Med tanke på googlingarna som leder hit är det nästan en PLIKT att blogga mer. Samhällstjänst, alla har så mycket viktiga frågor.
En kille i min klass suckade och sa att jag låter mitt liv styras av vad som blir bäst story, vilket hejdå som blir bäst slutscen. Då tog jag det som en komplimang och höll med, nu undrar jag om jag är patetisk. Liksom samlar på mig små fragment av misslyckade relationer som hade kunnat bli något om jag inte varit så upptagen av att tänka på vad som skulle kunna hända härnäst och hur jag kan fläka ut mig för så dråplig effekt som möjligt. Och vad gör jag av det? Anteckningar i mobilen, max.
Förra helgen fick jag ligga för första gången sen typ juni, mot ett skrivbord (och senare en soffa pga komfort) på en konstskola som hade fest. Pitten tillhörde en kille som jag varit Facebook-kompis med i tio år men verkligen inget mer än Facebook-kompis. Bekants bekant, hälsat hej hej när vi setts men inte mer än så. Han kom fram till mig på festen och sa att han tänkt på mig så mycket under åren och alltid undrat varför det inte blev vi. Närbild på mina ögonbryn, klipp till nästa scen i baren då nån snor våra shots för att vi hånglar så mycket att vi inte ser.
Idag var jag ledig så jag undrade om han ville ses. Jag hade sån hångelabstinens, sån hångelabstinens att jag följt fula killars läpprörelser på tunnelbanan, och klart han ville ses. Precis under Noora&Williams första hångelscen ringde han på porttelefonen så jag satte på Father John Misty och puttade ner honom i soffan. Jag ska vara ärlig: hånglet var perfekt. Kanske är det det bästa jag vet, jag har alltid föredragit det framför ligg. Och så mycket ligg blev det inte heller för han har nån konstig förhud som gör att det gör ont för honom att ligga ibland så det blev typ inget. Efter det blev han obekväm och ville gå, mumlade nåt om tandläkartid och snubblade på sig sina byxor.
Jag blev inte besviken, jag blev inte sur när han drog utan plockade nöjt fram en ostbågspåse och förberedde mig på en tupplur. Jag är inte så intresserad. Men när han är såhär, när han messar såhär direkt och naket så VET jag att vi kommer ses igen. De här fältstudierna är för spännande, jag kan inte låta bli. Det här till synes okomplicerade ni vet, att skicka tre sms i rad för att man vill ses igen. Jag gillar ju det. Jag dras till det. Trots konstig förhud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar