldrig och förklarade och har inte hört av sig på nåt annat sätt heller.

Det finaste nån kan säga till en? FU.

- Vem messar du med?

- En tjej, hon gjorde slut med sin kille igår och vi har messat konstant sen dess! Lite rolig historia faktiskt, i påskas...

Nej. Nej det är inte en rolig historia för jag är jättekär i dig och antingen fattar du inte det eller så bryr du dig bara inte. Helvete. När vi är påväg in från rökrutan fortsätter du prata om vad som hände i påskas och jag svarar mhm, aha och oj men Gud men jag går nån decimeter framför dig så du ser inte mina ögon och hur hela mitt ansikte hänger. När vi sitter där inne med de andra igen börjar jag gråta, jag pressar ena handen mot min mun för det är verkligen fulgråt, och måste låtsas att det är pga något helt annat vilket gör att jag trasslar in mig i nån konstig historia som jag inte vet om någon tror på. Men oavsett om du tror på den så sträcker du dig över bordet, tar min hand och pussar på den. Och om mina ögon inte var ihoppressade då och istället hade tittat direkt på dig hade du nog fattat varför jag grät. Kanske fattar du ändå för när vi är ute och röker sen igen står jag och sparkar på nåt grus som vilken olyckligt kär person som helst och då:

- Det känns ju lite konstigt att prata med dig om tjejer med tanke på vad du sa till mig i julas...?

- Ja. Ja, jag vet inte om jag borde säga det här, jag tryckte precis bort den impulsen men jag är ju svinkär i dig. 

- Oj är du? Men... Men du sa ju att det gick över?

- Ja men det kom tillbaka igen. Eller, det gick aldrig över utan jag sa bara det.

- Åh Amanda. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga men det är ju det finaste man kan få höra av en person, framför allt en person man tycker så mycket om. Jag känner inte samma sak men åh, vad fint det är att få höra av en så fin person! Kom hit och ge mig en kram!

----

Jag undrar, lite stillsamt sådär, om det inte är lite väl att jag fortfarande så ofta går runt och är olyckligt kär? Är jag inte för gammal för det? När jag gick på lågstadiet minns jag att jag sa till min bästis att jag tycker det är så sjukt att folk blir ihop med varandra, att den som den ena är kär i är kär tillbaka. Hur kan det hända så ofta? Hon höll inte alls med, tyckte att det var helt rimligt att två personer passar ihop och blir kära i varandra. Suck. Jag tycker fortfarande det är orimligt. Framför allt när jag på något sätt liiiite ändå trott att han känt samma sak för mig och sedan hör honom beskriva sms-tjejen. Hon är typ den coolaste personen jag har träffat, hon har en blablabla-taturering! Vaaa är det sant? säger den andra musikern bredvid, shit vilken cool tjej som har en blablabla-tatuering. Och jag ba: happ, en annan vågar inte ens vaccinera sig utan att ha med sig nån att hålla i handen och har då aldrig hört talas om nåt blablabla. 

Nu har jag undvikit skolan i två dagar för att slippa stå på balkongen med honom och låtsas som att allt är lugnt. Allt var ju egentligen lugnt förut, jag tyckte det var ganska härligt att gå runt och tråna och fantisera. Men det var innan den här jävla sms-tjejen kom in i bilden. 

Men de två senaste helgerna har i faktiskt varit snudd på vita

Psykologen jag gick till i Göteborg trodde att anledningen till mitt överdrivna sömnbehov berodde på att jag inte trivdes med tillvaron och ville sova bort den. Jag tror att det stämde men varför är det så även nu? Idag vaknade jag med ryggont så jag sjukanmälde mig från skolan och somnade om. Gick upp elva, åt vitt bröd framför två avsnitt Californication och sov sedan i fyra timmar till i soffan. Jag har gått upp i vikt men slutar ändå inte äta ostbågar och glass. Slutar inte heller att klämma på min mage och spegla mig ledset. Har aldrig tränat, inte sedan gympan i gymnasiet, och blir gråtfärdig av tanken på att börja. Kanske yoga men det är så dyrt verkar det som. Finns det yoga på YouTube? Det är så deppigt att inse att man börjar bli gammal. Att se kinderna hänga på alla bilder välmenande kompisar tar. Vecken som eyelinern letar sig in i. Att se gravid ut trots att det faktiskt är p-pillren som gör mig så hungrig. Det är provocerande att det går så många unga snygga tjejer i min klass. Det spelar väl ingen roll att jag irriterar mig på deras töntiga kolla vicken söt hund-manér när alla andra tycker att de är bedårande. Det är så mycket konflikter i klassen och det ger mig hjärtflimmer. Trots att bråken aldrig handlar om mig så kan jag inte andas när klassrummet blir sådär elektriskt av irritation och korta stubiner.

Men jag ska inte skriva om skolan. Inte om de jag misstänker ogillar mig. Inte om min bästa klasskompis som jag är så olyckligt kär i. Kanske om att jag känner mig värdelös, sämst och otillräcklig typ 4 av 5 dagar. Inte om att jag blir ledsen när alla i klassen ger och får hundra likes på Insta och Facebook medan jag lämnas likelös. 

Det är kanske inte så konstigt att jag vill sova bort även det här livet. Jag hatar ju dessutom min lägenhet. Trots att den ligger i bästa delen av Söder, trots att den verkar sjukt ljudisolerad. Jag har ställt två små tavlor i fönstret istället för att fixa gardinstången så att åtminstone lite av min skengravida kropp skyls. Det ligger torra avokadoskal överallt. Jag diskar först när besticken tar slut. Kanske borde ha färre bestick så det blir oftare? En av väggarna är bara förvaring men jag når ju inte upp till de där satans skåpen, jag är för kort. Så allt knycklas ihop längst ner och ramlar ut varje gång jag öppnar. Plastmattor kan man väl inte klaga på antar jag, det är nog svårt att komma ifrån i studenlägenhetsvärlden. Jag såg att man kan vinna att en inredningsexpert kommer och gör om ens studentlägenhet om man går med i ICA Student och skriver en motivering så jag gjorde det! Men nu fick jag ett sms om att jag måste hämta ut nåt REK på posten så ångrar mig redan. Hur... Hur tror jag att jag ska kunna bli smal och spänstig om jag inte ens orkar gå till posten? Lite som när jag laddade ner en sluta röka-app men gav upp när jag såg att man behövde fylla i uppgifter om sig själv för att börja använda den. Lycka till Mandy <3

Jag vet inte om det här är min återkomst till bloggen eller bara ett litet gästspel men jag hoppas! Tror det är bra för mig att komma igång lite med skrivandet igen. Utanför skolan, utanför klasskompisar med (inbillat?) smala och dömande ögon.