söndag 21 augusti 2016

Signalfel


Blir så ledsen på mig själv, blir så trött och förvirrad. Jag börjar bli orolig för om jag hallucinerar alla moments jag tror att jag har med killar för när jag självsäkert och utan minsta tvekan tar första steget så visar det sig ALLTID att jag bara har fått för mig nåt och måste stå där med nedslagen blick medan de smeker mina överarmar och besvärat säger att vi kan ju självklart fortfarande vara vänner ändå. 

Vill inte framstå naiv och önsketänkande, vill inte haka upp mig på blickar som kanske helt enkelt bara hade fastnat. Men kan inte ignorera kramar som helt tydligt var sju sekunder för långa. Vänta, var det bara jag som höll kvar för länge?

---

Egentligen är det inte så farligt. Egentligen var jag själv osäker på om vi verkligen funkar som nåt annat än vänner. Egentligen handlar det här om något barnsligare och mörkare. Det handlar om det där hemska begreppet friend zone och att det får mig att känna mig ful. Ful som i oattraktiv, som i hon är skön men jag har aldrig fokuserat blicken på hennes läppar och inte ens på fyllan funderar jag på hennes bh-storlek. Jag vet att det är smutsigt och ovärdigt av mig att tänka på det här. Och att en diss av en kille inte betyder att man är FUL. Jag vet allt det här. Men jag tror mig också veta att om jag var snygg och hade lika kul med den här typen av killar som jag har nu så skulle jag ses som en drömtjej.