I sista sekunden fick jag tag på biljetter till Håkan Hellström men mer än något annat fick jag tillbaka ett bortglömt liv. Göteborg är min hjärtstartare, mitt Citalopram. Jag ser fånig ut, jag vet det, när jag sitter med kinden pressad mot spårvagnsfönstret och tror att varje farbror med hund, varje tonårsgäng och punkare jag åker förbi betyder något. Att alla intryck, varje moln och trottoar och nedtrampat ciggpaket, ska inspirera mig till nåt storartat. Varje person jag möter är min livskamrat, varje låt handlar om oss. Det här har varit bästa helgen i mitt liv.
För allt med Göteborg påminner mig om livet jag inte längre har. Det är så svårt att vara ung i Stockholm och så oundvikligt att vara det i Göteborg. I Stockholm kollar jag mer på vad killen har angett som arbetsplats än hur han ser ut när jag swipear. I Stockholm känner jag mig sunkig när jag har Converse. I Stockholm bryr jag mig nästan om vad för druva vinet är gjort på.
I Göteborg. I Göteborg får jag gå på efterfester i studentkorridorer där alla har på sig Morrissey-tröjor. Där ingen frågar vad man jobbar med eller pluggar. Där de helt spontant läser upp dikter från sina anteckningar i mobilen, dikter som är så roliga och fina att man snart är i deras studentrum istället i en annan del av stan. I Göteborg kan jag stå lutad långt ut över relingen på en båtfest och hångla med någon som är med i ett skitbra och hyllat band men som är för blyg för att berätta vilket det är (och jag kan låtsas både som att jag inte redan vet och att jag inte är speciellt nyfiken heller). I Göteborg är alla fina killar födda på 90-talet och de tittar storögt på en från sin sida kudden och undrar om man inte kan stanna några dagar till. Och då kan man få en gatsten i magen och känna att fan också att jag vill tjäna jättemycket pengar och vara ihop med någon som har 1500 vänner på Facebook och ser New York lite som ett "andra hem". Fan också att den driften drar mig bort från den här staden.
Jag är lyckligare här. Alla mår bättre av att leva i en miljö där ostädade lägenheter är charmigt, där det inte är konstigt att bli så rörd av en låt att man gråter ner kragen. Där insidan hyllas så jävla HÅRT och ytan, prestationerna och anställningskontrakten knappt ens nämns.
Och jag är roligare här, jag är trevligare och känner mig snyggare. Jag är omtyckt, jag är nästan ångestbefriad. Alla nya glada smarta vänner, all brist på tidigare minnen och ok, ger mina steg så mycket stuns.
Jag har insett nu att året jag bodde här, åtminstone andra halvan av det, var det bästa i mitt liv. Varje tidig morgon var härlig och spännande eftersom jag tyckte det var så roligt att åka spårvagn. Ja jag var väl en lycklig idiot. Helvete vad bra man mår av att vara det, varför har ingen sagt nåt?
Imorgon åker jag hem igen och när jag trycker kinden mot MTRs fönster istället för 1:ans spårvagn kommer det kännas som att jag gör slut med någon jag egentligen fortfarande är kär i.
