Heartbeats

Det börjar gå upp för mig att jag har två möjliga utvägar i livet. Antingen kommer jag få lära mig att leva med den här avgrundsångesten eller så kommer den sätta stopp för mig, framför allt för karriären. Jag vet att den inte är rimlig, att den borde skakas av. Men det GÅR inte. Jag kan inte andas, känner mig förlamad i hela överkroppen. Nu har jag börjat få den i skolan och det är verkligen katastrofalt. Snart kommer jag börja bli bedömd och kritiserad dagligen av hårda lärare och jag kan inte rulla ihop mig till en boll och hyperventilera under presentationer, det går inte.

Jag trodde nog att den var ganska relaterad till fyllemisstag och utsvävningar men igår gjorde jag faktiskt ingenting som kan förklara hur jag känner just nu. Just nu: jag domnar bort ibland, jag skakar och måste fokusera för att andas normalt. Jag säger jagvillintejagvillintejagvillinte och jagvilldöjagvilldöjagvilldö. Jag kommer på att jag inte är ensam hemma och att min bror kanske hör mig från övervåningen, då skriker jag i en soffkudde. Jag googlar på psykologer i Stockholm.

Att må dåligt är komplicerat för mig. Mina vänner vet nog ungefär hur illa det är men i övrigt är det ingen som har koll på mig. Jag sa till mamma för några veckor sedan att jag fått panikångestattacker och hon sa i princip att äh det där är bara på låtsas, det är inte farligt. Och jag tänker SLUTA, jag får också må dåligt! Att panikångestattacker inte är farligt spelar väl ingen roll, ingen ska behöva utsättas för det. Det är inte normalt, man SKA inte ha det. Jag vet inte vad det är som gör att min mamma inte tycker att jag har rätt att må dåligt. Hon viftar bort mig och blir irriterad, menar att jag som (enligt HENNE då) är söt, begåvad och populär inte har anledning att vara ledsen. Och jag vill skrika till henne att vadå, jag har blivit mobbad, bedragen, ratad, utbränd. Min kille dog, min familj är dysfunktionell. Jag har lika stor rätt som någon annan i den här jävla familjen att gå på antidepressiva och gråta i kuddar. Jag blir fan galen på att ingen tar mig på allvar, att de tycker jag ska vara tacksam. Trots att mina händer och fötter domnar bort av ångest, de domnar på riktigt bort.

Jag är inte ledsen längre. Jag är inte nedstämd och jag gråter inte ofta. Men jag har panik, jag har ont i magen av nervositet trots att ingenting händer. Jag skakar av skräck när minnen tränger sig in i vardagen. Exempel på minnen som är extra återkommande just nu:

• När jag stod uppe på ett halt, sluttande tak på Skeppsbron, full och vinglig. Show off-ig, livsfarlig. 
• När jag hade suttit ute på terassen på jobbet med en kollega och gick in på kontoret för att hämta mer vin och min chef var kvar trots att det var ganska sent. Och jag gömde vinflaskan bakom ryggen och hoppades att han inte skulle se.
• När jag var yngre och brukade separera ögonfransarna med en synål när mascaran hade torkat. 

Ingen av de här minnena resulterade i konsekvenser. Jag ramlade inte ner, jag blev inte påkommen, jag stack mig inte i ögat. Ändå får jag hjärtklappning när jag tänker på det. Och jag tänker på det ofta.

Så många gånger de senaste åren har jag tänkt att snälla kan inte det här gå över snart, kan inte jag få vara normal och lycklig istället. Snälla. Nu är jag inne på mitt fjärde år av ångest så stark att det känns som att den flyter i venerna, det känns verkligen så. Det här ska ju vara mina härliga år då jag har pojkvänner och vågar åka på praktik i New York. 

Nu insåg jag precis och exakt hur det känns: varje dag, varje nykter timme, känns det som att jag tittar på en skräckfilm och börjar höra stråkarna som varnar om att monstret snart ska komma. Så nervös, rädd och på tårna är jag varje dag, hela tiden.