Tjejerna mot killarna

Åh det är som att vara tillbaka i högstadiet, förutom att jag verkligen inte fick ligga med någon då. Alla i klassen vet om vem som har varit med vem och på chatten åååh:ar och uuu:ar vi över de mer och mindre gulliga killarna. Vi diskuterar inte vår litteratur, vi pratar om vad han sa då och hur vi ska ha håret på nästa föreläsning.

han verkar så osäker och det är så himla gulligt, jag måste få honom att förstå att jag gillar honom och att han inte behöver vara nervös! såg du hir hans händer darrade på lektionen?

ja vet inte vad jag ska göra, är så rädd att han ska göra som med Mickis och hångla med mig hela kvällen på röda sten och sen bara hoppa in i en spårvagn utan att säga nåt :(((

han sa att han inte har legat på ett och ett halvt år! gubben!!!

Osv.

När vi är ute börjar vi hoppa när Teenage dirtbag med Wheatus spelas och vissa dricker smultronvin ut plastflaska.

Det är väldigt roligt faktiskt.

Bästis istället för bukis

Det finns en tjej i min klass, inte seminariegruppen utan hela stora klassen, som är så oerhört söt. Hon ser ut som en indieängel. Jag skulle nog säga att hon är den vackraste tjejen jag har sett men även väldigt trevlig. Jag har hört skvaller om att grisen vill "göra saker med henne" och tanken på det har stört mig så mycket att jag var tvungen att göra något åt det. På en fest igår såg jag henne på andra sidan rummet och stövlade fram. Det visade sig att jo, de har pratat och han har lagt till henne på Facebook. Jag varnade henne och sa att han är en psykopat som verkligen inte alls är så trevlig och smart som han verkar. Och att han flickvän! Hoppas att hon inser vilken tjänst jag har gjort henne och att vi kan bli bästisar nu. Ingenting stör mig så mycket som när idioter lyckas charma sig till fina personer. Det kanske kan bli mitt mission här i Göteborg, att ligga med hemska människor för att sedan kunna varna resten av stan.

Gotta catch 'em all

Kul att jag sedan september legat med tre killar i klassen. Första var odjuret ni vet, han med tjej och allmänt oskön stil. Andra hade jag dåligt samvete för då han redan hållit på lite med en annan tjej i klassen och hon helt uppenbart gillade honom rätt mycket. Men det löste sig. Den tredje vaknade jag med i morse efter att jag varit så fruktansvärt jävla övertydlig att jag skrattat flera gånger för mig själv idag.

(Apropå absolut ingenting och utan något inledande flirtande:)

- När går din spårvagn?
- Vänta jag ska kolla...
- Sov gärna hos mig istället!
- :O

Hehe. Men nu finns det tyvärr inga godbitar kvar så jag är väl tvungen att vidga mina vyer.

Att hata och sen älska sig själv

Jag träffade en kille från Tinder för ett tag sedan. Vi hade en perfekt första dejt, pratade oavbrutet och kunde inte ta ögonen från varandra. Började hångla innan första glaset vin ens var slut. Jag hade mens men han ville sova med mig så jag följde med honom. Det slutade senare med att vi skyddade lakanen med en handduk, men det kunde ni nog lista ut. Innan jag gick på morgonen bokade vi in nästa dejt, redan några dagar senare. Jag var i extas. Ringde mina kompisar och berättade om den fina killen jag träffat, köpte nya rakblad och riktigt raklödder för att bli len och härlig. Planerade varje moment som om det vore högskoleprovet. Borsta tänderna tillräckligt långt innan för att smaka fräscht men inte tandkräm. Parfymen måste hinna lägga sig innan jag går dit. Klänning som är lätt att få av men ändå håller in magen. Typ så.

Jag kände mig så fin. Skickade bild till mina kompisar och fick upptummar och fyrverkerier tillbaka. Väl där hånglade jag upp honom redan i dörröppningen och sedan låg vi och höll om varandra till ljuset av filmen på hans dator. Låg ganska många gånger och trots att han kom efter en minut samtliga gånger var jag glad. Han började kalla mig för pussgurka och när han sagt det för andra gången inom en kvart blev jag lite brydd.

- Vad menar du?
- Du pussas väldigt mycket.
- Jaha, men det är väl bra?
- Ibland blir det lite mycket...

Det svartnade för mina ögon och jag skämdes så mycket. I efterhand blev jag sur och insåg att så får man faktiskt inte säga. Man kan inte säga till en tjej som klätt av sig till bara småbyxorna att hon pussas för mycket. Det är ett psykotiskt beteende. Vi hördes inte så mycket sen men efter någon vecka frågade jag om han ville ta en öl.

Nähä okej. Jag sa att jag fattade, att jag också tyckte att det var lite weird när vi sågs och att jag inte har bråttom någonstans, varken ut eller in så att säga. Att han kunde höra av sig senare om han ville. Att vår första dejt varit så fin att jag gärna gav det en andra chans. Jag tog på mig skulden för att ha varit för "på" men tänkte inte så mycket mer på det. Hade ändå redan blivit avtänd av de fula tofflorna han hasade runt i, hans finniga rygg samt hans bordskick vid frukosten. En vecka senare kommer följande helt utan rimlig anledning:

Ja jo du har sagt det? Svarade nåt nonchalant och avväpnande om att han kunde höra av sig om han ville ligga typ. 

Sen.

Jag skulle ut med min kompis igår och såg på eventen att killen också skulle dit. Vi möttes i toalettkön och mina ögon ljög inte. Jag ville ha honom trots allt och efter att jag vaktat dörren åt honom gick vi och köpte öl. Jag frågade om han kommit fram till varför han inte ville ses längre och se det hade han! Han sa att han inte hade gillat klänningen jag hade på mig och att han varit orolig för min klädstil redan när han såg mina bilder på Tinder. Dessutom tyckte han att min parfym luktade illa. 

Plötligt var jag ännu mindre än mina 160 centimeter och självförtroendet som kommer på köpet med öl försvann. Jag undrade om han tyckte bättre om parfymen jag hade nu och ja, den godkände han. Kvällens klänning var även den mycket bättre än den förra, tydligen. 

- Okej så om jag fortsätter med Chanel Chance istället för YSL Parisienne och har svarta istället för röda klänningar, kan vi fortsätta ses då? 

- Ja kanske det. 

Självhatet. När jag vaknade bredvid honom i morse var jag så ledsen att jag knappt kunde prata. Han sa att det varit trevligt ("även om du kanske inte tror att jag tycker det") och sen tog han min påse med juleskum och gick hem. Jag kokade. Jag skrev till mina vänner och de blev rasande. Jag var bakis, ledsen, ångerfull och kände mig smutsig. Men den här gången gjorde jag något åt det. Kolla på detta sms som är för långt för en print screen:

Hej. Kul att du hade trevligt i natt men jag ångrar så mycket att jag gick hem med dig. I fortsättningen ska du kanske tänka på att inte säga till tjejer du knappt känner sånt du sa till mig igår. Jag skulle aldrig någonsin vara så explicit med vad jag inte gillar med en person och jag lovar dig att du skulle bli ledsen om du visste vad jag stör mig på med dig. Det värsta var att du fick mig att känna att jag behövde övertala dig om att jag är en bra person. Det ska man fan inte behöva och jag ångrar verkligen att jag sjönk så lågt. 

Du ska få tillbaka din bok men i övrigt har jag ingen lust att träffa dig igen. 

Och hans svar:

Hej! Ja jag förstår verkligen. Det var på riktigt svinigt gjort och jag ångrar mig så mycket. Vill säga förlåt (men du har verkligen rätt att fortsätt tycka att jag är usel!). Hur som helst, förlåt! Har i ärlighetens namn inte reflekterat särskilt mycket innan jag fick ditt sms, men har haft en dålig magkänsla... Okej, säg till när du inte vill ha boken så kan vi ses, om du inte känner att du vill ha den för gott, i så fall får du den. Du har verkligen varit en mycket bättre människa än jag i våran korta "relation", du kan bära huvudet högt, jag är uppriktigt skamsen.

Och sen ytterligare ett:

Tack för att du sa ifrån. Jag behövde höra det. Hoppas du kunnat få lite gjort idag och att kvällen blir fin.

Jag är så jävla stolt över det här! Jag är så fruktansvärt konflikträdd men den här gången höll jag inte tyst! HEJA MIG! Och fuuuuuuuuck him!

Ambivalenta Amanda

Det har varit ganska dåligt den senaste tiden. Jag har inte gråtit men jag har sovit sexton timmar om dagen och pratat konstigt med mig själv. Vill inte hänga med någon och har varit disträ och hålögd. Bokade en läkartid igår för att lugna min mamma så nu kommer väl terapilivet komma igång igen. Bra men utmattande. En jobbig insikt jag fått är att jag tappat så mycket av mitt intellekt och personlighet att jag känner att jag blivit en dålig person. När jag är ute och träffar bekantas tjejkompisar blir jag så avundsjuk på dem. Snygga, sociala och härliga tjejer. Jag är konstig, spattig och... dålig. Jag vill så gärna vara en gullig tjej som andra vill hänga med men i mångt och mycket är jag ointresserad, nonchalant och klängig. Jag har motvilligt insett att jag betett mig barnsligt och larvigt på mina tidigare jobb och att det har förstört mycket för mig. Hur kommer man ur det egentligen?

Igår kväll vände det dock plötsligt och jag blev nästan maniskt glad och livsbejakande. Först pratade jag med en kille på Tinder som verkar vara riktigt fin (och jag dagdrömde om honom innan jag somnade), sen hittade jag en designer som jag nu ÄLSKAR (kolla!) och sen blev jag pirrig över den nya läraren i New Girl.

Det här är väl inget att hänga i julgranen rent intellektmässigt men det är ändå ett steg i rätt riktning tillbaka till min gamla personlighet. Jag har målat naglarna i starkt turkos och det blev fint :´)

Hej hej hallå

Mitt internet låg nere i nästan två veckor men nu är jag tillbaka! Så pass tillbaka att jag tackar nej till vinkvällar med mina kursare för att ligga hemma och se om serier jag sett tusen gånger. Internet och det det ger mig är den största tryggheten i livet ju.

Inte mycket har hänt heller, så bloggande har inte varit högsta prioritet direkt. Inget mer med han i klassen (puh? jo men typ) och mitt liv kretsar ju bara kring killdramatik verkar det som. Jag stör mig faktiskt på honom väldigt mycket. Han tror att han har rätt i alla versanalyser (tro mig, det har har INTE) och när han puttar upp sin snus med tungan gör han smackande ljud som jag bara inte TÅL.

Jag har gråtit lite mer än normalt. Först för att jag ringde min mamma och vi kom in på att mina bästa kompisar ska komma hit och hälsa på. Jag är redan så himla ledsen över att de kommer åka igen. När jag messar med dem, eller av misstag blir tillagd i en chatt om helgplaner, och får reda på att de ska dricka öl tillsammans blir jag helt matt av saknad. Svartsjuk på alla i gänget som får hänga med de andra. Nu har jag ju bara varit här väldigt kort tid men aj, mina nya vänner alltså. Blir galen. De kan varken uttala hexameter eller Fröken Julie. De vill bli journalister trots att de inte kan stava. De BABBLAR så mycket och ställer de dummaste frågorna på seminarierna vilket gör att vi aldrig kan sluta i tid. Elitist, ja visst, men ändå hallå. I mitt andra, tusen gånger roligare, gäng är en av killarna så besatt av mig att det börjar bli jobbigt. I början av kvällarna går det bra men det slutar alltid med att han ska lukta på mitt hår, pussa mina händer och fråga om jag inte ska följa med hem. Vill verkligen inte men vill heller inte vara taskig. Och vill definitivt inte skapa problem i ett kompisgäng som jag är nyansluten till - klart de andra stödjer killen om det skulle komma till det.

Det andra jag gråter över är en arvstvist i min familj. Utan att gå in på detaljer handlar det om min farfars arv som min faster tagit på sig att reda ut. Hon har gjort ett uselt jobb och såvida det inte handlar om ett stort missförstånd har hon försökt lura oss andra på väldigt mycket pengar. Det verkar nu som att mina föräldrar säger upp kontakten med henne och det är därför jag gråter. Min pappa bröt  med sin pappa och jag vill verkligen inte att han ska förlora ännu en familjemedlem. Han kallar henne för gangster, det är ganska harsh, så jag tror tyvärr att det är försent att reparera. Min faster är den enda släktingen vi har kvar. Vi är också de enda hon har. Jag hatar pengar och vad de får folk att göra. Så nu sitter jag och gråter varje gång ett nytt argt mail mellan dem och oss andra på cc dyker upp. Jag ringde min pappa och var ledsen men han säger att det inte finns någonting jag kan göra. Att jag gärna får ha kontakt med henne om jag vill men att det är över för honom. Jag bryr mig mindre om min kontakt med henne och mer om deras men det verkar han inte förstå.

Men men.

Jag hörde ELLE dimpa ner på dörrmattan nu. Later.

Bad boys & sad girls

Det är svårt att förstå varför jag ens lät honom komma hit igår. Hoppades jag på ett lyckligt slut? Nä. Var jag så kåt att soffkudden fick fläckar? Nej, jag satt typ och kollade på SVT Play. Gillar jag självplågeri? Vet inte.

Jag dras ofta och nästan alltid till snälla killar. I Entourage skulle jag välja Turtle framför Vince, i Gossip Girl Nate framför Chuck. Ross och Chandler, aldrig Joey. Hey, vi vet ju alla att även de snälla och till synes gulliga killarna ganska ofta lyckas vara svin de med. Men relativt problemfria, handhållande och kramiga killar brukar vara det jag faller för.

Två gånger i mitt liv har jag råkat hamna med den där typen av dålig kille som mina föräldrar skulle skrika om de träffade. Första var förra sommaren, den ledsna och uppgivna skådespelaren som sa att han skulle sluta dricka och knarka för min skull men som aldrig kunde hålla sig genom helgen. Som berättade om stulna bilar, nerslagna poliser och som undrade om jag ville ha kokain i födelsedagspresent. Och sen han i klassen då, som får pris som sämsta personen i världen. Även han tuff, med mörka tankar och spruckna knogar.

Herregud. Alla mina handdukar är pastellrosa och jag lyssnar på Jens Lekman. Att de ens skulle titta åt mitt håll är otänkbart i mina ögon. Och det är väl exakt där problemet ligger. Båda de här killarna är så otroligt snygga och coola att jag inte kan stå emot när de vill ha mig. Trots att jag vet bättre kan jag inte hejda mig när någon sådan vill ha mig så mycket att han åker över hela stan för att få ses.

Jag var aldrig seriöst intresserad av de här två exemplen för jag visste att jag inte skulle stå ut med en knarkare i längden. Men nu har jag börjat fundera lite över varför de föll för mig. Båda har sagt att jag är sexig och smart. Hmm. Kanske har jag för dåligt självförtroende. Kanske har jag siktat för lågt tidigare? Om de som är sådär övernaturligt heta vill ha mig kanske andra också vill det? Jag brukar neka för snygga killar på Tinder för jag vill inte ligga i underläge men tänk om... jag inte gör det?

Eller så är det bara det att riktigt smarta och självständiga tjejer aldrig skulle låta sig dras in i en sån persons grepp. Jag är väl rätt lättfotad på det sättet. Min jakt på romantik och tvåsamhet vet inga gränser.

Dirty

Det är bara vissa dagar jag använder den här. Kanske max tre gånger om året. Som idag när någon har rökt i min säng klockan nio på morgonen och mina trosor är stela av sperma. Idag är en riktigt dålig dag.

Hjälp

Jag berättade förresten, vet inte apropå vad, att jag fått sömntabletter utskrivna till mig som jag aldrig mer skulle ta. Enda gången jag tagit dem låg jag flera timmar med spasmer och uppspärrade ögon. Käken var ur led, jag skakade och kunde inte röra mina fingrar. Jag trodde jag skulle dö, det var hemskt. Enligt bipacksedeln är det en väldigt ovanlig biverkning med inte enligt Flashback. Han bad att få titta på förpackningen och blev mycket exalterad när han såg vilka piller de var. Två sånahär och tre öl så är du helt fucked up sen, sjukt nice. 

Jag gav dem till honom. Är jag langare nu? Usch fy fan vad jag inte är van vid sånahär personer, och jag vill inte vänja mig heller. Hoppas han drar av etiketten med mitt namn och personnummer innan polisen hittar honom och jag hamnar i fängelse. Tänk om han dör?

(Obs, jag var alltså nykter när jag tog dem. Det var innan min första dag i skolan och jag ville inte att min omvända dygnsrytm skulle förstöra för mig. Jag skulle aldrig någonsin blanda piller och alkohol. Inte ens Alvedon. Gör inte det ni heller.)

Sensitive thugs you all need hugs

Jag vet inte ens var jag ska börja. Där satt jag hemma en fredagskväll och förberedde mig på en obakis lördag helt ägnad åt plugg. Pling: hej vad gör du?
Han var ute med "boysen" och ville veta vad jag hade på mig. De sura minerna om det där telefonnumret var tydligen glömda. Han kom hit, jag mötte honom vid spårvagnen.

Efter första ligget ville han prata. Nu? Ja, nu. Han fortsatte att skylla allt på mig. Sa att jag inte kan förvänta mig att han ska göra slut med sin tjej. Att det aldrig någonsin kommer hända. Jag ville bara säga åt honom att lugna ner sig, att jag bara tagit upp det en gång när allt var nytt och jag var full. Han sa att han inte är van vid den här typen av relationer, den typen som går från sex till något mer emotionellt. Jag tänkte att det säger väl mer om hans inställning än min. Sa att jag förstod, att han inte behöver oroa sig. Han fortsatte anklaga mig för att vara på, att ljuga och att försöka förstöra för honom. Vad jag än sa vände han mina ord emot mig, allt jag sa var fel och allt han sa var allsmäktigt rätt. Jag kokade men det spelade ingen roll, jag fick inte prata. Han sa att han ser igenom mig, att han vet precis hur jag är, för att han är så mycket äldre än mig. Han är fyra år äldre. Han sa att jag inte känner honom och inte vet någonting. Han känner ju inte mig heller?

När han för tusende gången tagit upp det där med att jag skrev nåt om hans tjej började jag gråta. Jag sa att jag på mina mediciner ibland får en dålig reaktion på alkohol och att det är jobbigt när andra påpekar hur jag beter mig eftersom jag redan har så mycket ångest. Han svarade att han inte vill höra det som ursäkt för något kommande beteende.

Han berättade om sitt tidigare liv och jag är rädd att jag, på riktigt, kan bli lönnmördad om jag avslöjar något om det på internet. Men kort sagt: han är ingen person man vill beblanda sig med. Och det var därför han gjorde en sån big deal av det där med telefonnumret. Han vill inte att hans nummer hamnar i fel händer. Jag försökte få honom att förstå att min första tanke om min klassis i litteraturvetenskap inte är att han varit häktad sexton gånger och sett sina vänner och fiender dö.

Min enda ministolta stund under den här kvällen var när jag gick upp och släckte lampan:
- Jag antar ju att det här betyder väldigt mycket för dig.
- Ja, jag märker det...
- Haha, det här kanske bara är en liten parentes i ditt liv?
- Nej, inte riktigt men...
- Fan vad sexig du är, kom hit.

Han är så fruktansvärt obehaglig och arrogant. Jag är så GLAD att han har tjej så att jag slipper stå emot att inleda något med honom. Han har ju något, inte bara lena armar och mörka ögon. Han är smart och intressant. Men jag är närmast äcklad av honom nu.

Jag tror iaf att jag lyckades få fram att jag inte är intresserad av att vara hans andra kvinna, att spela nåt slags dubbelspel och smyga. Jag sa att jag vill bli kär, ihop och lycklig. Inte med honom, med någon. Jag vet fortfarande inte riktigt om han vill fortsätta ses och ligga, om han fortfarande är intresserad nu när han verkat fatta att jag inte är kär i honom. Hoppas inte för jag orkar inte ta en ensidig diskussion med honom igen.

Och mina lakan var blodiga efteråt trots att min mens tog slut för en vecka sedan.

I fucked up

Den meningen har rullat runt i mitt huvud idag. Den och jag hatar dig, riktad till mig själv.

Jag var full igen, jag stalkade göteborgaren och var sådär innihelvete jobbig. Han sa att han är trött på att jag hela tiden gör konstiga grejer och sedan skickar ursäktande meddelanden dagen efter när jag är nykter. Jag tog fasta på det och skickade ett ursäktande meddelande när jag fortfarande var full istället. Jag tror att han hatar mig och jag klandrar honom inte ett dugg. Jag inser mer och mer för varje fylla att jag är en såndär besatt tjej som inte kan ta ett nej, som förnedrar sig gång på gång för att... ja, varför egentligen? Det är helt sjukt. Jag känner ingen annan som gör såhär. Jag har aldrig sett en film, läst en bok, om någon som är lika konstig som jag. Vad tror jag ska hända? Ska jag övertala killar att vara med mig? Ska jag dra dem i armen och stirra med fireballiga ögon tills de inte orkar stå emot längre? Jag känner mig riktigt riktigt värdelös just nu.

Killen i klassen är sur på mig också. Igår utanför skolan stod vi ett gäng och pratade om att dricka öl senare och i samband med det bytte vi nummer med varandra. Jag frågade efter hans nummer och han gav mig det motvilligt. När jag kom hem hade jag fått ett meddelande om att han tyckte det var obehagligt att jag bad om hans nummer sådär inför alla. Att jag är manipulativ. Huh? Jag sa att vadå, alla bytte ju nummer med varandra, det var väl normalt? Nej, tydligen menade han att jag gjorde det för att det skulle "verka" normalt. Att han redan känner sig som ett asshole och att han inte orkar mer.  Jag blev något irriterad. Sa att jag inte har gjort något fel, att jag inte är på honom i skolan och att jag inte har berättat för någon (jaja...). Att om han ber mig skicka nakenbilder och vill att vi ska ses "senare" så är det väl inte konstigt om jag tror att han vill. Inget svar. Blir så satans irriterad. Han glor på mig hela tiden, sätter sig bredvid mig så fort han får chansen och like:ar som en jävla idiot. Och så säger han att JAG är på och att han inte kan sova om nätterna. Get a grip, baby. Gör slut med din tjej eller sluta stirra på mina nyckelben. Jag vill ringa honom och säga att vi behöver prata, föreslå en fika eller nåt, men jag är orolig för att ännu en gång bli den besatta och jobbiga tjejen.

I övrigt: jag har haft en månad på mig att göra arbetsprover till en till jävla skola och har inte börjat än. De ska in på onsdag. Dessutom har jag min första tenta på tisdag och jag måste verkligen klara den för att få CSN. Istället tittar jag på Entourage baklänges och sover i soffan. Börjar seriöst gråta nu för att jag är så dålig.

Under bordet

Vi satt bredvid varandra på föreläsningen. Han hade den där fina jackan igen. De sista 45 minuterna satt jag medvetet bredbent så att våra ben skulle nudda. Han flyttade inte på sig. Jag gjorde små nervösa försök att trycka mitt ben hårdare mot hans och ibland drog jag det tom upp och ner lite som en smekning. Det här är inte normalt, eller hur? Det går inte att missuppfattas? Om någon man inte vill ha kroppskontakt med nuddar ens ben flyttar man på sig? Bra.

KILLAR

Jag var ganska sval mot honom i skolan. Satte mig inte med honom utan hälsade bara på alla samtidigt och satte mig med min kompis. Undvek han blick trots att jag kände den men var allmänt glad och trevlig i övrigt. Han hade en fin jacka och det sa jag till honom.

Idag började han like:a loss gamla profilbilder och statusar och sen kom ett "Yo homie!" på chatten. Eh. Heeeh.

Folk säger ju att de kommer krypande tillbaka om man ignorerar dem lite men det har jag aldrig lyckats med förut. Den här gången blev det bara så för att jag var så nervös över att träffa honom och visste att jag skulle darra på rösten om vi blev själva.

Men ärligt, yo homie? Jag vet att killar ibland är sådär barnsliga för att de vill höra av sig men inte vet vad de ska säga. Men han vet väl att vi inte är kompisar? Han minns väl att han varit inne i mig? Vi är INTE kompisar!!!

Jag igår i baren och imorgon i klassrummet

Jag borde ge mig själv utegångsförbud

Suck. Jag rakade benen med nåt Redkenbalsam och gick ut igen. Träffade han jag har noll intresse av i brist på annat att göra. Usch jag tycker verkligen inte om honom på det sättet. Han är trevlig men han har barn och haltar konstigt. Det är inte bara det, så ytlig är jag inte, jag vill bara inte. Vi drack lite för många öl och jag hade som vanligt inte ätit middag. Mötte upp vår gemensamma kompis och gick till klubben där klasskillen är bartender. Han bjöd mig på öl och reagerade med blicken när han såg att mina plus två på listan var killar. Jag drack Fireball och spelade oberörd. Vid 04 slutade han jobba och han viskade till mig att han skulle hem till en kompis men att han ringer om en timme. Jag skyndade hem med haltisen i släptåg. Vi hånglade lite och hans mun kändes som en näbb. Klasskillen ringde inte men jag misstänker att hans mobil dog för mina meddelanden blev inte levererade. Nu måste jag äta något innan jag svimmar, hej.

I think I need a new heart

Jag har ju då alltså berättat för några nu. Alla från klassen som var på min förfest (dåååååligt beslut för jag lovade honom att inte säga något så nu är vi typ tio pers som måste anstränga oss för att låtsas som ingenting) och de skrek i falsett. Sen messade jag min bästis om att jag hade en hemlis och när hon ringde upp mig stod jag och rökte nervöst över diskhon och berättade allt.

Hon sa: Neeeeeeeeeej, Amanda. Och: Om det här var för ett år sedan hade jag sagt till dig att köra men nu när jag själv är en flickvän känner jag att du måste ta ansvar. Det är synd om den andra tjejen och ni kan inte fortsätta såhär. Prata med honom, han kommer välja dig. Han kommer välja dig, jag lovar.

Det är så känsligt med otrohet och ju äldre jag blir desto mindre avslöjar jag. Tänk om jag bara kunde låta bli istället? Mitt argument att allt är tillåtet i krig och kärlek börjar låta trött för hur mycket kärlek handlar det egentligen om? Hur mycket fylla och kåthet? Hur mycket karaktärslöshet? Det riktiga problemet är hans och det är han som ska ligga sömnlös, inte jag. Men jag fortsätter alltid locka, messa, bjuda in och tjata. Jag har aldrig någonsin satt ner en fot.

Och att jag efter en vårdslös natt i princip pushar honom att göra slut med en tjej jag inte vet någonting om, är det romantik gone too far? Jag vill alltid ha det där lyckliga slutet men varför måste jag alltid ta den absolut krångligaste vägen? Och känner jag ens honom, är jag verkligen säker på att han är något för mig? Eller vill jag bara att det ska bli en filmscen av alltihop för att det är sånt jag dagdrömmer om när jag inte kan sova? Ja. Jag har inte tänkt på det förut men aj vad många gånger jag har blivit bortvald. En ville hellre ha min bästa kompis, en vågade inte visa öppet vad han kände utan ignorerade mig tills han satt ensam framför chatten. En slutade svara efter månader av smäktande kärlek och blev i hemlighet tillsammans med sitt ex igen. Är jag bara ett tidsfördriv och ingen att dö för? Emo </3

En trasig iPhone 5 fatale

Jag hade ju chansen att skapa en ny identitet nu när jag bor i en ny stad och det har nog hänt redan utan vidare ansträngning. Om jag uppfattat hans ord om mig rätt ser han mig som en sex kitten med MVG i eyeliner men som också är ett läshuvud och har ett hjärta av guld. Jag är flirtig och ärlig när bara han ser men i klassrummet är jag känslig och romantiskt och jag vet vilka som fick Augustpriset när och för vad. Som Catherine Zeta Jones karaktär i High Fidelity. Med tjejerna i klassen är jag äldre och lite blasé, men jag lyssnar och kommer med råd. Rättar dem när de uttalar hexameter och Fröken Julie fel men hoppas att de förstår att det är för deras egen skull. Jag fixar till deras smink när de gråtit i en timme på min balkong och jag erbjuder mig att göra spellistor till dem och lägger upp boktips på Facebook-gruppen.

Men egentligen är jag ju en ensam liten tjej som inte bara vill vara den man är otrogen med. Som vill kramas och skeda, som inte alls sitter inne med några svar. Jag är typ Meg i Family Guy.

Klart han kommer välja dig

"Prata med honom om det, hur kan han inte välja dig?"

Nej, det gör han inte.

Jag har visst utelämnat lite information om han i klassen, mitt senaste obsession som jag utbyter blyga blickar och leenden med i skolan. Han har tjej. Och jag sa inte det till mina kompisar, jag sa det inte till någon. Jag skickade bilder på honom och fick hjärtögon och ååååh:n tillbaka. Jag tänkte nog inte ens så mycket på det själv. Resonerade att om man erkänner att man velat ha någon sedan första dagen och sen hånglar upp henne och får henne att ligga böjd över en parkbänk i Slottsskogen så vill man vara med henne. Om man har varit tillsammans med någon i tre månader, en tråkig platthårig och beige tjej som man inte ens pussar när man träffar, och sedan några timmar senare är väldigt otrogen mot, då är man kanske inte så kär? Han borde vara nykär i henne. De där tre första månaderna har man väl verkligen inte ögon för någon annan? Jag tänkte att antingen är han en skitstövel men det skulle jag kunna ändra på eftersom han skulle bli så himla kär i mig bara vi fick lite tid ensamma. Eller så vet han redan att jag är allt han vill ha och därför blev det sådär. Och att han inte svarade på mitt meddelande i torsdags för att han var upptagen med att göra slut.

Men nej, han kommer inte välja mig. I natt när han läste romaner bakom bardisken där han jobbar och jag studsade runt så mycket på min förfest att grannarna klagade kom det fram. Han ville veta vad jag gjorde, han ville ha bilder och skulle ringa sen. Men jag råkade yttra något om hans tjej och då var det redan över.

Jag är jättebesviken. Inte bara på att han uppenbarligen inte är tillräckligt intresserad av mig för att göra det där valet, utan på honom som person. Jag är väl för naiv men han har inte alls gett sken av att det som hände var ett misstag så jag trodde att det var på riktigt. Han har väntat på mig innan föreläsningarna, satt sig bredvid mig och lagt sin hand sådär hjärtklappningsnära mitt lår. Men det tycker tydligen han är okej, trots att han är någon annans pojkvän. Jag som tyckte att verkade vara så fin och bra.

Ikväll har han satt upp mig på gästlistan till klubben där han jobbar och jag måste försöka vara glad, carefree och supersnygg. Får ABSOLUT inte bli för full. Sedan återstår perfekt skådespeleri resten av terminen för jag vill inte att det ska bli awkward. Jag vill charma på avstånd så att han gör slut trots allt. Sen får vi väl se vad han går för.

:(

Jag flyttar nog aldrig hem igen

Ny bästa känsla: att gå med någon man precis hånglat med och prata om hur länge man spanat in varandra.

Han sa att han lagt märke till mig sedan första dagen i skolan men att känslorna blev ännu starkare på seminariet för att han tyckte att jag sa så fina och bra grejer. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag var så nervös för det där seminariet, mitt första i livet, och vet inte vad jag är mest glad över; att det gick så bra eller att det mynnade ut i hångel och utomhusligg med världens snyggaste kille. Hiphopkille med fina tatueringar och som dessutom är överlägset smartast i klassen. Jag fick låna hans flanellskjorta när jag frös och nu sitter jag hemma och luktar på den. Den luktar kille och cigg <3

Det här när någon gillar både ens utseende (han tycker jag är het! HET!) och intellekt har jag förstås varit med om förut men aldrig med någon som själv är dödssnygg och cool. Längtar till skolan imorgon.

I hate the player

När jag raderat honom i telefonen, börjat förlika mig med situationen och försökt sköta mitt. Och han like:ar två dagar gamla statusar jag skrivit, just idag när flödet är så fullt av valsnack att han omöjligt kan ha scrollat så långt och sett dem utan måste ha gått in på mig. Då tappar jag det lite.

Dravel

Jag var på middag igår med min pappa, lillebror och våra gamla göteborgsgrannar från nittiotalet. När notan skulle delas upp (trerätters för tio personer plus champagne, vinflaskor och drinkar) protesterade pappa och betalade allt. American Express och obekväma arbetarklassvänner. Det är snällt av honom att han gör så men jag vet att han egentligen bara vill showa. Han är alltid sådär, slänger upp plånboken på bordet trots att det egentligen gör mer skada än nytta. En gång var han på middag hemma hos några gamla vänner och efteråt sa han till mamma att han inte tycker att de har något gemensamt med dem längre. Varför då? Det var ju jättetrevligt! Ja, men de hade ju sparat i en månad för att kunna bjuda oss på god mat och det känns jobbigt. Finns det inte något begrepp för det här? Typ att ha dåligt samvete för att man tjänar mycket pengar? Jag är glad att han röstar på FI i alla fall och njuter av att överraska fördomsfulla personer med den informationen.

Pappa gav mig för övrigt blommor och parfym igår bara sådär, han räckte fram en Sephorapåse som stått inklämd bland alla mina flyttkartonger han kört ner till Göteborg. Jag är glad och tacksam men är ändå lite orolig för att jag blir bortskämd. Framtida äkta makar kommer få svårt att stjäla mitt hjärta från honom, när det väl kommer till kritan. Jag pratar om att jag vill leva med en fattig poet och ligga på en smutsig trasmatta och titta in i hans ögon fem minuter innan ett barn blir till, men sanningen är ju att den där trasmattan helst ska bo på Mariatorget och att han ska kunna ta med mig på frieriweekend till Paris.

Det var inte alls det här jag skulle prata om:

Efter middagen gick jag och ungdomarna vidare och drack drinkar och sedan ännu lite längre ner på gatan för att spela biljard. När de var trötta och jag rastlös tog jag en promenad längst Avenyn till Stadsteatern där en gammal högstadiekompis till mig var med sina kompisar. Vi var egentligen inte alls kompisar på högstadiet, vi pratade nog inte i en endaste korridor, men vi har träffats mycket ute på popklubbarna under åren efteråt. Han var en av två poppare i HELA min skola. Alla andra hade Ralph Lauren-tröjor och lyssnade på 50 Cent. Jag med.
Vi möttes på terrassen där han och hans två kompisar satt. Så himla trevliga kompisar. Den ena frågade mig, efter att jag sagt att jag pluggade litteraturvetenskap, vad jag skriver för något. Hur visste han att jag skrev? Jo men det antog han bara. Fint tycker jag.
Den andra erbjöd jag en cigarett när han inte hittade sina i tygväskan (classic) och han blev helt överlycklig. Tackade och pussade mina händer. När jag senare frågade en väldigt hes tjej om hon hade ont, det lät som att hon hade ont, vände han sig om till mig och gjorde en stor grej av vilken fin människa jag var som ställde en sån fråga. Han sa att han ville ta ut mig på en promenad någon gång nästa vecka och jag blev glad för jag är ju ny och hittar inte så bra. Vi bor nära varandra så det kändes rimligt. När vi senare tog sällskap hem från klubben började jag inse att han kanske inte bara ville bli kompis med mig och då började jag bli lite obekväm. Det här händer inte mig ofta, att någon är gullig mot mig, att vi pratar mycket, och att jag inte är intresserad tillbaka. Jag brukar sätta stopp för trevligheterna tidigt om jag inte vill att det ska gå längre men det kan man ju inte göra när man sitter i ett litet sällskap heller. Jag vet inte riktigt vad jag ska jag göra nu. Han sms:ar, ville att vi skulle ta sällskap till valvakan, men jag fick tillslut hitta på en ursäkt och stanna hemma. Jag vill verkligen fortsätta hänga med det där gänget så hur ska jag slingra mig ur det här nu?

Det är såklart inget fel med att inte gilla en person bara för att man gillar den. Åh Gud nu fattar jag plötsligt alla dissar jag fått när jag tyckt att vi kommit så bra överens. Over and out /Einstein

I'm good/I'm gone

När man efter en hjärtskärande dumpning börjar störa sig på honom, är det av bitterhet eller förnuft då? Är jag sur och ledsen eller har jag äntligen insett att det bara var i mitt huvud och att det ändå inte hade funkat? Jag tänker på att hans exhibitionism tillsammans med min är bäddat för katastrof, att två stycken egocentriska wannabes inte kan ge varandra tillräckligt med plats. Och visst att jag tycker att hans selfies är snygga men vill jag vara med någon som står och pose:ar varje gång han går på toa eller åker hiss? Han använder könsord också, det är inte okej. Pekar finger på en del bilder, då skäms jag.

Med mina förra pojkvän fick jag alltid kommentarer om att jag blev högljudd och jobbig när jag drack och naturligtvis att jag drack för mycket. Jag och mina kompisar har enats om att göteborgaren aldrig skulle säga så utan att vi skulle vara det där härliga paret som har så sjukt kul tillsammans ute. Men ärligt, hur bra är det att han går ut varje kväll? Framför allt för mig? Han verkar dessutom ha irriterande bra ölsinne, hatar sånt.

Nä, skönt att det är över! :D

Men jag vet hur det kommer bli. Jag kommer försöka vara sval, inte kylig men cool, och inte hälsa på honom det första jag gör. För vi kommer ju ses igen i denna ministad. Jag kommer försöka men jag kommer hålla koll på hans bakhuvud, hans axlar, hans tjejentourage, var jag eller han än är. Och sen kommer jag time:a in ett besök till rökrutan eller toaletten så att vi råkar stöta in i varandra av en superplanerad slump. Och det kommer synas i mina ögon att det inte är över. Och usch, jag kommer röra hans arm sådär som jag alltid gör. Han som är så mycket längre kommer titta åt någon annans håll över mitt huvud och sen kommer han försvinna. Och jag kommer leta upp hans nummer på Eniro igen.

Tinderguide

På tal om Tinder. Här är mina tvåcentare:

• Kul när det enda gemensamma intresset man har är att båda gjort nåt sambotest på Facebook för hundra år sedan och alltså gillat Fastighetsbyrån. Marry me!
• Varför är alla så sportiga för? Ser jag en till bild på nån nörd i störtkruka... Och våtdräkt? Lägg av!
• Vänta, de vet väl om att de får välja profilbilder själva? Och att de inte behöver ta värsta suddiga kusinträffsbilden eller när de har mat i ansiktet?
• Alla konstiga namn? Kopptimus, Päära, GORM?!
• Om du har en bild på dig och dina kompisar är det bäst för dig att de inte är snyggare än dig samt att de inte är för fula. 
• Pussbilder med ex? Hoppas det är ex iaf? Jag har även sett vigselringar.
• Skriv inte att du gillar att köra husbil.
• Jag saknar en ångringsknapp. När för många ointressanta har kommit i rad är jag ibland så snabb att jag råkar neka gullisar och då blir jag ledsen! 

Det var allt! /Malou efter tio öl

I woke up like this

Jag förstår att jag framstår som världens ocharmigaste person som inte kan ta in att han inte vill. Som att jag inte kan tänka mig att någon inte skulle vilja ha mig. Klart jag fattar det, framför allt med tanke på hur jag varit och är, och då framför allt mot just honom. Men. Jag vill inte inse det! Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill att han ska fundera och komma ihåg allt jag sagt och bara ändra sig. Slänga på sig en jacka och springa hem till mig typ. Jag har porttelefon i min nya lägenhet och ingen har ringt på den än men tänk om han skulle göra det? Nej okej nu ska jag sluta.

Just när det gäller honom är det mer än självklart att han inte orkar med mig och att han tycker jag är töntig. Han är en cool kille. Han har lista överallt och verkar känna varenda person i hela stan. Ser på insta att han dricker öl med olika vänner varje dag. Jag är en tvärhand hög och går inåt med fötterna. Lyssnar typ på Lykke Li, har strumpbyxfotsvett även när jag är nyduschad. Ställer mig så han ska se mig i baren, kedjeröker som en jävla tönt. Har ett lazy eye och viker ut mig emotionellt i varenda socialt medie jag kommer åt. Han känner mig vid det här laget och har sett mina sämsta sidor så det är okej att han inte vill. Han har sina skäl!

Men...

Härom dagen pratade jag med en supergullig kille på Tinder och när jag frågade något så oskyldigt som om han hade en rolig helg tog han bort mig! Vaaaa? Jag tycker att jag är gullig på mina bilder. Och vi hade sagt typ tre ord till varandra så han kan ju inte redan ha fattat vilken idiot jag är? Jag förstår inte.

Ouch.

Kårpuben var full, tack och lov. Då behövde jag trots allt inte låtsas gilla dyngraka och overallklädda 90-talister bara för att kunna hänga med mina nya kursare.

- Ska vi går till Vasa?
- Ja! Eller... Jag såg precis att han jag är kär i är på Andra Lång men jag vågar nog inte gå dit.
- VI GÅR DIT!

---
- Hej Fredrik!
- Haha, så du har också hittat hit alltså? Bra jobbat.
- Jag har faktiskt varit här flera gånger. Och inte bara med dig... Trivs du i skolan?

---
Sms, sms, sms. Jag lovar mina kompisar i Stockholm att vara sval och snygg, att inte vara för på och att låta honom sakna mig lite. "Se till att det ser ut som att du har roligt!" Okej, okej.

---
- Det här kanske är en väldigt dum fråga men... kan inte bara tiggarna börja plugga? Då får de ju CSN!

---
- FREDRIK! Vänta!
- Oj hej, förlåt att jag inte svarade när du ringde...
- Det är lugnt, ska ni vidare eller? Får jag följa med?
- Eh... Ja det får du väl men jag... Jag ska träffa en annan tjej där så du vet.
- Okej det är lugnt, jag vill bara inte gå hem.

---
- Jag vill bara säga att jag verkligen gillar dig. Och jag vet, jag VET, att du inte vill och du behöver inte säga någonting tillbaka. Men jag har alltid gillat dig, hela dig. Dina ögon, ditt leende är så fint. Jag önskar bara att du kunde försöka minnas gamla Amanda för henne verkade du ju gilla.
- Alltså...
- Men vänta! En grej till bara! Om du inte är så himla intresserad så kan jag tänka mig att bara ligga också för jag är så himla kåt.
- Herregud.

---
- Är det där tjejen du skulle träffa förresten?
- Va?
- Ja, du sa att du skulle träffa en tjej här?
- Sa jag? Jaha nej det ska jag inte.

---
Nu har jag inte bara raderat hans telefonnummer utan även hela vår sms-konversation. Helvete.

Sex, lögner och HBO Nordic

Ny stad och nya vänner. Det är ju lite svårt när man inte hittar rätt på en gång. Den senaste veckan har jag bondat med tre personer men jag är inte riktigt nöjd. Jag har attackkramat dem efter två glas vin och visat med ögonen hur mycket jag gillar dem och jag har sett ett äntligen i deras ögon. Men sen på vägen hem har jag stört mig på att de precis börjat lyssna på Franz Ferdinand, tycker att Hunger Games och Förr eller senare exploderar jag är världens bästa böcker eller har illasittande kläder. Usch, jag är hemsk. Eller bortskämd med mina stockholmsvänner.

Jag har ju tyvärr en tendens att visa mer än jag egentligen menar. Kanske för att få andra på kroken, kanske för att ett mellanläge mellan kärlek och hat inte existerar för mig. Två veckor innan jag flyttade hit träffade jag en kille som jag nu håller kontakten med. Han har precis separerat från ett långt förhållande och jag spelar på att vara den där problemfria och härliga förströelsen. Säger vad jag vill, hetsar upp honom och får honom att rodna. Sitter och ler snett när hans felstavade fyllesms rullar in och svarar sen hjärtligt dagen efter så att han inte ska skämmas. Han som är kvar där i en tom lägenhet skriver hela tiden att han saknar mig och att han vill fika. Jag som sover hela dagarna och njuter av att vara i fred svarar att jag vill ligga.

Det är det också. Jag är så sjukt liggsugen att det liknar ingenting. DET är en mycket dålig sak med att vara nyinflyttad - jag har inga killar här. Och jag är verkligen svindålig på att onanera, jag vet typ inte hur man gör. Har jag för korta armar? Jag tycker det är tråkigt. Längtar efter hångel och att bli upptryckt mot en vägg. Sitta gränsle och dra trosorna åt sidan. Jag har börjat vara mer aktiv på Tinder men jag inser att jag är för ovan. I Stockholm skrev jag aldrig till mina matches och jag svarade inte heller när de hörde av sig. Ville nog mest bara ha bekräftelse och var inte så intresserad av att träffa fler än de jag redan hade. Nu ba... hur gör man? Jag har börjat skriva lite med någon som verkligen är min typ men det går så trögt. Vill bara ta reda på hans nummer och ringa upp men det går ju inte. Va?

Bara början

Nu har jag flyttat. Jag hänger mest i min nya andrahandssäng där jag somnar och vaknar, kollar på 30 Rock och somnar igen. Jag har inga pengar men åtta paket nudlar på diskbänken. En stor balkong utan bästisar. Jag bor centralt men det är jobbigt att gå överallt. Skavsår och ryggskott och rossliga lungor. Imorgon börjar jag skolan och det är i ett så otroligt fint område! En liten damm med näckrosor och stora löviga träd överallt. Det blir säkert bra det här.

Prio ett just nu är att glömma allt det jobbiga i Stockholm och försöka skapa nya minnen. Jag tror inte jag har fattat hur ångestladdat Stockholm är för mig och hur mycket den staden drar ner mig. Jag blir den absolut sämsta versionen av mig själv där. Ettrig, dyngrak, dissig och nonchalant. Jag var på kräftskiva med mitt gamla jobb dagen innan flytten och jag kan inte släppa hur hemsk jag var på den. Kom dit nervös och obekväm och botade det med tre glas mousserande. Stod på bord, höll osympatiska tal, försökte få med 30 nyktra vuxna på allsång kl 19:30. Blev fly förbannad när den gulliga nyanställda var mer intresserad av den (enligt mig) korkade men visst supersnygga assistenten än av mig. Knuffade bort alla som försökte byta låt. Ville att alla killar skulle hissa mig inte en utan tre gånger. Jag orkar inte.

Så, bort med det nu. Det finns inte längre. Nu är det nyår och jag börjar om.

Pics or it didn't happen

Jag vill fortsätta ha min Pinterest kopplad till Facebook så att folk kan se hur cute och tasteful jag är (och nu har jag dessutom inget jobb att dölja slösurfning på arbetstid för) men jag har kommit på en idé om att göra en board där jag kan samla extra bra sms-konversationer som sen kan bli supervirala och sprida glädje och hopp. Vad tror ni mina Facebookpojkvänner skulle tycka om det? Jag gissar att min mobil skulle sluta vibrera ganska mycket. Så svårt att vara integritetslös och mystisk samtidigt! Ännu svårare att vara öppet slampig och flickvänsmaterial på samma gång.

Se smakprov på förra årets fyra mest intensiva romanser! Se hur lycklig jag har varit och hur ingen av dem finns kvar nu.

Istället för att blogga kan man blogga

• När ska Sandra visa sina 30-årspresenter egentligen?
• Måste Elsa ha den där för korta rödrutiga klänningen hela tiden? På ett bokomslag dessutom? Girl, no.
• Varför tyckte folk att den där guldiga ananasen var en snygg inredningsdetalj? Sjukaste någonsin.
• Att Ida Sjöstedt hyllas? Haha okej.

Lika bra att lämna stan

Mycket och ingenting, som vanligt. Jag tittar på Vänner-repriser på dagarna och förstör mitt liv om nätterna. På min avslutningsöl på jobbet ramlade jag ner för en marmortrappa, dunsade ner för hela, och låg medvetslös i flera minuter. Sen bar någon in mig i en taxi och jag vaknade med plåster på fötterna och mortadellaliknande blåmärksben. Aja.

Sen blir jag uppspelt över twitterflirtar tills jag inser att de bara är artiga, att de har flickvänner och noll intresse av mig. Så gulligt blygt att inte våga följa mig tillbaka! Haha.

Mycket sånt här också:

Lycka till!!!

Sen har jag blivit nekad av CSN eftersom jag inte tog tillräckligt med poäng senast jag pluggade (omskrivning, jag tog inga poäng). Skickade ett snyftbrev men fick till svar att "det var för svårt :c" inte är en legitim anledning till att inte klara tentorna. Nä...hä? Töntar.

Flyttar till Göteborg om en vecka och hmm, det känns inte som att mina kompisar är så ledsna över det? Nu är jag självupptagen igen men nog trodde jag att de skulle vilja hänga med mig mer innan flytten. Jag trodde typ att jag skulle få en avskedsfest, en liten karneval, tillägnad mig. Men jag ska allt visa dem, om en vecka sitter jag där med mina nya vänner måsarna! Mamma sa i alla fall att hon kommer få ett sammanbrott när jag åker och det känns bra. Jag vill att mina nära och kära ska behöva söka hjälp av saknad.

Nu ska jag återgå till att vara sjuk och gnällig, det bästa man kan göra när man bor hos sina föräldrar. Har idag fått nya ELLE, min favoritjuice och två påsar ostbågar av mamma. Oj nu kommer snart ett eget litet sammanbrott här.

Puss.

Mot oändligheten

Sista veckan på jobbet nu och jag snoozar men är på gott humör. Sista veckan hallå! Nu är de flesta tillbaka från semestern så det är enkelt att komma ihåg vilkas bordsskick jag inte kommer sakna (allas) och roligt att se vilka som gått upp i vikt över sommaren (jag med...).

Jag är rädd att jag på min avtackning ska få frågan vad jag kommer sakna mest från min tid här. Det kan bli pinsamt. Jag är även irriterad över att den tidigare traditionen att alltid köpa något dyrt på Svenskt Tenn i avskedspresent har lagts ner på revisorns inrådan. Kommer få ett bokmärke som tack för de här tre åren.

Det är nu mitt nya liv börjar. Jag har ingen aning om hur det kommer bli, vad som kommer ha hänt om ett år eller så. Jag kanske kommer hata Göteborg, jag kanske kommer krångla mig hem med en ny flyttbil om ett halvår. Jag kanske blir oplanerat gravid med någon jag är nykär i och tänker whatever och föreslår fika istället för öl när jag träffar mina kompisar igen i Stockholm. Jag kanske jobbar hårt - eller blir upptäckt! - och får ett jättebra jobb så att mitt lånelöfte bara växer. Kanske händer det ingenting. Oavsett så kommer jag inte längre jobba här och jag kommer lära känna nya personer. De kanske också är irriterande men de är i alla fall nya. Skål för det ändå.

Måendet

Jag avföljer twittrare som skämtar om att de inte vill gå till anorexiakliniken för att jeansen i storkel 24 har blivit så rymliga, och samtidigt är jag nära på att lägga upp den här typen av bilder på Instagram.

Göteborgspolisen är timmar bort

Ryktet om min flytt har spridit sig och them boys be calling. Härom natten fick jag efterlängtade samtal och sms från Stockholms slirigaste, fräknigaste och snyggaste (egentligen snälla) bad boy. Och igår på Trädgården mötte jag det gamla juristexet. Solbränd och bjudig charmade han in mig i famnen. Berättade glatt om kostymen för 11000 han köpt tidigare under dagen. Att vara imponerad av kändisskap och/eller rikedom känns väl som ungefär det vanligaste i hela världen men i mitt gäng är jag pinsamt ensam om det. Jag skäms över det men samlar å andra sidan på mig många spännande historier. Jag har noll integritet så när gamla gubbjournalister messar mig och vill ha bilder fnissar jag fortfarande förtjust trots att jag inte är nitton längre och borde veta bättre.

I alla fall. Jag och juristen gick från Trädgården för att nakenbada i Årstaviken och det var såååå... drömmigt. Ligg, musik och hala bröst. Därifrån tog vi taxi hem till honom där han bjöd mig på någon internetdrog som fuckade upp mig totalt. Jag hallucinerade, jag räknade alla mina tänder, jag kunde känna hjärnan pressas ut ur mitt bakhuvud. Spydde sedan ner hela hans köksgolv (på morgonen stod en mopp och väntade på mig...) och hade maratonsex i fyra timmar. Rolig kväll!

Jag har nog inte tagit droger på säkert fem år och jag är inget stort fan av det. Antingen känner jag ingenting (kokain) eller så blir jag helt borta och får skämmas över mig själv. Jag tycker det är obehagligt att inte veta vad som händer och jag tycker INTE det är soft att lämna kroppen och tro att jag ska dö.
I Stockholm nu för tiden känns det som att mer eller mindre alla tar droger. Eller, alla coola och roliga personer i alla fall. Många tar det väl regelbundet men framför allt ser jag mycket av den här "varför inte"-attityden. Typ som de som kan röka cigaretter en hel kväll men bara en gång i månaden och det räcker. Mardrömmen är ju att bli en junkie men jag tycker ju inte ens om att göra det någon gång ibland så det är lika bra att låta bli. Men man ska aldrig bli dömande, det är farligt och dumt. Jag har varit en dömande person och det slår alltid tillbaka på en förr eller senare.

Semestertider - dags att riktigt rå om dig själv!

Förra veckan var... jobbig. Jag blev väldigt ledsen över att göteborgaren dissade mig så hårt och övertydligt. Till hans försvar har han de senaste gångerna varit finkänsligt av men eftersom jag vägrar acceptera sånt var han väl tvungen att sätta ner foten till slut. Det här har hänt med honom minst två gånger tidigare och han har alltid kommit tillbaka så det är inte det att jag är så vansinnigt ledsen över att mista honom. Det är snarare så att insikten att jag inte kan kontrollera mig själv längre får mig att HATA mig själv. Jag vet ju, jag vet ju att det började nästan på dagen när jag började med medicinerna. Sedan dess blir jag helt vild så fort jag får en telefon i handen och jag struntar i vad som händer tills det är försent, tills jag sitter där hatad och ensam.

Aja.

Resten av veckan grät jag i kompisars knän över andra sorger. Jag träffade mina högstadiekompisar och allt det jävliga från den tiden togs upp. De påminde mig om sprängda brevlådor jag glömt, jag berättade om hotbrev de inte visste om. Den känslan höll i sig till nästa kväll, nästa middag med nästa gäng, och då kom allt tillbaka återigen. Det är så PINSAMT att alltid vara den ledsna lilla tjejen men knäna upptryckta mot hakan och darrande röst. Att de andra alltid ska få trösta och vara oroliga, att jag ska komma dragandes med nya problem så fort det förra är löst. Jag känner mig så sjukt ynklig, som ett litet barn typ. Jag tror inte att mina vänner tänker skärp dig men jag själv gör absolut det.

Jag har även fått tillbaka vardagsångesten och blir konstant orolig för få ilska eller irritation riktad mot mig. Jag ska hyra en lägenhet i Göteborg och det är nästan så att jag inte vågar fråga hur stor den är eller vad som ingår. Det blir bra, allt blir bra! är min inställning trots att jag har en rätt fet lägenhet där som jag lika gärna skulle kunna bo i. Han som ska flytta ut från den jag ska flytta in i kan sälja en soffa och säng till mig och jag är redan så fruktansvärt nojig över att behöva sätta ett pris på det. Att jag, trots att han redan sagt att han spillt kaffe i hela soffan, kommer erbjuda att betala inköpspris bara för att han inte ska bli arg på mig. Jepp, ni hör ju.
Jag är även orolig för att göra fel på spårvagnen där, att bli hatad pga min dialekt, att bli ovän med någon granne och att min pappa ska bli sur på mig för att jag inte hyr möblerat och alltså måste frakta allt jag äger till Göteborg en måndag.

Hoppas det blir bättre, vill inte ha en gnällig deppblogg hallå.

Eld och lågor

En gång blev jag kär i en kille för att han under en efterfest uppmärksammade mig på att strykjärnet såg ut att vara på. Så gulligt av honom!

Vad skulle han ha gjort, hållit tyst och sett huset brinna ner? Jag måste höja mina krav.

En annan grej

Min kompis berättade att en bekant till oss hade frågat henne om allt är okej med mig. Han hade sagt att han ju vet vad som hänt och att det är ganska uppenbart på mina avtryck i sociala medier att jag inte mår bra. Vadå, så mina supersjälvutlämnande Facebook-statusar plus vinflaskebilder på insta är inte ett tecken på att jag är glad och tillfreds utan tvärt om? Oj okej. Fuck.

I sommarens soliga dagar

Klockan är typ nio och jag har redan hunnit kolla på två avsnitt Sex and the City och haft panik över alla möss som katten drar in. Stäng balkongdörren på natten säger lillebror. Hallå det är faktiskt sommar säger jag.

Igår var... inte bra. Jag kom hem tidigt från eftermiddagsöl och var väl rätt så full. Hörde av mig till han i Göteborg och hoppades på positivt gensvar. Varför?

Jag: Heeeeeej, åh längtar så mycket tills vi ses!!!
Han: Alltså kan du sluta nån gång, du är fett obehaglig.
Jag: Va, nej?! Förlåt förlåt förlåt men jag är kär i dig kan du inte svara när jag ringer så vi kan prata om det här?
Han: Nej, sluta nu. Vad är det här? Hjälp!
Jag: Joooooooooooooooo.
Han: Jag vet att du mått eller mår dåligt och därför är det jobbigt för mig att dissa dig men jag vill verkligen inte.
Jag: Ha inte dåligt samvete, du är bästa personen i hela världen.

Men typ så. Fast mina sms var en halv A4 var och jag tror inte att det märktes att jag var full, vilket nog gör det ännu värre.

Ringde alla mina kompisar och pratade en timme var med dem. Drack ännu mer. Raderade tydligen hans nummer. Tog selfies och rökte två paket cigg. Idag är jag jätteledsen :(

Typ fyra veckor kvar nu

Nu har jag semester. Förmodligen den sista betalda på många år. I två ynka veckor ska jag få göra vad jag vill och sova tills jag vaknar. Än så länge har jag ätit chips och kollat om tredje säsongen av Girls.

Beach house-avsnittet är så starkt tycker jag. Det ÄR svårt att uppehålla en vänskap med alla tjejer i ett gäng. Och framför allt är det svårt att vara ärlig om varför det inte funkar. Eller att lägga energi på att reda ut saker när det är lättare att låta bli, vara sur och snacka skit.

Nu när jag snart ska flytta tänker jag mycket på vad jag kommer sakna och vad jag är glad över att äntligen slippa. När Staggy gick hem med min kompis gick det som en våg av lättnad genom mig just eftersom jag snart slipper allt det där. Jag kan glömma all drama, allas ex, svartsjukan. Jag kommer inte behöva tänka på det längre för jag kommer inte se det. Personerna jag träffar i Göteborg har jag ingen historia med, jag behöver inte fundera över fem år gamla bråk innan jag bjuder in dem till fester. Och det ska bli så jävla skönt.
Jag behöver inte flirta med killar jag inte längre gillar bara för att få gästlista, jag kan träffa kompisar jag bråkat med precis hur lite jag vill. Jag kan ju börja om!

En del av mina kompisar säger att de kommer dö när jag flyttar, att de inte vet hur de ska klara sig utan mig. Andra säger att min flytt inte är en så stor grej för dem. Jag tror varken att jag eller de har fattat att det här ÄR en stor grej. Jag flyttar inte för att plugga, jag flyttar för att flytta. Litteraturvetenskapen är bara en sysselsättning, en nödlösning. Jag flyttar för att jag inte pallar längre, för att jag vill byta liv. För att Stockholm påminner mig om för många misslyckanden, dödsfall och dumpningar. Jag kanske aldrig kommer hem igen.

Jag har ett gyllene tillfälle att bli den jag vill vara nu. Jag kan utvärdera mina dåliga sidor och plocka fram de bästa. Jag kan sluta prata fortare än Jacques Brel och jag kan lägga av med att ta upp mobilen så fort mitt sällskap uttråkar mig. Jag kanske kan börja ställa fler frågor och sluta tro att minsta anekdot jag har på lager ska intressera andra. Jag hoppas att jag får långt hår. Kanske slutar jag röka och börjar lukta Prada Candy Florale. Jag är så lycklig nu you guys <3

Återgå till utkast

Jag har tagit bort några inlägg som jag inte vill att en viss person ska se. Det är roligt att blogga, det är ännu roligare att blogga elakt och skvallrigt. Men det är fan inte roligt när människor jag bryr mig om såras ända in i märgen. Rädslan över det tog över så om det ser lite hattigt ut i historiken nu är det pga det.

På tal om det måste jag fundera mer på hur självutlämnande och personlig jag vill vara, i allt jag skriver. Nästan samtliga utkast till mina kapitel är någorlunda omarbetade minnen jag har. De inkluderar alltså lyckligt ovetande personer som visserligen framstår mer sympatiska än jag/huvudpersonen men å andra sidan verkligen inte har bett om att få vara med. När Truman Capote hade gett ut Breakfast at Tiffany's var det tydligen många societetsdamer i New York som antingen skröt om eller var rasande över att Holly Golightly var baserad på dem. Man kör väl ett hopkok på människor man träffat när man skapar karaktärer men i mina fall kommer det vara RÄTT så uppenbart vem respektive kille är baserad på. Aja. Att jag varit så pass besatt/kär att jag skriver om dem är väl ändå någon slags bekräftelse.

Men man blir sentimental

Har ni testat att gå in på någons profil på Facebook och kolla på er vänskapssida? Det är mitt bästa tidsfördriv. Då kan jag se när jag och Göteborg träffades (1/11 2008), när vi pratade medan han var i Japan och när han spelade på min klubb. Jag kan se hur jag och Malmö flörtade på varandras walls innan vi gick på vår första dejt (6-31/7 2008) och hur gulliga jag och mina kompisar var mot varandra. Så fint.

"Okej"

Innan Staggy gick iväg med min kompis bad jag att få prata med honom medan hon väntade utanför. Undrade liksom om jag verkligen behövde förklara för honom varför det är konstigt att ligga med nån av mina kompisar, när vi dessutom för mindre än en vecka sedan själva pratat om att ligga. Han mumlade och sen sa han att han "liksom inte riktigt är attraherad av mig sexuellt, typ". Jag önskar att jag var bitchig nog att säga att hans personlighet inte attraherar mig för det är mycket taskigare och dessutom sant.

Jag bytte klänning tre gånger under kvällen

Jag hade fest igår och det var så roligt! Bra folk, bra väder, ganska bra ölsinne. Jag hade varit orolig över den här festen, att så många skulle komma och att vi skulle försöka oss på pappas dyra grill, men allt gick bra. Jag blev inte ens för full! Några spruckna glas och hallonfläckar på altandäcket är väl smällar man får ta.

Stagnelius var där (han heter förresten Staggy nu) och plötsligt var det bara han och min högstadiekompis kvar. Och eh, de började hångla och gick hem till henne. Lite... weird kanske. Men eftersom jag låg med en snubbe på toaletten någon timme tidigare har jag väl verkligen ingenting att säga till om. Om jag är intresserad av toalettkillen? Nej:

Idag har jag skurat och fått stirren av grannarna. What ever.

Kommer vara äldst i klassen men men

Jag kom in på mitt förstahandsval. litteraturvetenskap! Måste skaffa svart page och lära mig franska nu också. Polotröja, rulltobak. Citera Magnetic Fields istället för Seinfeld. Laga linsgryta och ha basker året om. Fett!

Flödet

Just det, jag tror att en kille på Instagram är kär i mig. Han är en bekant som känner en del av mina kompisar, vi är inte ens vänner på Facebook men plötsligt la han till mig på insta. Nu like:ar han allt och igår skickade han en privat bild med en födelsedagshälsning. Väldigt konstigt, jag är förvånad att han ens vet vem jag är eller vad han tror ska hända. Aja.

Lägg vinet på kylning och poppa ett p-piller

I onsdags hade jag besöksrekord på bloggen! Wow alltså. Blir väldigt nojig över att fel person skulle kunna hitta hit men så länge googlingarna ser ut såhär är jag nog lugn.

Skrattade högt när jag såg sökorden för inget har nog sammanfattat min person mer.

Jag fyllde år igår och inte för att man räknar men 82 personer grattade mig på Facebook. Ganska mycket ju! Imorgon ska jag ha stor fest i mina föräldrars villa och jag är både nervös och förväntansfull. Jag är inte en sån som har fest direkt. Jag är däremot tydligen en sån som scannar av Tantolunden efter gulliga killar att bjuda in och som nu får sms både från den av dem jag hånglade med och hans kompisar. De är tyvärr inga mästare på att skriva sms men de har väldigt blåa ögon! Jag återkommer med resultat.
Dessutom har jag bjudit in Stagnelius som säkert kommer vilja sova över. Vilket kanske inte är så konstigt eftersom jag fyllemessade honom i söndags eftermiddag och frågade om vi inte kunde ligga lite trots att vi bara ska vara kompisar... Jag vet men jag var så sugen.
OCH en gammal kompis/kärlek som jag trodde det var safe att bjuda är tydligen singel igen så nu är jag orolig över det också.
Sen fick jag ett samtal igår från en som ville fira mig med nakenbad och frukost på sängen. Då var jag redan under täcket med en påse ostbågar tyvärr men fin tanke ändå.

Så kom sommaren och Tantolunden

Nu för tiden tar det en halv öl innan jag blir kaxig, vild och hånglig. En halv öl till jag är världens mest självsäkra och jobbiga person som ska klättra upp i träd, ringa samma ex nitton gånger under tjugo minuter och rappa hemmagjorda låtar.

Jag har nog alltid druckit för mycket. Dels för att jag festat på indieklubbar och där dricker alla väldigt mycket öl. Dels för att jag är mycket mindre än mina kompisar men ändå alltid hållit samma takt som dem. Dels för att jag har svårt att sluta i tid.

I går var jag på födelsedagspicnic och i dag har jag en dålig känsla i kroppen. Inte för att jag inte blev insläppt på Kåken, please, inte för att jag hånglade med en okänd kille med fantastiska ögon. Inte för att min röst blev dubbelt så högljudd efter en öl eller för att jag tappade bort mina solglasögon. Det är någonting annat. Kanske att jag berättade min livshistoria för ytliga bekanta eller att jag visade privata och generande bilder för motvilliga kompisar.

Jag vet exakt när jag gick från att ha ett vanligt dåligt ölsinne med blåmärken från Under bron till att få en total urspårning varje fylla. Exakt då när jag började med mina mediciner. Läkaren sa att det är okej att ta något glas ibland, han sa inte till mig att dricka fyra flaskor vin i veckan. Jag måste verkligen ta tag i det här nu men det tar emot SÅ mycket. Vilket väl verkligen  säger någonting om hur pass dags det är.

Det jag gillar mest med att gå ut, för jag älskar att gå ut, är att röka och prata med mina kompisar. Så jag får väl göra det med juice och Cola Light istället, inte så dåligt det heller faktiskt! Vi får väl se hur det går.

Det går bra nu

Min plan att vara cool och låta bli att messa han i Göteborg går jättebra! Framförallt när jag dricker vin, då går det ovanligt bra verkligen. Mina kollegor har börjat gömma min mobil för mig men jag hittar den alltid och SLITER den ur deras grepp. Så classy, så suave och älvlik. Jag är som systrarna i Downton Abbey.

Dream baby dream

Malmö har sagt till mig att hans drivkraft för att åstadkomma saker i livet länge har varit att imponera på mig. Exakt så har jag också känt. När jag skrev arbetsprover både förra gången och i år hade jag hela tiden i bakhuvudet att han skulle få läsa och försökte därför göra allt så perfekt som möjligt.

Han, vissa av mina kompisar, min pappa, mina mobbare från högstadiet och de med bokkontrakt från kulturklassen i gymnasiet är de jag vill imponera på. Och han i Göteborg. Just nu väldigt mycket han i Göteborg. I flera år har jag försökt lyssna på så cool och tung musik som möjligt när jag sett att han varit online, för att sedan ganska nyligen upptäcka att han inte ens följer mig på Spotify. Kul att man försöker.

Jag dagdrömmer väldigt mycket om att intervjuas i Babel som en ung och överbegåvad tjej. I samma liga som Lena Dunham, First Aid Kit och Françoise Sagan. Att jag ska ha skrivit en bok så spot on, rolig och tänkvärd att alla ba kommer fram på stan och sånt. Kanske borde börja på det projektet snart.

Faktum är att jag har börjat lite men bara 5000 tecken än så länge. Två A4. Plus en miljard små anteckningar i mobil och mappar. 

Varför det är så viktigt för mig vad andra tycker, att kritiker fattar och att kompisar blir tårögda, är väl en legitim fråga. Jag vet inte. För att jag är ängslig kanske? Dåligt självförtroende blandat med övertro på mig själv. Jag vill vara speciell, jag vill att andra ska respektera mig. Jag vill att tvivlarna ska ändra uppfattning och säga oj jaha, jag trodde att hon bara var flamsig och medelmåttig. Jag vill bli odödlig och googlad, jag vill föda avundsjuka och missunnsamhet. Jag vill att gamla ex ska skryta om att de legat med mig. Jag vill få fyllemess från folk jag inte känner. Jag jag jag. 

Jag hoppas att en möblerad andrahandslägenhet i ett regnigt Göteborg, långt bort från kompisar och DN-recensenter, kan få ner mig på jorden lite och kanske ge mig stoff till ett bokmanus som faktiskt säger någonting och inte bara finns för att jag vill att det ska finnas. 

Personalfest igår

Ganska tråkig och händelselös fest förutom att de jobbiga var ännu jobbigare, att jag blev upphånglad av en vuxen karl som nu säkert skäms idag och att jag dansade tätt under stjärnorna med en kille jag stör mig på på jobbet men vill hångla med på festerna. På väg till McDonald's idag mindes jag plötsligt att jag avslöjade för min chef att jag haft sex i ett av konferensrummen och sen visade jag även alla mina pinsamma ensidiga sms-konversationer för honom. Ska ju ändå snart sluta, long hair don't care.

Insikt:

Jag är en mindre bildad Ester Nilsson. Besatt och konstig, absolut en sån som skulle kunna lämna jag älskar dig-lappar i kylskåpet.

Ni vet.

"Varför fattade hon inte att avgrundsångesten över ett obesvarat sms var densamma varje gång och att enda sättet att undvika den var att inte skicka några?"

Day & nite

Obsa klockslaget........................

Jag hade så tråkigt på midsommar (Orange is the new blacks svintrista andra säsong) att jag blev full på söndagen istället. På sunkhak på Folkungagatan satt jag och sms:ade som en idiot. Det här är alltså samma kille jag för inte alls speciellt länge sedan messade till och bad om ursäkt för mina utspel och konstiga sms men att mina mediciner inte går ihop med alkohol. KONSEKVENT MAN E.

Det här var dock oundvikligt eftersom jag tänker på honom dygnet runt. Alltså hela tiden. Jag dagdrömmer om hans läppar och på nätterna ser jag vår återförening framför mig. Hälften av mina anteckningar i mobilen handlar om honom. Därför är det ju extra bra att jag gör bort mig hela tiden, eftersom tanken är att vi ska vara ihop hela livet menar jag.

Fast han svarade faktiskt. Inte på det jag ville veta utan att han trodde att jag skulle gå på den där andra skolan. Men ändå. Ett svar! Flera stycken tom, man kunde nästan kalla det för en konversation!

Så kär. Så kär så kär så kär.

Du kan gå din egen väg

Deppen över misslyckandet med skolan höll inte i sig så länge utan nu är jag istället förväntansfull och pirrig inför flytten till Göteborg! Senaste gången jag flyttade var för 19 år sedan (då från Göteborg till Stockholm) så jag är inte direkt van vid att lära känna en ny stad och hitta nya vänner att dricka öl med. Men det får gå.

Jag tänker mig att jag pluggar någon kurs på universitet och samtidigt skriver på min bok. Lugnar ner mig lite och slutar sms:a killar som ändå inte svarar. Min kollega (som är duktig och cool copy) sa att det här kanske är min chans att slippa reklambranschen och hitta något annat kul att göra. Leva lite bohemiskt och somna sent. Jag tror att det blir fantastiskt. Det måste nog bli det.

Men jag är fett orolig för hur min lugg ska klara sig i regnet.

Fan också.

Tänk att Fredriks död och besvikelse angående ansökningar till skolor ska sammanfalla varje år. I går var en tung dag.

Ett år sedan han dog och ingen skola ringde mig om positiva antagningsbesked. Jag följde alla glada kommande reklamstudenter på Facebookgruppen, hur de skrek ut sin glädje i kommentarsfälten och med utropstecken visade exakt hur lyckligt lottade de var. Kul för dem.

Och Fredrik. Jag fick bilder från hans sten i minneslunden och tittade på gamla foton av honom.

När jag kom hem brast det. Jag föll ihop i köket och grät mer än jag gråtit sen förra juni. Högljutt, osmickrande gråt. Pappa kramade mig och det första jag tänkte på i andningshämtningarna var hur kort han är. Hur har jag inte märkt det innan? Han sa att det kanske är bra för mig att få lite miljöombyte, att det ju hänt så mycket hemskt i Stockholm de senaste åren. Och visst. Men även om jag velat flytta till Göteborg, vill?, så känner jag mig än en gång ratad av den där elitistiska jävla skolan. Och jag känner att det inte spelar någon roll att jag tänker på arbetsprover dygnet runt i tre månader och DESSUTOM är en fucking naturbegåvning för de vill tydligen inte ha mig. Det svider.

Alla frågar mig om jag har hört något, alla letar efter blänk i mina ögon.