tisdag 29 oktober 2013

Lillebror

Min yngsta bror är utvecklingsstörd. Det är så det kallas även om jag vet att det känns som en väldigt vag beskrivning. När någon undrar vilken nivå han är på brukar jag säga att han leker med bilar, måste bli tillsagd för att borsta tänderna men inte har några problem att bildgoogla prinsessan Leia eller sätta på en dvd. Han väljer ganska mycket själv vad han vill klara av, om man säger så. Han äter även medicin för epilepsi (men har inte haft ett anfall på säkert tio år) och visar autistiska tendenser genom att rada upp sina Scooby Doo-filmer och leksakståg i perfekta rader tvärs över golvet. Är känslig för förändring och ställer samma frågor varje dag som det är viktigt att man svarar som han vill på. Man har lärt sig vid det här laget.

Det är jobbigt att vara syskon till en person med funktionshinder. Nej, det var jobbigt. Under mina tonår ville jag bara blunda och trolla bort mig själv. Tänk er när en pojke hamnar i puberteten men inte förstår själv vad som händer med kroppen. Varför man vill pilla på vissa ställen och varför det som händer då händer, det förstår inte han. Men det fattade jag och det var så jobbigt att som ensam tonårstjej se det. Vi har aldrig pratat om sex i vår familj så jag kunde inte direkt gå till mamma, och jag skämdes för mycket för att prata om det med mina kompisar. Det är först på senare år jag vågat prata mer öppet om det. Men hur som helst.

Något annat som varit väldigt jobbigt för mig är tanken på att han kanske inte har eller kommer få ett bra liv. När han som aldrig visade så mycket känslor kom hem från skolan med rödgråtna ögon och tillslut erkände att barn i andra klasser hade retat och slagit honom. Får hålla tillbaka tårarna när jag skriver om det. Eller när han inte ville gå till skolan på Alla hjärtans dag och vi senare förstod att det var för att han var kär i sin fröken och var rädd att hon inte kände samma sak. Betänk då att det inte handlar om en fyraåring som vill hålla hand med sin dagisfröken. Eller en som går i nian och spanar på den sjukt snygga vikarien med stuprörsjeans och converse. Det här är en ensam nittonåring som har en hjälplärare som är snäll mot honom när ingen annan är det.

Shit mina kollegor kommer snart märka att jag gråter.

Att han inte har blivit full med nyfunna gymnasiekompisar, åkt till London själv, legat med fel person, fått högsta betyg på nåt prov han pluggat asmycket till, tagit körkort, gått på svartklubb. Att han väl inte kommer få några barn. Han kommer varken ha CSN- eller bostadslån. Han kommer aldrig förstå Breaking Bad. Det träffar mig så jävla hårt.

Det kan bli så himla bra också. När En annan del av Köping började sändas skickade jag ett mail till Filip Hammar som ett slags tack för att han med den serien lugnat mina nerver lite. Att ett funktionshinder inte behöver betyda att man får leva ett värdelöst liv helt ensam. Att det i själva verket kanske blir så att man får skitroliga kompisar som man mycket hellre firar jul med än sin familj. Det var så skönt för mig att få se att det kanske kan bli så och Filips öppenhjärtiga svar gav mig ännu mer tröst.

Men nu är det dags och det känns så jävla jobbigt. Lillebror har fått en plats på ett gruppboende. En egen lägenhet i Fruängen där han kommer flytta in redan om några veckor. Jag vågar inte uttrycka min oro och ångest för mina föräldrar och framför allt inte för honom eftersom jag inte vill försvåra något som redan är jobbigt för alla inblandade. Mina föräldrar har haft barn i dagisåldern i tjugofem år nu kan man säga. De är trötta. Och det är svårt att få plats på gruppboenden. Jag kan inte säga något om det här. Det är väl dags att släppa taget om den där personen som alltid varit i vägen, haft högljudda leksaker igång dygnet runt och gått in på ens rum utan tillåtelse. Jag önskar verkligen att jag hade varit snällare och haft mer tålamod men försök själv att inte bli förtvivlad när en vuxen man bajsar i badkaret. Åh, lillebror. Nu börjar ditt egna liv. Jag ska hälsa på dig i din nya lägenhet och då får du visa att du visst kan klara dig själv.

måndag 28 oktober 2013

:C

Dagens insikt är att om man både vill ha kvar kakan och äta den och sedan äter upp den alldeles för snabbt kan man få ont i magen. I vissa fall även sura uppstötningar. Jag tror att jag ska vänta lite med att åka till Göteborg.

Sad boys do it well

Fast nu börjar jag inse att jag bara drar till mig ledsna killar som blivit dumpade och vill ha ny närhet. Både göteborgaren och Beckmans har nyligen gjort slut med sina tjejer och är ledsna för det. Sitter just nu i en lång chatt med Göteborg om hur jobbigt allt är. Alltså. Nej. Var glad och bli kär i mig istället please! Varför är det alltid så dålig timing? Om inte jag är i ett förhållande så är han det och om vi är singlar är det alltid någon som antingen är ledsen över något ex eller lycklig över att vara singel. Fan också. Ville ju att det här skulle bli roligt och pepp. 

Och ni vet ju hur ledsen Stagnelius är, det går typ inte ens att prata med honom utan att han ska dra upp något nytt som gått åt helvete. Det senaste är att han tappade en väska med tre biblioteksböcker i och att han nu måste betala någon avgift. Alltså. Gas-ka-upp-dig. 

Orkar inte trösta folk nu, framför allt inte eftersom jag egentligen borde fokusera på att trösta mig själv istället.

Du är den ende

Kul att jag har fem killar samtidigt just nu. Är kär i två av dem, vill att en av dem ska vara kär i mig och de två sista har jag egentligen inget direkt intresse av men svarar gulligt när de hör av sig ändå.

Efter ett och ett halvt glas vin i fredags fick jag ett infall och frågade en kille jag varit kär i sedan 2008 om han inte är singel nu så jag kan komma och hälsa på honom i Göteborg. Alltså han var så pepp, jag är fortfarande chockad. ÄLSKAR när den där typen av infall funkar, jag förväntade mig en livslång pinsam tystnad som svar på den frågan. Så nu ska jag bara försöka hitta en billig tågbiljett och lära mig att se oberörd ut när han skickar explicita sms mitt på dagen när jag sitter på tunnelbanan. Är så kär i honom och han är mina kompisars favorit av alla mina gamla killar. Åh, längtar så mycket. Vill bli ihop.

Sen har vi en kille från Beckmans som jag känt i många år men gillat i ett halvår ungefär. Han är världens finaste men blev nyligen singel och är inte riktigt redo för att träffa någon ny just nu. Kan vänta på honom hur länge som helst så det gör inget. Seriöst.

Stagnelius/journalisten/Mr Segpropp har jag inte hört av mig till på hela helgen vilket naturligtvis resulterade i att han hörde av sig själv i morse. Hmm. Lite jobbigt att mina föräldrar tror att vi är tillsammans.

En kille jag gillade lite i smyg som 18-åring har helt plötsligt börjat höra av sig till mig. Skickar hjärtan och vill dricka öl. Han är gullig och så men lite för popsnörig för min 25-åriga smak. Ett plus är dock att han är bästa kompis med en bloggare som skulle kunna kallas för SB och som jag gärna skulle vilja ha i mitt kontaktnät.

Och sen så har jag ju naturligtvis råkat sova i samma säng (och... ja... typ) som min gamla högstadiekärlek också. Jag var så otroligt olyckligt kär i honom då men nu vill jag väl bara vara kompis. Men han är extremt framgångsrik, världens roligaste och vi har fina minnen tillsammans. High five till mitt fjortonåriga jag men jag måste nog vara lite försiktig.



Naturligtvis kommer allting gå åt helvete som vanligt så jag får verkligen försöka att njuta så länge det varar nu.

fredag 25 oktober 2013

Dagens citat

"Om han har tid att vara rolig på Twitter och ÄNDÅ är dryg mot dig är det ju extra drygt."

Gud. Måste lägga ner det här nu.

onsdag 23 oktober 2013

You follow each other

Varför lägger man till varandra på alla sociala medier tio minuter efter att man träffats? Jag kan ju inte skvallra fyndigt någonstans utan att mina killar fattar. Igår var jag lite full och då skrev jag genomskinligt och menande i alla fall och det kanske inte är så dumt ändå? The best way to touch your heart is to make an ass of myself etc. Problemet är ju bara att jag har så många samtidigt och just det är kanske dumt att avslöja på Twitter. Då är man bara ett ass. Det är ju omöjligt för mig att spela cool så kanske ska köra helhjärtat på den bortgjorda och naiva approachen? Om jag såg att någon gjorde det om mig skulle jag smyga ner en lapp med min ringstorlek i hans ficka. Inte?

tisdag 22 oktober 2013

Aja

Men finns det en så finns det flera och jag gick inte helt lottlös i helgen trots surkarten i inläggen nedan.


Livets gåta

Jag vet redan svaret på det här men varför bryr jag mig så mycket om honom? Han är ganska töntig, faller typ ner på knä och kör luftgitarrssolo på fester och uttalar Pete Dohertys namn så som det ska uttalas. Dansar armkrok med okända irländare på barer och gör egna covers på Bob Dylan. När han sa att han ville skriva en bok blev jag exalterad och frågade vad den skulle handla om. Det verkade mindre viktigt för honom och han tyckte att det var en bra idé att bara "köra på" och skriva så mycket och långt som möjligt så ordnar sig resten. Att det mitt på en sida kunde dyka upp ett ord i versaler eller att ett kapitel kunde börja mitt i en mening verkade vara själva grejen med boken och handling var något sekundärt. När jag försiktigt försökte föreslå något om synopsis och skelett tittade han på mig som om jag var en snustorr 85-åring.

När han i chatten skrev igentligen [sic!] rättade han sig visserligen blixtsnabbt och ursäktade sig tusen gånger. Men ändå.

Men jo, jag vet redan svaret. För att han är en jättesnygg kille som av någon anledning inte längre visar lika stort intresse för mig.

I don't want to get over you?

Första natten vi träffades pratade vi nästan bara om musik och det enda vi inte kunde enas om var Magnetic Fields. Han hade typ inte ens hört! Nu har jag gjort en spellista till honom men vågar inte skicka. Det är bara jag som hör av mig, alltid samma lilla hej på chatten när jag stirrat på onlinelistan en hel eftermiddag och sen tillslut ser hans namn poppa upp.

Känns typ såhär:

HEJ! :D :D :D
hje

Han säger att han är deppig för att CSN strular och att det är därför han bara ligger hemma. Jag säger inte att han får ta och gaska upp sig för annars kommer han få ångra sig. Hoppas hoppas han får ångra sig. Men han gillar ganska många av mina statusar och det känns ju bra.

torsdag 17 oktober 2013

Förbereder mig på det värsta

Men alltså om jag blir jättekär i honom kommer jag ju radera det här och då får ni inte säga något!

Det kommer ju uppenbarligen inte hålla det här

En till grej jag störde mig sjukt mycket på: han berättade om bandnamnet han kommit på som tydligen skulle vara BÄSTA NÅGONSIN. Det var det inte kan jag säga men jag spelade med för att vara trevlig och visade stor entusiasm. Så kontrar jag med att säga ett bandnamn jag kommit på och han ba det var ju inte så bra.

VEM.


Vi två, 17 år

Vi träffades i en rökruta förra veckan. Han stod någon meter bort, nickade åt mitt håll och sa att han gillade min keps. Efter några minuter började han citera Stagnelius vilket jag trots hans ögon och min cava även då tyckte var väl pretentiöst.

I blomman, i solen
Amanda jag ser
Kring jorden, kring polen
hon strålar, hon ler
i rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda

Eh, japp. Men jag kom ändå och satte mig vid hans bord och hälsade på hans kompisar. Började pilla på hans tatueringar och lyssnade storögt när han berättade om sin journalistutbildning. Han var exakt den killen jag ville ha när jag var 17. Vi gick på popklubb och spillde öl och pratade om bästa låten på Det är så jag säger det och hur missförstådd Carl Barât är. Hånglade in i andra på dansgolvet. Eftersom jag aldrig tog sprit ur pappas barskåp och inte åkte till London efter gymnasiet var jag ju helt såld. Han viskade att vi verkligen hade hittat varandra. Jag kunde ju knappt stå upp, så romantiskt var det. Vi fortsatte ut i natten och jag återanvände soluppsgångspromenaden jag haft med Arkitekten på Fjällgatan fast nu i en iskall oktobernatt. Vi tog taxi till mitt kontor och sov i ett konferensrum, han gick därifrån fem minuter innan min chef kom in. TONÅRINGAR!

Torsdagen som följde skickade vi tvåhundra sms. På fredagen sa vi att vi var kära i varandra. Vi satt så tätt det bara gick på en bar i Gamla Stan och avslöjade båda två vår nya förälskelse på Instagram. Åkte hem till mina föräldrar och sov i min gamla nittiosäng. På lördagen fick jag sitta på mina händer för att inte förstöra en trevlig middag med att sms:a honom hela tiden. Efter midnatt kunde jag inte hålla mig längre utan åkte ut till festen hans bästa kompis hade. Jag vet att du inte har gillat mina tidigare flickvänner men jag tror verkligen att du kommer tycka om Amanda sa han till sin bästis när jag satt i hans knä. På söndagen somnade jag flera gånger på hans bröst när vi tittade på Seinfeld. Han sa lite oroat att vi kanske kan vänta lite med att byta relationsstatus på Facebook eftersom han varit singel så länge och behöver lite tid för att ställa om sig. Jag: tittar under lugg och säger aa visst det är lugnt. Men tänker: eeeeh ja vi har känt varandra i 72 timmar så det är lugnt. 

Han är som en ung Håkan Hellström. Jag är väldigt romantisk, för romantisk, men jag har samtidigt ganska lite tålamod. Pallar inte att någon ska stå och beundra sina skosnören i 12 minuter när man har en spårvagn att passa. Orkar inte lyssna på intetsägande skämt som pågår i en evighet bara för att han måste testa skämtet i alla tänkbara varianter. Blir galen när någon tar upp åtta gånger att ingen har märkt att han har klippt sig. Han ÄR uppsnärjd i det blå! Jag börjar tvivla lite men är ändå glad över en så överväldigande helg. Men jo, han är nog för flummig för mig.

Sen händer något. Ni vet den där känslan i magen när det är något som inte stämmer. Oftast känner man ju så när man egentligen inte har något speciellt att gå på men Gud vad det alltid stämmer. Det märktes att han överanalyserade mina sms och satte ner foten för minsta lilla. Tyckte att det gick för fort när jag typ skrev puss medan han två dagar tidigare hade föreslagit att vi skulle rymma till Paris och gifta oss. 

Vi träffades igår och pratade lite om det. Om att vi inte känner varandra än och att vi måste ta det lite lugnt och inte rusa in i någonting. Han verkar så stressad! Säger att hans känslor för mig har nollställts. DRYGT? Det var väl ändå att ta i? Dåligt sagt. Men jag gillar honom mycket mer nu när det kommit fram att han inte bara är en onormalt framfusig kille som säger helt sjuka saker. Och förmodligen gillar jag honom även mer eftersom han gillar mig mindre nu. För man är ju som man är. 

Vad är det Charlotte säger i Sex and the City, att det tar halva tiden av förhållandet att komma över personen efter man gjort slut? Borde vara okej till helgen alltså.

/Sur och irriterad tjej som egentligen inte verkar gilla honom så mycket baserat på det här inlägget.

måndag 7 oktober 2013

Låtsas som det regnar

Sedan Fredrik dog har jag levt så snabbt jag bara kunnat. Om jag inte hade flyttat hem till mina föräldrar lagom till höstens första dag hade jag förmodligen blivit alkoholist på riktigt. Med knän som slås upp igen så fort de börjat läka och med en garderob där till och med underkläderna stinker rök. I somras var jag ute minst sex dagar i veckan vilket väl inte är så konstigt i semestertider men den livsstilen startade långt innan juli. Långt innan.

Det enda jag tänkte på, tänker på, är vart vi ska gå sen och vem jag ska sms:a. Jag ägnade inte Fredrik en tanke eftersom självbevarelsedriften per automatik hoppade över just den personen, den dagen, den händelsen bland alla andra minnen. De ytterst få gånger han smög sig in i mitt medvetande, oftast i gränslandet mellan dröm och verklighet, fick jag själv slå bort honom. Det var inte svårt och jag gjorde det utan att blinka. Jag tror att jag motiverade det med att nu när jag har den här korta sköna stunden innan jag somnar vill jag inte slösa den på att vara ledsen för då kommer jag ligga vaken hela natten. Jag tänker på skor istället, det blir bra. Jag har inte tid att vara ledsen. När jag väl börjar rota i det där kommer jag bli deprimerad och jag har inte lust med det. Jag ignorerar några dagar till, vem bryr sig.

Så fort någon har börjat prata om Fredrik har jag stressat fram ett nytt samtalsämne. De få sekunder konversationen har handlat om honom har jag knappt ens deltagit utan bara flackat med blicken och fått min irritationsrynka i pannan. Det har nog inte varit så lätt för mina närstående. I helgen sa mina kompisar att jag utstrålar enorm stress och att jag inte är harmonisk någonstans. Det handlar inte bara om Fredrik utan jag vill inte prata om några allvarliga grejer alls. Det skapar ytterligare problem och spänningar då jag inte direkt är den enda som har det jobbigt men så fort någon tar upp cancer, begravningar och död får jag någon slags inre panik. Jag vill inte prata om det och det märks nog ganska tydligt. Så jag är inte bara en dålig kompis mot mig själv utan mot andra också.

Det här att hela tiden stressa fram en roligare situation och ett mer spännande liv funkar väl bara till en viss gräns antar jag. Jag har inte ens reflekterat över det men mina vänner hävdar att det inte är normalt att bli ledsen över att man inte träffat någon ny kille två helger i rad. Så kanske det är. Jag vet inte. Jag vill bara att det ska hända så mycket som möjligt och att jag ska slippa ta tag i det jobbiga bara lite lite till. Att jag nu när jag inte längre bor en minut från Morfar Ginko väljer att gå och lägga mig direkt efter middagen är väl kanske inte någon slump. Om jag inte får gå ut och dricka cava, skvallra med tjejkompisar och snegla på någon i rökrutan kan jag lika gärna gå i ide. När jag var sjuk förra veckan och såg avsnitt på avsnitt med halvdöda pundare i Breaking Bad och ändå funderade lite på om det inte vore kul att testa lite kokain igen, först då såg jag väl själv det första tecknet på en lite väl forcerad livsstil. Trots att jag liksom bara testat det en gång tidigare för typ sex år sedan och redan då tyckte att det var fett trist och onödigt.

När Debaser stängde förra helgen bröt jag ihop för första gången sedan jag fick dödsbeskedet den där junikvällen. Låten jag hade förberett för hans begravning spelades som en av de sista låtarna på dansgolvet. Vi träffades första gången där. Han hade garderobsbricka 1A när de öppnade för elva år sedan och fick en Staffan Hellstrand-singel i välkomstpresent. En armé av fina kompisar hjälpte mig att torka bort eyelinern som runnit ut över hela ansiktet och jag pressade mina kinder mot de andras axlar och skakade av gråt.
När klockan slagit tre och folk började riva ner inredning och springa med tända cigaretter upp på scenen och runt på dansgolvet blev det så jävla övertydligt att den här eran jag låtsats leva i är över. Jag har haft roligt, jag älskar att leva i förnekelse, men det blev ett tecken på att det är dags att gå vidare.

Veckan som följde var kantad av oroliga sms från eyelinertorkarna som frågade hur jag kände och gav mig tips på hur man lättast kommer i kontakt med en psykolog. Jo det är okej tack men VET du vem som hörde av sig till mig när jag var på väg hem? Det kommer nog ta tid det här.

Låten som titeln på det här inlägget syftar på har jag aldrig hört. Jag har lyssnat på Veronica Maggios nya album gissningsvis 25 gånger sedan det kom ut men just den låten har jag alltid spolat förbi. Jag vet inte vad den handlar om men den är lugn och har ett sorgligt sound och det har jag inte tid med.