söndag 20 september 2015

Det känns sådär

Plötslig insikt: det är inte specifika grejer jag gör som ger mig ångest utan hela min personlighet. Trist! Kommer göra mig musslig och tillknäppt, också härliga egenskaper.

När alla gått från festen la jag upp en film där jag sjöng Håkan jättefalskt men jag trodde det var fint

Känns som att mycket har hänt men egentligen står jag ju bara här och stampar. För någon vecka sedan bytte jag två ord med en kille vid bordet bredvid på en bar men det räckte tydligen för att lägga till på Facebook, chatta hela söndagen och sen boka dejt. Han dök upp i basker 20 minuter sen men jag låg med honom ändå. När han satte på Kent och jag sa att det var en bra låt blev hans ögon kära och jag tänkte ånej. Han blev helt till sig över hur bra min musiksmak är och enda jag kunde tänka var att nej, att älska Kent och Beach Boys tyder på att ens musiksmak är LAME. Okej men så långt ifrån fantastisk. Pinsamt att inte inse det.

Efter förra inlägget bokade jag en tid hos en psykolog och jag var där i tisdags. Kul att betala 26 kr/minut. Jag fick inte ut speciellt mycket av det men standard är tydligen att prova två till tre gånger innan man bestämmer sig för att fortsätta och jag vågade inte säga ifrån när hon tog upp almanackan. Haha det här kommer ju gå bra. Tanken var väl att jag skulle gå till skolan efter det besöket men jag orkade inte utan var sjukskriven i två dagar. Har insett att jag i princip får ångest över VARENDA samtal jag för. Samtliga. ALLA!!! Alltid kan jag haka upp mig på någon liten detalj, mitt undermedvetna letar efter misstag och pinsamheter. Var jag för tyst? Pratade jag för högt? Vad sa jag egentligen? Vad betydde den där blicken? Åhhhh nej nu var det en i sällskapet som märkte att jag blev överröstad och bortglömd, nu kommer hen stå där och vänta på att jag ska dra min värdelösa anekdot när de andra har tystnat.

Jag hade kräftskiva för klassen igår och det var kul men jag hatar att jag har så dåligt minne. Jag minns inte ens vad jag har sagt till folk dagtid så ni kan ju tänka er hur suddigt det blir efter snaps och beer pong. Men tror att jag skötte mig någorlunda. Bytte kläder fyra gånger under kvällen, lagom pinsamt men aja. Gav komplimanger jag inte står för, pussade många kinder. Men det var roligt! Jag måste komma ihåg att ingen tänker lika mycket på vad jag gör som jag själv. Måste måste måste komma ihåg det. När det kommer till att imponera, vara smart och fatta grejen har jag dessutom tid på mig för vi ska gå ihop i två år. Somliga skulle kanske säga att jag har tid på mig att hångla med fel personer, dricka för snabbt och prata för högt också men jag väljer att börja i den änden verkar det som. En månad in på utbildningen jag drömt om i tre år och jag är redan skoltrött förresten. Bådar gott.


lördag 12 september 2015

Heartbeats

Det börjar gå upp för mig att jag har två möjliga utvägar i livet. Antingen kommer jag få lära mig att leva med den här avgrundsångesten eller så kommer den sätta stopp för mig, framför allt för karriären. Jag vet att den inte är rimlig, att den borde skakas av. Men det GÅR inte. Jag kan inte andas, känner mig förlamad i hela överkroppen. Nu har jag börjat få den i skolan och det är verkligen katastrofalt. Snart kommer jag börja bli bedömd och kritiserad dagligen av hårda lärare och jag kan inte rulla ihop mig till en boll och hyperventilera under presentationer, det går inte.

Jag trodde nog att den var ganska relaterad till fyllemisstag och utsvävningar men igår gjorde jag faktiskt ingenting som kan förklara hur jag känner just nu. Just nu: jag domnar bort ibland, jag skakar och måste fokusera för att andas normalt. Jag säger jagvillintejagvillintejagvillinte och jagvilldöjagvilldöjagvilldö. Jag kommer på att jag inte är ensam hemma och att min bror kanske hör mig från övervåningen, då skriker jag i en soffkudde. Jag googlar på psykologer i Stockholm.

Att må dåligt är komplicerat för mig. Mina vänner vet nog ungefär hur illa det är men i övrigt är det ingen som har koll på mig. Jag sa till mamma för några veckor sedan att jag fått panikångestattacker och hon sa i princip att äh det där är bara på låtsas, det är inte farligt. Och jag tänker SLUTA, jag får också må dåligt! Att panikångestattacker inte är farligt spelar väl ingen roll, ingen ska behöva utsättas för det. Det är inte normalt, man SKA inte ha det. Jag vet inte vad det är som gör att min mamma inte tycker att jag har rätt att må dåligt. Hon viftar bort mig och blir irriterad, menar att jag som (enligt HENNE då) är söt, begåvad och populär inte har anledning att vara ledsen. Och jag vill skrika till henne att vadå, jag har blivit mobbad, bedragen, ratad, utbränd. Min kille dog, min familj är dysfunktionell. Jag har lika stor rätt som någon annan i den här jävla familjen att gå på antidepressiva och gråta i kuddar. Jag blir fan galen på att ingen tar mig på allvar, att de tycker jag ska vara tacksam. Trots att mina händer och fötter domnar bort av ångest, de domnar på riktigt bort.

Jag är inte ledsen längre. Jag är inte nedstämd och jag gråter inte ofta. Men jag har panik, jag har ont i magen av nervositet trots att ingenting händer. Jag skakar av skräck när minnen tränger sig in i vardagen. Exempel på minnen som är extra återkommande just nu:

  • När jag stod uppe på ett halt, sluttande tak på Skeppsbron, full och vinglig. Show off-ig, livsfarlig. 
  • När jag hade suttit ute på terassen på jobbet med en kollega och gick in på kontoret för att hämta mer vin och min chef var kvar trots att det var ganska sent. Och jag gömde vinflaskan bakom ryggen och hoppades att han inte skulle se.
  • När jag var yngre och brukade separera ögonfransarna med en synål när mascaran hade torkat. 
Ingen av de här minnena resulterade i konsekvenser. Jag ramlade inte ner, jag blev inte påkommen, jag stack mig inte i ögat. Ändå får jag hjärtklappning när jag tänker på det. Och jag tänker på det ofta.

Så många gånger de senaste åren har jag tänkt att snälla kan inte det här gå över snart, kan inte jag få vara normal och lycklig istället. Snälla. Nu är jag inne på mitt fjärde år av ångest så stark att det känns som att den flyter i venerna, det känns verkligen så. Det här ska ju vara mina härliga år då jag har pojkvänner och vågar åka på praktik i New York. 

Nu insåg jag precis och exakt hur det känns: varje dag, varje nykter timme, känns det som att jag tittar på en skräckfilm och börjar höra stråkarna som varnar om att monstret snart ska komma. Så nervös, rädd och på tårna är jag varje dag, hela tiden. 

torsdag 10 september 2015

Allt allt allt handlar om skolan just nu. Eller själva skolan i sig är inte så krävande än så för att omformulera: allt handlar om rökpauserna mellan lektionerna och festerna på kvällarna. De små grupperingarna som skapats, glädjen över att vara del av en av dem. Jag mysryser när någon annan gör bort sig på nån förfest, nästan lika mycket som jag njuter när någon gör grammatiska fel i en inlämning.
Det är så oerhört viktigt för mig att de förstår att jag är rolig och smart. Tror inte smartheten har nått dem än. När en föreläsare frågade oss om den litterära kopplingen till ett verk av Andy Warhol och jag var den enda som fattade att det var Proust var det inte direkt någon som ba aaah just det, såklart. De tycker mina ordvitsar är långsökta dessutom och det är nog min hatkommentar alla kategorier. Pärlor för svin.
Under en omgång av pekleken ville någon ställa frågan om vem i klassen som är mest övertygad om att hen kommer bli något, vem som tror mest om sig själv. Den frågan blev stoppad efter protester och jag torkade svetten ur pannan i smyg. Tror nog inte att det märks utåt men jag är ganska uppblåst just nu. Väntar oroligt på att pressen ska sätta igång i skolan och lärarna ska börja såga oss så som jag har hört att de kommer göra. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men jag har aldrig tvivlat på min förmåga i just det här. När jag inte kommit in på skolan de tidigare åren jag sökt har jag aldrig sett det som ett tecken på att jag inte är tillräckligt bra, konstigt nog. Jag vet inte om jag har en övertro på mig själv eller om jag har rätt. Och jag är så dum i huvudet för jag VET att ingen ny bekant fattar min grej, att de bara ser korta kjolar och fyllesms. De tror inte att jag kan tänka, att jag kan vara ledsen och att jag har mörka tankar. Och trots det, trots att jag VET det, kan jag själv inte se längre än till mina nya kompisars frisyrer, Instagram-konton och val av flick- eller pojkvänner innan jag dömer ut dem.

lördag 5 september 2015

Blush life

Klasskampen fortsätter. Igår hade vi fest hos en av tjejerna och jag lyckades med konststycket att inte göra bort mig! Eller okej så långt ska vi kanske inte gå men jag hånglade inte, stage dive:ade inte och spydde bara pytte. Har ni hört om pekleken? När nån ska säga ett påstående och så ska alla peka på den personen de tror det stämmer in bäst på? Mm, hehe. Fick fåfängast, legat med flest och flest könssjukdomar. Och bäst på att ragga! Göta Petter ryktet sprids.

torsdag 3 september 2015

I was happy in the haze of a drunken hour but heaven knows I'm miserable now

Jag hade rätt, det blev svinkul och jag gillar alla i klassen. Fick en kommentar om att jag hade varit hemma på dagen men migrän är alltid giltigt, oavsett om den är verklig eller falsk. 

Jag är... besvärlig. För jag är så oerhört ångest- och konsekvensbefriad när jag är full och så extremt fosterställningig när jag inte är det. Jag tror att mina kontraster vinner över allas, ingen är så svart eller vitt. Ingen är så out there på Kåken. INGEN mår så dåligt dagen efter. 

Det här skrev jag i vår klassgrupp igår 02-nånting. 
Inte bara den vi har för mig och mina lika nervösa och osäkra ettor, utan den vi delar med de självsäkra tvåorna. Men aja. Tvåorna säger att jag är skönast evör och klämmer nästan sönder mig när vi ses i korridoren och jag egentligen bara vill sjunka genom jorden. Jag såg några i klassen stå och läsa inlägget och hörde dem: hon är ju ISKALL, jag dör. Och jag står en meter därifrån och suger på en cigg och ba mm, jag är iskall. Jag bryr mig inte om nåt annat än att underhålla och vara rolig på min egen bekostnad. Jag måste börja komma ihåg hur det känns, hur de tittar på mig så som man vill att nya kompisar ska titta, dagen efter också. För just nu... Tycker jag fortfarande det är roligt men jag blir illamående av ångest eftersom jag tyvärr börjar tvivla på varför de skrattar. 

onsdag 2 september 2015

Nu har jag jinxat kvällen med raklödder från Coop

Jag känner mig trött på folk men vad värre är känns folket ännu tröttare på mig. Jag känner mig avsnoppad, ignorerad och transparent i samtal med både nya och gamla vänner. Vissa har ledsnat, andra har något misstänksamt i blicken. Jag är enormt paranoid. Fortfarande går jag runt med en vibrerande klump i magen och min blick flackar när jag möter klassen utanför salen. När jag är nervös kan jag verka otrevlig, det är det värsta av allt. Varje gång jag ser några som skrattar längre bort tror jag att det är åt mig, varje mardröm jag har blir jag osäker på om den i själva verket hände på riktigt.

Killen i klassen verkar ångra sig så himla mycket och det stör mig. Varje gång hångel kommer upp på nån sunkbar gnider han sig demonstrativt i ögonen för att visa hur mycket han skäms. Vafan. Det var väl inte hela världen? När vi sitter bredvid varandra under såna konversationer blir våra reaktioner pinsamt kontrasterande för jag typ ler lite snett och frågar om de andra hört något om han i tvåan som gick hem med hon i grafisk design. Ingen big deal, det här tar inte upp hela mitt liv. De behöver inte veta att jag låg sömnlös för en vecka sedan, först av pirr och sen av ångest.

Jag känner mig liten, missförstådd och töntig. Vaaa, är du 27??? Du verkar mycket yngre. Jag vet inte var jag platsar än för de roliga personerna verkar lite unga och dumma medan de smarta personerna verkar tråkiga och lågmälda. Jag är varken eller, både och. Jag känner mig utanför internskämten de redan lyckats ha, hur kan jag ha missat det? Jag är ju alltid med? Ibland skrattar jag jättehögt åt något ingen annan tyckte var SÅ kul. Jag röker alldeles för mycket, töntigt mycket. Oj, men vad glad du måste vara att du äntligen kom in då, jag skulle vara jätteledsen om jag inte kom in på första försöket. Jag skolkade idag och jag hoppas att det inte blir en vana. Den här skolan är så jävla dyr, vaskar jag typ tusen spänn per lektion jag missar eller? Men jag orkade inte och det var inge viktigt. Sa att jag hade ont i huvudet, än så länge vet de inte bättre än att tro mig. Om några timmar ska jag möta upp dem på den där satans sunkbaren igen. Jag känner mig kluven. Är opepp men måste vända på den här känslan. Vet att enda sättet att göra det är att bli bästis&bundis. Och i förlängningen bakis. Jag tror egentligen att alla (eller de flesta hur som helst) är underbara men att jag är inne i en svacka. Mitt dåliga självförtroende gör mig musslig och misstänksam.

Obs att titeln inte syftar på att jag vill göra ännu ett misstag inom klassen. Men vi ska till Kåken, man vet ju aldrig.

Om någon är intresserad

Förra veckan tog min sommarkurs slut och jag tänkte att när det känns olustigt att skvallra om killar och klasskamrater kan jag ju fylla ut med annat?
Som jag skrivit tidigare var det ganska jobbigt för mig att skriva den här texten men jag var dessutom lat och sköt upp allt skrivande till kvällen innan deadline. Om jag hade haft orken hade jag redigerat den mer men aja, det här är ju en ocensurerad blogg.

(Skriver nog något mer senare, har grubblat hela natten.)

Du får följa med.


Jag och mamma står i en vägkorsning. Jag har tagit fram kartan på mobilen och försöker förklara för henne att det omöjligt kan vara åt vänster vi ska, ser du inte på kartan att det omöjligt kan vara åt vänster? Jag är irriterad och sur för det är min roll men jag kan inte låta bli att skratta åt hur dålig hon är på att hitta. Hon berättar om någon gång då det gick extra fel och vi skrattar tillsammans. Det är varmt, så varmt det kunde bli den här sommaren, och vi har baddräkter under kläderna för att kunna bada i din pool. 

Vi kommer fram. Hon vill gå runt huset för att se om vi kan komma in genom din altandörr, hon vill krångla till det tycker jag. Jag låter som pappa, jag suckar som pappa och jag blir högljutt arg när altandörren är låst och vi måste gå tillbaka hela vägen till den vanliga ingången. Hon reagerar inte ens, hon är van vid sin sura dotter. 

Vi möts av någon, någon som jobbar för dig. Han säger att du och Adrian har suttit i hallen och väntat på oss i en timme, att du har gått upp tidigt och pratat om oss hela dagen. Att vi ska komma. Att din syster ska hälsa på. Nu när vi var så sena har ni gått in i din lägenhet igen säger han och jag tänker mig att Adrian har fått fråga dig flera gånger om ni inte ska göra något annat under tiden ni väntar. Jag tänker mig att Adrian tycker att vi borde känna dig bättre än att säga en tid som vi inte tänker hålla. Så jag ser inte riktigt han som jobbar för dig i ögonen när vi hälsar men han säger att han hört mycket om mig.

Vi hittar dig och Adrian påväg ut genom altandörren. Så tokigt, vi har gått om varandra precis! Vi skrattar, du tittar lyckligt på oss men du skrattar inte. Adrian lämnar oss, vad gör han när du gör annat? Senare ser jag honom skala morötter i köket, han har inte ens musik på. 

Vi har med oss jordgubbar från Fruängstorget. Vi får säga till dig flera gånger att också ta, att de är till dig, men du vill bara prata eller höra oss prata. Dina samtalsämnen var jag förberedd på, de har varit desamma i femton år nu. När ska ni åka till Miami? Vad ska ni ha för bil? Ska du få följa med? Ska du få följa med? Vad ska ni ha för bil? Ska ni ha en Lexus? Tycker pappa om Lexus? V-v-v-vilken bil ska ni ha i Miami? Ska ni åka taxi till flygplatsen? Ska pappa ringa till taxin? Ska du få följa med? V-v-v-v-vvvad ska ni åka med för flygplan? Du kan alla svar, vi också vid det här laget. 

I ditt vardagsrumsfönster står två dinosaurier i plast. En Brachiosaurus och en Brontosaurus, det har du lärt mig. På fönstret sitter en lapp dittejpad. 
”Psst! Annica! Prata inte så högt så att du väcker Bracco, han är nyinflyttad och ligger och sover på soffan. /Apollo”
Jag förstår inte riktigt men det är tydligt att du, personen som skrivit lappen och den här Annica vet precis vad som menas och att det ska tas på största allvar. Det är bra att andra tar sig tid för din hjärna när jag uppenbarligen inte gör det. I soffan ligger dina hästar nedbäddade, de har både halsdukar och täcken. De är lika gamla som du och heter Plutten Holmström och Pluto Johansson. De är med dig överallt och alla på färdtjänsten vet vilka de är och frågar varje dag om de är med i ryggsäcken för att försäkra sig om att inte behöva åka tillbaka igen och hämta dem. 

Du vill inte bada i poolen och jag ser varför. Det är inte bara huset du bor i som har tillgång till den utan även de som bor i lägenheterna runt omkring har nyckel till grinden. Oljiga kroppar, barn i högstadieåldern och fixiga föräldrar som brett ut sina kycklingsalladsluncher över gräset. Jag vill inte heller bada med dem, jag förstår dig. Vi har någonting gemensamt där, vi känner oss inte bekväma med okända människor. Jag kan bjudas in till möhippor där jag bara känner bruden och även om jag vet att alla hennes andra kompisar är hjärtliga och välkomnande så kan jag inte slappna av utan tackar nej. Jag gillar inte heller att sitta runt en pool där alla andra är bekanta med varandra och jag kommer utifrån. Men jag behöver inte vara rädd för att de ska kolla på mig misstänksamt, jag behöver inte vara rädd för viskningar och pek. Adrian har sagt att du ibland kan gå dit på kvällen, när alla andra sitter inne framför tv:n, och ta ett dopp. Jag dömer dig inte för det. 

Vi pratar vidare om vilken bil ni ska ha i Miami. Du frågar vilken färg men det vet vi inte, vi förklarar att det får man se först på uthyrningsstället. Du är inte nöjd med det svaret, du frågar några gånger till. Efter ett tag säger vi att bilen kommer vara röd och då slutar du fråga. Jag och mamma börjar prata om annat och du tittar på. Du tittar väldigt mycket på mig och jag dras mellan mitt irriterade tonårs-jag och min nya roll som överseende storasyster. Väljer det senare för den goda stämningens skull och ler mot dig. Du skiner upp och frågar om jag är din storasyster, mamma är hon min storasyster? Än en gång en fråga du vet svaret på men som du blir lugn av att vi bekräftar. Jag och mamma skrattar åt det du sa tidigare, att du vill ha två fiskar och döpa dem till Tysken och Ulrika. Det kommer jag skratta åt länge tror jag för ingen väljer så roliga namn som du. Helt allvarligt och utan ironi, en ny leksakskatt fick nyligen namnen Titiyo Lundin. 

Vi pratar om att du inte vill gå till jobbet. Vi kallar det för jobbet men jag vet inte riktigt vad du gör där. Vi säger att du måste gå dit, att alla måste jobba på dagarna, vi också. Du vill väl också vara vuxen? Du mumlar, tittar bort men fokuserar inte blicken. Mamma säger att hon har tittat på ett nytt ställe där du kan börja, om du nu inte trivs där du är nu. På det nya stället kan du få åka med i en lastbil och lämna varor säger mamma, det låter väl kul? Ja, du får sitta fram. Nej vi vet inte vilken färg den har. 

Jag och mamma börjar skruva på oss. Vi har inte varit hos dig länge men vi har slut på samtalsämnen och tålamod. Vi går in från altanen igen och jag tänker att kände man inte dig skulle man tro att du hade det stökigt hemma med alla bilar och DVD-filmer över hela golvet. Man kanske inte skulle tänka på i vilka perfekta och långa rader de ligger. Så många nätter när jag lyssnat noga efter pappas snarkningar och för att vara säker på att han inte hör hur sent jag kommit hem, så många nätter jag snubblat över dina leksaker då och förstört allt. Legobitar under redan ömma fötter. Jag tar ett till varv i ditt hem och blir avundsjuk, jag säger det högt också. Vilken stor säng du har och wow, en walk in closet! I köket är det lås på spisen men ditt kylskåp är fullt av saker jag inte ens visste att du gillade. Äter du filmjölk? Ja jag tycker om det. Okej. På väggen sitter olika scheman. Ett över hur du ska sköta din hygien, ett med vad du ska äta till lunch och middag i veckan. En gång i veckan går du och Adrian till Hamburgerprinsen för att köpa ett mål men just i dag ska ni promenera ända till Skärholmen för att gå på Burger King. Det låter långt tycker jag men jag säger inget. Du ska ta med dig maten hem hela vägen och äta den i soffan. Den kommer bli kall men jag säger inget. En gång i månaden har du råd att äta ryggbiff och på veckoschemat står nedräkningen till den dagen med. I en pärm på köksbordet kan jag bläddra i dina sommarplaner. Adrian har skrivit ut bilder som han plastat in och satt kardborreband på så att du kan fästa vilken aktivitet du vill göra de olika dagarna på din semester. Titta på broöppning, åka till Arlanda och kolla på flygplanen, kolla in pendeltågen vid Centralen. Bada i poolen kanske, åka upp i Kaknästornet och fika. Det finns en liten 4H-gård ni kan besöka, du väljer. 

Jag tänker på vad jag kan göra när jag är ledig. Jag tänker på allt du varken kan uppleva eller förstå. Ljuga för vakterna på Trädgården, ha 600 vänner på Facebook. Breaking Bad och cappuccino. Slösa pengar, nej de måste sparas till ryggbiffen. Hångla med fel person, vara otrogen med någon. Plugga latin och få högsta på en tenta. Bråka med mamma och pappa och vinna för att man blivit bättre på att argumentera nu. Skaffa körkort eller strunta i det, välja linser istället för glasögon. Jag tänker på hur jag kände under högstadiet och hur jag inte visste hur du hade det. Hur jag inte visste förrän du kom hem gråtande för att några andra barn som inte gick i specialklass hade slagit dig. Jag tänker på vilka killar som jag kanske träffar på i kväll och på hur du en gång inte ville gå till skolan på Alla hjärtans dag för att du var kär i din fröken men insåg att hon nog inte kände samma sak. 

När du skulle flytta fick jag ångest, jag kunde inte sova och berättade till slut för mina vänner. Jag erkände mitt dåliga samvete över din uppväxt, hur jag skrikit på dig och slängt i dörrar. Jag försökte förklara förtvivlan jag kände när du som blivit bra mycket längre än jag råkade bajsa i badkaret och jag gråtande fiskade upp det innan mamma och pappa såg så att inte de också skulle bli arga på dig. Jag berättade för dem att våra föräldrar mådde dåligt, att de var oroliga för hur det skulle gå och att de stressat letade runt på Blocket efter möbler till dig. Att de varit småbarnsföräldrar i 25 år. Jag ville inte öka deras oro, jag ville inte att de skulle få ännu ett vrak att ta hand om. Och mina kompisar klappade på mig och visst försökte de förstå men det är svårt. Det är svårt för mig med. De sa att det är okej att jag inte hade orkat leka med dig hela tiden, jag hade ju mitt egna liv att oroa mig för. Men jag skakade på huvudet och sa att jag hade ingen rätt att ignorera dig, du hade väl lika stor rätt som någon annan att må bra. De sa att men du, du var ju tonåring och det är normalt att bråka med sina syskon då. Men du bråkade ju aldrig med mig, du ville bara vara med mig. Jag påminner dem om den gången jag gick till en psykolog genom ungdomsmottagningen och att han sa att jag borde flytta hemifrån. Och jag blev arg och tänkte att hur kan man säga till en 16-åring att hon borde flytta hemifrån när man bara pratat med henne i 45 minuter? Varför skulle det vara jobbigare för mig än någon annan att ha dig som lillebror? Varför skulle det vara jobbigare för mig än för dig? Jag tänker på det jag brutit ihop över tidigare men som jag inte vill ta upp med mina kompisar igen. Om hur din pubertet och brist på kunskap om den knäckte mig, hur äcklad jag var av dig medan du inte förstod. Hur mycket jag skämdes över dig, vilka hårda ord jag använde. Hatet i mina ögon när du glatt pratade med munnen full av mat. Sorgen i mig när alla fick nog och bad dig gå och äta framför TV:n istället. 

Jag undrar om någon någonsin är arg på dig här. Om de skäller på dig eller om de är pedagogiska när du vägrar borsta tänderna eller i vrede slänger din iPad i väggen. De är utbildade. Men jag borde väl vara utbildad av livet vid det här laget?

Vi går ut i det gemensamma köket och där står Adrian och skalar morötter. Han är så glad och vänlig, avslutar varje mening med ett skratt. Adrian och mamma pratar om hur vi ska göra på fredag när vi ska fira min födelsedag. Du har tydligen pratat hela veckan om att din storasyster fyller år och att du hoppas på hamburgare då. Jag får väl ge efter, jag som hade velat gå på Sturehof och äta skaldjur får väl ge efter. Det gör ingenting. Du får en kram när vi ska gå och jag håller kvar den längre än vad du gör. Jag undrar hur länge det kommer dröja innan jag hälsar på dig här igen. Jag tänker på hur sällan jag ringde mormor innan hon dog och hur korta och ansträngda de samtalen var. Varken du eller hon är främlingar runt en pool. Vad är det för fel på mig. 


Du och Adrian följer oss till dörren och jag märker att jag missat skylten om skogräns, att någon borde sagt till mig. Jag försöker skaka av mig det och du står tyst vid sidan av oss medan Adrian håller låda. När vi gått över gatan till trottoaren vänder jag mig om och ser att ni fortfarande står och tittar efter oss.