Ja man känner att man lever

Idag var första dagen i skolan sedan det som i mina eventuella memoarer kommer kallas Rökrutan hände. Det lustiga är att när man gått runt en helg med vad som känts som en för hårt knuten halsduk runt sig och bävat och hållit på så är det nästan lite av en besvikelse när allt visar sig vara som vanligt. Första rasten ska vi röka, han och jag, och jag när jag hör hur han bakom mig på väg till balkongen mumlar att fan, jag glömde mina i skåpet sträcker jag lite overkligt världsvant fram en bakom ryggen på mig själv. Han tar den samtidigt som vi med sedan länge invanda steg rör oss vidare mot cancer och samtal överröstade av byggarbete. Och där ute är det som sagt helt som vanligt. Jag får nån låt på hjärnan och steppar lite grann till den, han drar ett skämt jag hört hundra gånger och dessutom lärde honom - han har hon glömt att det var just jag som drog det först.

Det är som vanligt med honom, när jag är med honom, men det är inte som vanligt med mig själv. Jag kan inte sitta still och får öva mig i att ta så tysta djupa andetag som möjligt på lektionen för att de andra inte ska märka. Jag är nervös. Eller så har jag panikångest. Eller vårkänslor. Jag vet inte VAD det är men jag var nära på att smita på toa och sedan gå direkt ner i tunnelbanan utan att säga hejdå.

Vi hade lektion i poesi på morgonen och det var väl där nervositeten började I guess. Skriv en dikt på 15 minuter, klara färdiga!!! Panik. Men det gick ganska bra faktiskt, jag tycker att alla mina dikter blev helt okej. De handlade om tjejerna i kassan på ICA, glasögonskalmar och fotsvett. Ni hör ju, prisvinnande ämnen. Kanske var det där min pulshöjning såddes och sen hängde den bara med hela dagen. Jag håller lite halvt på med en grej som jag velat göra sen Lena Dunham visade sitt gulliga fejs och jag måste sluta berätta det för alla men jag kan inte fricking HÅLLA MIG. Håller mig nog lite här iaf, om ni inte kan räkna ut förstås. Jag sa det hur som helst till några i klassen och alla är så fina mot mig, jag har aldrig känt mig så trodd på som nu.

Tror det är vårkänslor jag känner.

/Ambivalenta Amanda ¯\_(ツ)_/¯

Tycker faktiskt inte jag är värd sånt här, jag är en bra och snäll tjej

I övrigt var jag med om en hemsk grej för ett tag sedan. Hade träffat en kille på Tinder som var SÅ fin och som dessutom var från Göteborg och kompis med mina favoriter därifrån. Vi hade en perfekt första dejt, jag skrattade så jag sprutade över hela bordet och sen hånglade vi vid tunnelbanan klockan fyra på eftermiddagen. Skulle ses igen snart snart snart. Han kom på förfest hos mig med mina två kompisar och vi gick till en klubb och vände i princip i dörren för att gå tillbaka hem till mig. Dansade nakna i min lägenhet, det är sant. Han kammade hela mitt hår med sina fingrar på morgonen efter och allt var bara JA. Fick sms från mina kompisar som sa att de verkligen gillade honom.

Helgen efter det skulle vi kanske mötas upp på lördagen men han skrev att han åkte hem och jag frågade om vi skulle ses på söndagen istället. Nu kan ni läsa:

Observera klockslagen alltså. Kurvan gick såhär: irriterad -> ledsen -> sur -> lite orolig -> JÄTTEOROLIG. Jag hörde av mig till hans kompis (som jag aldrig träffat), var ett sammanbrott ifrån att leta reda på numret till hans bror. Jag förstår inte varför han gjorde såhär. Om han mådde dåligt eller så, är det ändå inte etikett att dra en vit lögn om en dubbelbokning eller magsjuka? Framför allt när han märker hur orolig jag är? Förutom sms:en ringde jag fyra gånger utan svar. Jag förstår att jag reagerar speciellt eftersom jag redan har varit med om att någon inte har gått att få tag på och sedan hittats död i sängen. Och jag förstår också att det rent regelmässigt var för tidigt i vår "relation" för mig att ringa Missing people och vara genuint orolig. Men jag tycker bara det är ohyfsat. Och nej, han ringde aldrig och förklarade och har inte hört av sig på nåt annat sätt heller.

Det finaste nån kan säga till en? FU.

- Vem messar du med?

- En tjej, hon gjorde slut med sin kille igår och vi har messat konstant sen dess! Lite rolig historia faktiskt, i påskas...

Nej. Nej det är inte en rolig historia för jag är jättekär i dig och antingen fattar du inte det eller så bryr du dig bara inte. Helvete. När vi är påväg in från rökrutan fortsätter du prata om vad som hände i påskas och jag svarar mhm, aha och oj men Gud men jag går nån decimeter framför dig så du ser inte mina ögon och hur hela mitt ansikte hänger. När vi sitter där inne med de andra igen börjar jag gråta, jag pressar ena handen mot min mun för det är verkligen fulgråt, och måste låtsas att det är pga något helt annat vilket gör att jag trasslar in mig i nån konstig historia som jag inte vet om någon tror på. Men oavsett om du tror på den så sträcker du dig över bordet, tar min hand och pussar på den. Och om mina ögon inte var ihoppressade då och istället hade tittat direkt på dig hade du nog fattat varför jag grät. Kanske fattar du ändå för när vi är ute och röker sen igen står jag och sparkar på nåt grus som vilken olyckligt kär person som helst och då:

- Det känns ju lite konstigt att prata med dig om tjejer med tanke på vad du sa till mig i julas...?

- Ja. Ja, jag vet inte om jag borde säga det här, jag tryckte precis bort den impulsen men jag är ju svinkär i dig. 

- Oj är du? Men... Men du sa ju att det gick över?

- Ja men det kom tillbaka igen. Eller, det gick aldrig över utan jag sa bara det.

- Åh Amanda. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga men det är ju det finaste man kan få höra av en person, framför allt en person man tycker så mycket om. Jag känner inte samma sak men åh, vad fint det är att få höra av en så fin person! Kom hit och ge mig en kram!

----

Jag undrar, lite stillsamt sådär, om det inte är lite väl att jag fortfarande så ofta går runt och är olyckligt kär? Är jag inte för gammal för det? När jag gick på lågstadiet minns jag att jag sa till min bästis att jag tycker det är så sjukt att folk blir ihop med varandra, att den som den ena är kär i är kär tillbaka. Hur kan det hända så ofta? Hon höll inte alls med, tyckte att det var helt rimligt att två personer passar ihop och blir kära i varandra. Suck. Jag tycker fortfarande det är orimligt. Framför allt när jag på något sätt liiiite ändå trott att han känt samma sak för mig och sedan hör honom beskriva sms-tjejen. Hon är typ den coolaste personen jag har träffat, hon har en blablabla-taturering! Vaaa är det sant? säger den andra musikern bredvid, shit vilken cool tjej som har en blablabla-tatuering. Och jag ba: happ, en annan vågar inte ens vaccinera sig utan att ha med sig nån att hålla i handen och har då aldrig hört talas om nåt blablabla. 

Nu har jag undvikit skolan i två dagar för att slippa stå på balkongen med honom och låtsas som att allt är lugnt. Allt var ju egentligen lugnt förut, jag tyckte det var ganska härligt att gå runt och tråna och fantisera. Men det var innan den här jävla sms-tjejen kom in i bilden.