Men på tal om det här under. Jag har sånt sjukt jävla komplex över att jag inte är tillräckligt smart och djup. Det framgår mer och mer för varje dag jag bor här i Göteborg. När jag umgås med akademiker, när jag pratar med folk som har stenkoll på politik och nu framför allt när jag går den här kursen. Jag sitter på helspänn och koncentrerar mig mer på att utstråla att jag inte vill ha en fråga om vad jag tyckte om kortfilmen vi nyss såg än på att verkligen kolla på den och utveckla en åsikt. Egentligen tror jag att mitt undvikande av att kommentera saker bara gör allting värre för jag tror mig veta att ingen ändå förväntar sig att jag ska kunna komma med någonting. Jag vet inte, jag tror bara att jag ser ut som en osmart person. För att jag är gullig, sprallig och gillar att festa typ. En gång drömde jag att jag hade skrivit en bok och att Horance Engdahl kommenterade det med att man inte kan vara en intressant författare om man är lycklig. Jag svarade då att jag är inte lycklig Horace, jag är bara livlig. Sen vaknade jag. Vad var det för dröm egentligen?
Ibland blir jag irriterad på att personer som ser sig själva som smarty klyftsson avfärdar mig som en Carolina Gynning-person bara för att jag använder parfym, men oftast är det nog bara i mitt huvud som det stämmer. Eller för att jag faktiskt sagt något dumt på riktigt. Det var många år sedan nu när jag insåg att jag tappat stora delar av mitt intellekt och den insikten var så jävla jobbig. Jag har tänkt jättemycket på det och jag har kommit fram till att insikten om att man inte är smart inte är tillräcklig för att det ska väga upp. Sen är det också svårt att veta vad som är sant och vad som man bara intalar sig är sant. Och hur stor roll det egentligen spelar eftersom ingen tänker lika mycket på vad jag gör och säger som jag själv.
En annan grej som blivit tydlig här i Göteborg är att allt jag kan och allt det som betyder något i Stockholm är oviktigt här. I mina kretsar i Stockholm är det snudd på obligatoriskt att springa på alla reklam- och konstskolors slututställningar men här är alla typ, HDK? Va e de? Egentligen har jag alltid bara gått på de där utställningarna för att man får öl men inte ens det bryr de sig om här! Tänk att det krävdes ett avstånd på 50 mil för mig att förstå hur besatt jag varit och är av image och yta. I Stockholm är man dessutom cool och smart om man jobbar med reklam men här är det precis tvärt om. Det är smutsigt och tyder på bristande karaktär och en mycket grund personlighet. Det spelar kanske inte jättestor roll för mig vad folk tycker om just det men jag undrar ju om jag ens hade övervägt den banan om jag hade umgåtts i en akademikerkrets. För mig är det orimligt att plugga till typ kulturvetare och veta från dag ett att det är omöjligt att få jobb inom det. För mina kompisar är det kanske lika skumt att tycka att reklambranschen verkar rolig och utvecklande.
Äh. Jag babblar igen! Men jag är lite krisig och osäker just nu. Puss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar