Nu har jag träffat en kille i två och en halv månad ungefär. Han jag spelat den sköna tjejen inför. Vår relation har följt mönstret i mitt tidigare inlägg så löjligt exakt. Vi gick hem från en klubb, bytte nummer, jag fyllemessade dagen efter om att jag ville hångla, vi sågs igen någon dag senare hemma hos mig. Drack te och var lite nervösa men det slutade med att vi började hångla igen och på den vägen är det. Inte en endaste gång har vi setts utanför min lägenhet och nästan aldrig har vi heller setts innan midnatt. Jag har som sagt spelat okomplicerad och utan undantag valt att skaka av mig besvikelserna istället för att säga ifrån. Nu tror han att jag är en person som tycker det är lugnt att han utan att höra av sig åker och röker på med några kompisar istället för att komma hem till mig som tidigare bestämt. Antingen det, eller att jag inte bryr mig om honom. Inget är sant och jag har spelat in mig själv i ett hörn. Han känner mig inte alls för jag har ansträngt mig för att hålla honom på avstånd och aktat mig noga för att visa min sanna neurotiska sida. För honom är jag en livsglad sex kitten utan självrespekt och värderingar. Alltid glad att se honom men aldrig svartsjuk eller irriterad. När vi för en gångs skull hade ett långt samtal om annat än svartklubbar, sex eller hur lite pengar vi har tittade han förvånat upp på mig och sa att det var så roligt att prata med mig, att jag hade så mycket att säga. Duh tänkte jag men sen insåg jag att nej just det, han känner ju inte mig. Han är med mig för att vi passar ihop sexuellt och för att jag bor centralt. Då började jag inse att min strategi var en riktigt dålig idé.
Och mycket riktigt! Förra veckan kom det fram att något blivit komplicerat med ett gammalt ex och att han inte kan ses på samma sätt som förut längre. Något han visserligen inte alls håller på när han blivit full men ändå. Han vill inte prata så mycket om det mer än att han säger att han gillar att vara med mig men att han inte vill att någon ska bli ledsen. Suck asså. Han har fått känslor för någon och jag har varit för sluten för att visa att jag faktiskt också är en person man kan bli kär i. Och nu kan jag ju inte komma krypandes och ba jag skojade bara, jag är en riktig person som inte alls bara är intresserad av att ligga. Han säger att han vill att vi ska ta en öl vilket gör mig ännu mer förvirrad och nervös. En öl? Ska vi över två månader in gå på en första dejt? Men där har jag ju i alla fall min chans att visa min sanna sida och inte bara mina underkläder. Jag återkommer i frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar