fredag 14 september 2018

Samt: historiens lökigaste titel

Usch jag saknar den tiden då jag var NÖJD med mitt bokmanus. Fan vad härligt det var att se sig själv som ett oupptäckt geni. På den tiden kunde jag stryka några meninagr här och där (och det kändes professionellt och bra, som att jag hade kontroll och kunde se till helhetens bästa) men nu. NU! Jag vill absolut inte att min kille ska se det och då ska vi inte ens tala om förlag. Måste börja om.

Jag vet inte om det är typiskt hela min generation eller bara typiskt mig men jag har alltid tyckt att det känns lite falskt när man måste anstränga sig, att om det inte kommer helt naturligt är det kanske inte meningen. Obs inte bara därför det tar emot att kämpa förstås, till största delen handlar det om lathet. Jag hatar att redigera och att fastna och det känns inte JAG om det är en mening/story/whatever som jag har behövt anstränga mig för.

Gud. Bli inte som jag när du blir stor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar