Vi pratade i flera timmar varje helgnatt. Jag brukade ursäkta mig och gå hem från Debaser när jag visste att barerna i Malmö hade stängt och han satt på tåget hem till Lund. Sen möttes vi när han låg i sin säng och jag satt under fläkten i köket. Han suckade tungt när han hörde mitt täcke prassla och han visste att jag också låg där som han, fast 600 km bort.
- Vet du att vi under de här tre veckorna har skickat sjuttonhundra sms till varandra?
- Sjuttonhundra?! Herregud. Men hur ser man det?
- Det ser man genom att man... Genom att man räknar...
- Åh, Amanda.
Min kollega sa till mig att hon aldrig någonsin sett någon vara så kär som jag var i honom. Jag sprudlade, varje dag var underbar så länge han hörde av sig. All min vakna tid gick åt till att tänka på honom och tv-serieavsnitten jag såg under den tiden var jag tvungen att se om sen eftersom ingenting annat fastnade. Vad hände i Mad Men säsong sex egentligen? När jag skulle hälsa på honom var jag tvungen att skriva ut en karta för att hitta från Hötorget till Cityterminalen, jag var liksom för nervös för att tänka klart.
Klipp till nu när han sedan länge slutat svara på mina sms. Klipp till bortförklaringar, undvikande formuleringar och en besviken tjej med något mörkare blick än tidigare. Det finns väldigt mycket att säga om vad som hände, jag skulle t.ex. kunna säga till honom att han borde vårda sina relationer bättre. Att om man känt varandra i fem år och sedan har utvecklat en så överjävla romantisk kärlek till varandra så slutar man inte svara på sms. Jag skulle kunna påminna honom om att han redan andra, tredje dagen lovade mig att inte spela några spel. Jag skulle kunna mula honom med hans twitterpoesi som han fortfarande hävdar inte handlade om mig. Jag skulle kunna radera honom helt.
Jag skulle också kunna sluta lyssna på spellistan han gjorde till mig. Jag skulle kunna sluta instagramstalka hans ex som numera är hans tjej igen. Jag skulle kunna sluta le med hela ansiktet varje gång jag tänker på honom och istället se att han bara är en vanlig dum kille som gör vanliga dumma killgrejer.
Men han är min. Jag är hans. Det har kanske varit så ända sedan vi sågs vid hans tält på en festival 2008. Kanske kommer det alltid vara så. Jag väljer att tro det. För jag är dum i huvudet.
/Halvfullt glas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar