Modet och måndagsölen

Apropå honom. Får se hur länge han tänker vara aktiv innan han nobbar mig.

(Och JA jag utelämnade sista punkten för att verka spontan och snabb i skriveriet, herregud.)

Redan gått för långt

Hur kärlekskrank? Så kärlekskrank att jag blev kär i karaktärerna i Boys.

:((((((((

De små gesterna som inte verkar betyda nånting

Ny Tinder-kille:

Efter två öl skulle vi hem till mig för att fortsätta med vin. Vi hade väl då känt varandra i en och en halv timme kanske och jag var oväntat såld. Tre meter ifrån rulltrappan upp till Mariatorget stannade han och sa att han fått kalla fötter. Ja, det var lite svårt att få ur honom vad som var problemet men jag tror inte att det var ett ex utan kanske snarare en olycklig kärlek som spökade. Han säger att han vill höras i helgen istället, att han vill träffa mig en annan dag men inte just ikväll. Han säger det samtidigt som han försiktigt rör vid mitt hår, kanske snuddar vid halsen till och med. Här blir jag blyg och tittar bort, försöker få fram något men vågar inte riktigt. 

- Vadå, säg? 

- Nej men... Kan man få en liten, en liten puss då bara?

- Ja, en liten.

Och sen efter den långsamma, försiktiga och långa pussen gick jag hem och lyssnade på nån Wes Anderson-spellista och nu är det kört. Den var med separerade läppar men utan tunga. Om vi har hörts i helgen? Ja visst, om det räknas att jag hör av mig om hur det är och han svarar artigt tillbaka men sedan inte svarar på mina följdfrågor. Så nä. 

Jag är så FRUKTANSVÄRT kärlekskrank just nu. Skriver typ dikter, lyssnar på Sigur Rós. Ska förmodligen få mens. 

Tinder nightmares

Jag vet aldrig om jag ska vara sur eller chill när jag blir dåligt behandlad på Tinder. De senaste veckorna har jag pratat med en kille och det har gått så segt att jag blev uppriktigt förvånad när han föreslog att vi skulle ses. Vi skrev typ till varandra var tredje dag och egentligen inte om något speciellt intressant heller. Men han undrade alltså om vi skulle ses i veckan och när jag föreslog onsdag sa han att vi kunde preliminärboka det men att vi skulle höras igen på måndagen och stämma av. Ja JAG hörde då av mig på måndagen men inte ett pip från honom. Inte heller på tisdagen. Eller onsdagen.

Ja ni ser. Jag låtsades som att jag var VÄLDIGT casual och inte alls satt och väntade på honom utan levde på som vanligt. Halvsant. Jag är ju alldeles för snäll mot honom men det är det här jag tycker är knepigt. För vi har liksom aldrig träffats så om jag är sur och bitchig när han är såhär kommer vi ju aldrig ses pga den dåliga stämningen som kommer uppstå? Kan det inte då vara bättre att ge honom the benefit of the doubt tills jag åtminstone träffat honom och vet om han är något att ha? Jag är inte extremt intresserad men jag är rastlös. Det finns en till anledning till att jag vill träffa honom som jag inte vill skriva här eftersom någon kanske kan lista ut vilka vi är, men vi har en koppling till varandra som jag är nyfiken på.

Men helt ärligt ändå. När han sa att han skulle höra av sig "om en stund" tog det SJU timmar. Att inte slänga iväg ett litet meddelande när man märker att det drar ut på tiden är ett så sinnessjukt dåligt tecken. Och att idag inte ens ursäkta sig utan bara svara jo precis på mitt nästan löjligt förlåtande meddelande är så otrevligt att jag ryser. Undrar vad som kommer hända nu! Om han är normal så borde han ju försöka rädda upp det, framför allt eftersom vi har väldigt många gemensamma vänner. Jag menar: eftersom det var han som bjöd ut mig borde han väl inte ha ångrat sig? Det här kan väl inte vara en diss? Jag tror att han på riktigt hade mycket att göra men att han aldrig läst Magdalena Ribbing.

Jag har blivit varnad att han är en player men jag tänkte att hey, det är väl jag med. Men det här spelet är för komplicerat, jag fattar inte.

Det känns sådär

Plötslig insikt: det är inte specifika grejer jag gör som ger mig ångest utan hela min personlighet. Trist! Kommer göra mig musslig och tillknäppt, också härliga egenskaper.

När alla gått från festen la jag upp en film där jag sjöng Håkan jättefalskt men jag trodde det var fint

Känns som att mycket har hänt men egentligen står jag ju bara här och stampar. För någon vecka sedan bytte jag två ord med en kille vid bordet bredvid på en bar men det räckte tydligen för att lägga till på Facebook, chatta hela söndagen och sen boka dejt. Han dök upp i basker 20 minuter sen men jag låg med honom ändå. När han satte på Kent och jag sa att det var en bra låt blev hans ögon kära och jag tänkte ånej. Han blev helt till sig över hur bra min musiksmak är och enda jag kunde tänka var att nej, att älska Kent och Beach Boys tyder på att ens musiksmak är LAME. Okej men så långt ifrån fantastisk. Pinsamt att inte inse det.

Efter förra inlägget bokade jag en tid hos en psykolog och jag var där i tisdags. Kul att betala 26 kr/minut. Jag fick inte ut speciellt mycket av det men standard är tydligen att prova två till tre gånger innan man bestämmer sig för att fortsätta och jag vågade inte säga ifrån när hon tog upp almanackan. Haha det här kommer ju gå bra. Tanken var väl att jag skulle gå till skolan efter det besöket men jag orkade inte utan var sjukskriven i två dagar. Har insett att jag i princip får ångest över VARENDA samtal jag för. Samtliga. ALLA!!! Alltid kan jag haka upp mig på någon liten detalj, mitt undermedvetna letar efter misstag och pinsamheter. Var jag för tyst? Pratade jag för högt? Vad sa jag egentligen? Vad betydde den där blicken? Åhhhh nej nu var det en i sällskapet som märkte att jag blev överröstad och bortglömd, nu kommer hen stå där och vänta på att jag ska dra min värdelösa anekdot när de andra har tystnat.

Jag hade kräftskiva för klassen igår och det var kul men jag hatar att jag har så dåligt minne. Jag minns inte ens vad jag har sagt till folk dagtid så ni kan ju tänka er hur suddigt det blir efter snaps och beer pong. Men tror att jag skötte mig någorlunda. Bytte kläder fyra gånger under kvällen, lagom pinsamt men aja. Gav komplimanger jag inte står för, pussade många kinder. Men det var roligt! Jag måste komma ihåg att ingen tänker lika mycket på vad jag gör som jag själv. Måste måste måste komma ihåg det. När det kommer till att imponera, vara smart och fatta grejen har jag dessutom tid på mig för vi ska gå ihop i två år. Somliga skulle kanske säga att jag har tid på mig att hångla med fel personer, dricka för snabbt och prata för högt också men jag väljer att börja i den änden verkar det som. En månad in på utbildningen jag drömt om i tre år och jag är redan skoltrött förresten. Bådar gott.

Heartbeats

Det börjar gå upp för mig att jag har två möjliga utvägar i livet. Antingen kommer jag få lära mig att leva med den här avgrundsångesten eller så kommer den sätta stopp för mig, framför allt för karriären. Jag vet att den inte är rimlig, att den borde skakas av. Men det GÅR inte. Jag kan inte andas, känner mig förlamad i hela överkroppen. Nu har jag börjat få den i skolan och det är verkligen katastrofalt. Snart kommer jag börja bli bedömd och kritiserad dagligen av hårda lärare och jag kan inte rulla ihop mig till en boll och hyperventilera under presentationer, det går inte.

Jag trodde nog att den var ganska relaterad till fyllemisstag och utsvävningar men igår gjorde jag faktiskt ingenting som kan förklara hur jag känner just nu. Just nu: jag domnar bort ibland, jag skakar och måste fokusera för att andas normalt. Jag säger jagvillintejagvillintejagvillinte och jagvilldöjagvilldöjagvilldö. Jag kommer på att jag inte är ensam hemma och att min bror kanske hör mig från övervåningen, då skriker jag i en soffkudde. Jag googlar på psykologer i Stockholm.

Att må dåligt är komplicerat för mig. Mina vänner vet nog ungefär hur illa det är men i övrigt är det ingen som har koll på mig. Jag sa till mamma för några veckor sedan att jag fått panikångestattacker och hon sa i princip att äh det där är bara på låtsas, det är inte farligt. Och jag tänker SLUTA, jag får också må dåligt! Att panikångestattacker inte är farligt spelar väl ingen roll, ingen ska behöva utsättas för det. Det är inte normalt, man SKA inte ha det. Jag vet inte vad det är som gör att min mamma inte tycker att jag har rätt att må dåligt. Hon viftar bort mig och blir irriterad, menar att jag som (enligt HENNE då) är söt, begåvad och populär inte har anledning att vara ledsen. Och jag vill skrika till henne att vadå, jag har blivit mobbad, bedragen, ratad, utbränd. Min kille dog, min familj är dysfunktionell. Jag har lika stor rätt som någon annan i den här jävla familjen att gå på antidepressiva och gråta i kuddar. Jag blir fan galen på att ingen tar mig på allvar, att de tycker jag ska vara tacksam. Trots att mina händer och fötter domnar bort av ångest, de domnar på riktigt bort.

Jag är inte ledsen längre. Jag är inte nedstämd och jag gråter inte ofta. Men jag har panik, jag har ont i magen av nervositet trots att ingenting händer. Jag skakar av skräck när minnen tränger sig in i vardagen. Exempel på minnen som är extra återkommande just nu:

• När jag stod uppe på ett halt, sluttande tak på Skeppsbron, full och vinglig. Show off-ig, livsfarlig. 
• När jag hade suttit ute på terassen på jobbet med en kollega och gick in på kontoret för att hämta mer vin och min chef var kvar trots att det var ganska sent. Och jag gömde vinflaskan bakom ryggen och hoppades att han inte skulle se.
• När jag var yngre och brukade separera ögonfransarna med en synål när mascaran hade torkat. 

Ingen av de här minnena resulterade i konsekvenser. Jag ramlade inte ner, jag blev inte påkommen, jag stack mig inte i ögat. Ändå får jag hjärtklappning när jag tänker på det. Och jag tänker på det ofta.

Så många gånger de senaste åren har jag tänkt att snälla kan inte det här gå över snart, kan inte jag få vara normal och lycklig istället. Snälla. Nu är jag inne på mitt fjärde år av ångest så stark att det känns som att den flyter i venerna, det känns verkligen så. Det här ska ju vara mina härliga år då jag har pojkvänner och vågar åka på praktik i New York. 

Nu insåg jag precis och exakt hur det känns: varje dag, varje nykter timme, känns det som att jag tittar på en skräckfilm och börjar höra stråkarna som varnar om att monstret snart ska komma. Så nervös, rädd och på tårna är jag varje dag, hela tiden.