Han, kille nummer ett som jag vill dumpa, han kom hem till mig helt oannonserat. Ringde på porttelefonen mitt i min efterfest efter Kent-konserten med mina högstadiekompisar. Dundrade in. När han gjort bort sig ca fem gånger inför dem gick de (efter att de under bordet skickat ett antal sms om huruvida det var lugnt att lämnas ensam med honom etc osv ni vet) och han satt kvar med mig i soffan. Jag var märkbart stel, det uppfattade till och med hans promille. Och jag började... förklara. Att jag tror han känner annorlunda för vår relation än vad jag gör, att han inte kan räkna med att kunna komma hem till mig utan att vi pratat. Så hjärtskärande när han drog den där lögnen vi alla nån gång har uttalat: "nej men alltså det är inte som att jag är kär i dig eller så".
Och sen.
Började han gråta. Inte dramatiskt hulkgråt utan det där värsta, de där tysta riktigt blöta tårarna som bara rinner och rinner. Jag höll om honom tills han blev för stolt och bara drog. Tog knappt på sig skorna utan bara sprang. Herregud. Herregud.
Och det värsta är att jag inte riktigt känner någonting själv. Axelryckig känsla just nu. Är det såhär killar brukar känna?
för att svara på din fråga: ja.
SvaraRadera