Dream baby dream

Malmö har sagt till mig att hans drivkraft för att åstadkomma saker i livet länge har varit att imponera på mig. Exakt så har jag också känt. När jag skrev arbetsprover både förra gången och i år hade jag hela tiden i bakhuvudet att han skulle få läsa och försökte därför göra allt så perfekt som möjligt.

Han, vissa av mina kompisar, min pappa, mina mobbare från högstadiet och de med bokkontrakt från kulturklassen i gymnasiet är de jag vill imponera på. Och han i Göteborg. Just nu väldigt mycket han i Göteborg. I flera år har jag försökt lyssna på så cool och tung musik som möjligt när jag sett att han varit online, för att sedan ganska nyligen upptäcka att han inte ens följer mig på Spotify. Kul att man försöker.

Jag dagdrömmer väldigt mycket om att intervjuas i Babel som en ung och överbegåvad tjej. I samma liga som Lena Dunham, First Aid Kit och Françoise Sagan. Att jag ska ha skrivit en bok så spot on, rolig och tänkvärd att alla ba kommer fram på stan och sånt. Kanske borde börja på det projektet snart.

Faktum är att jag har börjat lite men bara 5000 tecken än så länge. Två A4. Plus en miljard små anteckningar i mobil och mappar. 

Varför det är så viktigt för mig vad andra tycker, att kritiker fattar och att kompisar blir tårögda, är väl en legitim fråga. Jag vet inte. För att jag är ängslig kanske? Dåligt självförtroende blandat med övertro på mig själv. Jag vill vara speciell, jag vill att andra ska respektera mig. Jag vill att tvivlarna ska ändra uppfattning och säga oj jaha, jag trodde att hon bara var flamsig och medelmåttig. Jag vill bli odödlig och googlad, jag vill föda avundsjuka och missunnsamhet. Jag vill att gamla ex ska skryta om att de legat med mig. Jag vill få fyllemess från folk jag inte känner. Jag jag jag. 

Jag hoppas att en möblerad andrahandslägenhet i ett regnigt Göteborg, långt bort från kompisar och DN-recensenter, kan få ner mig på jorden lite och kanske ge mig stoff till ett bokmanus som faktiskt säger någonting och inte bara finns för att jag vill att det ska finnas. 

Personalfest igår

Ganska tråkig och händelselös fest förutom att de jobbiga var ännu jobbigare, att jag blev upphånglad av en vuxen karl som nu säkert skäms idag och att jag dansade tätt under stjärnorna med en kille jag stör mig på på jobbet men vill hångla med på festerna. På väg till McDonald's idag mindes jag plötsligt att jag avslöjade för min chef att jag haft sex i ett av konferensrummen och sen visade jag även alla mina pinsamma ensidiga sms-konversationer för honom. Ska ju ändå snart sluta, long hair don't care.

Insikt:

Jag är en mindre bildad Ester Nilsson. Besatt och konstig, absolut en sån som skulle kunna lämna jag älskar dig-lappar i kylskåpet.

Ni vet.

"Varför fattade hon inte att avgrundsångesten över ett obesvarat sms var densamma varje gång och att enda sättet att undvika den var att inte skicka några?"

Day & nite

Obsa klockslaget........................

Jag hade så tråkigt på midsommar (Orange is the new blacks svintrista andra säsong) att jag blev full på söndagen istället. På sunkhak på Folkungagatan satt jag och sms:ade som en idiot. Det här är alltså samma kille jag för inte alls speciellt länge sedan messade till och bad om ursäkt för mina utspel och konstiga sms men att mina mediciner inte går ihop med alkohol. KONSEKVENT MAN E.

Det här var dock oundvikligt eftersom jag tänker på honom dygnet runt. Alltså hela tiden. Jag dagdrömmer om hans läppar och på nätterna ser jag vår återförening framför mig. Hälften av mina anteckningar i mobilen handlar om honom. Därför är det ju extra bra att jag gör bort mig hela tiden, eftersom tanken är att vi ska vara ihop hela livet menar jag.

Fast han svarade faktiskt. Inte på det jag ville veta utan att han trodde att jag skulle gå på den där andra skolan. Men ändå. Ett svar! Flera stycken tom, man kunde nästan kalla det för en konversation!

Så kär. Så kär så kär så kär.

Du kan gå din egen väg

Deppen över misslyckandet med skolan höll inte i sig så länge utan nu är jag istället förväntansfull och pirrig inför flytten till Göteborg! Senaste gången jag flyttade var för 19 år sedan (då från Göteborg till Stockholm) så jag är inte direkt van vid att lära känna en ny stad och hitta nya vänner att dricka öl med. Men det får gå.

Jag tänker mig att jag pluggar någon kurs på universitet och samtidigt skriver på min bok. Lugnar ner mig lite och slutar sms:a killar som ändå inte svarar. Min kollega (som är duktig och cool copy) sa att det här kanske är min chans att slippa reklambranschen och hitta något annat kul att göra. Leva lite bohemiskt och somna sent. Jag tror att det blir fantastiskt. Det måste nog bli det.

Men jag är fett orolig för hur min lugg ska klara sig i regnet.

Fan också.

Tänk att Fredriks död och besvikelse angående ansökningar till skolor ska sammanfalla varje år. I går var en tung dag.

Ett år sedan han dog och ingen skola ringde mig om positiva antagningsbesked. Jag följde alla glada kommande reklamstudenter på Facebookgruppen, hur de skrek ut sin glädje i kommentarsfälten och med utropstecken visade exakt hur lyckligt lottade de var. Kul för dem.

Och Fredrik. Jag fick bilder från hans sten i minneslunden och tittade på gamla foton av honom.

När jag kom hem brast det. Jag föll ihop i köket och grät mer än jag gråtit sen förra juni. Högljutt, osmickrande gråt. Pappa kramade mig och det första jag tänkte på i andningshämtningarna var hur kort han är. Hur har jag inte märkt det innan? Han sa att det kanske är bra för mig att få lite miljöombyte, att det ju hänt så mycket hemskt i Stockholm de senaste åren. Och visst. Men även om jag velat flytta till Göteborg, vill?, så känner jag mig än en gång ratad av den där elitistiska jävla skolan. Och jag känner att det inte spelar någon roll att jag tänker på arbetsprover dygnet runt i tre månader och DESSUTOM är en fucking naturbegåvning för de vill tydligen inte ha mig. Det svider.

Alla frågar mig om jag har hört något, alla letar efter blänk i mina ögon.

Vi hånglade mot en bil i hans parkeringshus

Jag önskar att jag hade sagt till någon igår att jag fick ett återfall på arkitekten för då hade det varit så mycket roligare nu att berätta att jag sov hos honom i natt.  

Tanken var att vi skulle ta en öl bara, jag och Klara, men det slutade på Strand som hade premiär för någon klubb. Vi träffade bekanta, jag ställde frågor som jag inte står för nu i efterhand. 

I min samtalslista kan jag se att jag ringde honom 00:00 och det betyder väl ingenting men ändå, 00:00. Han blev väldigt förvånad, vilket jag förstår, men glad! Förstår inte hur jag vågade ringa. Vi sågs senast i typ augusti och han är så sjuuuuukt snygg. Det finns en bild på honom på Facebook och trots att mina kompisar sällan har samma killsmak som jag svimmade de nästan när jag visade den bilden. Förstår inte hur jag vågade ringa. Jag mötte honom i Tantolunden och vi började hångla en sekund in i hälsningskramen. 

Jag hängde med honom och hans kompis och vi lyssnade på Aprilhimlen och ramlade rakt ner i gräset. Sån jävla klyscha men helt sant, jag har skrubbsår att visa upp. Klara hade jag tappat bort. 

- Minns du när vi var på Fjällgatan och hånglade på en bänk i fem timmar? Augustinatt och allt.

- Klart jag minns, det var så sjukt romantiskt.

- JAG VET! Trodde att det bara var jag som tyckte det!

- Nejdu.

Dog. När vi träffades första gången var vi på Debaser och jag raggade egentligen på hans kompis men det slutade med att vi tog en soluppgångspromenad upp på Fjällgatan och ja, det var helt otroligt. Jag blev såld och trots att det var alldeles för pinsamt och tidigt dök jag upp när hans band hade spelning. Jag kunde inte hålla mig. Sen åkte han till Berlin och jag såg honom inte på tio månader. 

Han är en sån som gör mig nervös och fumlig och det händer nästan aldrig. Men han har kommit in på en designskola i New York så det går väl åt helvete det här med.

När han skjutsade mig hem till honom revs min sidenjumpsuit upp på hans pakethållare men jag är inte ens ledsen. Nu är klockan 09:47, är det för tidigt att höra av sig igen?

Men så svara då

SOM jag har pratat högt om att jag funderar på att tacka nej till skolan om jag kommer in - "när jag kommer in" - för att åka till Göteborg istället. Att det är dit jag vill, att jag inte är lika intresserad av karriär och vassa armbågar som av kranar och dialekt. 

Sen ba...

Idag kom tre personer jag känner in. Inte på min utbildning förvisso men ÄNDÅ! Min telefon har inte ringt på hela dagen och min inkorg är tom. Och jag vet, jag vet, det är inte svarsdeadline än men varför måste de ta så lång tid på sig?

Det här har jag ju varit med om förut, fast då med killar. Att jag inte vill ha dem på riktigt och hånande läser upp deras sms för mina kompisar för att sedan bli ledsen när de hånglar med andra tjejer på dansgolvet.

För ja, nu är jag lite ledsen.

Sista gången

Jag har tänkt en del på det här med att göra någonting för sista gången. Just det att man sällan vet om att det aldrig kommer hända igen.

Sista gången man fick biopengar av sina föräldrar. Sista gången man ammades. Sista gången man läste en blogg som blivit ointressant.

Eller när man bestämt sig för att det ska bli sista gången. Aldrig mer strunta i kondom. Aldrig mer gå in på hans profil. Aldrig, aldrig mer dricka tequila. Oavsett om löftet hålls just då så kommer det bli en sista gång. Det blir ju alltid en sista gång. Det finns till och med ett sista vattenglas och ett sista toalettbesök.

Sista gången man sms:ade honom. Eller i alla fall sista gången han svarade.

Sista sommarlovet var så sentimentalt, det pratades om det i veckor. Sista avsnittet av Vänner tittade alla på. Sista gången jag träffade Fredrik störde jag mig på honom men tänk om jag hade vetat att det inte skulle bli någon mer gång. Då hade hejdåkramen aldrig släppts.

I dag kanske var sista gången jag skrev med en röd penna på en orange post-it.

Nu tänker han nog mer på mig än jag på honom

När jag säger att jag kan skicka mina out of the blue-sms oavsett om jag är nykter eller full är det sällan någon som tror mig. Att impulserna styrs av hjärtat och inte av, eh, vodkan.
Men tji!
Meddelandet jag precis skrev till världens mest åtrådda göteborgare var så långt att det inte rymdes i en skärmdump men i det förklarade jag mitt beteende, min förklaring till varför jag inte kunnat sluta höra av mig till honom trots uteblivna svar. Att jag inte visste om han hört om allt som hände mig förra året men att mitt ex dog och bla bla bla. Mediciner hit och dit, alkohol är no-no osv. Jag bad om ursäkt både för det jag har gjort och det jag kanske kommer utsätta honom för i framtiden.

Han hade ingen aning om vad som hänt. Åh vad skönt att han fick reda på det nu.

Och jag förstår att vissa, kanske även han, har svårt att förstå varför jag skulle skicka ett sånt meddelande klockan 15:41 en vanlig onsdagseftermiddag och göra det så uppenbart att jag tänker på honom vid andra tillfällen än 03:41 en lördagsmorgon. Men jag tycker inte att det är pinsamt att visa sånt. Att tycka om någon är inget att skämmas för, oavsett vad man får för reaktion tillbaka.

Eller... ELLER så är det här en del av en långdragen och komplicerad plan. Min version av The Game kanske är att spela med öppna kort.

Rent praktiskt

Så ja, jag kan inte hantera alkohol just nu. Och det är inte det att jag inte kan sluta dricka när jag väl börjat, vissa är ju så, utan snarare att jag blir crazy eyes så fort jag börjat smutta. Kemisk reaktion kanske, eller bara en ursäkt för att få spåra. 

Men hur gör man då rent praktiskt för att kolla hur det skulle vara att inte bli full på ett tag? Utan att göra det till en stor grej och bli uttittad och skvallrad om menar jag. På krogen är det inte svårt att få alkoholfria alternativ som ändå är goda och festliga men nu är vi ju inne i den härliga parkhängsperioden liksom. Alkoholfritt vin? Nä fy. För jag vill ju ändå vara med och flabba och cigga i gräset ni vet. 

Jag skrev en inledning till en bok idag förresten! Följde mitt eget största antiråd, alltså att börja skriva utan synopsis eller ens uttänkt story, men det var ganska roligt ändå. Dessutom har jag insett att jag måste skriva hela tiden, varje dag, för att komma någonstans. Och det gillar jag ju att göra så what's not to like!

Det var bara det, 

puss.

Två grejer till innan jag lämnar den här dagen

1. Den här låten tröttnar jag aldrig på.  

2. "Pajhål" som synonym till mun är roligt men jag har själv aldrig använt det.

Godnatt älsklingar. 

Verklighetsflykter

Jag har inte så mycket ångest, inte mer än vanligt, men jag inser att mitt levnadssätt inte är hållbart. Mina vänner tycker alltså att jag dricker för mycket men jag tror att det är värre än så. Jag tror att jag tänker för lite. Och jag vet att jag inte är normal, att ingen kan tycka det. Att jag behöver se världen så som den ÄR och inte som jag vill att den ska vara. Jag borde ta mitt jobb på större allvar, sluta skvallra, skriva mail till gamla vänner istället för att gå till Trädgården en vanlig tisdag. Spara pengar, laga bättre mat. Kanske börja träna innan jag får så ont i ryggen att jag inte kan röra mig igen.

Mina ögon förändras efter ett glas och jag är inte medveten om omvärlden så länge jag har någon att sms:a med. Får höra att de varit oroliga för mig, att de legat vakna länge och tänkt på att de inte borde gått.

- Jag ångrade så mycket att jag lämnade dig ensam på Trädgården den där gången du vet, att vi gick hem utan dig. Framför allt när den där konstiga killen kom fram och du lät honom dricka av din öl.
- Va? Vilken kille? Det minns jag inte.
- Nej, exakt. Du ser.

Jag känner ibland att mitt huvud inte sitter ihop med resten av kroppen, att det är påväg att flyga iväg till de andra molnen. Jag kan inte vara tyst, kan inte låta bli att återberätta mina tråkiga drömmar för varenda feja jag möter. Och ändå ser jag mig själv som en smart och klok person? Haha, okej.

Jag är den ofrivilliga lillasystern som klättrar upp på tak, byter låt på stereon varje gång det inte är Håkan, skjuter bort tallriken utan att röra maten. Som får oroliga blickar, vattenglas i handen. Som tar taxi hundra meter, som inte har några flimmerhår kvar. Som läser tre kapitel i varje bok innan hon tröttnar och börjar på nästa, som inte vet vad totalitär betyder.

Som de blir kära i, de som inte vet bättre. Som krossar hjärtan, som sällan får svar när hon ringer de där samtalen. Som bär ljusrosa luddiga jumprar, rosetter i håret och ballerinaskor året om. Som har snygga bröst även utan bh och som tydligen är lenare än de flesta tjejer. Som alltid har en svag solbränna kvar, som stolt säger att hon inte dricker ren sprit. Som snart har bott hemma hela sitt 25e år. Som fuskade till sig MVG i latin och som aldrig går mot rött. Som inte kan hantera bag in box, som inte har en enda bra sida. Som pratar för högt, som luktar illa i naveln.

Som inte förstår varför hon har en enda vän kvar egentligen. Eller hur hon kunnat behålla ett jobb. Fått hångla en endaste gång eller blivit kramad av sin pappa.

Jag skrev på Facebook i natt att problemet med min generation är att vi tänker att vi har så lång tid på oss att vi aldrig börjar. Det är faktiskt sant tror jag men jag ska ändra på det nu. Under dagen i går skrev jag sju olika anteckningar i mobilen och nu ska jag fan se till att göra något av dem. Livet är lika kort som en långhelg och snart är det söndag på riktigt liksom.

Åh Amanda, nu har du gjort det igen

Det började med jag och Stagnelius skulle fika. Men han ville inte fika, han ville dricka öl. Max två, sa han. Pfft, sa jag. Vi pratade om skrivande, han förklarade boken han håller på med för mig ("en totalitär stat där medborgarna bryter sig loss och där den könslösa fången med dödsdom ställs inför ett dilemma" ja ba you lost me at totalitär, va e de). Sen pratade vi om relationer och han gav mig ett bra tips för nästa gång jag vill fejka ("kläm ihop benen så mycket du kan så att hans huvud fastnar som i ett skruvstäd, när du är klar kommer han vara så glad att komma loss att han inte bryr sig längre"). Vi pratade om ligg vi haft, dumpningar som kändes lite extra och stalkers. I ett mycket romantiskt och idiotiskt ögonblick lutade jag mig fram över bordet och sa att han skulle komma närmare för att jag ville testa en grej. Den kyssen pirrade. Nästa också.

- Men vill du verkligen göra det här då, alltså göra det på riktigt. Gå på gallerier och träffa mina föräldrar och vara ihop utan slutdatum? frågade han.
- Ja jag vill det, ljög jag.

De här var klockan fem på eftermiddagen. På bron mellan Fridhemsplan och St:Eriksplan men det hade lika gärna kunnat vara Lilla Essingen eller Farsta eller Liljeholmen. Anonyma jävla stadsbild ibland alltså.

Klara kom dit och han gick för att träffa vänner. Lutade mig ner mot asfalten när han kysste mig hejdå och jag tror att jag var lite lycklig då.

- Men vadå vill du bli ihop med honom?
- Nej Gud verkligen verkligen inte. Eller jag vet inte, det kan ju vara kul att prova. Det är ju sommar nu.

Klaras kille kom. Han är normal och hans tatueringar är inte hemmagjorda. Klara beställde vegansk mat och jag åt upp tre av de pommes frites jag beställt. Doppade dem i bea, tittade bedrövat på alla hundratals som låg kvar i skålen och såg inte servitrisen i ögonen när hon dukade av dem sen.

Vi gick till en soulklubb på en nytt hotell och jag var i mitt absolut jobbigaste esse. Bombarderade kändisen som spelade skivor med förfrågningar och babbel. "Han sa att han hade like:at min status om vi hade varit kompisar på Facebook! Han sa det! Jag måste bli kompis med honom nu!" Helvete vilken ångest. Jag rökte fyratusen cigg och drack skumpa, glas på glas för att det är snyggt liksom.

Vi gick vidare till nån fest, nån konstig fest högt upp i ett hus på Skeppsbron. Det fanns massor av sprit men jag höll mig till vin. Drack upp allas vin. Skrämde livet ur mina vänner när jag balanserade ut på taket utanför fönstret. Frågade dem om de skulle dra upp mig om jag hängde och dinglade där 20 meter över marken. Ramlade, skreksjöng till Shoreline. Stagnelius kom och fick psykbryt på mig för att jag var så speedad. Höjdrädd var han också så mina lekar uppe på taket uppskattades INTE. Vi dansade, jag tror han tappade mig på dansgolvet. Vi irrade runt efter ett gatunummer som inte ens fanns och en efterfest som ingen var på.

- Snälla Amandan, snälla snälla kan vi inte åka hem istället? Jag är full och trött och vi har druckit i tolv timmar nu. Jag orkar inte mer.
- Men jag vill bli sams med mina kompisar, det här är första gången jag träffar dem sen de sa att jag dricker för mycket!

BRA läge. Jag har inte ens reflekterat över att mina mediciner gör mig mer lättpåverkad men det är klart det är så. Efter en öl, ett halvt glas vin eller ens doften av vermouth blir jag som förbytt. Ringer folk, lägger till Martin Kellerman och Andres Lokko på Facebook. Säger att jag vill bli ihop med pretentiösa personer för att jag är uttråkad och rastlös. Rullar mig i hundrastningsparker i nya dyra sidenklänningar. Blir feeeettt jobbig. Vaknar bredvid killar jag inte gillar.

Hur som helst. Han sov jättelänge och jag gick igenom mina anteckningar på mobilen. Det blev visst en del sånt också igår. Sen gick jag och handlade för att kunna steka pannkakor till honom. I femtiotalsklänning stod jag och svängde på rumpan i takt med vispen. Så jävla gullig och älskvärd. Tänkte att jag skulle dra ut på vår förförlovning lite till innan jag gjorde slut. Satte mig i hans knä och var lätt och feminin. Pussade på hela honom, drog med fingrarna genom hans hår.

När jag skulle följa med honom till spårvagnen dumpade jag honom med orden att det där var nog kanske inte så smart, jag har nog ångrat mig och väntade på en reaktion. Lyckligtvis är han också ett freak för han hade också bara låtsas. Vilket lyckligt slut! Vi kramades hejdå, have a good one och så vidare. Nu är helgen äntligen slut, jag klarar ju uppenbarligen inte av den här tillvaron.