That joke isn't funny anymore

I fredags gick det till överdrift. Den här dramatiksökande livsstilen jag skrivit om tidigare peakade och lämnade en eftersmak så stark att jag inte kunnat sova sedan dess. Jag vet inte vad som avslöjar mig mest av påsarna under ögonen och paniken i blicken men något har definitivt hänt.

Jag satt på en middag med mina kompisar. Vi hade verkligen roligt, allt var perfekt. Men det räcker tydligen inte för mig. Jag börjar sms:a alla killar jag känner. Alla. 

Hej!
(✔ men inget svar, nästa.)

När kommer du till Stockholm?
(Nähä, skit i det då.)

Vad ska du göra ikväll?
(Seeeeeg han är, nästa igen.)

Till slut ser jag att Han spelar skivor. Han som är Stockholms största svin, han som jag som 19-åring hängde efter och till viss del bröts ner av. Han som gett mig mer skamsköljningar än någon annan. Han som inte ens är snygg, bara gammal och... känd. Att jag inte lärt mig någonting på sex år.

Trots att jag inte får några svar på mina sms till honom. Trots att baren han är på stänger inom 45 minuter och jag är i Solna. Trots att jag har det bra där jag är med mina kompisar. Trots att det är Han. Åker jag dit. Tar en taxi för pengar jag inte har, tjatar hål i huvudet på en kompis tills hon motvilligt följer med.

När vi träffas går det så fort och plötsligt har han dragit in mig på en toalett. Min kompis är jättearg. Jag är tydligen jättefull? Vi ligger inte men jag kan inte skriva vad vi gjorde. Jag hade ångest redan då och har nog omedvetet redan suddat ut de minuterna så att det nu bara är ett grumligt och odefinierbart minne kvar.

Sen sitter vi på en bänk och kedjeröker i timmar. Minns inte vad vi pratade om, minns inte vad som sades. Minns att han senare satte mig i en taxi, bad chauffören dra en "lämplig summa" från hans kort och sedan köra mig vart jag ville. Han sa att nu var det dags för honom att åka hem och vara pappa och att vi får höras någon annan gång. Nej nej nej nej nej nej nej nej nej hör aldrig av dig. Jag klarar inte av sånt här.

Han sa att jag är rolig, att han följer mig på Facebook och tänker på mig. Att jag är snygg och härlig. Ett litet geni. Att han är glad att jag kom dit. Sen säger han att jag inte får bli kär i honom och jag fnyser, tittar bort och säger att det nog inte är någon risk och att jag har många andra killar. Han fnissar åt mig, ser ju igenom den där låtsasblasén såklart. Jag är inte van vid situationen och mina nedbitna naglar vittnar om att jag fortfarande är nitton.

Drömde mardrömmar om hans fru hela natten och var ett vrak när jag vaknade. Han var inte gift när vi träffades första gången men däremot vet jag att jag var den sista han hade innan han blev ihop med henne. Han säger att han aldrig varit otrogen förut, aldrig någonsin i hela livet. Jag undrar vem det är han vill lura när han säger så, mig eller sig själv.

Att jag plötsligt är 25-åringen som åker och träffar gifta småbarnspappor bara för att jag inte har en tillräckligt spännande fredagskväll. Jag kan inte leva med mig själv. Jag ger mig själv utegångsförbud nu och så pratar vi aldrig någonsin mer om det här. På riktigt nu.

Det är inte hans fel men det är hans ansvar. Det är han som ljuger, är otrogen och tar sig friheter. Men det är mig han gör det med och det klarar jag inte av. Där försvann den lilla droppe moral jag trodde att jag fortfarande hade kvar. Jag kan inte se mina kompisar i ögonen och håller för öronen när de vill veta vad som egentligen hände. Det här är mitt livs lägsta punkt. Botten. Helvetet. Går det inte åt andra hållet nu är jag förlorad.

Och det värsta är att det var roligt att träffa honom. Jag hade kul. Vi skrattade och pratade. Jag ville inte gå hem.

Men jag grät så mycket i natt.

Lillebror

Min yngsta bror är utvecklingsstörd. Det är så det kallas även om jag vet att det känns som en väldigt vag beskrivning. När någon undrar vilken nivå han är på brukar jag säga att han leker med bilar, måste bli tillsagd för att borsta tänderna men inte har några problem att bildgoogla prinsessan Leia eller sätta på en dvd. Han väljer ganska mycket själv vad han vill klara av, om man säger så. Han äter även medicin för epilepsi (men har inte haft ett anfall på säkert tio år) och visar autistiska tendenser genom att rada upp sina Scooby Doo-filmer och leksakståg i perfekta rader tvärs över golvet. Är känslig för förändring och ställer samma frågor varje dag som det är viktigt att man svarar som han vill på. Man har lärt sig vid det här laget.

Det är jobbigt att vara syskon till en person med funktionshinder. Nej, det var jobbigt. Under mina tonår ville jag bara blunda och trolla bort mig själv. Tänk er när en pojke hamnar i puberteten men inte förstår själv vad som händer med kroppen. Varför man vill pilla på vissa ställen och varför det som händer då händer, det förstår inte han. Men det fattade jag och det var så jobbigt att som ensam tonårstjej se det. Vi har aldrig pratat om sex i vår familj så jag kunde inte direkt gå till mamma, och jag skämdes för mycket för att prata om det med mina kompisar. Det är först på senare år jag vågat prata mer öppet om det. Men hur som helst.

Något annat som varit väldigt jobbigt för mig är tanken på att han kanske inte har eller kommer få ett bra liv. När han som aldrig visade så mycket känslor kom hem från skolan med rödgråtna ögon och tillslut erkände att barn i andra klasser hade retat och slagit honom. Får hålla tillbaka tårarna när jag skriver om det. Eller när han inte ville gå till skolan på Alla hjärtans dag och vi senare förstod att det var för att han var kär i sin fröken och var rädd att hon inte kände samma sak. Betänk då att det inte handlar om en fyraåring som vill hålla hand med sin dagisfröken. Eller en som går i nian och spanar på den sjukt snygga vikarien med stuprörsjeans och converse. Det här är en ensam nittonåring som har en hjälplärare som är snäll mot honom när ingen annan är det.

Shit mina kollegor kommer snart märka att jag gråter.

Att han inte har blivit full med nyfunna gymnasiekompisar, åkt till London själv, legat med fel person, fått högsta betyg på nåt prov han pluggat asmycket till, tagit körkort, gått på svartklubb. Att han väl inte kommer få några barn. Han kommer varken ha CSN- eller bostadslån. Han kommer aldrig förstå Breaking Bad. Det träffar mig så jävla hårt.

Det kan bli så himla bra också. När En annan del av Köping började sändas skickade jag ett mail till Filip Hammar som ett slags tack för att han med den serien lugnat mina nerver lite. Att ett funktionshinder inte behöver betyda att man får leva ett värdelöst liv helt ensam. Att det i själva verket kanske blir så att man får skitroliga kompisar som man mycket hellre firar jul med än sin familj. Det var så skönt för mig att få se att det kanske kan bli så och Filips öppenhjärtiga svar gav mig ännu mer tröst.

Men nu är det dags och det känns så jävla jobbigt. Lillebror har fått en plats på ett gruppboende. En egen lägenhet i Fruängen där han kommer flytta in redan om några veckor. Jag vågar inte uttrycka min oro och ångest för mina föräldrar och framför allt inte för honom eftersom jag inte vill försvåra något som redan är jobbigt för alla inblandade. Mina föräldrar har haft barn i dagisåldern i tjugofem år nu kan man säga. De är trötta. Och det är svårt att få plats på gruppboenden. Jag kan inte säga något om det här. Det är väl dags att släppa taget om den där personen som alltid varit i vägen, haft högljudda leksaker igång dygnet runt och gått in på ens rum utan tillåtelse. Jag önskar verkligen att jag hade varit snällare och haft mer tålamod men försök själv att inte bli förtvivlad när en vuxen man bajsar i badkaret. Åh, lillebror. Nu börjar ditt egna liv. Jag ska hälsa på dig i din nya lägenhet och då får du visa att du visst kan klara dig själv.

:C

Dagens insikt är att om man både vill ha kvar kakan och äta den och sedan äter upp den alldeles för snabbt kan man få ont i magen. I vissa fall även sura uppstötningar. Jag tror att jag ska vänta lite med att åka till Göteborg.

Sad boys do it well

Fast nu börjar jag inse att jag bara drar till mig ledsna killar som blivit dumpade och vill ha ny närhet. Både göteborgaren och Beckmans har nyligen gjort slut med sina tjejer och är ledsna för det. Sitter just nu i en lång chatt med Göteborg om hur jobbigt allt är. Alltså. Nej. Var glad och bli kär i mig istället please! Varför är det alltid så dålig timing? Om inte jag är i ett förhållande så är han det och om vi är singlar är det alltid någon som antingen är ledsen över något ex eller lycklig över att vara singel. Fan också. Ville ju att det här skulle bli roligt och pepp. 

Och ni vet ju hur ledsen Stagnelius är, det går typ inte ens att prata med honom utan att han ska dra upp något nytt som gått åt helvete. Det senaste är att han tappade en väska med tre biblioteksböcker i och att han nu måste betala någon avgift. Alltså. Gas-ka-upp-dig. 

Orkar inte trösta folk nu, framför allt inte eftersom jag egentligen borde fokusera på att trösta mig själv istället.

Du är den ende

Kul att jag har fem killar samtidigt just nu. Är kär i två av dem, vill att en av dem ska vara kär i mig och de två sista har jag egentligen inget direkt intresse av men svarar gulligt när de hör av sig ändå.

Efter ett och ett halvt glas vin i fredags fick jag ett infall och frågade en kille jag varit kär i sedan 2008 om han inte är singel nu så jag kan komma och hälsa på honom i Göteborg. Alltså han var så pepp, jag är fortfarande chockad. ÄLSKAR när den där typen av infall funkar, jag förväntade mig en livslång pinsam tystnad som svar på den frågan. Så nu ska jag bara försöka hitta en billig tågbiljett och lära mig att se oberörd ut när han skickar explicita sms mitt på dagen när jag sitter på tunnelbanan. Är så kär i honom och han är mina kompisars favorit av alla mina gamla killar. Åh, längtar så mycket. Vill bli ihop.

Sen har vi en kille från Beckmans som jag känt i många år men gillat i ett halvår ungefär. Han är världens finaste men blev nyligen singel och är inte riktigt redo för att träffa någon ny just nu. Kan vänta på honom hur länge som helst så det gör inget. Seriöst.

Stagnelius/journalisten/Mr Segpropp har jag inte hört av mig till på hela helgen vilket naturligtvis resulterade i att han hörde av sig själv i morse. Hmm. Lite jobbigt att mina föräldrar tror att vi är tillsammans.

En kille jag gillade lite i smyg som 18-åring har helt plötsligt börjat höra av sig till mig. Skickar hjärtan och vill dricka öl. Han är gullig och så men lite för popsnörig för min 25-åriga smak. Ett plus är dock att han är bästa kompis med en bloggare som skulle kunna kallas för SB och som jag gärna skulle vilja ha i mitt kontaktnät.

Och sen så har jag ju naturligtvis råkat sova i samma säng (och... ja... typ) som min gamla högstadiekärlek också. Jag var så otroligt olyckligt kär i honom då men nu vill jag väl bara vara kompis. Men han är extremt framgångsrik, världens roligaste och vi har fina minnen tillsammans. High five till mitt fjortonåriga jag men jag måste nog vara lite försiktig.



Naturligtvis kommer allting gå åt helvete som vanligt så jag får verkligen försöka att njuta så länge det varar nu.

Dagens citat

"Om han har tid att vara rolig på Twitter och ÄNDÅ är dryg mot dig är det ju extra drygt."

Gud. Måste lägga ner det här nu.

You follow each other

Varför lägger man till varandra på alla sociala medier tio minuter efter att man träffats? Jag kan ju inte skvallra fyndigt någonstans utan att mina killar fattar. Igår var jag lite full och då skrev jag genomskinligt och menande i alla fall och det kanske inte är så dumt ändå? The best way to touch your heart is to make an ass of myself etc. Problemet är ju bara att jag har så många samtidigt och just det är kanske dumt att avslöja på Twitter. Då är man bara ett ass. Det är ju omöjligt för mig att spela cool så kanske ska köra helhjärtat på den bortgjorda och naiva approachen? Om jag såg att någon gjorde det om mig skulle jag smyga ner en lapp med min ringstorlek i hans ficka. Inte?