Utan tvivel är man inte riktigt klok

Jag kände inte min farfar. Så när han dog i våras visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera. Pappa bröt kontakten med honom för säkert femton år sedan och eftersom jag inte riktigt kände honom blev jag alltså inte så ledsen när han gick bort. Jag bävade för begravningen. För hur ledsen min faster skulle vara och att min pappa kanske skulle visa känslor för en gångs skull. Jag nojade för att farfar skulle ha berättat mycket om mig och mina syskon för hans kompisar och att de skulle granska oss framme vid kistan. Och att vi skulle sitta längst fram som familj trots att alla vet att vi inte var intresserade av att träffa honom när han levde. Det var jobbigt. Jag ville inte gå dit.

Min största skam är att jag inte brydde mig tillräckligt mycket om att lära känna honom för att ta tag i det. Mina föräldrar sa alltid att jag fick välja själv hur mycket kontakt jag ville ha med honom men jag pallade inte. Han ville så gärna träffas, han ville att jag skulle följa med honom och segla, men jag ignorerade det. Därför att det vore en jobbigare grej att lära känna sin farfar än att strunta i det och fortsätta leva som vanligt.

Det visade sig att jag inte visste någonting alls om honom. Att de enda låtarna som spelades på begravningen var Evert Taube och Internationalen verkade självklart för alla andra som närvarade men jag blev väldigt överraskad. Vad var det här för farbror egentligen? Och att han hade en marinblå kista med rep runt om förstod jag skulle passa hans s.k. sjömanssjäl men att han verkligen var en sjömanssjäl, det hade jag inte fattat.

Det var fint. Jag grät lite grann. Jo men det var fint.

Det som var sorgligt på riktigt var att hans exflickvän, som har var tillsammans med när jag var bebis, var där och grät mot min mammas axel. Hon hade alltid hoppats på att det skulle bli de två igen men det blev aldrig så. Hon väntade på honom i 24 år och sen dog han. Jag kommer aldrig glömma det. Det får aldrig bli så för mig.

(Och rubriken, det var ett citat som sades flera gånger under begravningen och som tydligen representerade farfar väldigt bra. Så det är min lilla minihyllning till honom.)

Make it happen

Jag bjöd ut exkollegan på dejt! Jag var full, han sa (typ?) ja så vi ska ses på fredag efter jobbet. Dramatik is what I eat. Det här kan verkligen gå huuuur som helst. Oroande att han är 35 och jag är sprallig, mycket oroande att han hatar rökning.

Boys of winter, spring & summer

Det här blir roligt, för mig i alla fall. Som ett litet tidsdokument över bra och dåliga nätter. December till augusti i kronologisk ordning, don't judge.

Exkollegan. På en sen efterfest efter förra jobbets julfest hände visst något. Sjukt snålt av honom att inte erbjuda taxi när det var 15 minus, jag hade ballerinaskor och han tjänar 50 000 kr i månaden. Jag vaknade med katthår i munnen på morgonen och har inte bestämt mig för om det är plus eller minus än. När han var på Stockholm Music & Arts sms:ade han och skrev att Prince är kortare än jag men att det är jämnt skägg i gullighet. Det tyckte jag var fint sagt och jag funderar på att fråga om vi ska ta en öl. Vi får se. Eventuellt är han lite för gamma/vuxen för mig. Hemskt att han känner min pappa men en öl kan ju inte skada. 

DJ-killen. För fem år sedan la han till mig på Facebook utan att vi hade hälsat och sen hånglade vi med varandra inom en minut nästa gång vi sågs. Sen har vi väl "hängt" när vi inte haft annat för oss ute/när han har bokat mig som DJ. I januari började vi prata på FB-chatten och insåg att vi har sjukt mycket gemensamt och att vi kanske gillade varandra mer. Vi hördes varje dag. Han charmade mig. När han fyllde 30 budade jag över en brun sitcom-papperspåse med Seinfeld-referenser som bara han skulle fatta. Jag var alltså runt i hela stan och letade amerikanskt godis. Herregud. Efter det hördes vi inte så mycket mer...

Malmö. Han ska få ett eget inlägg. (Men jag tror fortfarande att vi kommer gifta oss med varandra och skaffa massor av små barn.)

Debaser. Usch, den här människan behöver nästan också ett eget inlägg. (Och han är nog den enda på den här listan som jag inte gillar.) Det var konstigt att jag inte hade träffat honom förut för vi har säkert 20 gemensamma vänner men nej, jag hade varit skonad från hans anlete. Våra blickar möttes på uteserveringen och jag drog med honom till baren. Inom 15 sekunder hade vi hånglat och han undrade om jag verkligen behövde en öl innan vi gick hem. Men så lättfotad är inte ens jag så jo, en kvart dröjde det nog ändå innan vi tog taxi. Håkan Hellströms nya skiva hade släppts samma vecka och vi kunde redan texterna utantill och skrålade i natten, det var ju härligt tyckte jag. Sen fortsatte en högst obehaglig natt där han ville ta stryptag, kallade mig hora, ville raka mig, höll fast mig etc etc etc. Eh. Aj det gör ont, nej sluta jag vill inte, men lägg av. Var så sur. När jag sedan drog därifrån på morgonen utan att vilja hänga blev han ledsen och visade sina rakbladssår på handlederna och babblade i oändlighet om sin 18-åriga fästmö som lämnat honom veckan innan. När jag tillslut lyckats ta mig därifrån följde veckor av tyck synd om mig-meddelanden på Facebook tills jag fick nog och inte bara svarade kort och otrevligt utan helt enkelt blockade honom. När vi träffades i något DJ-bås någon månad senare stirrade han surt på mig och vägrade säga hej. Haha. 

Gymnasiet. Vi gick i samma spanskagrupp på gymnasiet och han var så snygg. Enligt honom hade vi träffats på F12 några gånger efter studenten men det kommer jag inte ihåg. Nu i maj träffades vi i alla fall på Trädgården och blev blixtkära. Han är skådespelare, alla mina kompisar har alltid pratat om hur trevlig han är och han skrattade åt exakt rätt saker när vi såg på Seinfeld. Men som de flesta stockholmshipsters var han alkoholist och dessutom tog han för mycket droger. När vi hade träffats i en vecka ringde en okänd person mig klockan åtta en lördagsmorgon och bad mig hämta "min kille". Who? Det var oklart om han hade tagit LSD eller MDMA men det var något av de två samt Ritalin. God morgon. Trots att omhändertagandet av den knarkpsykosen lämnade mig lätt avtänd så var han ändå en gullig kille och jag tänkte att vi kunde hänga i sommar i alla fall. Men... Sen flippade han ur på min födelsedagsfest och efter det hade jag inget val. För att behålla min värdighet inför kompisar och kollegor var jag tvungen att göra slut. Trots hans fina fräknar. Åh. 

Arkitekten. Ja det är han jag beskrev här i inlägget under. Och det var tre dagar sedan jag träffade honom så jag har ju ingen aning om huruvida han platsar på listan eller inte. Men hoppas för herregud alltså. 

Bubblare: Alla andra på Debaser Slussen.

Stockholmssyndromet

Jag älskar när man träffar megagulliga killar på Debaser som tar med en på soluppgångspromenad på Fjällgatan och som sedan väntar till 06:45 med att berätta att de flyttar till Berlin om tre veckor. 

Det är alltid bara en fråga om när lockiga saxofonspelande arkitektstudenter ska flytta till Berlin. Och det är det som är det riktiga stockholmssyndromet. 

Too soon

Sista gången vi sågs drack vi söndagsvin på Babylon och berättade om vilka vi dejtat sedan vi gjorde slut. Det var roligt och jag blev aldrig det minsta svartsjuk. Jag var inte kär i honom längre, inte ens attraherad. Vi borde ha gjort slut minst ett år tidigare.

En och en halv månad senare hittade polisen honom död i sängen. Jag vet fortfarande inte dödsorsaken men gissar och hoppas på en inre blödning. Jag vill inte prata om det.

Jag var bara tvungen att få det här ur vägen innan jag fortsätter skriva om mina löjliga små funderingar och problem. Så att ni som visste om det här redan får klart för er att jag inte är redo att skriva om det än och att det är därför jag inte gör det. Jag tänker på det varje dag, jag är inte känslokall, men jag har inte fattat det än och därför kan jag inte göra någonting av det.

Så. Det var bara det.

Men i min lägenhet ändå?

Okej nu är jag inte lika ledsen längre. När jag var borta i helgen försökte han få dit en tjej. En tjej jag redan hatar eftersom hon alltid hängde runt en annan kille jag var kär i för några år sedan. Usch, läste hans FB-meddelanden till henne. Snuskiga. Tycker lite synd om honom för han blev nobbad och var jättefull. Ska inte vara arg på honom för jag har också haft sådana tankar. Men ändå. Inte lika ledsen längre.

Kan ju dessutom inte säga till honom att jag vet för man får inte kolla andras FB-meddelanden. Men jag tror han vet att jag vet. Han såg helt svettig ut igår och jag var av.

Blocket-annonsen gav utdelning förresten. Han har redan blivit erbjuden rum i Farsta och ett på söder och en lägenhet på Lidingö. Det händer nu. Och nu blev jag ledsen igen.

Städad ekonomistudent söker boende omgående

Vi gjorde slut för en månad sedan men idag blev jag ledsen. Så jävla ledsen och jag inser att jag kommer vara det varje dag nu fram till... Kan inte ens föreställa mig när jag inte kommer vara ledsen igen.

Han har bott kvar i en månad. För att Stockholms bostadsmarknad är som den är men mest för att vi inte vill flytta isär tror jag. Jag vill inte det i alla fall. Jag villllllllllllll inte. Jag vill inte vara ensam. Jag vet inte hur man rensar avlopp. Jag når inte ens upp till de översta hyllorna.
Jag vill inte sova ensam. Jag vill inte komma hem ensam. Jag vill inte gå till Coop ensam. Jag vet att alla som jobbar på Coop har lagt märke till oss eftersom vi är där varje dag och alltid tillsammans. Varje dag, alltid tillsammans. De kommer fatta att vi har gjort slut.

Alla har tjatat på mig att jag måste slänga ut honom. Han klarar sig själv, han är ju vuxen! Men jag vill ju inte att han flyttar. Jag vill ju inte göra slut. Jag är ju fortfarande kär i honom.

Allt har varit så bra den här månaden. Allt har varit som vanligt. När folk har frågat hur jag mår har jag uppriktigt kunnat svara bra. Vi har kramats lika mycket, sovit lika nära och skrattat lika mycket som förut. Kanske för att vi har vetat att vi inte har så lång tid på oss nu.

Men idag la han upp en Blocket-annons.