Mitt internet låg nere i nästan två veckor men nu är jag tillbaka! Så pass tillbaka att jag tackar nej till vinkvällar med mina kursare för att ligga hemma och se om serier jag sett tusen gånger. Internet och det det ger mig är den största tryggheten i livet ju.
Inte mycket har hänt heller, så bloggande har inte varit högsta prioritet direkt. Inget mer med han i klassen (puh? jo men typ) och mitt liv kretsar ju bara kring killdramatik verkar det som. Jag stör mig faktiskt på honom väldigt mycket. Han tror att han har rätt i alla versanalyser (tro mig, det har har INTE) och när han puttar upp sin snus med tungan gör han smackande ljud som jag bara inte TÅL.
Jag har gråtit lite mer än normalt. Först för att jag ringde min mamma och vi kom in på att mina bästa kompisar ska komma hit och hälsa på. Jag är redan så himla ledsen över att de kommer åka igen. När jag messar med dem, eller av misstag blir tillagd i en chatt om helgplaner, och får reda på att de ska dricka öl tillsammans blir jag helt matt av saknad. Svartsjuk på alla i gänget som får hänga med de andra. Nu har jag ju bara varit här väldigt kort tid men aj, mina nya vänner alltså. Blir galen. De kan varken uttala hexameter eller Fröken Julie. De vill bli journalister trots att de inte kan stava. De BABBLAR så mycket och ställer de dummaste frågorna på seminarierna vilket gör att vi aldrig kan sluta i tid. Elitist, ja visst, men ändå hallå. I mitt andra, tusen gånger roligare, gäng är en av killarna så besatt av mig att det börjar bli jobbigt. I början av kvällarna går det bra men det slutar alltid med att han ska lukta på mitt hår, pussa mina händer och fråga om jag inte ska följa med hem. Vill verkligen inte men vill heller inte vara taskig. Och vill definitivt inte skapa problem i ett kompisgäng som jag är nyansluten till - klart de andra stödjer killen om det skulle komma till det.
Det andra jag gråter över är en arvstvist i min familj. Utan att gå in på detaljer handlar det om min farfars arv som min faster tagit på sig att reda ut. Hon har gjort ett uselt jobb och såvida det inte handlar om ett stort missförstånd har hon försökt lura oss andra på väldigt mycket pengar. Det verkar nu som att mina föräldrar säger upp kontakten med henne och det är därför jag gråter. Min pappa bröt med sin pappa och jag vill verkligen inte att han ska förlora ännu en familjemedlem. Han kallar henne för gangster, det är ganska harsh, så jag tror tyvärr att det är försent att reparera. Min faster är den enda släktingen vi har kvar. Vi är också de enda hon har. Jag hatar pengar och vad de får folk att göra. Så nu sitter jag och gråter varje gång ett nytt argt mail mellan dem och oss andra på cc dyker upp. Jag ringde min pappa och var ledsen men han säger att det inte finns någonting jag kan göra. Att jag gärna får ha kontakt med henne om jag vill men att det är över för honom. Jag bryr mig mindre om min kontakt med henne och mer om deras men det verkar han inte förstå.
Men men.
Jag hörde ELLE dimpa ner på dörrmattan nu. Later.
fredag 17 oktober 2014
lördag 27 september 2014
Bad boys & sad girls
Det är svårt att förstå varför jag ens lät honom komma hit igår. Hoppades jag på ett lyckligt slut? Nä. Var jag så kåt att soffkudden fick fläckar? Nej, jag satt typ och kollade på SVT Play. Gillar jag självplågeri? Vet inte.
Jag dras ofta och nästan alltid till snälla killar. I Entourage skulle jag välja Turtle framför Vince, i Gossip Girl Nate framför Chuck. Ross och Chandler, aldrig Joey. Hey, vi vet ju alla att även de snälla och till synes gulliga killarna ganska ofta lyckas vara svin de med. Men relativt problemfria, handhållande och kramiga killar brukar vara det jag faller för.
Två gånger i mitt liv har jag råkat hamna med den där typen av dålig kille som mina föräldrar skulle skrika om de träffade. Första var förra sommaren, den ledsna och uppgivna skådespelaren som sa att han skulle sluta dricka och knarka för min skull men som aldrig kunde hålla sig genom helgen. Som berättade om stulna bilar, nerslagna poliser och som undrade om jag ville ha kokain i födelsedagspresent. Och sen han i klassen då, som får pris som sämsta personen i världen. Även han tuff, med mörka tankar och spruckna knogar.
Herregud. Alla mina handdukar är pastellrosa och jag lyssnar på Jens Lekman. Att de ens skulle titta åt mitt håll är otänkbart i mina ögon. Och det är väl exakt där problemet ligger. Båda de här killarna är så otroligt snygga och coola att jag inte kan stå emot när de vill ha mig. Trots att jag vet bättre kan jag inte hejda mig när någon sådan vill ha mig så mycket att han åker över hela stan för att få ses.
Jag var aldrig seriöst intresserad av de här två exemplen för jag visste att jag inte skulle stå ut med en knarkare i längden. Men nu har jag börjat fundera lite över varför de föll för mig. Båda har sagt att jag är sexig och smart. Hmm. Kanske har jag för dåligt självförtroende. Kanske har jag siktat för lågt tidigare? Om de som är sådär övernaturligt heta vill ha mig kanske andra också vill det? Jag brukar neka för snygga killar på Tinder för jag vill inte ligga i underläge men tänk om... jag inte gör det?
Eller så är det bara det att riktigt smarta och självständiga tjejer aldrig skulle låta sig dras in i en sån persons grepp. Jag är väl rätt lättfotad på det sättet. Min jakt på romantik och tvåsamhet vet inga gränser.
Jag dras ofta och nästan alltid till snälla killar. I Entourage skulle jag välja Turtle framför Vince, i Gossip Girl Nate framför Chuck. Ross och Chandler, aldrig Joey. Hey, vi vet ju alla att även de snälla och till synes gulliga killarna ganska ofta lyckas vara svin de med. Men relativt problemfria, handhållande och kramiga killar brukar vara det jag faller för.
Två gånger i mitt liv har jag råkat hamna med den där typen av dålig kille som mina föräldrar skulle skrika om de träffade. Första var förra sommaren, den ledsna och uppgivna skådespelaren som sa att han skulle sluta dricka och knarka för min skull men som aldrig kunde hålla sig genom helgen. Som berättade om stulna bilar, nerslagna poliser och som undrade om jag ville ha kokain i födelsedagspresent. Och sen han i klassen då, som får pris som sämsta personen i världen. Även han tuff, med mörka tankar och spruckna knogar.
Herregud. Alla mina handdukar är pastellrosa och jag lyssnar på Jens Lekman. Att de ens skulle titta åt mitt håll är otänkbart i mina ögon. Och det är väl exakt där problemet ligger. Båda de här killarna är så otroligt snygga och coola att jag inte kan stå emot när de vill ha mig. Trots att jag vet bättre kan jag inte hejda mig när någon sådan vill ha mig så mycket att han åker över hela stan för att få ses.
Jag var aldrig seriöst intresserad av de här två exemplen för jag visste att jag inte skulle stå ut med en knarkare i längden. Men nu har jag börjat fundera lite över varför de föll för mig. Båda har sagt att jag är sexig och smart. Hmm. Kanske har jag för dåligt självförtroende. Kanske har jag siktat för lågt tidigare? Om de som är sådär övernaturligt heta vill ha mig kanske andra också vill det? Jag brukar neka för snygga killar på Tinder för jag vill inte ligga i underläge men tänk om... jag inte gör det?
Eller så är det bara det att riktigt smarta och självständiga tjejer aldrig skulle låta sig dras in i en sån persons grepp. Jag är väl rätt lättfotad på det sättet. Min jakt på romantik och tvåsamhet vet inga gränser.
Dirty
Det är bara vissa dagar jag använder den här. Kanske max tre gånger om året. Som idag när någon har rökt i min säng klockan nio på morgonen och mina trosor är stela av sperma. Idag är en riktigt dålig dag.
Hjälp
Jag berättade förresten, vet inte apropå vad, att jag fått sömntabletter utskrivna till mig som jag aldrig mer skulle ta. Enda gången jag tagit dem låg jag flera timmar med spasmer och uppspärrade ögon. Käken var ur led, jag skakade och kunde inte röra mina fingrar. Jag trodde jag skulle dö, det var hemskt. Enligt bipacksedeln är det en väldigt ovanlig biverkning med inte enligt Flashback. Han bad att få titta på förpackningen och blev mycket exalterad när han såg vilka piller de var. Två sånahär och tre öl så är du helt fucked up sen, sjukt nice.
Jag gav dem till honom. Är jag langare nu? Usch fy fan vad jag inte är van vid sånahär personer, och jag vill inte vänja mig heller. Hoppas han drar av etiketten med mitt namn och personnummer innan polisen hittar honom och jag hamnar i fängelse. Tänk om han dör?
(Obs, jag var alltså nykter när jag tog dem. Det var innan min första dag i skolan och jag ville inte att min omvända dygnsrytm skulle förstöra för mig. Jag skulle aldrig någonsin blanda piller och alkohol. Inte ens Alvedon. Gör inte det ni heller.)
Jag gav dem till honom. Är jag langare nu? Usch fy fan vad jag inte är van vid sånahär personer, och jag vill inte vänja mig heller. Hoppas han drar av etiketten med mitt namn och personnummer innan polisen hittar honom och jag hamnar i fängelse. Tänk om han dör?
(Obs, jag var alltså nykter när jag tog dem. Det var innan min första dag i skolan och jag ville inte att min omvända dygnsrytm skulle förstöra för mig. Jag skulle aldrig någonsin blanda piller och alkohol. Inte ens Alvedon. Gör inte det ni heller.)
Sensitive thugs you all need hugs
Jag vet inte ens var jag ska börja. Där satt jag hemma en fredagskväll och förberedde mig på en obakis lördag helt ägnad åt plugg. Pling: hej vad gör du?
Han var ute med "boysen" och ville veta vad jag hade på mig. De sura minerna om det där telefonnumret var tydligen glömda. Han kom hit, jag mötte honom vid spårvagnen.
Efter första ligget ville han prata. Nu? Ja, nu. Han fortsatte att skylla allt på mig. Sa att jag inte kan förvänta mig att han ska göra slut med sin tjej. Att det aldrig någonsin kommer hända. Jag ville bara säga åt honom att lugna ner sig, att jag bara tagit upp det en gång när allt var nytt och jag var full. Han sa att han inte är van vid den här typen av relationer, den typen som går från sex till något mer emotionellt. Jag tänkte att det säger väl mer om hans inställning än min. Sa att jag förstod, att han inte behöver oroa sig. Han fortsatte anklaga mig för att vara på, att ljuga och att försöka förstöra för honom. Vad jag än sa vände han mina ord emot mig, allt jag sa var fel och allt han sa var allsmäktigt rätt. Jag kokade men det spelade ingen roll, jag fick inte prata. Han sa att han ser igenom mig, att han vet precis hur jag är, för att han är så mycket äldre än mig. Han är fyra år äldre. Han sa att jag inte känner honom och inte vet någonting. Han känner ju inte mig heller?
När han för tusende gången tagit upp det där med att jag skrev nåt om hans tjej började jag gråta. Jag sa att jag på mina mediciner ibland får en dålig reaktion på alkohol och att det är jobbigt när andra påpekar hur jag beter mig eftersom jag redan har så mycket ångest. Han svarade att han inte vill höra det som ursäkt för något kommande beteende.
Han berättade om sitt tidigare liv och jag är rädd att jag, på riktigt, kan bli lönnmördad om jag avslöjar något om det på internet. Men kort sagt: han är ingen person man vill beblanda sig med. Och det var därför han gjorde en sån big deal av det där med telefonnumret. Han vill inte att hans nummer hamnar i fel händer. Jag försökte få honom att förstå att min första tanke om min klassis i litteraturvetenskap inte är att han varit häktad sexton gånger och sett sina vänner och fiender dö.
Min enda ministolta stund under den här kvällen var när jag gick upp och släckte lampan:
- Jag antar ju att det här betyder väldigt mycket för dig.
- Ja, jag märker det...
- Haha, det här kanske bara är en liten parentes i ditt liv?
- Nej, inte riktigt men...
- Fan vad sexig du är, kom hit.
Han är så fruktansvärt obehaglig och arrogant. Jag är så GLAD att han har tjej så att jag slipper stå emot att inleda något med honom. Han har ju något, inte bara lena armar och mörka ögon. Han är smart och intressant. Men jag är närmast äcklad av honom nu.
Jag tror iaf att jag lyckades få fram att jag inte är intresserad av att vara hans andra kvinna, att spela nåt slags dubbelspel och smyga. Jag sa att jag vill bli kär, ihop och lycklig. Inte med honom, med någon. Jag vet fortfarande inte riktigt om han vill fortsätta ses och ligga, om han fortfarande är intresserad nu när han verkat fatta att jag inte är kär i honom. Hoppas inte för jag orkar inte ta en ensidig diskussion med honom igen.
Och mina lakan var blodiga efteråt trots att min mens tog slut för en vecka sedan.
Han var ute med "boysen" och ville veta vad jag hade på mig. De sura minerna om det där telefonnumret var tydligen glömda. Han kom hit, jag mötte honom vid spårvagnen.
Efter första ligget ville han prata. Nu? Ja, nu. Han fortsatte att skylla allt på mig. Sa att jag inte kan förvänta mig att han ska göra slut med sin tjej. Att det aldrig någonsin kommer hända. Jag ville bara säga åt honom att lugna ner sig, att jag bara tagit upp det en gång när allt var nytt och jag var full. Han sa att han inte är van vid den här typen av relationer, den typen som går från sex till något mer emotionellt. Jag tänkte att det säger väl mer om hans inställning än min. Sa att jag förstod, att han inte behöver oroa sig. Han fortsatte anklaga mig för att vara på, att ljuga och att försöka förstöra för honom. Vad jag än sa vände han mina ord emot mig, allt jag sa var fel och allt han sa var allsmäktigt rätt. Jag kokade men det spelade ingen roll, jag fick inte prata. Han sa att han ser igenom mig, att han vet precis hur jag är, för att han är så mycket äldre än mig. Han är fyra år äldre. Han sa att jag inte känner honom och inte vet någonting. Han känner ju inte mig heller?
När han för tusende gången tagit upp det där med att jag skrev nåt om hans tjej började jag gråta. Jag sa att jag på mina mediciner ibland får en dålig reaktion på alkohol och att det är jobbigt när andra påpekar hur jag beter mig eftersom jag redan har så mycket ångest. Han svarade att han inte vill höra det som ursäkt för något kommande beteende.
Han berättade om sitt tidigare liv och jag är rädd att jag, på riktigt, kan bli lönnmördad om jag avslöjar något om det på internet. Men kort sagt: han är ingen person man vill beblanda sig med. Och det var därför han gjorde en sån big deal av det där med telefonnumret. Han vill inte att hans nummer hamnar i fel händer. Jag försökte få honom att förstå att min första tanke om min klassis i litteraturvetenskap inte är att han varit häktad sexton gånger och sett sina vänner och fiender dö.
Min enda ministolta stund under den här kvällen var när jag gick upp och släckte lampan:
- Jag antar ju att det här betyder väldigt mycket för dig.
- Ja, jag märker det...
- Haha, det här kanske bara är en liten parentes i ditt liv?
- Nej, inte riktigt men...
- Fan vad sexig du är, kom hit.
Han är så fruktansvärt obehaglig och arrogant. Jag är så GLAD att han har tjej så att jag slipper stå emot att inleda något med honom. Han har ju något, inte bara lena armar och mörka ögon. Han är smart och intressant. Men jag är närmast äcklad av honom nu.
Jag tror iaf att jag lyckades få fram att jag inte är intresserad av att vara hans andra kvinna, att spela nåt slags dubbelspel och smyga. Jag sa att jag vill bli kär, ihop och lycklig. Inte med honom, med någon. Jag vet fortfarande inte riktigt om han vill fortsätta ses och ligga, om han fortfarande är intresserad nu när han verkat fatta att jag inte är kär i honom. Hoppas inte för jag orkar inte ta en ensidig diskussion med honom igen.
Och mina lakan var blodiga efteråt trots att min mens tog slut för en vecka sedan.
fredag 26 september 2014
I fucked up
Den meningen har rullat runt i mitt huvud idag. Den och jag hatar dig, riktad till mig själv.
Jag var full igen, jag stalkade göteborgaren och var sådär innihelvete jobbig. Han sa att han är trött på att jag hela tiden gör konstiga grejer och sedan skickar ursäktande meddelanden dagen efter när jag är nykter. Jag tog fasta på det och skickade ett ursäktande meddelande när jag fortfarande var full istället. Jag tror att han hatar mig och jag klandrar honom inte ett dugg. Jag inser mer och mer för varje fylla att jag är en såndär besatt tjej som inte kan ta ett nej, som förnedrar sig gång på gång för att... ja, varför egentligen? Det är helt sjukt. Jag känner ingen annan som gör såhär. Jag har aldrig sett en film, läst en bok, om någon som är lika konstig som jag. Vad tror jag ska hända? Ska jag övertala killar att vara med mig? Ska jag dra dem i armen och stirra med fireballiga ögon tills de inte orkar stå emot längre? Jag känner mig riktigt riktigt värdelös just nu.
Killen i klassen är sur på mig också. Igår utanför skolan stod vi ett gäng och pratade om att dricka öl senare och i samband med det bytte vi nummer med varandra. Jag frågade efter hans nummer och han gav mig det motvilligt. När jag kom hem hade jag fått ett meddelande om att han tyckte det var obehagligt att jag bad om hans nummer sådär inför alla. Att jag är manipulativ. Huh? Jag sa att vadå, alla bytte ju nummer med varandra, det var väl normalt? Nej, tydligen menade han att jag gjorde det för att det skulle "verka" normalt. Att han redan känner sig som ett asshole och att han inte orkar mer. Jag blev något irriterad. Sa att jag inte har gjort något fel, att jag inte är på honom i skolan och att jag inte har berättat för någon (jaja...). Att om han ber mig skicka nakenbilder och vill att vi ska ses "senare" så är det väl inte konstigt om jag tror att han vill. Inget svar. Blir så satans irriterad. Han glor på mig hela tiden, sätter sig bredvid mig så fort han får chansen och like:ar som en jävla idiot. Och så säger han att JAG är på och att han inte kan sova om nätterna. Get a grip, baby. Gör slut med din tjej eller sluta stirra på mina nyckelben. Jag vill ringa honom och säga att vi behöver prata, föreslå en fika eller nåt, men jag är orolig för att ännu en gång bli den besatta och jobbiga tjejen.
I övrigt: jag har haft en månad på mig att göra arbetsprover till en till jävla skola och har inte börjat än. De ska in på onsdag. Dessutom har jag min första tenta på tisdag och jag måste verkligen klara den för att få CSN. Istället tittar jag på Entourage baklänges och sover i soffan. Börjar seriöst gråta nu för att jag är så dålig.
Jag var full igen, jag stalkade göteborgaren och var sådär innihelvete jobbig. Han sa att han är trött på att jag hela tiden gör konstiga grejer och sedan skickar ursäktande meddelanden dagen efter när jag är nykter. Jag tog fasta på det och skickade ett ursäktande meddelande när jag fortfarande var full istället. Jag tror att han hatar mig och jag klandrar honom inte ett dugg. Jag inser mer och mer för varje fylla att jag är en såndär besatt tjej som inte kan ta ett nej, som förnedrar sig gång på gång för att... ja, varför egentligen? Det är helt sjukt. Jag känner ingen annan som gör såhär. Jag har aldrig sett en film, läst en bok, om någon som är lika konstig som jag. Vad tror jag ska hända? Ska jag övertala killar att vara med mig? Ska jag dra dem i armen och stirra med fireballiga ögon tills de inte orkar stå emot längre? Jag känner mig riktigt riktigt värdelös just nu.
Killen i klassen är sur på mig också. Igår utanför skolan stod vi ett gäng och pratade om att dricka öl senare och i samband med det bytte vi nummer med varandra. Jag frågade efter hans nummer och han gav mig det motvilligt. När jag kom hem hade jag fått ett meddelande om att han tyckte det var obehagligt att jag bad om hans nummer sådär inför alla. Att jag är manipulativ. Huh? Jag sa att vadå, alla bytte ju nummer med varandra, det var väl normalt? Nej, tydligen menade han att jag gjorde det för att det skulle "verka" normalt. Att han redan känner sig som ett asshole och att han inte orkar mer. Jag blev något irriterad. Sa att jag inte har gjort något fel, att jag inte är på honom i skolan och att jag inte har berättat för någon (jaja...). Att om han ber mig skicka nakenbilder och vill att vi ska ses "senare" så är det väl inte konstigt om jag tror att han vill. Inget svar. Blir så satans irriterad. Han glor på mig hela tiden, sätter sig bredvid mig så fort han får chansen och like:ar som en jävla idiot. Och så säger han att JAG är på och att han inte kan sova om nätterna. Get a grip, baby. Gör slut med din tjej eller sluta stirra på mina nyckelben. Jag vill ringa honom och säga att vi behöver prata, föreslå en fika eller nåt, men jag är orolig för att ännu en gång bli den besatta och jobbiga tjejen.
I övrigt: jag har haft en månad på mig att göra arbetsprover till en till jävla skola och har inte börjat än. De ska in på onsdag. Dessutom har jag min första tenta på tisdag och jag måste verkligen klara den för att få CSN. Istället tittar jag på Entourage baklänges och sover i soffan. Börjar seriöst gråta nu för att jag är så dålig.
onsdag 24 september 2014
Under bordet
Vi satt bredvid varandra på föreläsningen. Han hade den där fina jackan igen. De sista 45 minuterna satt jag medvetet bredbent så att våra ben skulle nudda. Han flyttade inte på sig. Jag gjorde små nervösa försök att trycka mitt ben hårdare mot hans och ibland drog jag det tom upp och ner lite som en smekning. Det här är inte normalt, eller hur? Det går inte att missuppfattas? Om någon man inte vill ha kroppskontakt med nuddar ens ben flyttar man på sig? Bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)