När jag jobbade på mitt förra jobb, vilket alltså är samma ställe jag var på fest på igår, var jag bland annat ekonomiansvarig. Tro det eller ej men jag var väldigt duktig på det. Och nej, att ha fyra kronor på kontot den 16:e varje månad och låna pengar av mamma till öl betyder inte att man inte kan sköta andras ekonomi. Efter över tre år på den tjänsten visste jag vad jag kunde göra och vad som syntes utåt. Usch jag får panik bara av att skriva det här. Men okej. Jag kunde t.ex. köpa en lunch för mycket till ett möte och äta upp den själv eller använda jobbets SL-kort till privata resor istället för jobbrelaterade. Min sista vecka på jobbet hade vi en riktigt blöt fredagsöl och jag blev pruttfull. Ramla ner för marmortrappa och ligga medvetslös några sekunder för länge-full. Jag har forfarande ärr på fötterna efter vinglaset som krossades mot mig i fallet. Fredagsölen var lite större än vanligt och flera kollegor hade bjudit in stora kompisgäng. Fattar fortfarande inte varför men Moneybrother var där! Jag hade telefonkontakt med några av mina kompisar men de var långt borta och verkade inte så pepp på att ta tunnelbanan så långt bara för att gå på en egentligen ganska intern firmafest. Eller, jag vet inte ens om det var så utan de kan lika gärna varit superexalterade men jag bestämde väl att de inte skulle behöva anstränga sig för att komma till mig. Så jag beställde taxi till dem. På förestagskortet. Jag förstår att det är löjligt att jag kör värsta dramatiska berättartekniken men för mig är det här mitt livs största misstag! Jag hade ju inte tänkt så långt att jag snart skulle sluta och att den nya ekonomiansvariga skulle få fakturan. Jag tänkte att det som vanligt ju var jag som skulle kolla av den och attestera. Men nä.
När jag precis hade flyttat till Göteborg ringde min chef mig och sa att de hade hittat konstiga taxifakturor och herregud min puls hördes ända till Skövde. Jag erkände på en gång och han sa att det här var mycket allvarligt och att det kunde klassas som bedrägeri. Han bad mig tänka efter noga om det hade hänt tidigare någon gång och så skulle vi höras dagen därpå. Han ringde inte dagen efter. Jag satt som på nålar i en vecka och minns att jag fram på eftermiddagen varje dag inte klarade av ångesten längre utan stängde av mobilen och satte på den igen först när jag visste att hans arbetsdag var slut. Jag var verkligen helt förstörd och tog mycket sömntabletter för att ens kunna få ner pulsen typ. Och tiden gick. Och han hörde aldrig av sig. Det mildrade ju inte direkt min ångest utan jag insåg att mitt i varje fika, eftermiddagsöl eller seminarium kunde jag få den där samtalet. När som helst kunde mitt liv förstöras typ.
För några månader sedan tog jag mod till mig och mailade honom om ett arbetsintyg och det var den första kontakten vi hade sedan den där horribla septemberdagen. Han gav mig fina rekommendationer och jag kände att okej, nu kan jag lägga det här bakom mig. Antingen har han glömt det eller så hörde han på min reaktion att jag nog skulle straffa mig själv för det lilla brottet och att han inte behövde ge mig ytterligare ångest.
Igår sågs vi då för första gången sedan jag slutade och det gick bra! Något stel kram men okej. Antingen har han inte berättat för ledningsgruppen eller så bryr de sig inte för jag togs emot med öppna armar. De ville att jag skulle byta av dj:en de bokat, de sa att det är de saknar mig varje dag och att jag är roligast på hela Instagram. (Hah, jag överdriver inte när jag säger att sex olika 45-åringar högg tag i mig på festen och sa att det är deras hobby att följa mig i sociala medier, att det förgyller deras dagar. Shit vilka tråkiga liv alla vuxna verkar ha.)
Aja. Det var det. Jag kan förstå om det här låter som den största överreaktionen ever men det har väl med min ångest att göra. Grejen är ju att om jag inte hade blivit påkommen hade jag inte brytt mig ett smack. Jag om någon vet hur många som fuskar med kvitton på det där företaget och som receptionist är det rimligt att känna sig bitter och förbisedd när alla andra anställda får massa förmåner. Men att min fd chef nu har en helt annan bild av mig än den jag lagt flera år på att bygga upp, det är DET som gör mig skakis. Psykologen säger att det är väldigt vanligt att känna så och framför allt om man har den duktig flicka-bakgrunden som jag har. Jag har ju också ätit upp mina barnvaktföräldrars godis, snott hundringar från pappas plånbok och fuskat på latinproven. Men ingen visste om det. Jag var snudd på psykopatiskt ångerlös när jag varit otrogen mot mitt ex men hade jag behövt erkänna det hade jag typ behövts läggas in på klinik i en vecka efteråt.
Skönt det kändes att skriva om det i alla fall. Puss <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar