Utan tvivel är man inte riktigt klok

Jag kände inte min farfar. Så när han dog i våras visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera. Pappa bröt kontakten med honom för säkert femton år sedan och eftersom jag inte riktigt kände honom blev jag alltså inte så ledsen när han gick bort. Jag bävade för begravningen. För hur ledsen min faster skulle vara och att min pappa kanske skulle visa känslor för en gångs skull. Jag nojade för att farfar skulle ha berättat mycket om mig och mina syskon för hans kompisar och att de skulle granska oss framme vid kistan. Och att vi skulle sitta längst fram som familj trots att alla vet att vi inte var intresserade av att träffa honom när han levde. Det var jobbigt. Jag ville inte gå dit.

Min största skam är att jag inte brydde mig tillräckligt mycket om att lära känna honom för att ta tag i det. Mina föräldrar sa alltid att jag fick välja själv hur mycket kontakt jag ville ha med honom men jag pallade inte. Han ville så gärna träffas, han ville att jag skulle följa med honom och segla, men jag ignorerade det. Därför att det vore en jobbigare grej att lära känna sin farfar än att strunta i det och fortsätta leva som vanligt.

Det visade sig att jag inte visste någonting alls om honom. Att de enda låtarna som spelades på begravningen var Evert Taube och Internationalen verkade självklart för alla andra som närvarade men jag blev väldigt överraskad. Vad var det här för farbror egentligen? Och att han hade en marinblå kista med rep runt om förstod jag skulle passa hans s.k. sjömanssjäl men att han verkligen var en sjömanssjäl, det hade jag inte fattat.

Det var fint. Jag grät lite grann. Jo men det var fint.

Det som var sorgligt på riktigt var att hans exflickvän, som har var tillsammans med när jag var bebis, var där och grät mot min mammas axel. Hon hade alltid hoppats på att det skulle bli de två igen men det blev aldrig så. Hon väntade på honom i 24 år och sen dog han. Jag kommer aldrig glömma det. Det får aldrig bli så för mig.

(Och rubriken, det var ett citat som sades flera gånger under begravningen och som tydligen representerade farfar väldigt bra. Så det är min lilla minihyllning till honom.)