Det har varit ganska dåligt den senaste tiden. Jag har inte gråtit men jag har sovit sexton timmar om dagen och pratat konstigt med mig själv. Vill inte hänga med någon och har varit disträ och hålögd. Bokade en läkartid igår för att lugna min mamma så nu kommer väl terapilivet komma igång igen. Bra men utmattande. En jobbig insikt jag fått är att jag tappat så mycket av mitt intellekt och personlighet att jag känner att jag blivit en dålig person. När jag är ute och träffar bekantas tjejkompisar blir jag så avundsjuk på dem. Snygga, sociala och härliga tjejer. Jag är konstig, spattig och... dålig. Jag vill så gärna vara en gullig tjej som andra vill hänga med men i mångt och mycket är jag ointresserad, nonchalant och klängig. Jag har motvilligt insett att jag betett mig barnsligt och larvigt på mina tidigare jobb och att det har förstört mycket för mig. Hur kommer man ur det egentligen?
Igår kväll vände det dock plötsligt och jag blev nästan maniskt glad och livsbejakande. Först pratade jag med en kille på Tinder som verkar vara riktigt fin (och jag dagdrömde om honom innan jag somnade), sen hittade jag en designer som jag nu ÄLSKAR (kolla!) och sen blev jag pirrig över den nya läraren i New Girl.
Det här är väl inget att hänga i julgranen rent intellektmässigt men det är ändå ett steg i rätt riktning tillbaka till min gamla personlighet. Jag har målat naglarna i starkt turkos och det blev fint :´)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar