Har du rika föräldrar finns det saker du aldrig förstår

Jag hade aldrig flugit Business förut. Jag vet, det är löjligt att bli exalterad över en sån grej men jag tyckte att det skulle bli så spännande. Valde reskläder med omsorg för att passa in, för att se sval och världsvan ut.

Det är svårt för mig att balansera min personlighet då jag i sällskap av mina föräldrar är fin i kanten, parfymerad och rik men med mig själv och mina kompisar är slarvig, kedjerökande och pank. Jag tycker om att balansera de olika personligheterna och skäms när jag råkat visa den välbärgade sidan för fel personer. Som när jag rättar uttalet på Pol Roger eller sitter på fin restaurang i Berlin och ger min kollega en lång och menande blick för att han inte tar av sig kepsen. Då skäms jag. Eller när jag berättar för mina kompisar att min flygbiljett hit kostade mer än vad jag tjänar innan skatt. Då skäms jag jättemycket. 

Det är lite konstigt att behöva balansera de där olika sidorna så mycket men det är så det ligger till. Jag vet att ingen på Kafé 44 tar mig på allvar när jag svassar in med Chanelparfym och att alla tror att min pappa är moderat bara för att han spelar golf. Det är sjukt störande men jag förstår det samtidigt för jag är likadan. Jag är uppvuxen med brats och jag hatar brats så mycket. Ger dem aldrig en chans, vill inte prata med dem. Jag ser en kotlettfrisyr eller ett par spetsiga skor och sen har jag dömt ut den personen för gott. Att jag är den snobbigaste och bratigaste personen i vårt gäng, by far, det tänker jag inte på så ofta. Jag är ju inte sån egentligen? Alla kashmirtröjor från Givenchy, sammeten från Prada och den där sidentunikan från Anna Sui är ju second hand. Det är på låtsas och på riktigt. 

Hur som helst. Mer än någonting annat har jag ju förstås svårt att passa in i de fina salongerna. Man ser i mina ögon att jag inte är van. Och framför allt såg man det nu när jag flög hit.

Jag knölar in min jacka i utrymmet ovanför sätena för jag vet inte att det snart kommer en flygvärdinna för att hänga in alla kappor i en garderob. Jag dricker sju glas champagne bara för att jag kan. Jag ser att de som är vana, de som passar in, de som inte ser det som något spännande att åka flygplan och få kuddar med riktiga örngott, de dricker mineralvatten istället. De äter inte upp alla bakelserna vi får under afternoon tea:t. De ber inte om fler heller. Jag dricker åtta glas champagne.

Jag har klätt mig i ljusblå kashmirtröja och rosa pashmina för att passa in, jag tror jag minns koderna från högstadiets blondiner. Under lunchen spiller jag något brunt på pashminan och snart hänger klistriga snorsträngar från mun och näsa till armveck och ljusblå kashmir.

Jag har en 18 timmar gammal tampong i mig och jag undrar om jag luktar. Ska försöka undvika knarkhundarna när vi landar för jag vill inte ha någon uppmärksamhet riktad mot mitt skrev. Jag känner den och hur den ser ut, den är slemmig och gråbrun och död. Som en sönderskuren tumme som inte fått andas under för tight påsatta plåster. Så känns den. De andra luktar citrus och mineralvatten. De tittar på mig när jag för nionde gången på tre timmar går in på toaletten för att torka bort ljusrött och tunt blod från sluttampsmensen. Om jag var van vid det här skulle jag fråga en flygvärdinna lite världsvant om en ny tampong, det finns säkert, men det vågar jag aldrig göra.

Det är inte en mänsklig rättighet att få känna sig hemma varken på Första maj-tåg eller på ett lyxhotell. Det är inget problem. Jag är i det minst viktiga av alla ingenmansland. Men jag kommer aldrig ha något gemensamt med mina hotellrumsgrannar och det finns alltid någon i varje gäng som inte tycker att man får vara vänster om man har rika föräldrar. Det senare tycker jag är lite tråkigt. Eller mycket.

Jobbets julfest

Varför är jag såhär? Varför ska jag dansa bugg med alla som har ben, varför försökte jag hångla upp en kollega jag har noll intresse av, varför gör jag Dirty Dancing-dyk rakt ut i luften med förväntan att någon ska fånga mig? Varför tänder jag cigg inne fastän ingen annan gör det? Varför ska jag pussa alla fastän de inte vill? Varför krälar jag runt på golvet till Like a virgin? Varför. 

Men ölen gav mig i alla fall mod nog att fråga han frilansande copywritern om han kan bli min mentor och det ville han! Det är det bästa som har hänt för han var kursansvarig för reklamlinjen på Berghs aslänge och kan allt. Att det hände väger nästan upp allt pinsamt jag gjorde. 

Det är inte jag, det är, haha, det är bara du.

Var ju på champagnedejt i lördags. Aldrig varit så bakis, aldrig varit mindre sugen på att betala 155 kr för ett glas. För att fatta mig kort: han har ett instagramkonto för sin hund och ska åka runt i USA och hälsa på fans nu under jul. Han ska BO hos fansen som han aldrig träffat förut. Okej.

För övrigt är han ändå en av de normalaste killarna på den där siten. De andra som flimrar förbi i flödet frågar rätt ut om någon "skön brud" vill följa med till "saint tropes" och "bränna en mille eller två". Andra nöjer sig med att bara posta suddiga bilder på sina halvglada snoppar eller julbockar i superstökiga lägenheter med typ lakan som gardiner. Många tatuerade knäskålar i omlopp också.

På en fest i fredags sa min kompis att hon förvånades över att jag börjat nätdejta eftersom jag väl inte har så svårt att träffa killar. Nej, men jag är rastlös. Men det finns väl gränser kanske. Soft att jag precis betalat för tre månader och att jag ligger sömnlös av dåligt samvete så fort jag inte svarar någon idiot som kontaktat mig.

Nä... hä?

Okej jag hörde av mig i alla fall. Han är online. Han har inte svarat. Alltså... Vad hände?

Den enda turnoffen jag kan komma på är att jag hade så nariga läppar att jag slickade mig runt munnen ganska ofta och typ fick mun fyllig som ett blyertsstreck. Är det allt som krävs för en dumpning i det där karga dejtingklimatet alltså? Säger jag och scrollar förbi 890 personer jag inte vill ha.

Två skröpliga kroppar möttes i blåsten

Dejten igår. Hah. Han hade så mycket ryggskott att han inte kunde sitta ner vilket betydde att vi gick runt på söder istället för att dricka öl. Det varade i 29 minuter, sen var han tvungen att ta 4:an hem till sina Citodon. Jag hade haft klackar hela dagen och hade så ont i fötterna att jag knappt kunde fokusera på vad han sa.
Det gjorde inget, det var kul ändå och han var söt. Men borde jag inte vara lite orolig för att han inte hörde av sig sen när han kom hem? Gör man inte det om man avbrutit en dejt efter en halvtimme? Jo, det gör man väl. Om man inte bara har skyllt på ryggen för att jag är jättetråkig och ful, förstås. Jag spelar aldrig spel men i det här fallet var det jag som bjöd ut honom och han som avslutade värsta abrupt så jag tänker INTE höra av mig först. Det är godkänt va?

Nya tider

Vill inte citera Ronan Keating FÖR mycket men livet (och bloggen) är fan en bergochdalbana. Så här kommer ett glatt inlägg igen efter megadeppen.

Jag fortsatte med dejtingsiten trots allt och har nu två dejter inbokade! En ikväll med en kille som är så snygg att jag nästan inte vågar träffa honom. Borde trycka upp en tshirt med texten jag är sötare och roligare på internet så att han inte skräms bort av min egentliga persona. Usch, känner mig så liten nu. Det måste ju finnas en anledning till att jag alltid blir dumpad liksom.
Den andra dejten, som egentligen bokades först, är på lördag då ska jag dricka lunchchampagne med nån gullig journalist. Ni kan kalla mig Fröken Bradshaw. Tror att jag ska inleda alla framtida första dejter med att säga att jag är lite nervös och att det här min första blinddejt. Låta dem sköta resten och rida på den charmigt blyga vågen. Nu kan ni kalla mig Fröken antifeminist :(

Förra veckan var verkligen full av nystarter. Inte nog med att jag alltså började flirta på internet, jag tränade även för första gången sedan gympan på gymnasiet. För en som brukar få träningsvärk av one night stands är det här en stor bedrift, tro mig. Vi har ett gym i källaren på mitt jobb så jag har gått dit två gånger med mina biffiga programmerare nu. Det bästa är att jag får välja musiken och alltså handklappar till Bob Hund och Säkert på crosstrainern. Det sämsta är att jag är så sjukt ofit i tights att jag vill sätta upp en amandaformad plastfilm över spegeln så att jag slipper se mig. Den biffigaste programmeraren är snällast och han säger att jag nog kommer se resultat fort eftersom det var så länge sedan jag rörde på mig. Men how soon is now? Kan man få se ut som Kylie till 27e december tack, då ska jag på semester.

En annan ny grej är att jag kommit in på en distanskurs i vår om Litteratur och psykologi. Jag ser fram emot att jobba, plugga och göra arbetsprover samtidigt för hur lat jag än är och hur lite jag än vanligtvis presterar så trivs jag bäst med att ha mycket att göra. Längtar så mycket. Längtar efter att känna att jag faktiskt kan och att jag har potential för det känner man ju inte alls när man bara kollar på Vänner-repriser och låter bli att städa.

Den här gången ska jag försöka att inte bara skriva ut förhandsinformation utan att faktiskt följa upp med inlägg om hur dejterna gått också. Vilket mål va, tjejen har potential.

Om det inte framgick:

Han sa till min bästa kompis att han älskade henne och han fick mig att inte vilja träffa henne.

2012

Om jag ska sammanfatta det här året måste jag nog även gå tillbaka till 2012 eftersom det var där helvetet började. På nyårsafton 2011/2012 försvann min pojkvän med en av mina bästa kompisar. De var borta jättelänge men jag tänkte inte så mycket på det eftersom vi var på Södra Teatern med så många rum och trappor. Man tappar bort varandra där ibland. Jag stod med mina andra kompisar och pratade om hur kär jag var i min kille. Jag sa att jag hoppades att han älskade mig lika mycket och att han har svårt att visa det ibland. Hans och mina kompisar stod i en ring runt mig, vi hade precis beställt whisky och trängdes i en trappa, och de sa som i kör att det syns på honom att jag betyder allt för honom. Strax därefter dök han och min kompis upp igen. Vi dansade vidare och det slutade med efterfest hemma hos oss. Till slut var det bara vi och kompisen han varit försvunnen med kvar och när hon skulle gå insisterade han på att han skulle hjälpa henne haffa en taxi. Han var borta så länge att jag hann somna innan han var tillbaka.

Några dagar efter nyår åkte jag till London med min familj. Allt var fortfarande som vanligt. Puss puss hejdå, vi ses om några dagar.

En kväll några veckor senare gick vi ut tillsammans men splittade någonstans. Han åkte hem till sin kompis för att spela tvspel och när jag kom hem vid halv fyra och han inte var där messade jag honom för att fråga om han skulle sova hos kompisen. Sms:et dök upp på mobilen som låg kvarglömd på nattduksbordet. Jag öppnade den och såg meddelande på meddelande från min kompis. Nyårskompisen. De hade träffats när jag var i London för att de behövde prata. Vad fan behövde de prata om? Resten av natten satt jag lutad mot väggen med armarna i kors och väntade. 

Det här kommer bli långdraget hur odetaljerad jag än är men okej. Han var på henne. Han ville kyssa henne. Han frågade om inte hon också känt att det alltid varit något mellan dem. Hon sa nej nej nej. 

Till mig kom han bara med en massa bortförklaringar som jag såklart gick på. Jag var ju kär. 

Bortförklaringar som jag sedan återberättade för mina vänner för att rentvå honom. Känslan då när man får den riktiga storyn tillbaka från dem. Jag ville inte träffa henne, hon som allt kretsade kring, men de andra kompisarna hade ju fått höra allt från henne. Jag grät så mycket på så många barer för när veckorna gick kom det bara fram mer och mer. Han ljög för mig och han grät. Jag ville komma över det och fortsätta kramas. Fortsätta ha det bra. Långsamt gick det över och till slut kunde jag träffa min vän igen. Men svartsjukan mot henne gjorde mig stel och kall.

Våren minns jag inte. Jag minns på riktigt ingenting från våren och sommaren. Men sen i september eller vad det var blev vi bjudna på en kräftskiva i Norrtälje. Och där hände det igen. De försvann i typ en och en halv timme och svarade inte på mobilen. Jag var helt hysterisk och trodde att de blivit kidnappade, att de mördats i mörkret, att... att de låg och hånglade på någon äng. Till slut skymtades de i mörkret. Hon gick rakt in till tjejgänget. Han famlade efter mig. Jag låg utmattad av sorg på en motorhuv och grät. Sparkade, skrek åt honom, puttade honom ifrån mig. Han var så full att hans ögon såg ut som fiskögon. Helvete. Ville aldrig mer se honom och han fattade ingenting. Försökte pussa mina öron.

Exakt samma grej hade ju hänt igen. Han hade varit på henne och hon tyckte att de skulle reda ut det hela. De tappade tidsuppfattningen, tydligen. Jag sov i soffan den natten och sen tvingade jag honom att köra hem oss så fort han vaknat på morgonen. I min pappas sportbil körde han alldeles för fort genom snirkliga skogsvägar medan tårarna rann ner för mina kinder. Om han hade blivit stoppad för att blåsa hade körkortet rykt på en gång. Jag har aldrig någonsin brytt mig mindre.

Och månaderna efter det här var lika svarta som våren. Det jag minns är att jag började gråta så fort jag gått av tunnelbanan efter jobbet och gick hem på Götgatan. Att man alltid träffar någon man känner på den gatan stämde inte den hösten för jag såg ingen, ingenting. Så fort jag kom innanför dörren la jag mig på sängen och grät. Och när det blev helg la jag mig i soffan och sov bort den. Varje helg. Han ville fika, han ville gå på promenader. Jag ville bara sova och gråta.

Till sist gjorde vi slut. Jag hade varit ute med mina gamla kollegor och berättade vad som hade hänt för dem. De fattade ingenting och sa att jag måste göra slut. Amanda, du måste göra slut! Jag hamnade på Baba Sonic, hånglade med en gammal flirt och sen på morgonen gjorde jag slut. På torsdagsmorgonen innan jag gick till jobbet gjorde jag slut. 

Han bodde kvar i en månad. Sen sju månader senare var han död. Men det tar vi i inlägget om nästa helvetesår, 2013.

That joke isn't funny anymore

I fredags gick det till överdrift. Den här dramatiksökande livsstilen jag skrivit om tidigare peakade och lämnade en eftersmak så stark att jag inte kunnat sova sedan dess. Jag vet inte vad som avslöjar mig mest av påsarna under ögonen och paniken i blicken men något har definitivt hänt.

Jag satt på en middag med mina kompisar. Vi hade verkligen roligt, allt var perfekt. Men det räcker tydligen inte för mig. Jag börjar sms:a alla killar jag känner. Alla. 

Hej!
(✔ men inget svar, nästa.)

När kommer du till Stockholm?
(Nähä, skit i det då.)

Vad ska du göra ikväll?
(Seeeeeg han är, nästa igen.)

Till slut ser jag att Han spelar skivor. Han som är Stockholms största svin, han som jag som 19-åring hängde efter och till viss del bröts ner av. Han som gett mig mer skamsköljningar än någon annan. Han som inte ens är snygg, bara gammal och... känd. Att jag inte lärt mig någonting på sex år.

Trots att jag inte får några svar på mina sms till honom. Trots att baren han är på stänger inom 45 minuter och jag är i Solna. Trots att jag har det bra där jag är med mina kompisar. Trots att det är Han. Åker jag dit. Tar en taxi för pengar jag inte har, tjatar hål i huvudet på en kompis tills hon motvilligt följer med.

När vi träffas går det så fort och plötsligt har han dragit in mig på en toalett. Min kompis är jättearg. Jag är tydligen jättefull? Vi ligger inte men jag kan inte skriva vad vi gjorde. Jag hade ångest redan då och har nog omedvetet redan suddat ut de minuterna så att det nu bara är ett grumligt och odefinierbart minne kvar.

Sen sitter vi på en bänk och kedjeröker i timmar. Minns inte vad vi pratade om, minns inte vad som sades. Minns att han senare satte mig i en taxi, bad chauffören dra en "lämplig summa" från hans kort och sedan köra mig vart jag ville. Han sa att nu var det dags för honom att åka hem och vara pappa och att vi får höras någon annan gång. Nej nej nej nej nej nej nej nej nej hör aldrig av dig. Jag klarar inte av sånt här.

Han sa att jag är rolig, att han följer mig på Facebook och tänker på mig. Att jag är snygg och härlig. Ett litet geni. Att han är glad att jag kom dit. Sen säger han att jag inte får bli kär i honom och jag fnyser, tittar bort och säger att det nog inte är någon risk och att jag har många andra killar. Han fnissar åt mig, ser ju igenom den där låtsasblasén såklart. Jag är inte van vid situationen och mina nedbitna naglar vittnar om att jag fortfarande är nitton.

Drömde mardrömmar om hans fru hela natten och var ett vrak när jag vaknade. Han var inte gift när vi träffades första gången men däremot vet jag att jag var den sista han hade innan han blev ihop med henne. Han säger att han aldrig varit otrogen förut, aldrig någonsin i hela livet. Jag undrar vem det är han vill lura när han säger så, mig eller sig själv.

Att jag plötsligt är 25-åringen som åker och träffar gifta småbarnspappor bara för att jag inte har en tillräckligt spännande fredagskväll. Jag kan inte leva med mig själv. Jag ger mig själv utegångsförbud nu och så pratar vi aldrig någonsin mer om det här. På riktigt nu.

Det är inte hans fel men det är hans ansvar. Det är han som ljuger, är otrogen och tar sig friheter. Men det är mig han gör det med och det klarar jag inte av. Där försvann den lilla droppe moral jag trodde att jag fortfarande hade kvar. Jag kan inte se mina kompisar i ögonen och håller för öronen när de vill veta vad som egentligen hände. Det här är mitt livs lägsta punkt. Botten. Helvetet. Går det inte åt andra hållet nu är jag förlorad.

Och det värsta är att det var roligt att träffa honom. Jag hade kul. Vi skrattade och pratade. Jag ville inte gå hem.

Men jag grät så mycket i natt.

Lillebror

Min yngsta bror är utvecklingsstörd. Det är så det kallas även om jag vet att det känns som en väldigt vag beskrivning. När någon undrar vilken nivå han är på brukar jag säga att han leker med bilar, måste bli tillsagd för att borsta tänderna men inte har några problem att bildgoogla prinsessan Leia eller sätta på en dvd. Han väljer ganska mycket själv vad han vill klara av, om man säger så. Han äter även medicin för epilepsi (men har inte haft ett anfall på säkert tio år) och visar autistiska tendenser genom att rada upp sina Scooby Doo-filmer och leksakståg i perfekta rader tvärs över golvet. Är känslig för förändring och ställer samma frågor varje dag som det är viktigt att man svarar som han vill på. Man har lärt sig vid det här laget.

Det är jobbigt att vara syskon till en person med funktionshinder. Nej, det var jobbigt. Under mina tonår ville jag bara blunda och trolla bort mig själv. Tänk er när en pojke hamnar i puberteten men inte förstår själv vad som händer med kroppen. Varför man vill pilla på vissa ställen och varför det som händer då händer, det förstår inte han. Men det fattade jag och det var så jobbigt att som ensam tonårstjej se det. Vi har aldrig pratat om sex i vår familj så jag kunde inte direkt gå till mamma, och jag skämdes för mycket för att prata om det med mina kompisar. Det är först på senare år jag vågat prata mer öppet om det. Men hur som helst.

Något annat som varit väldigt jobbigt för mig är tanken på att han kanske inte har eller kommer få ett bra liv. När han som aldrig visade så mycket känslor kom hem från skolan med rödgråtna ögon och tillslut erkände att barn i andra klasser hade retat och slagit honom. Får hålla tillbaka tårarna när jag skriver om det. Eller när han inte ville gå till skolan på Alla hjärtans dag och vi senare förstod att det var för att han var kär i sin fröken och var rädd att hon inte kände samma sak. Betänk då att det inte handlar om en fyraåring som vill hålla hand med sin dagisfröken. Eller en som går i nian och spanar på den sjukt snygga vikarien med stuprörsjeans och converse. Det här är en ensam nittonåring som har en hjälplärare som är snäll mot honom när ingen annan är det.

Shit mina kollegor kommer snart märka att jag gråter.

Att han inte har blivit full med nyfunna gymnasiekompisar, åkt till London själv, legat med fel person, fått högsta betyg på nåt prov han pluggat asmycket till, tagit körkort, gått på svartklubb. Att han väl inte kommer få några barn. Han kommer varken ha CSN- eller bostadslån. Han kommer aldrig förstå Breaking Bad. Det träffar mig så jävla hårt.

Det kan bli så himla bra också. När En annan del av Köping började sändas skickade jag ett mail till Filip Hammar som ett slags tack för att han med den serien lugnat mina nerver lite. Att ett funktionshinder inte behöver betyda att man får leva ett värdelöst liv helt ensam. Att det i själva verket kanske blir så att man får skitroliga kompisar som man mycket hellre firar jul med än sin familj. Det var så skönt för mig att få se att det kanske kan bli så och Filips öppenhjärtiga svar gav mig ännu mer tröst.

Men nu är det dags och det känns så jävla jobbigt. Lillebror har fått en plats på ett gruppboende. En egen lägenhet i Fruängen där han kommer flytta in redan om några veckor. Jag vågar inte uttrycka min oro och ångest för mina föräldrar och framför allt inte för honom eftersom jag inte vill försvåra något som redan är jobbigt för alla inblandade. Mina föräldrar har haft barn i dagisåldern i tjugofem år nu kan man säga. De är trötta. Och det är svårt att få plats på gruppboenden. Jag kan inte säga något om det här. Det är väl dags att släppa taget om den där personen som alltid varit i vägen, haft högljudda leksaker igång dygnet runt och gått in på ens rum utan tillåtelse. Jag önskar verkligen att jag hade varit snällare och haft mer tålamod men försök själv att inte bli förtvivlad när en vuxen man bajsar i badkaret. Åh, lillebror. Nu börjar ditt egna liv. Jag ska hälsa på dig i din nya lägenhet och då får du visa att du visst kan klara dig själv.

:C

Dagens insikt är att om man både vill ha kvar kakan och äta den och sedan äter upp den alldeles för snabbt kan man få ont i magen. I vissa fall även sura uppstötningar. Jag tror att jag ska vänta lite med att åka till Göteborg.

Sad boys do it well

Fast nu börjar jag inse att jag bara drar till mig ledsna killar som blivit dumpade och vill ha ny närhet. Både göteborgaren och Beckmans har nyligen gjort slut med sina tjejer och är ledsna för det. Sitter just nu i en lång chatt med Göteborg om hur jobbigt allt är. Alltså. Nej. Var glad och bli kär i mig istället please! Varför är det alltid så dålig timing? Om inte jag är i ett förhållande så är han det och om vi är singlar är det alltid någon som antingen är ledsen över något ex eller lycklig över att vara singel. Fan också. Ville ju att det här skulle bli roligt och pepp. 

Och ni vet ju hur ledsen Stagnelius är, det går typ inte ens att prata med honom utan att han ska dra upp något nytt som gått åt helvete. Det senaste är att han tappade en väska med tre biblioteksböcker i och att han nu måste betala någon avgift. Alltså. Gas-ka-upp-dig. 

Orkar inte trösta folk nu, framför allt inte eftersom jag egentligen borde fokusera på att trösta mig själv istället.

Du är den ende

Kul att jag har fem killar samtidigt just nu. Är kär i två av dem, vill att en av dem ska vara kär i mig och de två sista har jag egentligen inget direkt intresse av men svarar gulligt när de hör av sig ändå.

Efter ett och ett halvt glas vin i fredags fick jag ett infall och frågade en kille jag varit kär i sedan 2008 om han inte är singel nu så jag kan komma och hälsa på honom i Göteborg. Alltså han var så pepp, jag är fortfarande chockad. ÄLSKAR när den där typen av infall funkar, jag förväntade mig en livslång pinsam tystnad som svar på den frågan. Så nu ska jag bara försöka hitta en billig tågbiljett och lära mig att se oberörd ut när han skickar explicita sms mitt på dagen när jag sitter på tunnelbanan. Är så kär i honom och han är mina kompisars favorit av alla mina gamla killar. Åh, längtar så mycket. Vill bli ihop.

Sen har vi en kille från Beckmans som jag känt i många år men gillat i ett halvår ungefär. Han är världens finaste men blev nyligen singel och är inte riktigt redo för att träffa någon ny just nu. Kan vänta på honom hur länge som helst så det gör inget. Seriöst.

Stagnelius/journalisten/Mr Segpropp har jag inte hört av mig till på hela helgen vilket naturligtvis resulterade i att han hörde av sig själv i morse. Hmm. Lite jobbigt att mina föräldrar tror att vi är tillsammans.

En kille jag gillade lite i smyg som 18-åring har helt plötsligt börjat höra av sig till mig. Skickar hjärtan och vill dricka öl. Han är gullig och så men lite för popsnörig för min 25-åriga smak. Ett plus är dock att han är bästa kompis med en bloggare som skulle kunna kallas för SB och som jag gärna skulle vilja ha i mitt kontaktnät.

Och sen så har jag ju naturligtvis råkat sova i samma säng (och... ja... typ) som min gamla högstadiekärlek också. Jag var så otroligt olyckligt kär i honom då men nu vill jag väl bara vara kompis. Men han är extremt framgångsrik, världens roligaste och vi har fina minnen tillsammans. High five till mitt fjortonåriga jag men jag måste nog vara lite försiktig.



Naturligtvis kommer allting gå åt helvete som vanligt så jag får verkligen försöka att njuta så länge det varar nu.

Dagens citat

"Om han har tid att vara rolig på Twitter och ÄNDÅ är dryg mot dig är det ju extra drygt."

Gud. Måste lägga ner det här nu.

You follow each other

Varför lägger man till varandra på alla sociala medier tio minuter efter att man träffats? Jag kan ju inte skvallra fyndigt någonstans utan att mina killar fattar. Igår var jag lite full och då skrev jag genomskinligt och menande i alla fall och det kanske inte är så dumt ändå? The best way to touch your heart is to make an ass of myself etc. Problemet är ju bara att jag har så många samtidigt och just det är kanske dumt att avslöja på Twitter. Då är man bara ett ass. Det är ju omöjligt för mig att spela cool så kanske ska köra helhjärtat på den bortgjorda och naiva approachen? Om jag såg att någon gjorde det om mig skulle jag smyga ner en lapp med min ringstorlek i hans ficka. Inte?

Aja

Men finns det en så finns det flera och jag gick inte helt lottlös i helgen trots surkarten i inläggen nedan.

Livets gåta

Jag vet redan svaret på det här men varför bryr jag mig så mycket om honom? Han är ganska töntig, faller typ ner på knä och kör luftgitarrssolo på fester och uttalar Pete Dohertys namn så som det ska uttalas. Dansar armkrok med okända irländare på barer och gör egna covers på Bob Dylan. När han sa att han ville skriva en bok blev jag exalterad och frågade vad den skulle handla om. Det verkade mindre viktigt för honom och han tyckte att det var en bra idé att bara "köra på" och skriva så mycket och långt som möjligt så ordnar sig resten. Att det mitt på en sida kunde dyka upp ett ord i versaler eller att ett kapitel kunde börja mitt i en mening verkade vara själva grejen med boken och handling var något sekundärt. När jag försiktigt försökte föreslå något om synopsis och skelett tittade han på mig som om jag var en snustorr 85-åring.

När han i chatten skrev igentligen [sic!] rättade han sig visserligen blixtsnabbt och ursäktade sig tusen gånger. Men ändå.

Men jo, jag vet redan svaret. För att han är en jättesnygg kille som av någon anledning inte längre visar lika stort intresse för mig.

I don't want to get over you?

Första natten vi träffades pratade vi nästan bara om musik och det enda vi inte kunde enas om var Magnetic Fields. Han hade typ inte ens hört! Nu har jag gjort en spellista till honom men vågar inte skicka. Det är bara jag som hör av mig, alltid samma lilla hej på chatten när jag stirrat på onlinelistan en hel eftermiddag och sen tillslut ser hans namn poppa upp.

Känns typ såhär:

HEJ! :D :D :D
hje

Han säger att han är deppig för att CSN strular och att det är därför han bara ligger hemma. Jag säger inte att han får ta och gaska upp sig för annars kommer han få ångra sig. Hoppas hoppas han får ångra sig. Men han gillar ganska många av mina statusar och det känns ju bra.

Förbereder mig på det värsta

Men alltså om jag blir jättekär i honom kommer jag ju radera det här och då får ni inte säga något!

Det kommer ju uppenbarligen inte hålla det här

En till grej jag störde mig sjukt mycket på: han berättade om bandnamnet han kommit på som tydligen skulle vara BÄSTA NÅGONSIN. Det var det inte kan jag säga men jag spelade med för att vara trevlig och visade stor entusiasm. Så kontrar jag med att säga ett bandnamn jag kommit på och han ba det var ju inte så bra.

VEM.

Vi två, 17 år

Vi träffades i en rökruta förra veckan. Han stod någon meter bort, nickade åt mitt håll och sa att han gillade min keps. Efter några minuter började han citera Stagnelius vilket jag trots hans ögon och min cava även då tyckte var väl pretentiöst.

I blomman, i solen

Amanda jag ser

Kring jorden, kring polen

hon strålar, hon ler

i rosornas anda,

i vårvindens pust,

i druvornas must

jag känner Amanda

Eh, japp. Men jag kom ändå och satte mig vid hans bord och hälsade på hans kompisar. Började pilla på hans tatueringar och lyssnade storögt när han berättade om sin journalistutbildning. Han var exakt den killen jag ville ha när jag var 17. Vi gick på popklubb och spillde öl och pratade om bästa låten på Det är så jag säger det och hur missförstådd Carl Barât är. Hånglade in i andra på dansgolvet. Eftersom jag aldrig tog sprit ur pappas barskåp och inte åkte till London efter gymnasiet var jag ju helt såld. Han viskade att vi verkligen hade hittat varandra. Jag kunde ju knappt stå upp, så romantiskt var det. Vi fortsatte ut i natten och jag återanvände soluppsgångspromenaden jag haft med Arkitekten på Fjällgatan fast nu i en iskall oktobernatt. Vi tog taxi till mitt kontor och sov i ett konferensrum, han gick därifrån fem minuter innan min chef kom in. TONÅRINGAR!

Torsdagen som följde skickade vi tvåhundra sms. På fredagen sa vi att vi var kära i varandra. Vi satt så tätt det bara gick på en bar i Gamla Stan och avslöjade båda två vår nya förälskelse på Instagram. Åkte hem till mina föräldrar och sov i min gamla nittiosäng. På lördagen fick jag sitta på mina händer för att inte förstöra en trevlig middag med att sms:a honom hela tiden. Efter midnatt kunde jag inte hålla mig längre utan åkte ut till festen hans bästa kompis hade. Jag vet att du inte har gillat mina tidigare flickvänner men jag tror verkligen att du kommer tycka om Amanda sa han till sin bästis när jag satt i hans knä. På söndagen somnade jag flera gånger på hans bröst när vi tittade på Seinfeld. Han sa lite oroat att vi kanske kan vänta lite med att byta relationsstatus på Facebook eftersom han varit singel så länge och behöver lite tid för att ställa om sig. Jag: tittar under lugg och säger aa visst det är lugnt. Men tänker: eeeeh ja vi har känt varandra i 72 timmar så det är lugnt. 

Han är som en ung Håkan Hellström. Jag är väldigt romantisk, för romantisk, men jag har samtidigt ganska lite tålamod. Pallar inte att någon ska stå och beundra sina skosnören i 12 minuter när man har en spårvagn att passa. Orkar inte lyssna på intetsägande skämt som pågår i en evighet bara för att han måste testa skämtet i alla tänkbara varianter. Blir galen när någon tar upp åtta gånger att ingen har märkt att han har klippt sig. Han ÄR uppsnärjd i det blå! Jag börjar tvivla lite men är ändå glad över en så överväldigande helg. Men jo, han är nog för flummig för mig.

Sen händer något. Ni vet den där känslan i magen när det är något som inte stämmer. Oftast känner man ju så när man egentligen inte har något speciellt att gå på men Gud vad det alltid stämmer. Det märktes att han överanalyserade mina sms och satte ner foten för minsta lilla. Tyckte att det gick för fort när jag typ skrev puss medan han två dagar tidigare hade föreslagit att vi skulle rymma till Paris och gifta oss. 

Vi träffades igår och pratade lite om det. Om att vi inte känner varandra än och att vi måste ta det lite lugnt och inte rusa in i någonting. Han verkar så stressad! Säger att hans känslor för mig har nollställts. DRYGT? Det var väl ändå att ta i? Dåligt sagt. Men jag gillar honom mycket mer nu när det kommit fram att han inte bara är en onormalt framfusig kille som säger helt sjuka saker. Och förmodligen gillar jag honom även mer eftersom han gillar mig mindre nu. För man är ju som man är. 

Vad är det Charlotte säger i Sex and the City, att det tar halva tiden av förhållandet att komma över personen efter man gjort slut? Borde vara okej till helgen alltså.

/Sur och irriterad tjej som egentligen inte verkar gilla honom så mycket baserat på det här inlägget.

Låtsas som det regnar

Sedan Fredrik dog har jag levt så snabbt jag bara kunnat. Om jag inte hade flyttat hem till mina föräldrar lagom till höstens första dag hade jag förmodligen blivit alkoholist på riktigt. Med knän som slås upp igen så fort de börjat läka och med en garderob där till och med underkläderna stinker rök. I somras var jag ute minst sex dagar i veckan vilket väl inte är så konstigt i semestertider men den livsstilen startade långt innan juli. Långt innan.

Det enda jag tänkte på, tänker på, är vart vi ska gå sen och vem jag ska sms:a. Jag ägnade inte Fredrik en tanke eftersom självbevarelsedriften per automatik hoppade över just den personen, den dagen, den händelsen bland alla andra minnen. De ytterst få gånger han smög sig in i mitt medvetande, oftast i gränslandet mellan dröm och verklighet, fick jag själv slå bort honom. Det var inte svårt och jag gjorde det utan att blinka. Jag tror att jag motiverade det med att nu när jag har den här korta sköna stunden innan jag somnar vill jag inte slösa den på att vara ledsen för då kommer jag ligga vaken hela natten. Jag tänker på skor istället, det blir bra. Jag har inte tid att vara ledsen. När jag väl börjar rota i det där kommer jag bli deprimerad och jag har inte lust med det. Jag ignorerar några dagar till, vem bryr sig.

Så fort någon har börjat prata om Fredrik har jag stressat fram ett nytt samtalsämne. De få sekunder konversationen har handlat om honom har jag knappt ens deltagit utan bara flackat med blicken och fått min irritationsrynka i pannan. Det har nog inte varit så lätt för mina närstående. I helgen sa mina kompisar att jag utstrålar enorm stress och att jag inte är harmonisk någonstans. Det handlar inte bara om Fredrik utan jag vill inte prata om några allvarliga grejer alls. Det skapar ytterligare problem och spänningar då jag inte direkt är den enda som har det jobbigt men så fort någon tar upp cancer, begravningar och död får jag någon slags inre panik. Jag vill inte prata om det och det märks nog ganska tydligt. Så jag är inte bara en dålig kompis mot mig själv utan mot andra också.

Det här att hela tiden stressa fram en roligare situation och ett mer spännande liv funkar väl bara till en viss gräns antar jag. Jag har inte ens reflekterat över det men mina vänner hävdar att det inte är normalt att bli ledsen över att man inte träffat någon ny kille två helger i rad. Så kanske det är. Jag vet inte. Jag vill bara att det ska hända så mycket som möjligt och att jag ska slippa ta tag i det jobbiga bara lite lite till. Att jag nu när jag inte längre bor en minut från Morfar Ginko väljer att gå och lägga mig direkt efter middagen är väl kanske inte någon slump. Om jag inte får gå ut och dricka cava, skvallra med tjejkompisar och snegla på någon i rökrutan kan jag lika gärna gå i ide. När jag var sjuk förra veckan och såg avsnitt på avsnitt med halvdöda pundare i Breaking Bad och ändå funderade lite på om det inte vore kul att testa lite kokain igen, först då såg jag väl själv det första tecknet på en lite väl forcerad livsstil. Trots att jag liksom bara testat det en gång tidigare för typ sex år sedan och redan då tyckte att det var fett trist och onödigt.

När Debaser stängde förra helgen bröt jag ihop för första gången sedan jag fick dödsbeskedet den där junikvällen. Låten jag hade förberett för hans begravning spelades som en av de sista låtarna på dansgolvet. Vi träffades första gången där. Han hade garderobsbricka 1A när de öppnade för elva år sedan och fick en Staffan Hellstrand-singel i välkomstpresent. En armé av fina kompisar hjälpte mig att torka bort eyelinern som runnit ut över hela ansiktet och jag pressade mina kinder mot de andras axlar och skakade av gråt.
När klockan slagit tre och folk började riva ner inredning och springa med tända cigaretter upp på scenen och runt på dansgolvet blev det så jävla övertydligt att den här eran jag låtsats leva i är över. Jag har haft roligt, jag älskar att leva i förnekelse, men det blev ett tecken på att det är dags att gå vidare.

Veckan som följde var kantad av oroliga sms från eyelinertorkarna som frågade hur jag kände och gav mig tips på hur man lättast kommer i kontakt med en psykolog. Jo det är okej tack men VET du vem som hörde av sig till mig när jag var på väg hem? Det kommer nog ta tid det här.

Låten som titeln på det här inlägget syftar på har jag aldrig hört. Jag har lyssnat på Veronica Maggios nya album gissningsvis 25 gånger sedan det kom ut men just den låten har jag alltid spolat förbi. Jag vet inte vad den handlar om men den är lugn och har ett sorgligt sound och det har jag inte tid med.

Men vi kommer alltid ha MMX

Vi pratade i flera timmar varje helgnatt. Jag brukade ursäkta mig och gå hem från Debaser när jag visste att barerna i Malmö hade stängt och han satt på tåget hem till Lund. Sen möttes vi när han låg i sin säng och jag satt under fläkten i köket. Han suckade tungt när han hörde mitt täcke prassla och han visste att jag också låg där som han, fast 600 km bort.

- Vet du att vi under de här tre veckorna har skickat sjuttonhundra sms till varandra?
- Sjuttonhundra?! Herregud. Men hur ser man det?
- Det ser man genom att man... Genom att man räknar...
- Åh, Amanda.

Min kollega sa till mig att hon aldrig någonsin sett någon vara så kär som jag var i honom. Jag sprudlade, varje dag var underbar så länge han hörde av sig. All min vakna tid gick åt till att tänka på honom och tv-serieavsnitten jag såg under den tiden var jag tvungen att se om sen eftersom ingenting annat fastnade. Vad hände i Mad Men säsong sex egentligen? När jag skulle hälsa på honom var jag tvungen att skriva ut en karta för att hitta från Hötorget till Cityterminalen, jag var liksom för nervös för att tänka klart.

Klipp till nu när han sedan länge slutat svara på mina sms. Klipp till bortförklaringar, undvikande formuleringar och en besviken tjej med något mörkare blick än tidigare. Det finns väldigt mycket att säga om vad som hände, jag skulle t.ex. kunna säga till honom att han borde vårda sina relationer bättre.  Att om man känt varandra i fem år och sedan har utvecklat en så överjävla romantisk kärlek till varandra så slutar man inte svara på sms. Jag skulle kunna påminna honom om att han redan andra, tredje dagen lovade mig att inte spela några spel. Jag skulle kunna mula honom med hans twitterpoesi som han fortfarande hävdar inte handlade om mig. Jag skulle kunna radera honom helt.

Jag skulle också kunna sluta lyssna på spellistan han gjorde till mig. Jag skulle kunna sluta instagramstalka hans ex som numera är hans tjej igen. Jag skulle kunna sluta le med hela ansiktet varje gång jag tänker på honom och istället se att han bara är en vanlig dum kille som gör vanliga dumma killgrejer.

Men han är min. Jag är hans. Det har kanske varit så ända sedan vi sågs vid hans tält på en festival 2008. Kanske kommer det alltid vara så. Jag väljer att tro det. För jag är dum i huvudet.

/Halvfullt glas.

Vad hände sen?

For the record: om jag skriver att jag ska träffa någon, som en ex-kollega eller en anställd till min pappa, och sedan inte följer upp med vidare information. Då betyder det att jag inte vill träffa dem igen och kanske i vissa fall att de dök upp på dejten i tight regnbågsfärgad batiktröja. Hehe.

Home, sweet nothing

Jag har flyttat hem till mina föräldrar. Jag har flyttat från mitt Heartbreak Hotel på söder till en förort där tiden står still. Jag förmultnar i takt med komposthögen i trädgården.

Helt ärligt är det inte så farligt, jag får ju god mat och har en katt att klappa. Orimligt platta kuddar i min gamla säng visserligen men det kanske vägs upp av... frisk... luft? Det finns pålägg i kylskåpet och mamma frågar hela tiden om jag vill ha vin. JAG ÖVERLEVER.

Men mitt sociala liv är ju helt klart över. Jag flyttade dit för tre veckor sedan och har bara fått ett enda fyllesms sedan dess. Ett! Har inte skickat några själv heller för den delen eftersom mitt liv ändå är över. Jag kan ju inte bjuda hem någon till mina föräldrar heller. Och jag tänker inte åka över hela stan för ett ligg, att ha bott fem minuter från Debaser Slussen har gjort mig för bekväm för det. Det längsta jag har åkt för en killes skull är till Aspudden. Jo, på riktigt.

På plussidan: Jag får väldigt mycket sömn. Jag blir numera stressad om jag lägger mig senare än kvart över nio. Att sova är nu det enda jag har.

Och minus: Jag tänker på Arkitekten på kvällarna men mitt redskap ligger i en flyttkartong i garaget.

Trouble

- Jag hade en tjej en gång som var så där, hon kunde somna var som helst. På bio, på tunnelbanan, jag tror hon somnade i skolan till och med. Vissa störde sig väl på det men jag tyckte bara att det var så himla gulligt så jag lät henne vara. Hon såg liksom så fridfull ut när hon satt där och sov på biografen.
- Du tyckte väldigt mycket om henne verkar det som?
- Oh ja, det gjorde jag verkligen. Det gjorde jag verkligen.

Och DÄR blev jag kär i min pappas kollega. Vi ska ses på lördag.

Utan tvivel är man inte riktigt klok

Jag kände inte min farfar. Så när han dog i våras visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera. Pappa bröt kontakten med honom för säkert femton år sedan och eftersom jag inte riktigt kände honom blev jag alltså inte så ledsen när han gick bort. Jag bävade för begravningen. För hur ledsen min faster skulle vara och att min pappa kanske skulle visa känslor för en gångs skull. Jag nojade för att farfar skulle ha berättat mycket om mig och mina syskon för hans kompisar och att de skulle granska oss framme vid kistan. Och att vi skulle sitta längst fram som familj trots att alla vet att vi inte var intresserade av att träffa honom när han levde. Det var jobbigt. Jag ville inte gå dit.

Min största skam är att jag inte brydde mig tillräckligt mycket om att lära känna honom för att ta tag i det. Mina föräldrar sa alltid att jag fick välja själv hur mycket kontakt jag ville ha med honom men jag pallade inte. Han ville så gärna träffas, han ville att jag skulle följa med honom och segla, men jag ignorerade det. Därför att det vore en jobbigare grej att lära känna sin farfar än att strunta i det och fortsätta leva som vanligt.

Det visade sig att jag inte visste någonting alls om honom. Att de enda låtarna som spelades på begravningen var Evert Taube och Internationalen verkade självklart för alla andra som närvarade men jag blev väldigt överraskad. Vad var det här för farbror egentligen? Och att han hade en marinblå kista med rep runt om förstod jag skulle passa hans s.k. sjömanssjäl men att han verkligen var en sjömanssjäl, det hade jag inte fattat.

Det var fint. Jag grät lite grann. Jo men det var fint.

Det som var sorgligt på riktigt var att hans exflickvän, som har var tillsammans med när jag var bebis, var där och grät mot min mammas axel. Hon hade alltid hoppats på att det skulle bli de två igen men det blev aldrig så. Hon väntade på honom i 24 år och sen dog han. Jag kommer aldrig glömma det. Det får aldrig bli så för mig.

(Och rubriken, det var ett citat som sades flera gånger under begravningen och som tydligen representerade farfar väldigt bra. Så det är min lilla minihyllning till honom.)

Make it happen

Jag bjöd ut exkollegan på dejt! Jag var full, han sa (typ?) ja så vi ska ses på fredag efter jobbet. Dramatik is what I eat. Det här kan verkligen gå huuuur som helst. Oroande att han är 35 och jag är sprallig, mycket oroande att han hatar rökning.

Boys of winter, spring & summer

Det här blir roligt, för mig i alla fall. Som ett litet tidsdokument över bra och dåliga nätter. December till augusti i kronologisk ordning, don't judge.

Exkollegan. På en sen efterfest efter förra jobbets julfest hände visst något. Sjukt snålt av honom att inte erbjuda taxi när det var 15 minus, jag hade ballerinaskor och han tjänar 50 000 kr i månaden. Jag vaknade med katthår i munnen på morgonen och har inte bestämt mig för om det är plus eller minus än. När han var på Stockholm Music & Arts sms:ade han och skrev att Prince är kortare än jag men att det är jämnt skägg i gullighet. Det tyckte jag var fint sagt och jag funderar på att fråga om vi ska ta en öl. Vi får se. Eventuellt är han lite för gamma/vuxen för mig. Hemskt att han känner min pappa men en öl kan ju inte skada. 

DJ-killen. För fem år sedan la han till mig på Facebook utan att vi hade hälsat och sen hånglade vi med varandra inom en minut nästa gång vi sågs. Sen har vi väl "hängt" när vi inte haft annat för oss ute/när han har bokat mig som DJ. I januari började vi prata på FB-chatten och insåg att vi har sjukt mycket gemensamt och att vi kanske gillade varandra mer. Vi hördes varje dag. Han charmade mig. När han fyllde 30 budade jag över en brun sitcom-papperspåse med Seinfeld-referenser som bara han skulle fatta. Jag var alltså runt i hela stan och letade amerikanskt godis. Herregud. Efter det hördes vi inte så mycket mer...

Malmö. Han ska få ett eget inlägg. (Men jag tror fortfarande att vi kommer gifta oss med varandra och skaffa massor av små barn.)

Debaser. Usch, den här människan behöver nästan också ett eget inlägg. (Och han är nog den enda på den här listan som jag inte gillar.) Det var konstigt att jag inte hade träffat honom förut för vi har säkert 20 gemensamma vänner men nej, jag hade varit skonad från hans anlete. Våra blickar möttes på uteserveringen och jag drog med honom till baren. Inom 15 sekunder hade vi hånglat och han undrade om jag verkligen behövde en öl innan vi gick hem. Men så lättfotad är inte ens jag så jo, en kvart dröjde det nog ändå innan vi tog taxi. Håkan Hellströms nya skiva hade släppts samma vecka och vi kunde redan texterna utantill och skrålade i natten, det var ju härligt tyckte jag. Sen fortsatte en högst obehaglig natt där han ville ta stryptag, kallade mig hora, ville raka mig, höll fast mig etc etc etc. Eh. Aj det gör ont, nej sluta jag vill inte, men lägg av. Var så sur. När jag sedan drog därifrån på morgonen utan att vilja hänga blev han ledsen och visade sina rakbladssår på handlederna och babblade i oändlighet om sin 18-åriga fästmö som lämnat honom veckan innan. När jag tillslut lyckats ta mig därifrån följde veckor av tyck synd om mig-meddelanden på Facebook tills jag fick nog och inte bara svarade kort och otrevligt utan helt enkelt blockade honom. När vi träffades i något DJ-bås någon månad senare stirrade han surt på mig och vägrade säga hej. Haha. 

Gymnasiet. Vi gick i samma spanskagrupp på gymnasiet och han var så snygg. Enligt honom hade vi träffats på F12 några gånger efter studenten men det kommer jag inte ihåg. Nu i maj träffades vi i alla fall på Trädgården och blev blixtkära. Han är skådespelare, alla mina kompisar har alltid pratat om hur trevlig han är och han skrattade åt exakt rätt saker när vi såg på Seinfeld. Men som de flesta stockholmshipsters var han alkoholist och dessutom tog han för mycket droger. När vi hade träffats i en vecka ringde en okänd person mig klockan åtta en lördagsmorgon och bad mig hämta "min kille". Who? Det var oklart om han hade tagit LSD eller MDMA men det var något av de två samt Ritalin. God morgon. Trots att omhändertagandet av den knarkpsykosen lämnade mig lätt avtänd så var han ändå en gullig kille och jag tänkte att vi kunde hänga i sommar i alla fall. Men... Sen flippade han ur på min födelsedagsfest och efter det hade jag inget val. För att behålla min värdighet inför kompisar och kollegor var jag tvungen att göra slut. Trots hans fina fräknar. Åh. 

Arkitekten. Ja det är han jag beskrev här i inlägget under. Och det var tre dagar sedan jag träffade honom så jag har ju ingen aning om huruvida han platsar på listan eller inte. Men hoppas för herregud alltså. 

Bubblare: Alla andra på Debaser Slussen.

Stockholmssyndromet

Jag älskar när man träffar megagulliga killar på Debaser som tar med en på soluppgångspromenad på Fjällgatan och som sedan väntar till 06:45 med att berätta att de flyttar till Berlin om tre veckor. 

Det är alltid bara en fråga om när lockiga saxofonspelande arkitektstudenter ska flytta till Berlin. Och det är det som är det riktiga stockholmssyndromet. 

Too soon

Sista gången vi sågs drack vi söndagsvin på Babylon och berättade om vilka vi dejtat sedan vi gjorde slut. Det var roligt och jag blev aldrig det minsta svartsjuk. Jag var inte kär i honom längre, inte ens attraherad. Vi borde ha gjort slut minst ett år tidigare.

En och en halv månad senare hittade polisen honom död i sängen. Jag vet fortfarande inte dödsorsaken men gissar och hoppas på en inre blödning. Jag vill inte prata om det.

Jag var bara tvungen att få det här ur vägen innan jag fortsätter skriva om mina löjliga små funderingar och problem. Så att ni som visste om det här redan får klart för er att jag inte är redo att skriva om det än och att det är därför jag inte gör det. Jag tänker på det varje dag, jag är inte känslokall, men jag har inte fattat det än och därför kan jag inte göra någonting av det.

Så. Det var bara det.