söndag 21 maj 2017

Logikens drottning

Jag vet inte varför jag dras så mycket till otrohet men jag TROR att det är för att jag gillar när killar vill ha mig så mycket att de inte kan låta bli. Framför allt om det är typer av killar som inte i övrigt är otrogna av sig.

Jag vet dock även detta: jag vill inte vara ihop med en kille som varit otrogen, oavsett om det var med mig eller någon annan.

Suck.

Känner ju spontant att jag kommer ha det svårt att hitta kärleken.

Amanda being Amanda

Jag var i New York för en skolgrej och plötsligt hände bara nåt. Vet inte hur mycket det berodde på öppen bar och Manhattan-feber, vet inte om han velat det längre än jag. Men plötsligt hörde vi ihop, plötsligt var det bara vi två i det knökfulla karaoke-rummet. Plötsligt hade vi slingrat oss ut, utom synhåll från de andra, och stod ensamma i vårnatten på en bakgata på Lower East Side. Med händerna innanför varandras galaklädsel. Tunn siden och välstruken skjorta, med tunga tunga andetag.

Han sa att det här är inte en bra idé
och jag fattade noll för det var det bästa som hänt på länge.

Det bästa som hänt på länge tills att han i nästa mening förklarade att han har tjej.

Jag vet inte varför det här alltid ska hända mig, varför jag drar fram otrohet hos personer som svettigt och nervöst försöker förklara att de aldrig gjort något sånt innan. Varför inte något kan få vara bra någon gång, fortsätta och sluta lika enkelt och självklart som det alltid börjar. Och framför allt: varför mina känslor når orimliga höjder så fort något är krångligt och omöjligt och förbjudet.

För det slutade inte där, på den tomma bakgatan. Vi åkte hem till varsin del av Manhattan men så fort vi vaknat på morgonen började vi skriva till varandra. Hetsigt och pirrigt på messenger och sedan extremt rakt på sak på Snapchat. Helvete vad hett det var. Jag gick runt på skakiga ben och ögon stora som decilitermått och det enda jag kunde tänka på var studiebesöket på eftermiddagen då jag skulle få träffa honom igen.

Spola fram några timmar till efter studiebesöket då han och hans klasskompis följt med mig till mitt hus takterrass för utsikt och öl. När kompisen var på toa kunde vi äntligen prata och jag förstod att han inte sagt något till sina vänner. Förstod även att han och flickvännen varit påväg att göra slut fem gånger och att de aldrig ligger eller har kul längre. Inget hände under vårt samtal förutom att jag kunde se hur hård han var. Men någon timme senare när jag skulle "på toa" och han "hämta mobilen" kastade vi oss över varandra i hissen. Mellan våning 15 och 7 fick vi äntligen varandra igen, utan klasskompisar och flickvänner i sikte. Vidare in i lägenheten, vidare in mot nya misstag. Vi had inte sex för han var så jävla nojig över att kompisen skulle undra var vi var, men åh det var _hett_

Det var kanske det hetaste jag varit med om. Mot fönstret med sjunde avenyn utanför. Kommer aldrig glömma det.

Sedan sågs vi inte mer den resan men varje dag började och slutade med intensiv sexting på snap. Intensiv sexting som ibland blev avbruten av att han än en gång ville försäkra sig om att jag inte skulle säga nåt till någon och att han skulle få det jävligt jobbigt om det kom ut. Och jag kände bara: men fucking gör inget då. En grej att göra ett misstag på fyllan, en helt annan jävla grej att fortsätta med det i nyktert tillstånd. För även om vi aldrig låg så har han varit så otroligt otrogen, både fysiskt och psykiskt. Och även om jag kanske inte har högst moralpoäng i världen så blir jag väldigt irriterad när han ska förklara för mig hur mycket jag kan förstöra för honom om jag berättar vad HAN HAR GJORT.

Åh. Suck.

I alla fall: sedan vi kom hem till Stockholm igen har han blockat mig överallt. Snap, messenger, insta. Allt. Detta eftersom han inte litar på oss och säger att vi bara kommer trilla dit igen om vi har chansen att höras. Och ja, det stämmer ju. Men vad han inte verkar fatta är att när man vidtar sådana åtgärder med mig - framför allt av sådana anledningar som ömsesidig längtan - så blir jag helt koko. Det är då jag börjar stalka på Linkedin, det är då jag skickar dikter via Swish och om och om igen läser motiveringen han vann med i den där laxtävligen han enligt google var med i för sex år sedan.

Han går i klassen under mig och i helgen var han på vår slututställning. En kort hälsningskram och sen var han borta. Hur jag hanterade det? Skickade mail såklart. Och fyllekisade mot hitta.se innan jag tillslut valde en person med hans vanliga namn som jag höftade på kunde vara han. Fick inga svar på mina små kontaktförsök och ja, jag har ångest över att jag inte respekterade hans vilja.

Det jag måste börja fundera på är hur jag hade sett på det som hänt om han varit singel och det alltså inte fanns några hinder. Hade vi ens hånglat en andra gång? Hade jag tänkt på honom i över en sekund? Han är en fantastisk person och jag tror att jag skulle kunna bli väldigt kär i honom men ibland undrar jag om inte min törst efter drama är den största drivkraften. Ibland undrar jag tom om jag hittar på känslor för att manipulera mig själv, så att jag ska kunna skylla på något när jag egentligen bara är ute efter att nåt spännande ska hända.

:(

Berätta inte det för nån.

onsdag 22 februari 2017

😡😡😡

Jag blir helt jävla galen av att den där jävla KILLEN dissar mig på alla sätt som är tekniskt möjliga men ändå envisas med att like:a mina instagrambilder. Får fan kortslutning nu, hur i helvete kan man göra så mot en annan människa? Jag får rådet att ta bort honom, att blockera tillbaka och bara radera honom från internet men jag kan inte, jag kommer inte, det går inte.

Men jag lackar, jag hatar att han gör så här. Han kan inte fortsätta ge mig lillfingret såhär och låtsas som att han inte fattar hur det påverkar mig. Usch :(

PA NIK

Ja helvete vilken livskris jag har nu. Fick nåt slags utbrott i skolan som bara delvis var bakisrelaterat då jag utan att skämta eller skämmas slängde ur mig att jag inte tycker att reklambranschen är värd mig. VET att jag låter dryg men jag menar bara att det tar emot så jävla mycket att jag ska ge bort min talang till varumärken istället för att använda den SJÄLV. Det kommer eventuellt göra mig bitter. Jag vill ju skapa egna grejer, jag vill inte slösa bokstäver på typ Gunry handtvål.

Men, kanske är det bara dags att inse att ens jobb bara är just det: ett jobb. Vad är det för föreställning man har om livet egentligen när man förväntar sig att jobbet ska förverkliga en som människa? Det kan man väl rimligtvis bara känna om man håller på med typ konst? Om man skapar något själv? MAN KAN FÖR I HELVETE INTE BRINNA FÖR ATT SITTA I MÖTEN


lördag 18 februari 2017

Sen sist

- Försökte undvika en jobbig och läskig kille som väntade på mig utanför en bar i New York genom att fråga en annan kille om han kunde följa mig ut. Slutade med att den andra killen blev nedslagen av den första efter att sagda första skrikit YOU DON'T DESERVE HER, SHE'S A FUCKING PRINCESS YOU DON'T FUCKING DESERVE HER. Tihi. Jag gick hem och hånglade, klappade blåtira och rökte gräs med andra killen men lyckades smita in på hotellet igen innan mina föräldrar vaknade.

- Blev intresserad av en kille i skolan som är snygg på ett 9-5-Magnus-sätt och som börjat hälsa på mig hela tiden trots att vi aldrig pratat. Blev kompisar på Facebook, började följa varandra på insta. Långa blickar, sneda leenden. På en skolfest gick jag fram till honom och han kramades typ ihjäl, yessss tänkte jag. Vi dansade till Fem fine frøkner, skrikpratade om tiden innan skolan och jag viskskrek att jag älskade hans dialekt. Sen fick jag reda på att han har tjej och blev sur. Hittade en 21-årig göteborgare som kommit oinbjuden till festen och hånglade upp honom på scenen medan vi karaokade till Känn ingen sorg. EVENTUELLT lite passivt aggressivt beteende. Han hade lång lugg, jobbade som sotare och spelade i band. Åh rebound. Han bodde på ett hotell på Sveavägen med sin kompis men jag ville ju ha ett eget rum med honom och svor över att jag hyrt ut min lägenhet just den veckan. Tur att man är smart och vet hur man för sig på internet för inte långt senare hade jag bokat ett eget rum till oss i Gamla stan! Hurra! Men... naturligtvis kunde man ju inte checka in klockan 02:30, hur jävla dum i huvudet får man vara. Så vi irrade runt på det obemannade hostelet, hade sex på en toalett och hittade sen ett olåst grupprum där vi tog en säng och lade oss under våra kappor och halsdukar. Väcktes av en skitsur anställd på morgonen och jag vågade inte kolla mitt konto på flera dagar. Han har inte svarat på min friendrequest.

- Har ju såklart hört av mig till kaninkillen igen. Och igen och igen och igen-igen. Till slut fick han nog och sa att allt är lugnt och vi ses säkert ute och puss puss men nu tar jag bort dig från Messenger. Det fick mig att gråta på en technoklubb i Berlin klockan 05:45 på morgonen trots att vi ju bara setts två gånger. Idag av- och ominstallerade jag Tinder och när han poppade upp swipe:ade jag ja för gamla tårars skull och HELV vad hjärtat hoppade till när jag insåg att vi matchade. Aldrig tänkt så hårt, betyder det här att det är en gammal ja-swipe från honom som hängt kvar eller har han like:at mig IDAG? Livsavgörande skillnad. Innan han tog bort matchningen hann det här romantiska hända.


- Min psykolog sa till mig att jag måste skärpa till mig lite med killar för om jag beter mig så spontant, ogenomtänkt och världsfrånvänt som jag gör nu kommer jag bara attrahera gubbar som gillar naiva småtjejer. Älskar att hon är så rak och verkligen ser igenom mig. Du vill ju ha en normal och vuxen relation, och DU vill ju inte ha nån som är konstig och hör av sig 4000 gånger eller hur? Nej, det vill jag ju inte. Måste soulsearcha lite, måste hitta fotfästet och gömma bibben lite. Jag vågar nästan påstå att jag är ett proffs när det kommer till att flirta och gå på en första dejt men så fort jag får ett lillfinger av nån som är lite mer än okej blir jag ju ett freak. Har slarvat bort så många fina nu, har framför allt spridit ett rykte om mig själv som dum i huvudet och fått alla att tro att just de är min stora kärlek när jag kanske bara är uttråkad och inte har nån annan att skriva till just den kvällen.

- Känner mig inspirerad just nu och är väldigt osugen på att börja jobba inom reklambranschen. Synd bara att jag om typ tre månader är klar med den 200 000 kr dyra utbildningen som ska ge mig ett jobb i just den branschen. Vill skriva manus istället, vill skiva bok och ha konstiga projekt med gulliga personer. SYND BARA att jag även vill ha en lägenhet, nya skor och en soffa i sammet. Jag förstår att det här är det i-landigaste problem man kan ha men jag mår lite dåligt av det här, känner mig splittrad. Och känner att jag säljer mig till en del av världen jag egentligen borde motarbeta. Är dessutom inte så bra på det här med reklam, det måste jag ändå säga. Och jag vet inte än om jag är dålig på att skriva manus eller bok för har aldrig provat :')

torsdag 19 januari 2017

Säg vad som helst men säg inte så

Jag hörde av mig till kaninkillen igår för att jag saknade honom, var full samt rastlös. Föreslog att vi skulle ses en sista gång och fick det här sorgliga svaret:

Alltså. Fy fan vad deppigt jag dör. Nu är det Shakespeare som regisserar och alltså det här är fan det sorgligaste på länge. Och logik är ju min favoritgren så naturligtvis vill jag ju ännu mer nu, så mycket att jag vill ta bort honom på Facebook, så mycket att jag vill glömma hur han ser ut. Vi hann bara ses två gånger, tänk va.

Ja jag känner att jag lever. Om jag ser honom ute nån gång kommer allt gå i slow motion. Jag vill kasta grus på hans fönster, jag vill springa genom en flygplats. Jag villllll.

tisdag 10 januari 2017

It's not me it's you

Om det är något jag har lärt mig av den här hektiska perioden är det att dissa korrekt, tydligt och direkt. Jag har tidigare haft ovanan att bara ghosta när jag inte är intresserad, sluta svara och låta det rinna ut i sanden. Usch hatar ju när det händer mig så har haft ganska dåligt samvete. Nu har jag skickat enkla och ärliga sms där jag vänligt men bestämt förklarat att jag inte vill ses mer. Slänger in ett god fortsättning i slutet också och slänger iväg mobilen för att fortsätta med nåt annat.

Berättade för mina klasskompisar om senaste killen och de skrek rakt ut. Men idag har flera sms trillat in från dem där de frågat om jag verkligen är okej, framför allt eftersom han lämnade mig så blåslagen. Och jo, det är jag ju. Men är det kanske lite konstigt att jag är så fine med det? Skickade i alla fall det här och i skrivande stund har jag inte fått svar.


Såg på hans insta att han lagt upp nya sexbilder där tjejen (som jag vet går i hans klass) är bunden och står naken på alla fyra med ansiktet nedtryckt i madrassen. Härliggggt.