fredag 30 maj 2014

Men glöm inte siden, linne och viskos baby

Jag är så orimligt glad för klänningen jag köpte i onsdags och under torsdagens heladagennap vann jag även två auktioner på eBay. Två megafynd som ingen annan verkade vilja ha.

Jag kan inte sluta shoppa och varje gång jag går in på min bankapp för att kolla saldot höjs pulsen en aning. Mina kollegor försöker undervisa mig i privatekonomi, säger att jag ska lägga undan minst 20% av lönen. Men sen kommer jag springande med mina påsar, slänger silkespappret på golvet och håller upp de nya flirtiga klänningarna mot kroppen. Och jag ser på dem att de inte längre har några argument. Nu vill de bara känna på tyget helt plötsligt.

Jag har inte samma smak som någon av mina kollegor men ändå är jag deras go to guy så fort det kommer till säsongens baddräktsmode, hur säkert det är att köpa Chanel på nätet eller skillnaden mellan cupro och viskos. Det är fint. I mitt sjukintyg från läkaren hade han punktat upp allt som var fel på mig, från ständig ångest till nervositet och panik i sociala sammanhang. Men han hade också skrivit i rapporten att jag var "välvårdad". Cute ändå.

Ibland när jag är dödstrött och bakis och bara vill vara hemma med mitt Netflix och en kompis ringer och vill hänga kan jag peppa till genom att tänka på att jag kan få sätta på mig fina kläder och eyeliner. Min garderob är oftast det som får mig att stiga upp på morgonen. Och jakten på det perfekta rouget är väl det som får mig att tuffa vidare varje dag. Hehe.

Och jag låg med nån för han påminde om dig

Jag satt längst kanten på Kåken och sög på en cigg och så stod han plötsligt rakt framför mig. En längre, lite töntigare version av Göteborg. Tyvärr helt uppenbart ingen hiphopare. Han satte sig bredvid mig för att kallprata och hans röst lät douchig. Men som vanligt faller jag för killar som jobbar med utvecklingsstörda och som alltid hånglar jag upp skribenter. Egentligen borde jag om någon veta att personer med författardrömmar är de mest självupptagna och att man ska akta sig för dem.

Han bor också hemma och jag vet att jag av ren princip inte kan tycka att det är misslyckat och pinsamt men... ja. Dessutom bor han i det område jag och Fredrik bodde i under vårt första år. Och där hela hans familj bor.

Vi tog taxi och han betalade. Bråkade med chauffören och gjorde mig obekväm. Berättade något sorgligt och privat som jag inte minns detaljerna kring nu.

Hans rum var fullt av böcker och hans berättelser skrivna direkt på väggar, dörrar och tak satt kvar från barndomen. Han var så stor att det gjorde ont. Så stark att jag blev luggad. Så mycket avancerade ställningar, så mycket vätskor och ben överallt. I sängen, på golvet, på köksbordet och i gräset. Och sen tre gånger till på morgonen. Vid ett tillfälle slet han av ett örngott och trädde det över mitt huvud.
- Du förstår hur hårdhänt jag kan vara va?
Va?! Vad är det här för maffialek, ska han dränka mig i familjens badtunna nu eller? När luften tog slut där inne slängde jag iväg örngottet i mörkret vilket jag fick ångra eftersom det betydde att jag fick sova på en naken sunkkudde sen.

- Du är så jävla sexig, stönade han fram och min hjärna gick på högvarv efter en passande replik.
- Du... Med?
- Vill du ha kuk? SÄG ATT DU VILL DET!
- Eh, ah visst?

Jag borde inte utsätta mig för one night stands. Jag blir så jävla tafatt och vill bara att det ska vara över så jag kan få lite sömn. Han verkade hata att sova. Jag måste verka som en oskuld när jag träffar sådana killar. Piper fram ett "vet inte" på frågan vad jag gillar. Snustorr emellanåt vilket de alltid ska försöka fixa med hårdhänta gnuggrörelser som aldrig tar slut. Med naglar och nyp, fy fan.

Vi bytte inte nummer, nej. Och trots att jag vet hans adress kommer jag inte kolla upp honom. Hans djup är nog bättre outforskat. Och mitt är han nog inte intresserad av.

onsdag 28 maj 2014

Nu brast det

Såg den där videon på killingen i rullstol. Måste in på toaletten och gråta.

/PMS?

It was the worst of times, it was the worst of times

I dag har ögonen bränt sedan jag vaknade. Jag tänker på det här, jag tänker på utvecklingsstörde Bobby som torterades till döds av sina föräldrar. Jag tänker väldigt ofta på Bobby. Nästan varje dag faktiskt.

Och så tänker jag på att det är sorgligt att jag inte kan bjudas in till en vardagsmiddag av mina kompisar utan att befara att det är ännu en intervention på g. Och att jag alltid har rätt när jag misstänker sånt. Jag tänker på att jag är som en strulig tonåring man måste ha kvartssamtal med och att mitt beteende diskuteras. Att det pratas om min personlighet och mitt ölsinne. Och att jag inte vågar prata om det med min bästis på jobbet eller mina andra kompisar eftersom jag vet att de kommer ha ännu fler åsikter som jag inte vill höra.

Jag har så dåligt självförtroende och så hög självinsikt att jag ofta tänker att jag behöver ge min omgivning en paus. Om jag var kompis med mig själv skulle jag inte stå ut, jag skulle snacka skit om mig hela tiden. Nu vill jag inte träffa någon alls på flera veckor, jag vill ligga i min mammas knä och bli klappad. Men jag vet också att jag tänker så varje vecka och att jag alltid blir pepp inför helgen samt har för tråkigt med bara mitt eget sällskap.

Sen undrar jag om jag har råkat utveckla en lightversion av bulimi de senaste åren. Jag äter så lite, nästan ingenting, och äcklas av mat. Säger att jag tycker det är så tråkigt att äta men varför tycker jag det? Och sen ibland vräker jag i mig ostbågar, glass och rostade mackor. För att jag har tråkigt typ. Går ju ihop, eller hur? Jag har aldrig spytt eller så men allt fler har börjat reagera på hur pyttesmå portioner jag tar och att jag sen bara äter upp hälften. Jag ger bort min lunch på jobbet nästan varje dag, efter att jag ätit några tuggor. Det syns inte på vågen för jag tror att jag ligger över normalt i BMI, men det kanske beror på att jag dricker så mycket öl. Och jag är inte missnöjd med mig själv, jag vill inte banta eller så. Men jag gillar inte... mat. Jag har alltid varit den av alla mina kompisar som skonats mest från kroppsångest för även när jag var i den mest kritiska åldern var jag nöjd med mig själv. Men nu kanske det har kommit ikapp mig lite på det sättet att jag känner mig nöjd när jag tar en cigg istället för frukost. Usch fy faaan vilket deppigt inlägg :(

Jag lyckades med en perfekt eyeliner i morse men den kommer nog inte hålla formen så länge om dagen fortsätter såhär.

måndag 26 maj 2014

Han är en sån som messar nästan lika konstigt som jag


Söndag 14:05
Amanda! Vad gör du?

14:09
Jag har ett hårstrå på tungan. Kan inte få bort det. Du vet hur mycket jag hatar det? Självklart vet du det, du la det där.

Jag svarade inte. 

Experiment på bloggen

Nu ska jag prova en ny grej. Jag ska skriva om min lördagskväll som om det var ett kapitel i en bok, inte ett blogginlägg. Hundra procent självupplevt alltså men ni kan låtsas att det är på låtsas.

De ska grilla och ha trevligt för lillebror är på besök, trots att lillebror inte alls vill äta med de andra utan framför tv:n. Det blir bråk, det blir det alltid. Det blir tvångssittning vid middagsbordet där alla tuggar snabbt och tar stora klunkar av vinet. 

Hon har på sig ett par rosa korta shorts med hög midja och en lila paisleymönstrad skjorta som hon knutit så att en liten glipa maghud syns. En sådan outfit som bara rätt personer fattar, de som vet att lila och chockrosa är snyggt ihop.
Under middagen sitter mamma bredvid och under bordet pekar hon på shortsen och skrattar.
- Du ser ju gravid ut!
- Men va? Det är ju bara gylfen som putar ut när jag sitter, varför säger du så för?
Mamma fortsätter fnissa och skär så hårt i sin biff att tallriken kanske kommer spricka. Överreaktionen bränner på hornhinnan. Tuggar snabbare, dricker mer. 

Hon går trotsigt upp till garderoben och väljer ut en snäll och prydlig ljusgul klänning som visar upp hennes midja. Den putande magen som inte alls beror på graviditet göms under kjolen.

- Sådärja, säger mamma. Hon är tydligt nöjd med klädbytet.
- Jag trodde du visste att man inte får säga sådär till unga tjejer? Jag trodde framför allt att just du, du med din historia, visste det. Det var jättehemskt och jag blev ledsen.
- Förlåt! Förlåt! Det var jättehemskt, förlåt!
Mamma ropar fortfarande när hon smäller igen dörren och går mot spårvagnen. Öppnar vinflaskan på väg ner för backen och tar en klunk för att lugna sig. Jävla mamma. 

De ska tydligen sitta mitt emot boulestället i Rålambshovsparken och dit hittar väl alla men inte hon. Sari får komma och möta henne och hon springer över gräsmattan med öppna armar. Sari är snygg som vanligt i grön lång sidenkappa och svarta pumps. I ringen sitter söta tjejer, några år yngre, och skäggiga killar. Två av killarna spelar gitarr och sjunger som klassiskt skolade rockstjärnor. Den ena ser ut som Joel Kinnaman och den andra har mörkt lockigt hår och 60-talskavaj. Hon tittar på båda och filmar dem med telefonen. De tittar tillbaka och ler bakom sina solglasögon.

Hon berättar för Sari om mammas kommentar och får sympatier och medhåll.
- Mammor måste chilla lite, proklamerar Sari. De måste förstå att när de säger såna saker känner man sig ful hela kvällen sen. Jag brukar säga till min mamma att hon gärna får ge råd men att hon måste få låta mig vara ibland för vi har kanske inte samma smak i allt. Kom hit, en kram!

Alla är fulla och alla vill ge komplimanger till klänningen. De vill att hon reser sig upp och snurrar så att kjolen flyger, de vill veta hur gammal den är. Alla är så snälla i den här ringen, till och med de söta tjejerna. Hon gissar att tjejerna inte varit lika snälla om hon kommit i rosa korta shorts. 

Jade?
Alexander?
Do you remember that day you fell out of my window?
I sure do, you came jumping out after me.
En gång till! Jade!
ALEXANDER!

Under allsången viskar hon till Sara att han med lockigt hår är så söt, hon är inte full än men måste säga det ändå. Han är tydligen världens bästa kille men det är alla i början. Alla söta killkompisar är världens bästa tills de gör något dumt och då är de svin som alla andra. Alla killar är svin! Även de världens bästa.

Plastglas delas ut, killarna sjunger Neil Young.

- Linus, har du träffat Amanda? frågar Sari plötsligt rätt ut i ringen.
De vinkar till varandra och hon reser sig upp för att skaka hand. Han vill kramas istället. Hans mörka skägg nuddar hennes hals.
- Vad fint du sjunger och spelar, säger hon efter kramen och trampar lite snett så att en 3,5:a nästan välter. 
- Vad fin hela DU är! Din klänning, du ser ut som en sommardag.
Ringen börjar fnissa.
- Nu tycker alla att jag låter som en våldtäktsman men jag menar att du är som en... blomma.
- En blomma som måste plockas, säger en extra rolig tjej i ringen och alla skrattar.

Hon passar in i den här gruppen och är en bättre version av sig själv. Vill bli och blir gillad av alla. Erbjuder alla ett glas av sitt dyra rosévin delar ut cigaretter till höger och vänster trots att hon behöver dem själv. Ja, vill jättegärna följa med till Trädgården och säger ingenting om den förmodade kön som de andra inte verkar tänka på. Hänger glatt på när de ska äta trots att hon själv är mätt och otålig. Springer iväg med allas skräp till papperskorgar och får varm ögonkontakt som tack.

De ska till en båt på Södermälarstrand och på vägen till bussen plockar han ner en syrénkvist och sätter den i knapphålet på hennes bröstficka. Doften och blickarna, hon kan inte andas. När han får en cigarett av henne lägger han armen om henne och pussar lätt på hennes axel. Det är sant, han gör faktiskt det.
När hon går med honom blir hon perfekt blygt rosig om kinderna och utan att ens tänka på det lägger hon hårslingor bakom örat sådär gulligt som kvinnliga huvudroller i tidiga Woody Allen-filmer gör. Snubblar på tåtar vid kajen så att han får fånga upp henne. Precis sådär manic pixie som hon förstår att han gillar. De pratar om båtar och folköl, hon fnissar på exakt rätt ställen. Hon känner hur han tittar på henne när hon ser ut över vattnet och låtsas fundera över något.

På båten sitter de i en ojämn cirkel och hon håller cigaretten bakom stolsgrannarnas ryggar. Så omtänksamt. Sari sitter bredvid Linus men han pratar mest med en tjej på andra sidan honom. Hon har snappat upp att tjejen har pojkvän så det gör ingenting.
Efter en mojito watermelon går hon två steg genom cirkeln och viskar i Saris öra.
- Jag vill hångla med honom.
- Då måste du säga det, han kommer inte fatta annars.
- Kan inte du säga det till honom? Jag vågar inte.

Hon går tillbaka till sin plats och ser när Sara lutar sig in i viskningsställning. Han lyssnar med rynkad panna. Hon själv sitter kvar och låtsas le mot sin mobil istället för mot honom. Men hon ser i vitögat att han inte ler lika mycket och inte tittar på henne alls.

Jade?
Alexander?

Hon pratar om porslinsmönster på jumpsuits med de söta tjejerna. Hon vill bli kompis med alla och frågar vad de ska göra på midsommar. De har äkta leenden och blir säkert aldrig bakfulla. De kommer vara ute på cykeltur i morgon innan hon ens har vaknat. Hon kan inte tänka sig att de har celluliter.

- Där är du ju, vad ska du beställa?
- En öl, men hallå vad sa han?
- Två öl tack! Nej alltså skit i honom, han sa att han var för trött och måste sova. Ska rösta imorgon och bla bla.
- Okej men vadå, jag vill ju bara hångla lite? 
- Jag vet! Jag vet! Han är dum i huvudet. Ligg lågt nu och sen när ni ses nästa gång, för ni kommer ses igen, så är du sval och cool. Det är mitt råd.

När de kommer upp från baren har han gått utan att säga något till någon. Senare kommer det fram att han ville hem till sitt gräs. Hon ursäktar sig och går hem längst kajen. Lyssnar på disco och glömmer honom lite.

På morgonen ska hon gå med familjen och rösta och de frågar varför det sitter en slokande syrén på jeansjackan. Hon säger att hon inte minns och slänger in den i en buske. 

Men sen på måndagen visar hon alla kollegor filmen på honom och berättar vad han heter.

torsdag 22 maj 2014

Ryser

En annan anledning till varför det tar emot att skriva för andra att se är att jag när jag läser romaner brukar göra mentala anteckningar när jag ser meningar jag misstänker att författaren blivit extra nöjd med. För det brukar synas ganska tydligt. Vet inte varför jag tycker att det är så pinsamt. Det är väl det här med att vara rädd för att andra ska se igenom en och tänka men gumman, tyckte du att du var fyndig nu eller? Brr.

Kommentarsfiske

Hörrni hur vet man egentligen att man är bra? Att man är bättre än de flesta och att man borde satsa? Att man har något eget?

När jag skrivit något jag är nöjd med visar jag ibland för mina kompisar och de är oftast eld och lågor. Någon liten kommentar om skiljetecken här och där men hyllningar i övrigt. Men det är väl inte så konstigt när jag är en bästis och dessutom den enda i kompisgänget som skriver? Och vad ska pappor och kollegor säga när man är modig nog att visa upp? Eller killar som fantiserat om en i åratal och inte vill något hellre än att få klämma på en ibland och alltid få svar på sms? Klart jag får bifall, klart jag blir hyllad.

Jag har brottats med det här i många år nu. Jag tycker själv att jag är bra men också jävligt överskattad. Hur vet man om andra överskattar en eller om man själv underskattar? I vissa fall blir jag sur när någon inte fattar mig och säger typ "dina Facebook-statusar är ju ganska roliga ibland" och jag ba GANSKA?! Jag är ju ett geni, väx upp för fan.
Men inte så ofta.

Jag blev verkligen glad och lättad när Sandra Beijer fick så bra recensioner för sin bok för jag förstår att hon varit orolig för det. Att hon som har tusentals tonårsfans som älskar hennes beskrivningar av pojknackar och pinjenötter även får lovord av DN måste vara hennes största bekräftelse någonsin. I den här tiden då det är så enkelt och coolt att hata, raljera och missunna blir uppriktigt beröm så värt och viktigt. Och ingenting det här året har gjort mig gladare än när jag på min presentation av arbetsproverna fick spontana jätteapplåder efter vissa texter. Eller när två kreatörer kom fram efteråt och kramade mig med tårar i ögonen.

Men hur vet man om det räcker? Malmö verkar irritera sig lite på att jag är så okritiskt hyllande mot honom och han ser det som ett tecken på att jag fortfarande har för starka känslor. Då svarar jag att jag hyllar för att han är så begåvad och att han varit min favoritskribent sedan första gången jag läste något för sex år sedan. Och då ville jag inte ens hångla.

Frågan kvarstår: hur vet jag om jag kommer klara mig där ute? Att jag inte kommer bli hånad på samma sätt som jag hånar andra i min mening undermåliga skribenter och författare? Att gamla bekanta inte kommer köpa mina böcker på skämt? Och är jag för grund? Kan jag bara skriva roliga iakttagelser ur ett 25-årigt brudperspektiv? Har jag ens något att säga?

Fy fan alltså för tvivlet och självinsikten.

NU sjönk det in att jag ska sluta:


Alla på jobbet har fått korrektur på nya visitkort. Alla utom jag.

Vad är det för fel på dig?

Ibland tänker jag på hur många personer man träffat och vilken uppfattning de har av en. Förmodligen är det väldigt många åsikter man inte vet om och heller aldrig kommer få höra. Tänk vad läskigt. Jag kanske är känd i ett kompisgäng som hon som var så dålig i sängen, hon som hade dålig andedräkt eller sa en så sjukt korkad jävla grej. Jag kanske är ett internskämt.

Man kan dra det längre. Jag kanske har dejtat någon som fortfarande tänker på hur smutsigt mitt badrumsgolv var. Eller hur ocharmigt skrytig jag är. Alla utom jag kanske tänker på hur mycket inåt jag går med fötterna.

Något som förmodligen har nått fram till alla mina killar, förutom möjligtvis min expojkvän, är utan tvekan att jag är galen. Oblyg på gränsen till besatt. Men har de fattat att jag egentligen inte bryr mig lika mycket som jag säger? Att jag är kär i dig viskat lite blygt under lugg egentligen bara betyder att vi kan hänga ett tag till och att jag vill att du ska hålla mig i handen när vi går på stan. Klart det inte har framgått, för vilken normal människa skulle yttra så starka och i många fall pinsamma ord utan att mena dem? Exakt, ingen normal. Andra kanske har problemet att de är för kalla, att de inte släpper in folk så lätt. Eller att de är för blyga. Eller att de verkar tråkiga trots att de också gillar att dansa som ingen ser. Jag har ju dumpat killar för att de varit snåla, pretentiösa, för stöniga, för skämtiga, för tråkiga, för på, för av, för sega och för snabba. Men jag har ju alltid bara sagt att det är mig det är fel på. Och väldigt många gånger har jag fejkat orgasm. Jag menar väldigt väldigt många gånger.

onsdag 21 maj 2014

Men hallå

En gullig, smart och duktig copywriter sa i dag det jag mest av allt vill och inte vill höra.

"Är du säker på att du vill jobba med reklam då? Du kanske inte ska göra det? Du som skriver så fin poesi och så bra noveller. Vill du verkligen skriva broschyrer åt myndigheter och sköta Twitterkonton åt varmkorvstillverkare?"

Säg inte såååååå. <3

Jobbigt

Att jag ska sluta på jobbet börjar sakta sjunka in. Vid lunchbordet pratas det om hur den nya receptionisten ska väljas. Över huvudet på mig läggs argument fram om hur cool, rolig och pedantisk hen måste vara. Jag är inte pedantisk. Det har varit uppenbart under de tre åren jag jobbat här att de inte är nöjda med mitt bristande öga för detaljer och hur mycket jag hatar att städa. Whatever, jag är i alla fall cool och rolig. Och jag är en jävla naturbegåvning på ekonomi, hur sjukt det än låter. (OBS privatekonomi räkas inte in i det här. OBS OBS.)

Intervjuer hålls med konstiga tanter och drivna 20-nåntings. Jag tänker för mycket på hur viktigt det är att den nya ska trivas och få göra det den vill men det är väl inte mitt problem. Det blir förmodligen en tjej, eftersom den enda killen som sökt var en 40-årig knarkare, och jag är redan så orolig för att hon inte kommer trivas, att hon kommer vara uttråkad. Eller att hon ska ta upp med mina chefer hur lite det är att göra så de fattar att jag rullat tummarna i tre år. Eeeehe. Eller att alla ska älska henne och få en ny bästa kompis att dricka fredagsöl med.

Sen tänker jag lite på hur spännande det ska bli för mig i höst. Hela mitt liv kommer förändras, framför allt om jag flyttar till Göteborg. Jag har börjat tvivla ganska starkt på att de kommer ta in mig på skolan. De tar in 40 personer på intervju och 12 kommer in. Hälften av de tolv ska vara tjejer. Känns svårt. Inte hela världen heller, trots att jag lagt mycket tid på arbetsproverna. Vi får se vad som händer men livet känns rätt härligt just nu.

måndag 19 maj 2014

Varför kan inte allt bara vara roligt hela tiden?

Jag älskar ju romantik och fantasi men jag insåg precis att kanske gör det lite för mycket. När jag läste Glaskupan blev jag på riktigt sur när handlingen gick från shoppande och festade i New York till elchocker och depression. Åhnej det här som var en så härlig bok, tänkte jag. Samma sak när jag såg om An Education i helgen. Smarta personer ser säkert i händelseförloppet att det kommer gå dåligt och att det inte är en sund inställning till livet, medan jag håller andan, knäpper händerna och följer varje kyss och pastellfärgad kappa med stora ögon.

Det kanske är något fel på mig. Eller så mår jag bara bra av att se andra må bra.

Sommarlov

Ni vet när man var yngre och hade längtat till en konsert i flera månader, sparat till biljetten, köat en hel dag, gråtit, blivit mosad och utburen och sen tagit bussen hem med känslan att bättre spelning kommer jag aldrig se?

Ungefär så känner jag nu när jag varit på intervju. Nu har jag levt med de här arbetsproverna i nästan ett halvår och nu är det liksom över. Jag kan inte göra något mer. Jag höll presentation för jobbet i morse och var så nervös att jag skakade men det gick bra. Vissa började gråta, alla applåderade. Sen en halvtimme senare träffade jag den ämnesansvarige på skolan och det gick också bra! Jag gjorde inte bort mig, allt kändes bra.

Nu är det bara att vänta och se. Jag klarade det ändå, kan man säga.

fredag 16 maj 2014

Men jag har alltid ett fönster öppet om jag skulle komma på något att skriva

Jag vet inte vad jag ska skriva nu så vi får se vad som kommer ut. Jag har hört att det är så man ska göra. Jag provade det där 750words en gång men började då på en novell som jag inte hann skriva på varje dag. Nu är den försvunnen och jag minns inte vad den handlade om.

Ganska ofta nu för tiden blir jag på dåligt humör av den här bloggen. Jag tycker att det är roligt att skriva så skvallrigt och utlämnande som jag gör för jag är sådan som person. Jag har inga problem med att folk vet om alla mina svaga sidor. Men det är det här om någon av de jag skriver om skulle hitta liksom. Det vore ju ganska... onice. Bloggen jag hade innan det här stängde jag ner strax efter att jag blivit tillsammans med Fredrik för jag kunde inte hålla mig från att skriva om honom och det kändes ohållbart. Typ två år senare kom det fram under ett parkhäng att han hittat fram till min blogg redan innan vår andra dejt och att han alltså hade läst allt. Han hade även visat den för sin bästa tjejkompis och låtit henne avgöra om jag var för konstig eller bara kinda cute. Hon har alltid gillat mig.

Vi får väl se vad som händer med den här bloggen. Just nu är den både ångest- och lyckobringande.

onsdag 14 maj 2014

Pirret!

Jag är så sjukt nervös för min intervju nu. Förra året var jag extremt nöjd med arbetsproverna men i år är de inte riktigt lika genomarbetade. På förra årets intervju sa de att arbetsproverna var så bra att om de kunde skulle de ta in mig på en gång enbart pga dem men att de måste träffa alla de kallat på intervju. De kallar 30 personer och det finns 15 platser som ska fördelas lika mellan killar och tjejer. De brukar säga att om man får komma på intervju är man tillräckligt bra för att komma in och att resten bara baseras på hur bra man skulle passa in i klassen. Så tydligen passade jag inte in förra året. Så konstigt, jag som är så älskvärd. Aja.

Det här året känns det som att jag blivit kallad ganska tidigt och det är väl ett bra tecken. Om jag inte passade in i klassen förra året (fortfarande så sur över att det var anledningen) så hoppas jag att de utgår från mig det här året och skapar en superneurotisk klass som älskar öl och killar! Det ni!

I går tog jag ett stort steg och visade proverna för min pappa. Han fick se mitt personliga brev förra året men bortsett från det har jag aldrig någonsin visat något jag skrivit för honom. Jag vet hur hård han är, hur höga krav han ställer på sina anställda och hur bra koll han har. Han är även gammal journalist så språket är ju extra viktigt. Men han... Han tyckte att det var så bra!!! Han sa att det var smart, roligt, personligt och "otroligt välskrivet"! Gråter typ nu. Jag är verkligen pappas flicka och hans godkännande betyder så fruktansvärt mycket för mig. Han sa tom att han aldrig skulle kunna göra något så bra själv och även om jag tvivlar på det så <3 <3 <3

För att maxa intervjudagen (måndag!) så lovade jag precis att jag ska hålla presentation på måndagsmötet om proverna. WTF? Nästan mer nervöst men jag tänker att om jag får det ur vägen och förhoppningsvis även får beröm kanske intervjun kommer kännas lättare. Jag har inte visat något jag skrivit för mina kollegor heller och vet inte vad de kommer säga. Är rädd att de är bra på att hålla masken, hoppas på att de börjar gråta av glädje.

torsdag 8 maj 2014

:´)

You guys!!! I januari hade jag 25/50 på depressionsskalan och i februari hade det höjts till 35. Vet ni vad jag hade när jag var hos kuratorn i går? FEM!

Så nu har jag kramat henne hej då med ett löfte om att sms:a när jag får reda på om jag kommit in på skolan och hon har skickat en remiss till en KBT-klinik så att jag nu kan tag i mina fobier istället.

Jag har ju egentligen mått dåligt sedan högstadiet så kommer väl säkert äta medicin i flera år, men det gör ingenting för mig. Jag ser bara fram emot en sommar där jag kan träffa folk, ha bakisångest på en normal- istället för helvetesnivå och inte längre ha tryck för bröstet hela tiden.

Om det är någon där ute som har funderat på att gå och prata med någon men inte riktigt vågar - gör det ändå! Jag väntade i 12 år från att jag borde ha gått och typ 7 månader från att jag verkligen verkligen verkligen borde gått. Jag ville inte, jag ville inte ens prata om det. Men sen när jag till slut gjorde det ändå blev jag mer harmonisk, snällare mot mig själv och lugnare. Det hjälpte verkligen och det var inte så farligt som jag trodde. Anledningen till att jag inte ville gå var att jag inte visste vad jag skulle prata om. Jag hade inget att säga om Fredriks död så vad skulle vi då prata om? Det ordnade sig och jag behövde inte prata om honom när jag inte ville.

Jag har haft blod- och våldsfobi sedan högstadiet och det är riktigt, riktigt illa. Jag svimmar under blodprov, det strålar i armen när någon pratar om blodproppar eller ådror och jag måste kolla upp VARENDA film och tv-serie på IMDBs parent guide innan jag tittar. Jag måste veta exakt när äckliga scener kommer och hur de ser ut för annars kan jag inte koncentrera mig på handlingen. Jag kommer aldrig se om Fucking Åmål eftersom det finns en scen i den där Agnes skär sig i handlederna lite. Jag kommer aldrig se Amelie från Montmartre eftersom jag hört att det kommer ett nackknäckarljud någon gång i filmen. Ja, jag menar allvar nu. Jag tycker att Itchy&Scratchy i Simpsons är så obehagligt att jag blundar och mute:ar.
Att gå och behandla det här har jag alltid totalvägrat eftersom jag inte vill utsättas för det. Men nu när jag haft en så bra erfarenhet av vanlig terapi känns det plötsligt mycket bättre.

Tänk va, hur mycket man kan förändras på bara några månader. Bästa känslan i världen.

tisdag 6 maj 2014

Har feminismen gått för långt?

Men Gud, skoja.

Däremot undrar jag om en del killar är så rädda för att ses som objektifierande mansgrisar att de inte vågar visa sidor som vi egentligen... vill ha. Ibland vill man, nej en, nej JAG, bli nedputtad på sängen och tagen med storm. Jag vill inte att någon hela tiden ska fråga om det känns bra eller att det inte spelar någon roll vad jag har för underkläder utan att jag är fin ändå. Jag kanske vill känna mig het och åtrådd av min kille. Jag kanske vill bli avbruten mitt i matlagningen med ett oanständigt förslag. Om han inte vill det är det väl fine men att blanda in politik i en sån intim handling mellan två personer känns bara onödigt. Och tråkigt.

Med det sagt har jag inte haft så mycket problem med det, men jag vet att det förekommer. Rädslan att säga något fel, att trycka ner någon omedvetet, blir så stor att umgänget blir trist och slätstruket.
En person sa till mig att när hon bad sin kille hålla fast hennes armar höll han så löst att hon gled ur greppet på en gång. Hett. Att genusmedvetna killar ska kännas som ett problem för kåta tjejer är så saaaad.

Klart ni fattar att jag pratar om förhållanden (ish) nu med personer man känner och vill ligga hela tiden med. Inte med creepy snuskon som tar sig friheter man inte vågar säga ifrån till. Men det fattade ni.

Däremot skulle man kunna ta upp en annan fråga som jag tycker har fått lite för lite utrymme. Det här att media och populärkultur ständigt målar upp bilden om att killar ska vilja ligga HELA tiden bara för att de är killar. Varje gång man läser sexspalter i tidningar för unga tjejer ser man förtvivlade insändare om att någons kille inte vill ligga varje dag och om det betyder att han inte älskar henne. Nej. Han kanske bara inte pallar lika mycket som du. Mitt förra förhållande var så men vi pratade om det och han fick mig att förstå att bilden av killars sexlust är förvriden. (Så deppig insikt, btw.)

Suck alltså. Alltid är det något. Alltid finns det samtalsämnen som får en öl efter jobbet att sluta kl 02 på Scandic Malmen.


måndag 5 maj 2014

Som jag har väntat på det här

Men på tal om arbetsproverna, de är alltså inskickade nu. Körsbärsträden har blommat ut och nu är det bara hägg och syrén kvar tills jag vet vad som händer i höst. Man skulle kunna säga att sommarlovet börjar tidigt för mig eftersom jag nu presterat klart och känner mig ledig. Jobbet kan jag göra med vänsterhanden och har ju ändå sagt upp mig så kommer inte direkt anstränga mig nu i slutet. Dags för läsning, serietittning och öl. I flera månader <3