Men vi kommer alltid ha MMX

Vi pratade i flera timmar varje helgnatt. Jag brukade ursäkta mig och gå hem från Debaser när jag visste att barerna i Malmö hade stängt och han satt på tåget hem till Lund. Sen möttes vi när han låg i sin säng och jag satt under fläkten i köket. Han suckade tungt när han hörde mitt täcke prassla och han visste att jag också låg där som han, fast 600 km bort.

- Vet du att vi under de här tre veckorna har skickat sjuttonhundra sms till varandra?
- Sjuttonhundra?! Herregud. Men hur ser man det?
- Det ser man genom att man... Genom att man räknar...
- Åh, Amanda.

Min kollega sa till mig att hon aldrig någonsin sett någon vara så kär som jag var i honom. Jag sprudlade, varje dag var underbar så länge han hörde av sig. All min vakna tid gick åt till att tänka på honom och tv-serieavsnitten jag såg under den tiden var jag tvungen att se om sen eftersom ingenting annat fastnade. Vad hände i Mad Men säsong sex egentligen? När jag skulle hälsa på honom var jag tvungen att skriva ut en karta för att hitta från Hötorget till Cityterminalen, jag var liksom för nervös för att tänka klart.

Klipp till nu när han sedan länge slutat svara på mina sms. Klipp till bortförklaringar, undvikande formuleringar och en besviken tjej med något mörkare blick än tidigare. Det finns väldigt mycket att säga om vad som hände, jag skulle t.ex. kunna säga till honom att han borde vårda sina relationer bättre.  Att om man känt varandra i fem år och sedan har utvecklat en så överjävla romantisk kärlek till varandra så slutar man inte svara på sms. Jag skulle kunna påminna honom om att han redan andra, tredje dagen lovade mig att inte spela några spel. Jag skulle kunna mula honom med hans twitterpoesi som han fortfarande hävdar inte handlade om mig. Jag skulle kunna radera honom helt.

Jag skulle också kunna sluta lyssna på spellistan han gjorde till mig. Jag skulle kunna sluta instagramstalka hans ex som numera är hans tjej igen. Jag skulle kunna sluta le med hela ansiktet varje gång jag tänker på honom och istället se att han bara är en vanlig dum kille som gör vanliga dumma killgrejer.

Men han är min. Jag är hans. Det har kanske varit så ända sedan vi sågs vid hans tält på en festival 2008. Kanske kommer det alltid vara så. Jag väljer att tro det. För jag är dum i huvudet.

/Halvfullt glas.

Vad hände sen?

For the record: om jag skriver att jag ska träffa någon, som en ex-kollega eller en anställd till min pappa, och sedan inte följer upp med vidare information. Då betyder det att jag inte vill träffa dem igen och kanske i vissa fall att de dök upp på dejten i tight regnbågsfärgad batiktröja. Hehe.

Home, sweet nothing

Jag har flyttat hem till mina föräldrar. Jag har flyttat från mitt Heartbreak Hotel på söder till en förort där tiden står still. Jag förmultnar i takt med komposthögen i trädgården.

Helt ärligt är det inte så farligt, jag får ju god mat och har en katt att klappa. Orimligt platta kuddar i min gamla säng visserligen men det kanske vägs upp av... frisk... luft? Det finns pålägg i kylskåpet och mamma frågar hela tiden om jag vill ha vin. JAG ÖVERLEVER.

Men mitt sociala liv är ju helt klart över. Jag flyttade dit för tre veckor sedan och har bara fått ett enda fyllesms sedan dess. Ett! Har inte skickat några själv heller för den delen eftersom mitt liv ändå är över. Jag kan ju inte bjuda hem någon till mina föräldrar heller. Och jag tänker inte åka över hela stan för ett ligg, att ha bott fem minuter från Debaser Slussen har gjort mig för bekväm för det. Det längsta jag har åkt för en killes skull är till Aspudden. Jo, på riktigt.

På plussidan: Jag får väldigt mycket sömn. Jag blir numera stressad om jag lägger mig senare än kvart över nio. Att sova är nu det enda jag har.

Och minus: Jag tänker på Arkitekten på kvällarna men mitt redskap ligger i en flyttkartong i garaget.

Trouble

- Jag hade en tjej en gång som var så där, hon kunde somna var som helst. På bio, på tunnelbanan, jag tror hon somnade i skolan till och med. Vissa störde sig väl på det men jag tyckte bara att det var så himla gulligt så jag lät henne vara. Hon såg liksom så fridfull ut när hon satt där och sov på biografen.
- Du tyckte väldigt mycket om henne verkar det som?
- Oh ja, det gjorde jag verkligen. Det gjorde jag verkligen.

Och DÄR blev jag kär i min pappas kollega. Vi ska ses på lördag.

Utan tvivel är man inte riktigt klok

Jag kände inte min farfar. Så när han dog i våras visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera. Pappa bröt kontakten med honom för säkert femton år sedan och eftersom jag inte riktigt kände honom blev jag alltså inte så ledsen när han gick bort. Jag bävade för begravningen. För hur ledsen min faster skulle vara och att min pappa kanske skulle visa känslor för en gångs skull. Jag nojade för att farfar skulle ha berättat mycket om mig och mina syskon för hans kompisar och att de skulle granska oss framme vid kistan. Och att vi skulle sitta längst fram som familj trots att alla vet att vi inte var intresserade av att träffa honom när han levde. Det var jobbigt. Jag ville inte gå dit.

Min största skam är att jag inte brydde mig tillräckligt mycket om att lära känna honom för att ta tag i det. Mina föräldrar sa alltid att jag fick välja själv hur mycket kontakt jag ville ha med honom men jag pallade inte. Han ville så gärna träffas, han ville att jag skulle följa med honom och segla, men jag ignorerade det. Därför att det vore en jobbigare grej att lära känna sin farfar än att strunta i det och fortsätta leva som vanligt.

Det visade sig att jag inte visste någonting alls om honom. Att de enda låtarna som spelades på begravningen var Evert Taube och Internationalen verkade självklart för alla andra som närvarade men jag blev väldigt överraskad. Vad var det här för farbror egentligen? Och att han hade en marinblå kista med rep runt om förstod jag skulle passa hans s.k. sjömanssjäl men att han verkligen var en sjömanssjäl, det hade jag inte fattat.

Det var fint. Jag grät lite grann. Jo men det var fint.

Det som var sorgligt på riktigt var att hans exflickvän, som har var tillsammans med när jag var bebis, var där och grät mot min mammas axel. Hon hade alltid hoppats på att det skulle bli de två igen men det blev aldrig så. Hon väntade på honom i 24 år och sen dog han. Jag kommer aldrig glömma det. Det får aldrig bli så för mig.

(Och rubriken, det var ett citat som sades flera gånger under begravningen och som tydligen representerade farfar väldigt bra. Så det är min lilla minihyllning till honom.)

Make it happen

Jag bjöd ut exkollegan på dejt! Jag var full, han sa (typ?) ja så vi ska ses på fredag efter jobbet. Dramatik is what I eat. Det här kan verkligen gå huuuur som helst. Oroande att han är 35 och jag är sprallig, mycket oroande att han hatar rökning.

Boys of winter, spring & summer

Det här blir roligt, för mig i alla fall. Som ett litet tidsdokument över bra och dåliga nätter. December till augusti i kronologisk ordning, don't judge.

Exkollegan. På en sen efterfest efter förra jobbets julfest hände visst något. Sjukt snålt av honom att inte erbjuda taxi när det var 15 minus, jag hade ballerinaskor och han tjänar 50 000 kr i månaden. Jag vaknade med katthår i munnen på morgonen och har inte bestämt mig för om det är plus eller minus än. När han var på Stockholm Music & Arts sms:ade han och skrev att Prince är kortare än jag men att det är jämnt skägg i gullighet. Det tyckte jag var fint sagt och jag funderar på att fråga om vi ska ta en öl. Vi får se. Eventuellt är han lite för gamma/vuxen för mig. Hemskt att han känner min pappa men en öl kan ju inte skada. 

DJ-killen. För fem år sedan la han till mig på Facebook utan att vi hade hälsat och sen hånglade vi med varandra inom en minut nästa gång vi sågs. Sen har vi väl "hängt" när vi inte haft annat för oss ute/när han har bokat mig som DJ. I januari började vi prata på FB-chatten och insåg att vi har sjukt mycket gemensamt och att vi kanske gillade varandra mer. Vi hördes varje dag. Han charmade mig. När han fyllde 30 budade jag över en brun sitcom-papperspåse med Seinfeld-referenser som bara han skulle fatta. Jag var alltså runt i hela stan och letade amerikanskt godis. Herregud. Efter det hördes vi inte så mycket mer...

Malmö. Han ska få ett eget inlägg. (Men jag tror fortfarande att vi kommer gifta oss med varandra och skaffa massor av små barn.)

Debaser. Usch, den här människan behöver nästan också ett eget inlägg. (Och han är nog den enda på den här listan som jag inte gillar.) Det var konstigt att jag inte hade träffat honom förut för vi har säkert 20 gemensamma vänner men nej, jag hade varit skonad från hans anlete. Våra blickar möttes på uteserveringen och jag drog med honom till baren. Inom 15 sekunder hade vi hånglat och han undrade om jag verkligen behövde en öl innan vi gick hem. Men så lättfotad är inte ens jag så jo, en kvart dröjde det nog ändå innan vi tog taxi. Håkan Hellströms nya skiva hade släppts samma vecka och vi kunde redan texterna utantill och skrålade i natten, det var ju härligt tyckte jag. Sen fortsatte en högst obehaglig natt där han ville ta stryptag, kallade mig hora, ville raka mig, höll fast mig etc etc etc. Eh. Aj det gör ont, nej sluta jag vill inte, men lägg av. Var så sur. När jag sedan drog därifrån på morgonen utan att vilja hänga blev han ledsen och visade sina rakbladssår på handlederna och babblade i oändlighet om sin 18-åriga fästmö som lämnat honom veckan innan. När jag tillslut lyckats ta mig därifrån följde veckor av tyck synd om mig-meddelanden på Facebook tills jag fick nog och inte bara svarade kort och otrevligt utan helt enkelt blockade honom. När vi träffades i något DJ-bås någon månad senare stirrade han surt på mig och vägrade säga hej. Haha. 

Gymnasiet. Vi gick i samma spanskagrupp på gymnasiet och han var så snygg. Enligt honom hade vi träffats på F12 några gånger efter studenten men det kommer jag inte ihåg. Nu i maj träffades vi i alla fall på Trädgården och blev blixtkära. Han är skådespelare, alla mina kompisar har alltid pratat om hur trevlig han är och han skrattade åt exakt rätt saker när vi såg på Seinfeld. Men som de flesta stockholmshipsters var han alkoholist och dessutom tog han för mycket droger. När vi hade träffats i en vecka ringde en okänd person mig klockan åtta en lördagsmorgon och bad mig hämta "min kille". Who? Det var oklart om han hade tagit LSD eller MDMA men det var något av de två samt Ritalin. God morgon. Trots att omhändertagandet av den knarkpsykosen lämnade mig lätt avtänd så var han ändå en gullig kille och jag tänkte att vi kunde hänga i sommar i alla fall. Men... Sen flippade han ur på min födelsedagsfest och efter det hade jag inget val. För att behålla min värdighet inför kompisar och kollegor var jag tvungen att göra slut. Trots hans fina fräknar. Åh. 

Arkitekten. Ja det är han jag beskrev här i inlägget under. Och det var tre dagar sedan jag träffade honom så jag har ju ingen aning om huruvida han platsar på listan eller inte. Men hoppas för herregud alltså. 

Bubblare: Alla andra på Debaser Slussen.