Det finaste nån kan säga till en? FU.

- Vem messar du med?

- En tjej, hon gjorde slut med sin kille igår och vi har messat konstant sen dess! Lite rolig historia faktiskt, i påskas...

Nej. Nej det är inte en rolig historia för jag är jättekär i dig och antingen fattar du inte det eller så bryr du dig bara inte. Helvete. När vi är påväg in från rökrutan fortsätter du prata om vad som hände i påskas och jag svarar mhm, aha och oj men Gud men jag går nån decimeter framför dig så du ser inte mina ögon och hur hela mitt ansikte hänger. När vi sitter där inne med de andra igen börjar jag gråta, jag pressar ena handen mot min mun för det är verkligen fulgråt, och måste låtsas att det är pga något helt annat vilket gör att jag trasslar in mig i nån konstig historia som jag inte vet om någon tror på. Men oavsett om du tror på den så sträcker du dig över bordet, tar min hand och pussar på den. Och om mina ögon inte var ihoppressade då och istället hade tittat direkt på dig hade du nog fattat varför jag grät. Kanske fattar du ändå för när vi är ute och röker sen igen står jag och sparkar på nåt grus som vilken olyckligt kär person som helst och då:

- Det känns ju lite konstigt att prata med dig om tjejer med tanke på vad du sa till mig i julas...?

- Ja. Ja, jag vet inte om jag borde säga det här, jag tryckte precis bort den impulsen men jag är ju svinkär i dig. 

- Oj är du? Men... Men du sa ju att det gick över?

- Ja men det kom tillbaka igen. Eller, det gick aldrig över utan jag sa bara det.

- Åh Amanda. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga men det är ju det finaste man kan få höra av en person, framför allt en person man tycker så mycket om. Jag känner inte samma sak men åh, vad fint det är att få höra av en så fin person! Kom hit och ge mig en kram!

----

Jag undrar, lite stillsamt sådär, om det inte är lite väl att jag fortfarande så ofta går runt och är olyckligt kär? Är jag inte för gammal för det? När jag gick på lågstadiet minns jag att jag sa till min bästis att jag tycker det är så sjukt att folk blir ihop med varandra, att den som den ena är kär i är kär tillbaka. Hur kan det hända så ofta? Hon höll inte alls med, tyckte att det var helt rimligt att två personer passar ihop och blir kära i varandra. Suck. Jag tycker fortfarande det är orimligt. Framför allt när jag på något sätt liiiite ändå trott att han känt samma sak för mig och sedan hör honom beskriva sms-tjejen. Hon är typ den coolaste personen jag har träffat, hon har en blablabla-taturering! Vaaa är det sant? säger den andra musikern bredvid, shit vilken cool tjej som har en blablabla-tatuering. Och jag ba: happ, en annan vågar inte ens vaccinera sig utan att ha med sig nån att hålla i handen och har då aldrig hört talas om nåt blablabla. 

Nu har jag undvikit skolan i två dagar för att slippa stå på balkongen med honom och låtsas som att allt är lugnt. Allt var ju egentligen lugnt förut, jag tyckte det var ganska härligt att gå runt och tråna och fantisera. Men det var innan den här jävla sms-tjejen kom in i bilden.