Sedan Fredrik dog har jag levt så snabbt jag bara kunnat. Om jag inte hade flyttat hem till mina föräldrar lagom till höstens första dag hade jag förmodligen blivit alkoholist på riktigt. Med knän som slås upp igen så fort de börjat läka och med en garderob där till och med underkläderna stinker rök. I somras var jag ute minst sex dagar i veckan vilket väl inte är så konstigt i semestertider men den livsstilen startade långt innan juli. Långt innan.
Det enda jag tänkte på, tänker på, är vart vi ska gå sen och vem jag ska sms:a. Jag ägnade inte Fredrik en tanke eftersom självbevarelsedriften per automatik hoppade över just den personen, den dagen, den händelsen bland alla andra minnen. De ytterst få gånger han smög sig in i mitt medvetande, oftast i gränslandet mellan dröm och verklighet, fick jag själv slå bort honom. Det var inte svårt och jag gjorde det utan att blinka. Jag tror att jag motiverade det med att nu när jag har den här korta sköna stunden innan jag somnar vill jag inte slösa den på att vara ledsen för då kommer jag ligga vaken hela natten. Jag tänker på skor istället, det blir bra. Jag har inte tid att vara ledsen. När jag väl börjar rota i det där kommer jag bli deprimerad och jag har inte lust med det. Jag ignorerar några dagar till, vem bryr sig.
Så fort någon har börjat prata om Fredrik har jag stressat fram ett nytt samtalsämne. De få sekunder konversationen har handlat om honom har jag knappt ens deltagit utan bara flackat med blicken och fått min irritationsrynka i pannan. Det har nog inte varit så lätt för mina närstående. I helgen sa mina kompisar att jag utstrålar enorm stress och att jag inte är harmonisk någonstans. Det handlar inte bara om Fredrik utan jag vill inte prata om några allvarliga grejer alls. Det skapar ytterligare problem och spänningar då jag inte direkt är den enda som har det jobbigt men så fort någon tar upp cancer, begravningar och död får jag någon slags inre panik. Jag vill inte prata om det och det märks nog ganska tydligt. Så jag är inte bara en dålig kompis mot mig själv utan mot andra också.
Det här att hela tiden stressa fram en roligare situation och ett mer spännande liv funkar väl bara till en viss gräns antar jag. Jag har inte ens reflekterat över det men mina vänner hävdar att det inte är normalt att bli ledsen över att man inte träffat någon ny kille två helger i rad. Så kanske det är. Jag vet inte. Jag vill bara att det ska hända så mycket som möjligt och att jag ska slippa ta tag i det jobbiga bara lite lite till. Att jag nu när jag inte längre bor en minut från Morfar Ginko väljer att gå och lägga mig direkt efter middagen är väl kanske inte någon slump. Om jag inte får gå ut och dricka cava, skvallra med tjejkompisar och snegla på någon i rökrutan kan jag lika gärna gå i ide. När jag var sjuk förra veckan och såg avsnitt på avsnitt med halvdöda pundare i Breaking Bad och ändå funderade lite på om det inte vore kul att testa lite kokain igen, först då såg jag väl själv det första tecknet på en lite väl forcerad livsstil. Trots att jag liksom bara testat det en gång tidigare för typ sex år sedan och redan då tyckte att det var fett trist och onödigt.
När Debaser stängde förra helgen bröt jag ihop för första gången sedan jag fick dödsbeskedet den där junikvällen. Låten jag hade förberett för hans begravning spelades som en av de sista låtarna på dansgolvet. Vi träffades första gången där. Han hade garderobsbricka 1A när de öppnade för elva år sedan och fick en Staffan Hellstrand-singel i välkomstpresent. En armé av fina kompisar hjälpte mig att torka bort eyelinern som runnit ut över hela ansiktet och jag pressade mina kinder mot de andras axlar och skakade av gråt.
När klockan slagit tre och folk började riva ner inredning och springa med tända cigaretter upp på scenen och runt på dansgolvet blev det så jävla övertydligt att den här eran jag låtsats leva i är över. Jag har haft roligt, jag älskar att leva i förnekelse, men det blev ett tecken på att det är dags att gå vidare.
Veckan som följde var kantad av oroliga sms från eyelinertorkarna som frågade hur jag kände och gav mig tips på hur man lättast kommer i kontakt med en psykolog. Jo det är okej tack men VET du vem som hörde av sig till mig när jag var på väg hem? Det kommer nog ta tid det här.
Låten som titeln på det här inlägget syftar på har jag aldrig hört. Jag har lyssnat på Veronica Maggios nya album gissningsvis 25 gånger sedan det kom ut men just den låten har jag alltid spolat förbi. Jag vet inte vad den handlar om men den är lugn och har ett sorgligt sound och det har jag inte tid med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar