torsdag 19 januari 2017

Säg vad som helst men säg inte så

Jag hörde av mig till kaninkillen igår för att jag saknade honom, var full samt rastlös. Föreslog att vi skulle ses en sista gång och fick det här sorgliga svaret:

Alltså. Fy fan vad deppigt jag dör. Nu är det Shakespeare som regisserar och alltså det här är fan det sorgligaste på länge. Och logik är ju min favoritgren så naturligtvis vill jag ju ännu mer nu, så mycket att jag vill ta bort honom på Facebook, så mycket att jag vill glömma hur han ser ut. Vi hann bara ses två gånger, tänk va.

Ja jag känner att jag lever. Om jag ser honom ute nån gång kommer allt gå i slow motion. Jag vill kasta grus på hans fönster, jag vill springa genom en flygplats. Jag villllll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar