fredag 14 september 2018

Samt: historiens lökigaste titel

Usch jag saknar den tiden då jag var NÖJD med mitt bokmanus. Fan vad härligt det var att se sig själv som ett oupptäckt geni. På den tiden kunde jag stryka några meninagr här och där (och det kändes professionellt och bra, som att jag hade kontroll och kunde se till helhetens bästa) men nu. NU! Jag vill absolut inte att min kille ska se det och då ska vi inte ens tala om förlag. Måste börja om.

Jag vet inte om det är typiskt hela min generation eller bara typiskt mig men jag har alltid tyckt att det känns lite falskt när man måste anstränga sig, att om det inte kommer helt naturligt är det kanske inte meningen. Obs inte bara därför det tar emot att kämpa förstås, till största delen handlar det om lathet. Jag hatar att redigera och att fastna och det känns inte JAG om det är en mening/story/whatever som jag har behövt anstränga mig för.

Gud. Bli inte som jag när du blir stor.

tisdag 11 september 2018

Och alla jävla DM-snubbar är blockade och glömda

Jag har nog inte fattat det själv än. Och samtidigt har ingenting känts mer självklart, det tidigare livet är ett blurr jag bara minns om jag scrollar i den här bloggen och bland mina anteckningar. Likgiltigheten. Den nästan komiska rastlösheten. Och nu: lugn.

Jag stör mig på att så många moment i vår relation verkar så dåligt regisserade, så påhittade av någon med usel fantasi. Som t.ex. att jag sekunden innan jag gick ut genom dörren till vår första dejt tittade mig i spegeln och på riktigt tänkte orden 

Jaja det här går väl åt helvete som allt annat, men det är väl viktigt att hålla hoppet uppe. Att inte ge upp på kärleken. Han kanske är annorlunda.

En biopublik hade himlat med ögonen åt den förutsägbara uppladdningen till evig kärlek. Hade det varit en baksidestext hade jag äcklat slängt tillbaka boken på Pocketshop-personalen. Men ja. 

Redan den inledande hej-kramen var annorlunda. Varm och innerlig liksom. Och trots att jag varit på tusen Tinder-dejter på Babylon minns jag inte längre någon annan än vår. Hur mina axlar plötsligt mjuknade och sjönk ner, hur min mobil stannade på samma batteriprocent hela natten. Han tittade på mig på ett sätt som gjorde mig så jävla nervös för han verkade se igenom mig. Och han verkade nyfiken på den personen han tyckte sig skymta, och inte på den under kläderna eller den på Instagram. Han verkade ana en sida av mig som jag aldrig aldrig aldrig visar, en sida jag inte ens erkänner för mig själv. Och jag som aldrig blir nervös på dejter, som vanligtvis lutar mig över bordet med min tunga efter 45 minuter, var tvungen att vända bort blicken och stanna upp mitt i en mening. 

Men han slutade inte titta på mig på det där sättet och det drabbade mig så jävla hårt. Han liksom vinkade in mig till att öppna mig, så då gjorde jag det. Vi pratade om högstadiet och vi dolde inget. Vi frågade varandra om våra största sorger i livet, om våra föräldrars bästa och sämsta sidor. Vi pratade inte en endaste sekund om tv-serier. 

Dagen efter var vi nykära på ett sätt som jag faktiskt har varit med om tidigare men med den stora skillnaden att nu var jag faktiskt kär på riktigt. Jag har absolut hållit hand och övergångsställshånglat med en första dejt förut, men jag har aldrig menat det. Jag har bara längtat efter det så mycket att jag låtsats. Eftersom vi tydligen är regisserade av Nora Ephrons mindre begåvade kusin hamnade vi naturligtvis strandsatta på Reimers under sommarens mest filmiska ösregn. Jag var rädd för åskan, han var lång och trygg. Tre dagar senare friade han på Mariatorgets tunnelbaneperrong. 

Nu är vi inne på vår sjätte vecka tillsammans och ingenting är dåligt. INGENTING. Och självklart förstår jag att det är normalt att känna så när man är nykär men betänk då att jag vanligtvis brukar tröttna och hitta fel inom två dygn. Dessutom känner jag att det här är en person jag vill kämpa för, för han är en verklig människa som jag vill se alla sidor av. Allt som gör honom till den han är. Allt. 

Jag censurerar inte mig själv för honom, och han säger att det känns som att jag aldrig tar slut. Vi pratar om saker jag inte ens visste att jag hade en åsikt om, men jag är aldrig rädd att han ska missförstå mig eller tycka att jag är obildad. Han är min inspiration och min redaktör, och vi ligger med varsin dator i sängen och skriver på våra egna små projekt utan att det känns löjligt och poserande. Det bara är liksom, och det är bara vi där. 

Samtidigt som jag inte kan förstå hur jag stått ut med alla andra jävla killar som jag nu insett haft noll intresse av att ta reda på vem jag verkligen är, är jag så otroligt glad att ingen av dem gjorde det. Att ingen lurade in mig i nåt som i förlängningen hade betytt att jag och Joakim inte hade träffats. Men mest är jag väl kanske glad att killarna trots allt inte lyckades bryta ner min grundläggande tro på kärleken. Att jag alltid hållit hoppet uppe och alltså vågade ge mig in i de här stora känslorna. 


Jag har alltid haft orimligt höga förväntningar på ett lyckligt slut och nu är vi precis i början av det <3


söndag 23 juli 2017

Sommaren jag sprang naken uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött

Undrar vilken sommar det här är. Den jag aldrig glömmer, den jag är glad snart är över, den som blev en i mängden? Den sista utan ansvar? Den sista barnfria? Den sista öht pga i september blir jag påkörd av en buss?

Jag har aldrig använt så mycket kondom som den här sommaren. Jag är ju varken vegetarian eller ickerökare så jag låter min kondomlåda tala om att jag är en upstanding citizen som tar ansvar och värnar om min direkta omgivning.

I morse swishade jag en hundring för en tablett e men det var bara rosa alvedon verkar det som. Tips till framtida rejv: var inte FÖR tydlig med att du aldrig tar droger om du nu verkligen vill ta det. Langare ser i ens ögon att de kan lura en, de måste ju också bring home the bacon så att säga. Lika bra, god alvedon.

Jag vet inte hur många jag legat med. I livet absolut inte nej, men inte i sommar heller. Det beror kanske mest på rastlösheten, om jag tog mig tid till en funderare och radade upp på rutat papper skulle jag nog minnas alla.

Jag har börjat se dejter som möten. Inte räksallad och kvartalsrapporter alltså utan MÖTEN MELLAN MÄNNISKOR, själsliga vandringar in i varandra. Fyra pupiller och nu ska vi se vem du ÄR och inte bara vad du gör eller säger. Det har varit en bra dejtsommar. Jag har kommit nära vissa, jag har gjort en del olyckligt kära. Jag har kommit, det är ju DET den här sommaren är! Sommaren Jag Kom. Jag undrar om jag alltid kommer göra det nu eller om det var unikt för _honom_ och hur jag i så fall ska göra för att få honom att glömma sitt ex och ligga med mig bara mig för resten av livet bara bara mig. Vi träffades på en spontan glass och en timme senare hade jag alltså fått livets första penetrationsorgasm. Det gick fort att bli kär. Det gick ännu fortare när han två dagar senare ringde mig när jag åt frukost och sa att han var i närheten och ville komma upp. Ja kom kom kom lämna mig aldrig. Vi har bara träffats nyktra, vi ligger som inga andra. Han har börjat hinta att vi måste ta det lugnare, att han inte är över sitt nyblivna ex. Jag spelar cool. Jag tänker på honom hela tiden.

---

Jag var på Södra teatern och fångade en blick, sju sekunder senare var det vi. Vi hånglade in i sura personer, vi lämnade stället illa kvickt. Men sen vaknade jag till vid 07 och märkte att han dragit utan att säga nåt. Ingen lapp, ingenting. Jag skämdes över mina förmodade snarkningar men jag njöt av att få vakna själv. Struntade sedan i pinsamheter och sociala koder och letade upp honom på Facebook. Frågade om han ville ses igen och tänk det ville han. Dagen efter hade jag klätt mig Malin i Saltkråkanskt flickvännigt och klättrade upp på Skinnarviksberget för att få dricka långburkar och pilla i hans hår. Väldigt väldigt snygg, väldigt väldigt lik han med stort h som jag var kär i hela min ungdom och resten av livet.

Han förresten, han som jag kommer tänka på när jag ligger för döden och är omringad av min omöjligt lika älskade familj. Han som fick mitt lilla indiehjärta att hoppas, han som jag alltid erbjöd sängplats trots att han aldrig varit ens innanför min bh. Honom såg jag i folkhavet igår, honom lämnade jag mitt ursprungliga picnicsällskap för. Han sa att han inte känner någon som skriver bättre än jag, han sa att om tio år kommer folk fortfarande vara på Popaganda i Galärparken men då kommer de viska om att där sitter hon Amanda, har du läst hennes senaste? 
Det borde betyda allt oavsett vem som säger så men när HAN gör det. Går. Jag. Under. Alla som någonsin träffat honom vet vad olycklig kärlek är. Vill leva om livet, utbilda mig till psykolog och bjuda in honom till min mottagning bara för att äntligen få veta vad som pågår i det där vackra lilla huvudet.

Jaja.

---

Det här är sista sommaren innan jag blir instagramkändis. Sista sommaren med cigg kanske. Sommaren då jag vid upprepade tillfällen tvingat kåta killar att skaffa Uber så att de kan skicka en bil till mig, sommaren då jag lovat swisha men sedan planerat (och lyckats) glömma bort det. Sommaren då jag lärde mig att det heter bara suga av om han kommer, av:et ska inte vara med om utlösning uteblir. Sommaren då jag fick nya kvinnliga vänner. Sommaren då jag hörde av mig till en gammal rival jag aldrig träffat men alltid vetat om eftersom vi varit kära i samma killar, sommaren då jag alltså hörde av mig till henne och frågade om hon vill bli kompis <3 Sommaren jag fick ett DM-frieri på insta. Sommaren jag läste och älskade Elis Burrau.

Sommaren då jag velat vara med i Skrivas novelltävling men stört mig på att noveller typ måste ha dramaturgi. Sommaren då jag nu i slutet av juli ännu inte gråtit en endaste gång.

Tjugoårsålderns sista sommar.

lördag 3 juni 2017

Juni juli augusti

Underkläderna ligger fortfarande utvecklade på golvet, fyllda med konfetti från torsdagens examensfest. Jag känner mig så tom, ensam och ledsen. Såklart är det normalt att endorfinet är urlakat efter de nätter, veckor, år jag haft. Men det handlar nog inte bara om att min utbildning - det som hela jävla tillvaron kretsat kring så länge nu - är över. Det är så mycket annat.

Det är suddiga minnen av att stå i en korridor med en kostymklädd och avståndstagande 25-åring som säger snälla snälla sluta höra av dig, det kommer inte hända.

Det är rädslan över att inte få jobb och motviljan att behöva börja jobba och till slut bli vuxen.

Det är alla relationer jag förstört med min obefintliga impulskontroll. Bilden av hur rynkade deras ögonbryn måste vara när det sjätte fyllesmset för kvällen surrar in.

Det är obesvarade superlikes, det är monologer i chatten.

Det är cellprov och lungont.

Det är missade chanser och uppfuckade försök.

Det är gamla hångel jag ser på stan och hur de anstränger sig för att inte se mig.

Det är pengar.

Det är sprit.

Det regnar.

söndag 21 maj 2017

Logikens drottning

Jag vet inte varför jag dras så mycket till otrohet men jag TROR att det är för att jag gillar när killar vill ha mig så mycket att de inte kan låta bli. Framför allt om det är typer av killar som inte i övrigt är otrogna av sig.

Jag vet dock även detta: jag vill inte vara ihop med en kille som varit otrogen, oavsett om det var med mig eller någon annan.

Suck.

Känner ju spontant att jag kommer ha det svårt att hitta kärleken.

Amanda being Amanda

Jag var i New York för en skolgrej och plötsligt hände bara nåt. Vet inte hur mycket det berodde på öppen bar och Manhattan-feber, vet inte om han velat det längre än jag. Men plötsligt hörde vi ihop, plötsligt var det bara vi två i det knökfulla karaoke-rummet. Plötsligt hade vi slingrat oss ut, utom synhåll från de andra, och stod ensamma i vårnatten på en bakgata på Lower East Side. Med händerna innanför varandras galaklädsel. Tunn siden och välstruken skjorta, med tunga tunga andetag.

Han sa att det här är inte en bra idé
och jag fattade noll för det var det bästa som hänt på länge.

Det bästa som hänt på länge tills att han i nästa mening förklarade att han har tjej.

Jag vet inte varför det här alltid ska hända mig, varför jag drar fram otrohet hos personer som svettigt och nervöst försöker förklara att de aldrig gjort något sånt innan. Varför inte något kan få vara bra någon gång, fortsätta och sluta lika enkelt och självklart som det alltid börjar. Och framför allt: varför mina känslor når orimliga höjder så fort något är krångligt och omöjligt och förbjudet.

För det slutade inte där, på den tomma bakgatan. Vi åkte hem till varsin del av Manhattan men så fort vi vaknat på morgonen började vi skriva till varandra. Hetsigt och pirrigt på messenger och sedan extremt rakt på sak på Snapchat. Helvete vad hett det var. Jag gick runt på skakiga ben och ögon stora som decilitermått och det enda jag kunde tänka på var studiebesöket på eftermiddagen då jag skulle få träffa honom igen.

Spola fram några timmar till efter studiebesöket då han och hans klasskompis följt med mig till mitt hus takterrass för utsikt och öl. När kompisen var på toa kunde vi äntligen prata och jag förstod att han inte sagt något till sina vänner. Förstod även att han och flickvännen varit påväg att göra slut fem gånger och att de aldrig ligger eller har kul längre. Inget hände under vårt samtal förutom att jag kunde se hur hård han var. Men någon timme senare när jag skulle "på toa" och han "hämta mobilen" kastade vi oss över varandra i hissen. Mellan våning 15 och 7 fick vi äntligen varandra igen, utan klasskompisar och flickvänner i sikte. Vidare in i lägenheten, vidare in mot nya misstag. Vi had inte sex för han var så jävla nojig över att kompisen skulle undra var vi var, men åh det var _hett_

Det var kanske det hetaste jag varit med om. Mot fönstret med sjunde avenyn utanför. Kommer aldrig glömma det.

Sedan sågs vi inte mer den resan men varje dag började och slutade med intensiv sexting på snap. Intensiv sexting som ibland blev avbruten av att han än en gång ville försäkra sig om att jag inte skulle säga nåt till någon och att han skulle få det jävligt jobbigt om det kom ut. Och jag kände bara: men fucking gör inget då. En grej att göra ett misstag på fyllan, en helt annan jävla grej att fortsätta med det i nyktert tillstånd. För även om vi aldrig låg så har han varit så otroligt otrogen, både fysiskt och psykiskt. Och även om jag kanske inte har högst moralpoäng i världen så blir jag väldigt irriterad när han ska förklara för mig hur mycket jag kan förstöra för honom om jag berättar vad HAN HAR GJORT.

Åh. Suck.

I alla fall: sedan vi kom hem till Stockholm igen har han blockat mig överallt. Snap, messenger, insta. Allt. Detta eftersom han inte litar på oss och säger att vi bara kommer trilla dit igen om vi har chansen att höras. Och ja, det stämmer ju. Men vad han inte verkar fatta är att när man vidtar sådana åtgärder med mig - framför allt av sådana anledningar som ömsesidig längtan - så blir jag helt koko. Det är då jag börjar stalka på Linkedin, det är då jag skickar dikter via Swish och om och om igen läser motiveringen han vann med i den där laxtävligen han enligt google var med i för sex år sedan.

Han går i klassen under mig och i helgen var han på vår slututställning. En kort hälsningskram och sen var han borta. Hur jag hanterade det? Skickade mail såklart. Och fyllekisade mot hitta.se innan jag tillslut valde en person med hans vanliga namn som jag höftade på kunde vara han. Fick inga svar på mina små kontaktförsök och ja, jag har ångest över att jag inte respekterade hans vilja.

Det jag måste börja fundera på är hur jag hade sett på det som hänt om han varit singel och det alltså inte fanns några hinder. Hade vi ens hånglat en andra gång? Hade jag tänkt på honom i över en sekund? Han är en fantastisk person och jag tror att jag skulle kunna bli väldigt kär i honom men ibland undrar jag om inte min törst efter drama är den största drivkraften. Ibland undrar jag tom om jag hittar på känslor för att manipulera mig själv, så att jag ska kunna skylla på något när jag egentligen bara är ute efter att nåt spännande ska hända.

:(

Berätta inte det för nån.

onsdag 22 februari 2017

😡😡😡

Jag blir helt jävla galen av att den där jävla KILLEN dissar mig på alla sätt som är tekniskt möjliga men ändå envisas med att like:a mina instagrambilder. Får fan kortslutning nu, hur i helvete kan man göra så mot en annan människa? Jag får rådet att ta bort honom, att blockera tillbaka och bara radera honom från internet men jag kan inte, jag kommer inte, det går inte.

Men jag lackar, jag hatar att han gör så här. Han kan inte fortsätta ge mig lillfingret såhär och låtsas som att han inte fattar hur det påverkar mig. Usch :(