Att ta på allvar att någon tar sig själv på allvar

I veckan började jag på en sommarkurs på konstskola. Det är fortfarande lite oklart vad vi ska göra (men något slags samspel mellan film och poesi tror jag) och alltså herreguuuud. Jag har aldrig tidigare umgåtts i kretsar där alla är konstnärer. Eller ens där alla är kreativa, har sidoprojekt, har egna personliga uttryck. Det är väldigt läskigt. Vi har presentationsrundor och de berättar att de skriver poesi varje dag, att de målar och regisserar och jag vet inte allt vad de håller på med. De berättar om sina processer och hur de försöker förmedla samtiden och blablabla. Eller nej, ord som försöker ingår inte i deras vokabulär utan alla har totalt självförtroende gällande deras konstnärliga förmågor. Verkar det som. 

Jag tror att jag kan lära mig väldigt mycket av det här.

När någon håller på med poesi och använder stora ord om sin konst har jag en tendens att himla med ögonen och avfärda det som pretentiös skit. Jag anar att det kan vara en försvarsmekanism eftersom jag själv känner mig otillräcklig och aldrig skulle våga påstå att jag själv tillför något eller gör en skillnad på ett konstnärligt plan. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga när jag skriver på mina egna grejer, det är väl på ett sätt också ett slags undersökning av samtiden typ. Men jag använder sällan stora ord. Dels är det väl mer min stil men jag tror också att jag på något sätt tycker det är pinsamt att vara för svulstig och djup. Jag har läst en del modernistisk poesi under den senaste terminen och jag tycker inte så mycket om den. Jag skriver i inlämningarna att jag tycker det är löjligt att krångla till det så mycket i en text istället för att bara skriva det man menar. Men det kanske bara är jag som inte fattar? Jag har en grundläggande inställning om att folk som är krångliga och invecklade i sitt språk bara försöker vara märkvärdiga och exkluderande. Men tycker jag bara så för att jag känner mig exkluderad?

Jag tror att det kan vara nyttigt för mig att prata, dricka öl och plugga med personer som uttrycker sig på det här sättet för det är inte bra att ha en sån dömande bild av dem som jag har. Jag önskar att jag var en i like it, what is it?-person men jag är snarare precis tvärt om. Vad är det här, hjälp, äh nä det är säkert bara blaj. 

Men det är också viktigt att jag inte nedvärderar mig själv i det här nu. Jag är skitnervös över att de andra ska tycka att jag är grund och att mitt språk är för okomplicerat. Men jag kanske är bra på andra grejer! Jag är ändå en av de 20 som kommit in av typ 300 sökande! What?! När jag var på intervju på reklamskolan fick jag frågan om hur jag skriver, vilket jag tyckte var en svår jäkla fråga ändå. Jag svarade typ att jag är ganska rak och direkt och att jag inte svävar ut så mycket. Läraren undrade då om jag alltså inte skriver så poetiskt och jag höll väl med men jag undrar om att skriva poetiskt verkligen måste definieras av ordvalen? Man kan väl beskriva något abstrakt på ett väldigt konkret sätt och ändå få läsaren att tänka efter? För handlar inte poesi just om det, att med ord få någon att fundera längre än vad just meningarna säger? Eller? Finns det en poetiskt skrivstil? Alltså jag vet ju att det "finns" eftersom alla har en bild av hur sånt språk låter men finns det på riktigt? Är det bestämt liksom? 

OBS!!! Den här bloggen är babblig och står inte i relation till hur jag uttrycker mig när jag anstränger mig på riktigt. Usch vad jag är osäker på mig själv som måste obs:a det :(((