Ingenmansland

Jag pendlar nästan till Stockholm just nu. Är där var och varannan vecka. Det positiva är att jag har två städer där jag kan härja fritt eftersom jag inte behöver ta några pinsamma konsekvenser av stockholmsäventyren (kommer ju inte träffa någon på Götgatan dagen efter när mina obesvarade sms fortfarande ligger färskt i deras minnen) och jag känner knappt någon i Göteborg så här kan jag också göra bort mig ostört. Det negativa är väl att det tankesättet tyvärr letar sig bort från min hjärna när jag ligger i sängen och tänker igenom varenda misstag jag någonsin gjort.

Exempel på ångestskapare från de senaste veckorna:

• Jag var på efterfest på kontoret till stans coolaste reklambyrå (själv dessutom, jag bara hakade på ett gäng. Som man gör???) och när jag inspekterade lokalerna insåg jag att samtliga konferensrum gick att låsa inifrån. Wow, måste hitta någon att ligga med! Vad kul! Helt rimligt att bara gå fram till varenda karl jag möter på denna intima tillställning och fråga om de är singlar för att sedan när de svarar att de är gifta (alla var verkligen gifta) delge dem min plan och tvinga dem att vara wingmen.  
• Bjöd helt ogenerat in min crush från LÅGSTADIET till min kompis fest och hånglade med honom. Lite gulligt ändå att han sa att vårt mål för kvällen var att vi skulle vinna tryckartävlingen igen, så som vi gjorde 1997. Inte så mycket ångest över detta men ändå så typiskt mig att leta igenom hela Facebook efter en nygammal kille. 
• På festen på mitt förra jobb engagerade jag hela ledningen i att min Prada-kavaj blivit snodd ur garderoben. Gjorde mycket stor grej av att det var Prada. Var mycket högljudd. Alla letade och mådde dåligt tills jag insåg att den låg i påsen jag höll i handen. Har tänkt på det här ganska mycket. 
• Skickade de här mailen till alla på mitt förra jobb. Noll svar. Ursäkta för interna namn från en bransch jag uppenbarligen försöker tro att jag fortfarande tillhör. 

Det jobbigaste under stockholmsveckan handlade dock varken om killar eller reklam utan om en gammal vän. Vi har egentligen knappt något gemensamt längre men när vi väl ses brukar vi ha roligt. Hon jobbar på bank, har körkort och bil, ny bostadsrätt och alla kläder från Filippa K. Jag anade en lite nedsättande inställning till livet jag själv dokumenterar på Instagram och uppskattade det INTE. Klart jag förstår att jag beter mig som en tonåring men jag tycker inte att det är så himla mycket fel med det. Skulle dessutom verkligen inte vilja byta. Hon har gått igenom en riktigt jobbig period då hennes mamma nyligen gick bort och man försöker ju vara där på alla sätt man kan. Det gick inte så bra. Det kändes som att allt jag gjorde blev fel och det var verkligen inte meningen. Jag frågade saker hon tyckte var olämpliga i kollektivtrafiken, drog skämt hon inte tyckte var roliga och när jag försökte pussa henne hejdå såg det ut som i The Sims när en gubbe hade varit för framfusig mot en annan. Hon började vifta med armarna, luta sig bakåt och grimasera. Kvar stod jag när tunnebanedörrarna hade stängts och bara undrade vad jag gjort för fel. Det värsta var att hon sa till mig så mycket, hon röt verkligen ifrån. Jag bad om ursäkt för att jag hade varit konstig (helt ärligt så tycker inte jag att något jag sagt var dumt och ingen annan hade reagerat på det) och hon godtog det men jag har haft en dålig känsla i tio dagar nu. Det är själviskt av mig att gå och må dåligt över det här för jag förstår att det är hon som mår sämst men jag klarar verkligen inte av att veta om att någon annan är arg på mig. :(

Måste 1. lära mig att skaka av mig grejer och 2. sluta göra dumma grejer.