Lillebror

Min yngsta bror är utvecklingsstörd. Det är så det kallas även om jag vet att det känns som en väldigt vag beskrivning. När någon undrar vilken nivå han är på brukar jag säga att han leker med bilar, måste bli tillsagd för att borsta tänderna men inte har några problem att bildgoogla prinsessan Leia eller sätta på en dvd. Han väljer ganska mycket själv vad han vill klara av, om man säger så. Han äter även medicin för epilepsi (men har inte haft ett anfall på säkert tio år) och visar autistiska tendenser genom att rada upp sina Scooby Doo-filmer och leksakståg i perfekta rader tvärs över golvet. Är känslig för förändring och ställer samma frågor varje dag som det är viktigt att man svarar som han vill på. Man har lärt sig vid det här laget.

Det är jobbigt att vara syskon till en person med funktionshinder. Nej, det var jobbigt. Under mina tonår ville jag bara blunda och trolla bort mig själv. Tänk er när en pojke hamnar i puberteten men inte förstår själv vad som händer med kroppen. Varför man vill pilla på vissa ställen och varför det som händer då händer, det förstår inte han. Men det fattade jag och det var så jobbigt att som ensam tonårstjej se det. Vi har aldrig pratat om sex i vår familj så jag kunde inte direkt gå till mamma, och jag skämdes för mycket för att prata om det med mina kompisar. Det är först på senare år jag vågat prata mer öppet om det. Men hur som helst.

Något annat som varit väldigt jobbigt för mig är tanken på att han kanske inte har eller kommer få ett bra liv. När han som aldrig visade så mycket känslor kom hem från skolan med rödgråtna ögon och tillslut erkände att barn i andra klasser hade retat och slagit honom. Får hålla tillbaka tårarna när jag skriver om det. Eller när han inte ville gå till skolan på Alla hjärtans dag och vi senare förstod att det var för att han var kär i sin fröken och var rädd att hon inte kände samma sak. Betänk då att det inte handlar om en fyraåring som vill hålla hand med sin dagisfröken. Eller en som går i nian och spanar på den sjukt snygga vikarien med stuprörsjeans och converse. Det här är en ensam nittonåring som har en hjälplärare som är snäll mot honom när ingen annan är det.

Shit mina kollegor kommer snart märka att jag gråter.

Att han inte har blivit full med nyfunna gymnasiekompisar, åkt till London själv, legat med fel person, fått högsta betyg på nåt prov han pluggat asmycket till, tagit körkort, gått på svartklubb. Att han väl inte kommer få några barn. Han kommer varken ha CSN- eller bostadslån. Han kommer aldrig förstå Breaking Bad. Det träffar mig så jävla hårt.

Det kan bli så himla bra också. När En annan del av Köping började sändas skickade jag ett mail till Filip Hammar som ett slags tack för att han med den serien lugnat mina nerver lite. Att ett funktionshinder inte behöver betyda att man får leva ett värdelöst liv helt ensam. Att det i själva verket kanske blir så att man får skitroliga kompisar som man mycket hellre firar jul med än sin familj. Det var så skönt för mig att få se att det kanske kan bli så och Filips öppenhjärtiga svar gav mig ännu mer tröst.

Men nu är det dags och det känns så jävla jobbigt. Lillebror har fått en plats på ett gruppboende. En egen lägenhet i Fruängen där han kommer flytta in redan om några veckor. Jag vågar inte uttrycka min oro och ångest för mina föräldrar och framför allt inte för honom eftersom jag inte vill försvåra något som redan är jobbigt för alla inblandade. Mina föräldrar har haft barn i dagisåldern i tjugofem år nu kan man säga. De är trötta. Och det är svårt att få plats på gruppboenden. Jag kan inte säga något om det här. Det är väl dags att släppa taget om den där personen som alltid varit i vägen, haft högljudda leksaker igång dygnet runt och gått in på ens rum utan tillåtelse. Jag önskar verkligen att jag hade varit snällare och haft mer tålamod men försök själv att inte bli förtvivlad när en vuxen man bajsar i badkaret. Åh, lillebror. Nu börjar ditt egna liv. Jag ska hälsa på dig i din nya lägenhet och då får du visa att du visst kan klara dig själv.