Samt: historiens lökigaste titel

Usch jag saknar den tiden då jag var NÖJD med mitt bokmanus. Fan vad härligt det var att se sig själv som ett oupptäckt geni. På den tiden kunde jag stryka några meninagr här och där (och det kändes professionellt och bra, som att jag hade kontroll och kunde se till helhetens bästa) men nu. NU! Jag vill absolut inte att min kille ska se det och då ska vi inte ens tala om förlag. Måste börja om.

Jag vet inte om det är typiskt hela min generation eller bara typiskt mig men jag har alltid tyckt att det känns lite falskt när man måste anstränga sig, att om det inte kommer helt naturligt är det kanske inte meningen. Obs inte bara därför det tar emot att kämpa förstås, till största delen handlar det om lathet. Jag hatar att redigera och att fastna och det känns inte JAG om det är en mening/story/whatever som jag har behövt anstränga mig för.

Gud. Bli inte som jag när du blir stor.

Och alla jävla DM-snubbar är blockade och glömda

Jag har nog inte fattat det själv än. Och samtidigt har ingenting känts mer självklart, det tidigare livet är ett blurr jag bara minns om jag scrollar i den här bloggen och bland mina anteckningar. Likgiltigheten. Den nästan komiska rastlösheten. Och nu: lugn.

Jag stör mig på att så många moment i vår relation verkar så dåligt regisserade, så påhittade av någon med usel fantasi. Som t.ex. att jag sekunden innan jag gick ut genom dörren till vår första dejt tittade mig i spegeln och på riktigt tänkte orden 

Jaja det här går väl åt helvete som allt annat, men det är väl viktigt att hålla hoppet uppe. Att inte ge upp på kärleken. Han kanske är annorlunda.

En biopublik hade himlat med ögonen åt den förutsägbara uppladdningen till evig kärlek. Hade det varit en baksidestext hade jag äcklat slängt tillbaka boken på Pocketshop-personalen. Men ja. 

Redan den inledande hej-kramen var annorlunda. Varm och innerlig liksom. Och trots att jag varit på tusen Tinder-dejter på Babylon minns jag inte längre någon annan än vår. Hur mina axlar plötsligt mjuknade och sjönk ner, hur min mobil stannade på samma batteriprocent hela natten. Han tittade på mig på ett sätt som gjorde mig så jävla nervös för han verkade se igenom mig. Och han verkade nyfiken på den personen han tyckte sig skymta, och inte på den under kläderna eller den på Instagram. Han verkade ana en sida av mig som jag aldrig aldrig aldrig visar, en sida jag inte ens erkänner för mig själv. Och jag som aldrig blir nervös på dejter, som vanligtvis lutar mig över bordet med min tunga efter 45 minuter, var tvungen att vända bort blicken och stanna upp mitt i en mening. 

Men han slutade inte titta på mig på det där sättet och det drabbade mig så jävla hårt. Han liksom vinkade in mig till att öppna mig, så då gjorde jag det. Vi pratade om högstadiet och vi dolde inget. Vi frågade varandra om våra största sorger i livet, om våra föräldrars bästa och sämsta sidor. Vi pratade inte en endaste sekund om tv-serier. 

Dagen efter var vi nykära på ett sätt som jag faktiskt har varit med om tidigare men med den stora skillnaden att nu var jag faktiskt kär på riktigt. Jag har absolut hållit hand och övergångsställshånglat med en första dejt förut, men jag har aldrig menat det. Jag har bara längtat efter det så mycket att jag låtsats. Eftersom vi tydligen är regisserade av Nora Ephrons mindre begåvade kusin hamnade vi naturligtvis strandsatta på Reimers under sommarens mest filmiska ösregn. Jag var rädd för åskan, han var lång och trygg. Tre dagar senare friade han på Mariatorgets tunnelbaneperrong. 

Nu är vi inne på vår sjätte vecka tillsammans och ingenting är dåligt. INGENTING. Och självklart förstår jag att det är normalt att känna så när man är nykär men betänk då att jag vanligtvis brukar tröttna och hitta fel inom två dygn. Dessutom känner jag att det här är en person jag vill kämpa för, för han är en verklig människa som jag vill se alla sidor av. Allt som gör honom till den han är. Allt. 

Jag censurerar inte mig själv för honom, och han säger att det känns som att jag aldrig tar slut. Vi pratar om saker jag inte ens visste att jag hade en åsikt om, men jag är aldrig rädd att han ska missförstå mig eller tycka att jag är obildad. Han är min inspiration och min redaktör, och vi ligger med varsin dator i sängen och skriver på våra egna små projekt utan att det känns löjligt och poserande. Det bara är liksom, och det är bara vi där. 

Samtidigt som jag inte kan förstå hur jag stått ut med alla andra jävla killar som jag nu insett haft noll intresse av att ta reda på vem jag verkligen är, är jag så otroligt glad att ingen av dem gjorde det. Att ingen lurade in mig i nåt som i förlängningen hade betytt att jag och Joakim inte hade träffats. Men mest är jag väl kanske glad att killarna trots allt inte lyckades bryta ner min grundläggande tro på kärleken. Att jag alltid hållit hoppet uppe och alltså vågade ge mig in i de här stora känslorna. 

Jag har alltid haft orimligt höga förväntningar på ett lyckligt slut och nu är vi precis i början av det <3