fredag 28 februari 2014

Det handlar inte om mig

Har ni läst de där fem första sidorna av Det handlar om dig? Jag tänker inte gå in på språk, personlig stil eller själva handlingen. Det är en ungdomsbok och jag tycker att hon är bra på att fånga tonårskänslan. Men. Inte för att moralpredika eller så men jag kan reagera lite på att hon alltid romantiserar alkohol, cigg och hångel så mycket. Hey, jag tycker också att det är det bästa som finns men jag är 25 och hennes karaktär är 15.

Det är inte så soft att dricka vodka och kedjeröka när man går i högstadiet, kan jag tycka. Men framför allt är det inte kul för de högstadietjejer hon vänder sig till att läsa om hemmafester med smuggelsprit och snygga killar om man själv sitter hemma på rummet och läser böcker. Den där ångesten över att inte bli bjuden på fester, att missa hela ungdomen, minns jag tydligt. Jag gick inte på en enda fest under högstadiet och längtade så mycket bort från min hemska förort. Till gymnasiet, till 18-årsdagen.

Den historian hon vill berätta skulle lika gärna kunna utspela sig i slutet av gymnasiet istället och då hade man som okysst 15-åring fått längta till framtiden istället för att hata livet.

Hjärnan moves in mysterious ways

Fast vänta, jag glömde berätta om det mest revolutionerande kuratorn fick mig att inse igår.

En av mina absolut sämsta egenskaper, både för min egen och andras skull, är att jag är så oerhört lättirriterad. Jag kokar inombords om jag så mycket som tänker på att det finns folk som smaskar när de äter, biter på gaffeln, tuggar tuggummi med öppen mun eller trummar med naglarna mot bordet. Jag hatar det så mycket men jag tror egentligen att min omgivning ogillar det ännu mer. Man ser på en gång när jag blir irriterad för då stelnar jag till och min blick blir svart och stirrig. Inte så kul för den som sitter mitt emot kanske.

Jag vet inte hur jag kom in på det igår hos kuratorn men när det kom fram att jag har en sådan sida sa hon att det förmodligen beror på att min lillebror är utvecklingsstörd. Det är tydligen vanligt nämligen. Vanligt! Att om man haft en sorglig frustration hela livet och dessutom haft ett slags störningsmoment i form av någon som kanske har dåligt bordsskick (ja), står i vägen framför tv:n (oh ja) och inte kan de sociala koderna (nej, precis) så kan man bli extra känslig för vissa saker i övriga livet eftersom man behöver en "paus" från störandet. Wow. Jag säger inte att det ursäktar någonting eller att vetskapen om det kommer bota mig men är det inte sjukt hur många förklaringar det kan finnas till ens personlighet eller beteenden? Jag är verkligen fascinerad över det.

Girl crush på kuratorn

Förstår ni hur stolt min kurator blev över att jag skickade meddelandet till systern? Nytt för i år kanske blir att inte anstränga mig för att please:a någon annan än henne, kuratorn. Bara göra mina psykologläxor för hennes och mitt eget välbefinnandes skull och sen kan min besatthet av att få andra att gilla mig bara ta en paus.
Jag tycker så mycket om henne för även om vi säkert inte har någonting gemensamt utanför det där rummet så känns det som att hon förstår mig på fler plan än att se tecken på depression eller hjälpa till att hantera en närståendes död. Och hon tar ner mig på jorden när jag får de där obegripliga ångestattackerna. Som när jag berättade om flytthistorien.

Min kompis ska flytta i helgen och hade bjudit in alla sina kompisar (hon har många kompisar!) till flytthjälpsevent. Tanken var att flyttandet skulle sätta igång kl 09 på lördag för att sedan mynna ut i pizza och öl efter lunch. Jag var inställd på att vara där från start men kände mig lite för stressad över arbetsproverna för att stanna hela dagen och äta pizza. Plus att jag nu för tiden inte kan slappna av med fler än två personer samtidigt så pizza och öl med halvt okända flyttkompisar ger mig utslag. Jag hörde hur som helst av mig till min kompis för att fråga om det fanns något schema för flytten för att se om jag kunde komma tidigt och flytta ut gamla lägenheten istället för att ta emot kartonger i nya. Jag sa att jag måste tillbaka hem snabbt för att skriva på arbetsproverna så att pizzaeftermiddag tyvärr inte funkade för mig.
Hon: Du behöver inte komma, koncentrera dig på skrivandet du! Vi är många andra som kan hjälpas åt och Gud vad roligt att du kommit igång med arbetsproverna! Puss!
Jag: panik.
Trots att det inte var min avsikt och trots att min kompis inte visat några som helst tecken på ilska eller besvikelse så var jag ändå övertygad om att hon fått intrycket av att jag försökte dra mig ur flyttdagen. Jag hade ångest hela dagen igår trots att jag vet att ingen är arg på mig och att allt löste sig till det bästa. Jag sa hundra gånger både till henne och mina andra kompisar som ska dit att de måste lova att ringa mig om det blir kris, att jag kommer på stubinen. De: jaja, lugna dig.

När jag berättade det här för kuratorn skrattade hon nästan till och sen tittade hon mig djupt i ögonen och ba: Släpp det. Ingen tänker på det där längre. Enligt mig gjorde du mer än nödvändigt och jag lovar att ingen är arg på dig. Hon ser på mig på samma sätt när jag säger att jag inte ska söka stipendium till reklamskolan eftersom det säkert finns andra som behöver pengarna mer än jag. Eller när jag säger att jag borde skicka ett nytt meddelande till Fredriks syster så att hon inte får dåligt samvete när hon väl läser det förra och kanske tror att jag gått omkring och undrat utan att ha fått svar. Hon förbjöd mig att skicka ett till meddelande och hävdade att det är bra för mig att inse att mina neuroser sällan blir verklighet. Och att jag måste sluta vara så orolig för vad andra tänker och tycker.

Men det jag blir mest imponerad av är att hon aldrig antecknar något och ändå kommer ihåg allt jag sagt och att vi efter ett avbrott på tre veckor kan ta upp tråden igen exakt där vi slutade. Och sen blir jag rörd och glad över att hon när timmen är slut och jag tar på mig jackan vill veta allt om mina arbetsprover och att hon ger mig komplimanger och verkar gilla mig. Åh, jag önskar att jag kunde gå till henne livet ut men jag är rädd att Landstinget snart tycker att jag mår tillräckligt bra för att klara mig själv.


onsdag 26 februari 2014

Kort biografi med litet testamente

Angående inlägget nedan (läs det först) så vet jag att jag är en hemsk människa. Situationerna jag skapar för mitt eget livsgalleris skull är allas stora skräck och det går inte att bortförklara. Men även om jag är en hemsk person så är han nedan och alla hans anhängare sämst i hela världen. Jag hatar dem och kommer aldrig förlåta dem, aldrig någonsin.

Hur jag fick dig att älska mig

I går på en bar lade jag och min kompis märke till två killar vid bordet bredvid. Tillsammans med dem satt en väldigt konstig tjej som förmodligen var både full, hög och galen. Hon skrek och tjoade, de nickade artigt. När jag och min kompis var ute och rökte såg vi att de reste sig upp för att gå och drog slutsatsen att de bara ville fly från den jobbiga tjejen. Vi bestämde oss för att rädda killarna så att de kunde stanna kvar. När de kom ut från baren kastade vi oss om halsen på dem och viskade att de skulle spela med för nu skulle vi rädda dem. Heeeeej, Gud vad länge sen! Åh men heeeeej! Ja, det funkade och de var med på noterna. De var glada över manövern och ville gärna gå tillbaka in för att dricka öl med oss istället nu när galna tjejen förlorat sitt sällskap och gått hem. Väl inne går en av killarna till baren för att beställa åt oss och när jag kommer tillbaka från toaletten ser jag att galna tjejen är kvar och att hon klänger på honom. Jag stövlar fram till baren, kysser killen och säger något om att hej älskling, nu är jag här. Han presenterar mig som hans tjej för galningen, tackar henne för ett trevligt samtal och förklarar att vi nu vill vara själva. Uppdrag: slutfört.

Jag, min kompis och de två killarna sätter oss ner och börjar prata. De var förresten inte killar, de var över 40. Men de var roliga, trevliga och bjöd oss på öl som tack för en lyckad räddning. Han jag kysste i baren var väldigt snygg och vi pratade intensivt med varandra. Någon gång under samtalet säger han något om "vårt dagis" och jag inser att han är vuxen, har barn och förmodligen inte alls borde vara ute och dricka öl med mig. När vi går ut och röker frågar jag lite avslappnat sådär om han har fru och barn och han svarar att han har sambo och två barn. Jag slappnar av lite av det eftersom jag tolkar det som att vi inte kommer hångla utan bara ha ett trevligt samtal. Mm, jag tolkar det så.

Några öl senare lägger han sin hand på min. När hans kompis går på toa hånglar han upp mig. Jag fattade inte riktigt vad han höll på med men ville också så jag spjärnade inte direkt emot. Till saken hör att han är nära vän och fd kund till många av mina chefer och kollegor. De brukar äta middagar tillsammans, de bjuds på varandras 40-årsfester. HUR kan man vara så dum att man hånglar upp sin bekantskapskrets receptionist mitt på Götgatan? Hur kan man vara otrogen med random 25-åring när man har barn på dagis. Hur?

När vi efter stängning gått vidare, druckit mer och hånglat utanför en toalett på en annan bar har klockan hunnit bli över två. Ännu en stängning och hans kompis tar en taxi hem. Min kompis har sedan länge lämnat oss och är lyckligt ovetande om vad som hänt. Vi går runt på söder och letar efter ett till ställe för vi har ju ingen annanstans att ta vägen. Jag har föräldrar hemma och han har... barn.

Han stryker mig över håret och säger att han kommer tänka på mig dygnet runt tills han får träffa mig igen. Jag vinkar in en taxi, öppnar bildörren men hejdar mig sedan. Stannar upp, vänder mig till honom igen och:

Men du, jag måste bara fråga en sak som jag har tänkt på... Måste man vara kille för att skriva en generationsroman?

Sen åker jag hem och lämnar honom där ensam i hotellbarens rökruta.

Eftertexter.

måndag 24 februari 2014

Ett annat slags besked

När systern efter tjugo timmar fortfarande varken sett eller svarat på mitt meddelande hade jag sådan panik att jag inte längre kunde hålla mig. Stressen över att familjen undanhöll information från mig, att de kanske var arga på mig, tog över och jag tog en omväg runt problemet och hörde av mig till Fredriks vid dödstillfället nya flickvän. Hon bekräftade det jag innerst inne hoppades på, att de aldrig hade fått reda på varför han dog och att de förmodligen inte skulle få det heller. Hon gissade på att hans hjärta helt enkelt stannade pga ett medfött fel och jag hoppas och tror också på det. Att det skulle varit självförvållat är enligt henne inte troligt med tanke på det sista sms han skickade henne. Jag trodde inte heller det men det är så skönt att få höra andra säga det.

Nu känns det som att luften gått ur mig. Jag är på samma gång lättad och fortsatt undrande.

Och jag är ledsen. För vad hon tjejen också sa till mig var att Fredrik var väldigt nere över att det tagit slut mellan oss och att det var anledningen till att det tog så lång tid innan de blev ett par. Tydligen pratade han mycket om mig och hade svårt att komma över allting. När vi träffades sista gången satt vi och pratade om vilka nya personer vi dejtade och det hade tydligen tagit hårt på honom, trots att han berättade lika mycket och glatt som jag gjorde. Jag var nykär i Malmö och när vi satt där i vårsolen fick jag ett samtal från honom som jag inte borde tagit. Fy fan vad elak jag var som satt och kvittrade med Malmö i telefon när Fredrik satt bredvid. Fredrik sa då till mig att han fattat av min Twitter att jag blivit kär i Malmö och att det inte hade känts så soft. Jag sa att jag förstod det men det var nog rätt tydligt att jag inte brydde mig. Och att jag inte var det minsta svartsjuk på hans tjejer utan snarare tyckte att det var roligt att höra om hans blinddejter.

Fredrik var så jävla taskig mot mig under det sista året vi var tillsammans och jag har fortfarande inte återhämtat mig från den dippen. Men han var bara människa och jag borde inte ha låtit det överskugga de andra åren vi hade tillsammans eller vänskapen vi utvecklat. Jag önskar att jag kunde säga det till honom.

söndag 23 februari 2014

Väntan mellan sent och seen

Nu gjorde jag något jättedumt tror jag. Senast jag var hos kuratorn gav hon mig läxan att en gång för alla försöka ta reda på vad Fredrik dog av. Vi kom överens om att jag skulle höra av mig till hans syster eftersom hon är min favoritmedlem av familjen. Jag skrev ett utkast på meddelande. Jag visade det för de närmaste och de sa att jag skulle skicka. Jag skickade inte, skickade inte och skickade inte. I tre veckor har jag skjutit på det här men nu på torsdag ska jag till kuratorn igen och jag tänkte att det är lika bra att få det överstökat nu så jag skickade. 19:06. Men enligt Facebook har hon fortfarande inte sett det nu när klockan är över 22. Hon har like:at statusar och varit online på chatten men hon har inte sett mitt meddelande. Jag vill kräkas.

Jag är uttömd på dopaminer efter gårdagens fylla och att vid bakisångest DESSUTOM utsätta sig för det här är fan inte klokt. Jag fick min första panikångestattack i livet och de två ångestdämpande tabletterna jag tog har inte hjälp ett smack. Jag har försökt titta på The Office och måla naglarna men ingenting funkar, paniken lägger sig inte. Om hon inte svarar ikväll kommer jag omöjligen kunna sova. Dessutom insåg jag precis att hela släkten är samlad på landet eftersom det är sportlov. De kommer prata om det. Om de ringer upp mig hoppar jag ut genom fönstret, jag kan inte hantera det här.

Vad jag är orolig för: att han tog självmord och/eller att hon inte vill berätta. Att det finns en anledning till att jag inte fått veta, att det inte är ett misstag från familjens sida att glömma höra av sig till mig.

Bästa möjliga scenario: han dog av något naturligt och okontrollerbart och att de bara glömt bort mig. Ett kort meddelande som avslutas med en kram.

Det här är det jobbigaste jag någonsin behövt göra och jag kan inte riktigt förklara varför. Om första steget till att greppa och acceptera Fredriks död var att söka psykologisk hjälp är det här nästa och även det enda steget jag kan se framför mig. Jag vet inte vad som kommer hända efter det här. Kommer jag bryta ihop? Kommer jag ge efter en suck av lättnad? Kommer jag åka in till psykakuten? Kommer jag ha glömt bort det imorgon?

Helvete vad jag inte vill veta det här egentligen.

fredag 21 februari 2014

I've been drinking, I've been drinking



Åh, jag orkar inte med mig själv. Vi hade företagsfest i går och tror ni jag blev full eller? Vi hade flugit hit en söt rysk kille som liveakt och större delen av kvällen gick ut på att få hångla med honom. Hela kontoret var inblandat i mitt mission så att min chef gav mig ledigt i dag för att jag skulle kunna hänga med ryssen var inte förvånande. Men det var osmart för det gjorde att jag drack utan tankar på väckarklockor och luddiga morgontungor. Ryssen hade tjej förresten men inte lugnade jag ned mig för det, neeej. Vid midnatt tog jag över från dj:en vi bokat och började spela ABBA och Shoreline så högt att folk gick ut ur rummet. Men de flesta dansade som tokar så det gjorde inget tycker jag. Vid 00:30 började jag messa killar och vid 03:45 var jag till slut hemma hos han Malmös kompis (som snart förtjänar ett bättre smeknamn) med en flaska champagne och kvällens tredje ciggpaket. Där emellan hann jag med följande: krossade en ruta och smetade blod på väggen, skaffade tjugofyra (!) mörkbrunblåa blåmärken, gjorde något som idag har fått min högra handled att svullna upp, satt på samtliga manliga kollegors axlar, babblade med en av de som jag hade intervju med på reklamskolan och slutade aldrig prata om hur dåligt beslut det var att inte låta mig bli antagen, bjöd upp alla kunder, skreksjöng till Drunk in love med någon från Nöjesguiden, skickade ett sms till en kille jag har noll kontakt med om att jag är kär i honom (om han har svarat? Hah!), spillde ut vin OCH öl på ryssens jacka samt dansade fult. Ramlade in på kontoret vid 16:30 i dag med samma rosaglittriga klänning och trasiga strumpbyxor. Ridå.

Ååååångest. Problemet är att jag liksom har rollen på jobbet (och i Stockholm över huvud taget) att vara den gulliga som gör bort sig och ramlar. Jag kommer undan med allt, i princip. Lilla dumsnuten som man vill och måste ta hand om innan hon gör sig riktigt illa. Det är inte bra för min hälsa. Det kan också vara en omskrivning av verkligheten för att jag helt enkelt vill göra dumma saker och ha ångest. Vem vet va.

måndag 17 februari 2014

Daydream believer

Det finns förresten en annan kille som jag fortfarande tänker mycket på. Han är underbar men när det låg något i luften mellan oss var han fortfarande deppig efter ett uppbrott och efter det har jag inte varit lika mycket på Under bron så vi har inte stött på varandra. Han är en av de få jag blir nervös av och som jag inte vet hur jag ska bete mig kring. Misstänker att han tycker att jag är lite töntig men han gillar nästan alla mina FB-statusar så det är ju bra. En (y) är en gill liksom, framför allt om man redan har hånglat lite och inte vill sända ut fel signaler. Visst?

I går när jag inte kunde sova var han huvudperson i min favoritdagdröm, den återkommande som slår alla andra. Tänk er att man har en ledig dag på stan och strosar omkring planlöst på söder. I går utspelade sig drömscenen någonstans runt Wollmar Yxkullsgatan i slutet på april. Plötsligt möter du honom på trottoaren och han är lika ostressad och glad som du. Solen skiner och ni står där och har plötsligt livets bästa samtal. Ni kanske har jeansjackor på er. I den berusningen som uppstår av aprilsol, ledig dag och ett roligt samtal börjar ni nästan obemärkt ta på varandra. Du kanske nuddar hans arm när han fått dig att skratta och han kanske sparkar lite blygt och lätt på din fot. Nu hånglar ni. Sådär nästan spybarhånglar helt ivrigt och pinsamt men det är så jävla fint för ni är inte ens fulla. Ni fnissar lite men släpper inte varandras händer och midjor. Någon frågar om ni ska gå in och ta en kaffe på cafét intill så det gör ni. Det är inte tyst, det är inte obekvämt eller skämmigt alls. Ni pratar på och skrattar, ni håller inte hand över bordet men ni har den där glimten i ögonen som vittnar om att ni tänker på vad som precis hände. Efter en timme går ni ut i solen igen och fortsätter promenera runt. När ni närmar er en tunnelbanestation frågar han om du vill följa med hem till honom. Klart du vill. Klockan är nu runt fyra på eftermiddagen och ni ligger i hans soliga sovrum. Sen ställer ni in era kvällsplaner och beställer pizza. Världens bästa dagdröm, varsågod att låna till era egna huvudpersoner.

söndag 16 februari 2014

Girlfriend in a kofta

Minns ni den där killen jag träffade för typ en månad sedan, Malmös kompis? Jag la ju till honom på Facebook sen och blev SÅ positivt överraskad när han svarade på det med ett enkelt bra idé att leta upp mig, här är mitt nummer, ring mig puss! och alltså inte spelade några som helst spel eller visade tecken på att vara sådär killsvår som vi hatar att alla killar vi träffar är. Egentligen förstår jag inte hur vi står ut med svåra killar som väntar i 48 timmar på att svara på vad de gjorde i helgen. För det första borde de vara så exalterade över att vi över huvud taget hör av oss att de hjular iväg till Teliabutiken för att köpa en snabbare mobil för ännu bättre kommunikation. För det andra borde de fatta att det är ett under att de ens får TITTA mot något så fint och alltså borde fånga varenda jävla dag de fortfarande får vara i våra liv. Jisses. Häng med lite liksom.

Han killen i alla fall. Vi har bara setts en enda gång för när vi skulle mötas upp var han för full och sen när vi skulle ses på riktigt var jag sjuk. Dagen efter åkte han på semester och där är han än. Men vi har hörts på sms och FB och han är SÅ rolig. Jag känner mig i underläge och alltså det är inte vanligt... Han är inte direkt min typ utseendemässigt men jag vill nästan bli ihop. Han verkar så avslappnad och rolig och det är jag inte bortskämd med då jag av någon anledning alltid kärar ner mig i Shakespeares som typ pratar i metaforer och har Yeates-citat tatuerade på armen (om de ens vågar ta ett så enormt steg som att tatuera sig litegranna, de rispar typ med lite blyerts). Den här killen verkar spontan, levnadsglad (yes!) och kärleksfull. När vi hängde med varandra den där söndagen skrattade jag så mycket att jag fick magmuskler. Så ska det fan alltid vara.

Men egentligen vill jag mest vara någons flickvän, inte bara hans. Jag vill att man ska ha varit tillsammans i ett halvår ungefär och att hans familj har grattat en på namnsdagen och sånt.

Därför att:
Jag är inte en sådan som klär mig i urringat och högslitsat för att kåta upp killar utan jag väljer nästan uteslutande kläder för att imponera på min mamma och andra tjejer. (Sen kan det underförstått vara med något urringat också förstås, det handlar inte om det.) Det är kanske inte så viktigt eller ens mer sympatiskt men jag ville bara understryka det. Jag bryr mig inte så mycket om vad killar tycker om just kläder och när mitt ex rynkade på näsan åt mina kepsar eller superfärgglada skor blev jag bara mer övertygad om att jag var fierce och bar allt ändå med ännu rakare rygg. Trots detta blir även jag osäker när jag ska ut eller på dejt och tar i nio fall av tio på mig svarta meshade underkläder istället för svincoola över-naveln-höga blomtrosor. På samma sätt som jag inte drar så mycket ordvitsar på en första dejt eller berättar om all mat jag pga barnslig smak inte äter. Det kommer komma fram så småningom men man kanske inte måste visa ALLA avvikande personlighetsdrag på en gång. Jag kommer bära mina blomtrosor med stolthet och jag kommer skratta jättehögt åt mina egna skämt men det kanske är onödigt att visa sig för annorlunda när man inte känner varandra än. Jag vet själv hur jag skulle reagerat på ett nördigt intresse som t.ex operativsystem (?) om en dejt pratade om det för mycket. Jag hade tyckt att han var konstig, medan ett sådant intresse inte hade spelat någon roll om jag redan kände honom och kände till alla möjliga sidor i hans personlighet.

Jag längtar till den dagen då jag matchar chockrosa med rött eftersom jag vet att han vet att jag vet vad jag gör och att han då alltså bara tycker att jag är cool och härlig. Han kanske (och let's face it: förmodligen) tycker att rosa och rött tillsammans är gräsligt men att jag 1. inte bryr mig om det samt 2. omvänder honom. Den kärleken. Ingen misstänksamhet och totalt förtroende ni vet. I detta inlägg illustrerat med det ytligaste exemplet man över huvud taget kan komma på men whatever.

Sorry för poänglöst dravel utan varken början eller slut. Jag har bara vårkänslor. <3

Kärleken är evig

Igår var jag ute på en tråkig klubb som några jag känner har. Varför är alla klubbar i Stockholm så tråkiga? Varför blir dansande människor fortfarande glada när Justice spelas? Varför är jag inte längre dansande och glad? Jag står alltid antingen vid ett ståbord eller i rökrutan och sen helt plötsligt står jag på perrongen och så har ännu en kväll och en femhundring gått.

En av de som spelade igår har jag skrivit om tidigare här. Han som jag känt länge, som jag hånglat med när jag varit uttråkad och som jag inte vill ha men som luktar så gott. Varje gång vi ses ute vill han gulla och varje gång jag ger efter dumpar han mig. Han kan vara baskiskåt och börja sms:a om att han vill att jag ska komma över för att sedan när jag nappar sluta svara och stänga av mobilen. När vi under en månad för ganska exakt ett år sedan skickat <3 till varandra varje kväll och han gång på gång förklarat hur mycket han tyckte om mig sökte jag upp honom på en spelning och följde med honom hem. Efter den kvällen slutade han höra av sig. Helgen efter var jag på hans klubb och när den stängde gick han förbi mig utan att säga hejdå och lämnade Medborgarplatsen med två okända tjejer. Men... nu blev jag faktiskt ledsen stammade jag fram till mina kompisar då. Trots att jag inte ville bli ihop med honom, trots att han är jobbig och störande. Han hade charmat upp mig och sen lämnade han mig använd och smutsig. De där situationerna då man blir dumpad av någon man inte vill ha, någon som däremot verkar och borde vilja ha en själv, är så komplexa och sorgliga. Man står där och undrar vad som hände. Man hatar sig själv för att man inte stod emot och för att man valde att vara trevlig och lättsam istället för konfronterande och sur. Man ångrar att man gick dit.

Igår på den där klubben gick jag upp i djbåset vid tio i tre för att se om det fanns några drinkar kvar. Vi dansade till Halo tillsammans och han la armen om mig. När lamporna tändes tog jag min jacka och hoppade ner från båset. Han tog tag i min arm och bad mig vänta. Frågade om jag skulle sova hemma eller om jag hellre ville sova någon annanstans. Jag tvekade men mindes hur jag en timme tidigare sagt till mina kompisar att det var så länge sen jag låg med någon och att jag verkligen ville göra det den kvällen. Tvekade ändå lite till men sa till slut okejdå. Okejdå. Sa att jag skulle gå ut och röka så länge och att vi skulle ses där sen.

Väntade en kvart. Ringde, sms:ade, ringde hans kompis. Fick sedan höra av vakten att han redan hade gått. Åkte hem själv.

torsdag 13 februari 2014

Sjukaste:

Hatet och bitterheten har typ släppt! Jag är harmonisk och glad, jag visslar till och med när jag plockar undan mina kollegors disk. (Okej, nästan.)

Lösningen på alla mina problem var tydligen bara att en gång för alla komma igång med skrivandet för i måndags började jag skriva på en fånig liten novell och nu mår jag verkligen mycket bättre. Jag tar med mig min tunga jobbdator hem varje kväll och även om jag bara skriver max tre meningar per kväll som jag är nöjd med så räcker det. Så. Himla. Skönt.

måndag 10 februari 2014

Hatet jag känner mot dig och alla du känner.

Mitt humör nu för tiden. Det är nästan omöjligt för mig att pressa fram ett leende trots att jag vet att just falska leenden är det mina chefer värderar högst. Kuratorn och läkaren frågar mig gång på gång om jag har några mörka tankar och nej, jag vill inte ta livet av mig om det är det de menar. Däremot skulle jag gärna ta livet av andra men det får man väl inte säga i det här landet. Jag undrar om det är normalt att ha ett sånt människoförakt som jag känner nästan dagligen. När någon mittemot mig på tunnelbanan och tuggar tuggummi med öppen mun får jag typ sätta mig på händerna för att förhindra blåtiror och dagsböter. Jag kan hata vissa kollegor så mycket att jag gör något så pubertalt som att peka finger åt dem bakom ryggen. Jag är sjukt otrevlig mot mina föräldrar också.

Jag har som en inre aggression i bröstet, det känns lite som en halvt uppblåst ballong som aldrig vill skrumpna ihop helt och dö. Jag släpper inte aggressionerna heller utan kan gå runt i dagar och irritera mig på dåligt bordsskick eller illa dolda pikar.

I fredags hade vi lite fredagsöl på jobbet och innan jag gick vidare till mina egentliga fredagsplaner hann jag med att bekanta mig med min kollegas flickvän som också var med. Kollegan är en av de varmaste, trevligaste, roligaste och smartaste personerna jag träffat så jag var ju såklart nyfiken på vem den lyckliga tjejen var. Hon var så sinnessjukt otrevlig. Jag vet inte ens var jag ska börja men hennes bitchighet har förstört hela min helg. Jag har inte kunnat sluta tänka på hur osympatisk hon var och tog till och med ångestmedicin för att sluta älta det. Det funkade inte.

Gud vad jag önskar att jag vore normal! Snälla doktorn gör mig normaaaal. Jag har på allvar gått från att vara nästan provocerande bekymmerslös till att bli bitter, arg och hatisk.

Fail.

Nej, jag började inte den här helgen heller.

fredag 7 februari 2014

Snap out of it

Nu är det två veckor sedan arbetsproverna släpptes och jag har inte ens börjat. Okej att jag inte börjat skriva än, det började jag med sista två veckorna förra året, men jag har inte ens ägnat det en tanke.

Det som oroar mig mest är att man som extrauppgift ska skicka med minst ett eget arbete som man är "stolt över" och som visar på ens passion för skrivande. MINST ett och det antas alltså att man har massa noveller och dikter på lager eller? Eh, senast jag skrev något det minsta sammanhängande var typ skräcknovellsuppgiften i högstadiet, no joke. När det dessutom tas för givet att man valt mellan flera olika och valt ut den bästa blir det ju som en låsning innan man ens börjat. Men jag inser själv att det här är ett perfekt exempel på hur jag alltid stressar upp mig över sånt jag egentligen kan och att jag dessutom tror att det bara är jag som känner pressen. Självklart är jag inte den enda som inte redan har bokkontrakt, självklart har alla ångest över om de duger eller inte.

Jag har börjat ty mig till mer erfarna personer och törstat efter alla råd de kan ge mig och det ger mig ändå någon slags pepp. Nyss i köket på jobbet sa min kollega till mig på skarpen att jag måste börja skriva nu, vad som helst men nu. Hon sa att jag kan bli nästa Lena Dunham om jag vill men att ingenting kommer hända utan att jag anstränger mig. Så enkelt, så rätt. Jag börjar i helgen!

tisdag 4 februari 2014

Känslomässigt engagemang

Jag går ju till psykologen nu (eller kurator är det nog snarare men en snäll tant på vårdcentralen i alla fall, jag är nöjd) och för någon vecka sedan gjorde jag ett test för att se om jag är inne i en depression eller inte (det känns konstlat att skriva att man är "inne i en depression" men jag kan inte skriva att jag är deprimerad för det känns ungefär lika allvarligt som att vara "deppig". Deprimerad är väl varje levande människa åtminstone varannan måndag?) och det visade sig att jag är det. Inte så mycket att jag  är självmordsbenägen men inte heller så lite att det räcker att ta på sig en lustig hatt och ta en shot för att bli glad. Inte superförvånande direkt men skönt att få det på papper liksom. Och förmodligen har jag varit i det här tillståndet längre än jag trott.

I testet fick man svara på frågor om typ sömnsvårigheter, matlust, koncentrationsförmåga etc. Mat äter jag tills någon säger stopp och jag skulle kunna sova 20 timmar om dygnet om jag fick, så inga avvikelser där. De kategorier som jag fick högst resultat i var om oroskänslor, initiativtagande, koncentrationsförmåga och framför allt känslomässigt engagemang.

Känslomässigt engagemang ja. Det är nästan för ironiskt att skriva det här inlägget i en blogg som bara handlar om mitt eget liv men nu är det som det är. För det första är jag självupptagen som person och det är ett karaktärsdrag lika sant som att jag har dåligt tålamod och gillar katter. Jag gillar att prata om mig själv och ofta skapar jag dramatik bara för att jag ska få analysera det och prata om det. Att jag själv framstår som en galen människa när jag skickar fråga chans-mail till killar jag knappt känner är mindre viktigt än att jag skapar ett samtalsämne om mig själv. T.o.m när någon ger mig kritik är jag nöjd för då får jag ju också tillfälle att prata om mig själv även om det är mina dåliga sidor som diskuteras. Eller ja, till en viss gräns då. Vi kommer till det.

Vad bristen på känslomässigt engagemang betyder i det här avseendet är att jag inte känner något intresse för omvärlden och alltså inte bryr mig om vad andra gör, tycker eller vill. Det i kombination med att jag för tillfället (och helt ärligt sedan väldigt länge) har extremt låg koncentrationsförmåga gör att jag inte kan ta initiativ till samtal om mina kompisars nya jobb, studier eller privatliv. Jag tappar intresset efter fem sekunder verkar det som för efteråt kommer jag aldrig ihåg vad vi pratat om. Det blir pinsamt och uppenbart när någon skriver i en FB-tråd att hon vill fira att hon fick praktiken och alla skriver grattis i caps medan jag kliar mig i huvudet och undrar vad hon pratar om. Jahaaaa, den där praktikplatsen du kämpat i ett halvår för att få. Den.

Att mina kompisar blivit irriterade över det här är ju självklart. Otaliga interventions har riktats mot mig där de sagt att jag är för självupptagen och att det verkar som att jag inte bryr mig om annat än mina killar och mitt jobb. Okej, förlåt. Det är inte så men det är väl kanske så.
När vi umgåtts i stora sällskap har jag sedan i våras dragit mig undan och varit tystare än vanligt. De senaste veckorna har "stora sällskap" betytt mer än två personer, mig själv inkluderad. Jag har den senaste tiden tackat nej till både fester och middagar av den anledningen. Även tidigare har vinprovningar, middagar mitt i veckan och utflykter gått bort pga det. Samma sak gäller när vi umgås med personer jag inte känner så väl, då hänger jag mer med min telefon än med dem. Så himla drygt tycker de men jag får typ hjärtklappning. Jag har inte riktigt haft någon förklaring till det beteendet utan bara sagt att jag inte gillar att vara i stora sällskap. Då har mina vänner gett mig beskedet att det är för att jag inte får tillräckligt mycket plats när det är många närvarande och då är jag inte intresserad längre. Om samtalsämnet inte bara handlar om mig kan jag lika gärna vara tyst för varför skulle jag bry mig om vad någon annan har att säga. Ouch. Det var inte så skönt att höra. Jag blev jätteledsen och flydde mot rökbalkongen.

Det här problemet har väl alltid funnits till en viss grad och sen eskalerat den senaste tiden. Just nu är jag så pass "ointresserad" att jag inte kan ta in NÅGON ny information. Jag har varit hemma sjuk mycket den senaste tiden och alltså haft tid att ta igen mycket populärkultur jag missat. Men nej. Upp till kamp som jag ännu inte sett och som enligt recensioner är en perfekt miniserie för mig stängde jag av efter sju minuter. Bron, House of Cards, Orange is the new black. Nope. Jag har inte ens letat reda på senaste säsongen av Girls. Det enda jag klarar av är 20 år gamla avsnitt av Vänner och Seinfeld.

Jag förstår mina vänner och varför de drar de slutsatser de drar. Jag har ju heller inte riktigt kunnat säga emot dem eftersom jag inte haft någon förklaring själv till mitt beteende. Men jag hoppades på att jag var en bättre människa än så och att mitt ointresse egentligen inte berodde på faktiskt ointresse. Därför är det så JÄVLA skönt att få veta att den här typen av beteende är ett tecken på depression och inte bara på vedervärdig personlighet! Jag är så glad över att jag fått reda på det och längtar så mycket tills allt blir bra igen och jag kan vara en bra kompis.

Puss till er som förstår att jag skriver till er, vi ses på andra sidan <3

Men bara för att vara 100% rättvis nu så skickar jag även pussar till er andra som tyckte att det var hemskt elak kritik som jag inte skulle ta åt mig av. <3

Och till er som inte sa någonting utan bara pratade med mig utan att lägga någon värdering i det hela. <3

Det kommer bli bättre. Kanske inte nu eller till helgen men så småningom. Hoppas jag.