Kärleken part 1

Allt är så bakvänt. Jag har inte funderat så mycket på hur störd svensk dejtingkultur är men det är ju inte konstigt att jag har fyratusen fem i tre-nummer att ringa men bara ett seriöst förhållande bakom mig. Eller jag vet inte hur ni gör men i min värld är det här det mest naturliga sättet att träffa någon: träffas ute -> hångla -> gå hem -> kanske byta nummer på morgonen och lägga till på Facebook om det var en riktig gullis.
En killkompis sa en gång att när han träffar en tjej ute brukar han gå hem med henne men fråga om det är okej om de bara sover ihop. Typ sitta uppe hela natten och prata och sen äta en härlig frukost på morgonen. Jag och mina kompisar ba WOT?! Vi hade aldrig hört något liknande.

Varför ska det vara så svårt att vara lite vuxen och lära känna någon INNAN allt det härliga händer? Om jag träffade någon som jag blev intresserad av skulle jag tycka att det var oerhört pinsamt och självutlämnande att be om hans nummer utan att något hade hänt. Jag skulle vara rädd att framstå som seriös (tråkig) och pryd. Herregud det här är så hemskt. Och ja, om en kille kom fram och bjöd ut mig innan kroppsvätskorna fått blandas hade jag tyckt att han var för på och undrat vad det var han var ute efter. Tja, kanske lära känna dig? Gumman.
På samma sätt är det ett stort dagboksmoment om han på morgonen efter vill köpa pizza, ta en promenad eller se en film. Vad är det här? Att det ska vara så mycket mer intimt att umgås än att ligga.

Det känns som att det mest utlämnade man kan göra med en ny person är att visa att man gillar den. Och det mest korkade man kan göra är att inte put out för då är man tråkig och blir dumpad. Det kan ju inte stämma.

Mitt tidigare nämnda schema över hur dejting går till leder ju nästan alltid bara till kk-relationer som sedan upphör för att han gått och blivit kär i någon annan. Och man tänker: varför blev han inte kär i mig? Men fick han chansen?