Aja

Men finns det en så finns det flera och jag gick inte helt lottlös i helgen trots surkarten i inläggen nedan.

Livets gåta

Jag vet redan svaret på det här men varför bryr jag mig så mycket om honom? Han är ganska töntig, faller typ ner på knä och kör luftgitarrssolo på fester och uttalar Pete Dohertys namn så som det ska uttalas. Dansar armkrok med okända irländare på barer och gör egna covers på Bob Dylan. När han sa att han ville skriva en bok blev jag exalterad och frågade vad den skulle handla om. Det verkade mindre viktigt för honom och han tyckte att det var en bra idé att bara "köra på" och skriva så mycket och långt som möjligt så ordnar sig resten. Att det mitt på en sida kunde dyka upp ett ord i versaler eller att ett kapitel kunde börja mitt i en mening verkade vara själva grejen med boken och handling var något sekundärt. När jag försiktigt försökte föreslå något om synopsis och skelett tittade han på mig som om jag var en snustorr 85-åring.

När han i chatten skrev igentligen [sic!] rättade han sig visserligen blixtsnabbt och ursäktade sig tusen gånger. Men ändå.

Men jo, jag vet redan svaret. För att han är en jättesnygg kille som av någon anledning inte längre visar lika stort intresse för mig.

I don't want to get over you?

Första natten vi träffades pratade vi nästan bara om musik och det enda vi inte kunde enas om var Magnetic Fields. Han hade typ inte ens hört! Nu har jag gjort en spellista till honom men vågar inte skicka. Det är bara jag som hör av mig, alltid samma lilla hej på chatten när jag stirrat på onlinelistan en hel eftermiddag och sen tillslut ser hans namn poppa upp.

Känns typ såhär:

HEJ! :D :D :D
hje

Han säger att han är deppig för att CSN strular och att det är därför han bara ligger hemma. Jag säger inte att han får ta och gaska upp sig för annars kommer han få ångra sig. Hoppas hoppas han får ångra sig. Men han gillar ganska många av mina statusar och det känns ju bra.

Förbereder mig på det värsta

Men alltså om jag blir jättekär i honom kommer jag ju radera det här och då får ni inte säga något!

Det kommer ju uppenbarligen inte hålla det här

En till grej jag störde mig sjukt mycket på: han berättade om bandnamnet han kommit på som tydligen skulle vara BÄSTA NÅGONSIN. Det var det inte kan jag säga men jag spelade med för att vara trevlig och visade stor entusiasm. Så kontrar jag med att säga ett bandnamn jag kommit på och han ba det var ju inte så bra.

VEM.

Vi två, 17 år

Vi träffades i en rökruta förra veckan. Han stod någon meter bort, nickade åt mitt håll och sa att han gillade min keps. Efter några minuter började han citera Stagnelius vilket jag trots hans ögon och min cava även då tyckte var väl pretentiöst.

I blomman, i solen

Amanda jag ser

Kring jorden, kring polen

hon strålar, hon ler

i rosornas anda,

i vårvindens pust,

i druvornas must

jag känner Amanda

Eh, japp. Men jag kom ändå och satte mig vid hans bord och hälsade på hans kompisar. Började pilla på hans tatueringar och lyssnade storögt när han berättade om sin journalistutbildning. Han var exakt den killen jag ville ha när jag var 17. Vi gick på popklubb och spillde öl och pratade om bästa låten på Det är så jag säger det och hur missförstådd Carl Barât är. Hånglade in i andra på dansgolvet. Eftersom jag aldrig tog sprit ur pappas barskåp och inte åkte till London efter gymnasiet var jag ju helt såld. Han viskade att vi verkligen hade hittat varandra. Jag kunde ju knappt stå upp, så romantiskt var det. Vi fortsatte ut i natten och jag återanvände soluppsgångspromenaden jag haft med Arkitekten på Fjällgatan fast nu i en iskall oktobernatt. Vi tog taxi till mitt kontor och sov i ett konferensrum, han gick därifrån fem minuter innan min chef kom in. TONÅRINGAR!

Torsdagen som följde skickade vi tvåhundra sms. På fredagen sa vi att vi var kära i varandra. Vi satt så tätt det bara gick på en bar i Gamla Stan och avslöjade båda två vår nya förälskelse på Instagram. Åkte hem till mina föräldrar och sov i min gamla nittiosäng. På lördagen fick jag sitta på mina händer för att inte förstöra en trevlig middag med att sms:a honom hela tiden. Efter midnatt kunde jag inte hålla mig längre utan åkte ut till festen hans bästa kompis hade. Jag vet att du inte har gillat mina tidigare flickvänner men jag tror verkligen att du kommer tycka om Amanda sa han till sin bästis när jag satt i hans knä. På söndagen somnade jag flera gånger på hans bröst när vi tittade på Seinfeld. Han sa lite oroat att vi kanske kan vänta lite med att byta relationsstatus på Facebook eftersom han varit singel så länge och behöver lite tid för att ställa om sig. Jag: tittar under lugg och säger aa visst det är lugnt. Men tänker: eeeeh ja vi har känt varandra i 72 timmar så det är lugnt. 

Han är som en ung Håkan Hellström. Jag är väldigt romantisk, för romantisk, men jag har samtidigt ganska lite tålamod. Pallar inte att någon ska stå och beundra sina skosnören i 12 minuter när man har en spårvagn att passa. Orkar inte lyssna på intetsägande skämt som pågår i en evighet bara för att han måste testa skämtet i alla tänkbara varianter. Blir galen när någon tar upp åtta gånger att ingen har märkt att han har klippt sig. Han ÄR uppsnärjd i det blå! Jag börjar tvivla lite men är ändå glad över en så överväldigande helg. Men jo, han är nog för flummig för mig.

Sen händer något. Ni vet den där känslan i magen när det är något som inte stämmer. Oftast känner man ju så när man egentligen inte har något speciellt att gå på men Gud vad det alltid stämmer. Det märktes att han överanalyserade mina sms och satte ner foten för minsta lilla. Tyckte att det gick för fort när jag typ skrev puss medan han två dagar tidigare hade föreslagit att vi skulle rymma till Paris och gifta oss. 

Vi träffades igår och pratade lite om det. Om att vi inte känner varandra än och att vi måste ta det lite lugnt och inte rusa in i någonting. Han verkar så stressad! Säger att hans känslor för mig har nollställts. DRYGT? Det var väl ändå att ta i? Dåligt sagt. Men jag gillar honom mycket mer nu när det kommit fram att han inte bara är en onormalt framfusig kille som säger helt sjuka saker. Och förmodligen gillar jag honom även mer eftersom han gillar mig mindre nu. För man är ju som man är. 

Vad är det Charlotte säger i Sex and the City, att det tar halva tiden av förhållandet att komma över personen efter man gjort slut? Borde vara okej till helgen alltså.

/Sur och irriterad tjej som egentligen inte verkar gilla honom så mycket baserat på det här inlägget.

Låtsas som det regnar

Sedan Fredrik dog har jag levt så snabbt jag bara kunnat. Om jag inte hade flyttat hem till mina föräldrar lagom till höstens första dag hade jag förmodligen blivit alkoholist på riktigt. Med knän som slås upp igen så fort de börjat läka och med en garderob där till och med underkläderna stinker rök. I somras var jag ute minst sex dagar i veckan vilket väl inte är så konstigt i semestertider men den livsstilen startade långt innan juli. Långt innan.

Det enda jag tänkte på, tänker på, är vart vi ska gå sen och vem jag ska sms:a. Jag ägnade inte Fredrik en tanke eftersom självbevarelsedriften per automatik hoppade över just den personen, den dagen, den händelsen bland alla andra minnen. De ytterst få gånger han smög sig in i mitt medvetande, oftast i gränslandet mellan dröm och verklighet, fick jag själv slå bort honom. Det var inte svårt och jag gjorde det utan att blinka. Jag tror att jag motiverade det med att nu när jag har den här korta sköna stunden innan jag somnar vill jag inte slösa den på att vara ledsen för då kommer jag ligga vaken hela natten. Jag tänker på skor istället, det blir bra. Jag har inte tid att vara ledsen. När jag väl börjar rota i det där kommer jag bli deprimerad och jag har inte lust med det. Jag ignorerar några dagar till, vem bryr sig.

Så fort någon har börjat prata om Fredrik har jag stressat fram ett nytt samtalsämne. De få sekunder konversationen har handlat om honom har jag knappt ens deltagit utan bara flackat med blicken och fått min irritationsrynka i pannan. Det har nog inte varit så lätt för mina närstående. I helgen sa mina kompisar att jag utstrålar enorm stress och att jag inte är harmonisk någonstans. Det handlar inte bara om Fredrik utan jag vill inte prata om några allvarliga grejer alls. Det skapar ytterligare problem och spänningar då jag inte direkt är den enda som har det jobbigt men så fort någon tar upp cancer, begravningar och död får jag någon slags inre panik. Jag vill inte prata om det och det märks nog ganska tydligt. Så jag är inte bara en dålig kompis mot mig själv utan mot andra också.

Det här att hela tiden stressa fram en roligare situation och ett mer spännande liv funkar väl bara till en viss gräns antar jag. Jag har inte ens reflekterat över det men mina vänner hävdar att det inte är normalt att bli ledsen över att man inte träffat någon ny kille två helger i rad. Så kanske det är. Jag vet inte. Jag vill bara att det ska hända så mycket som möjligt och att jag ska slippa ta tag i det jobbiga bara lite lite till. Att jag nu när jag inte längre bor en minut från Morfar Ginko väljer att gå och lägga mig direkt efter middagen är väl kanske inte någon slump. Om jag inte får gå ut och dricka cava, skvallra med tjejkompisar och snegla på någon i rökrutan kan jag lika gärna gå i ide. När jag var sjuk förra veckan och såg avsnitt på avsnitt med halvdöda pundare i Breaking Bad och ändå funderade lite på om det inte vore kul att testa lite kokain igen, först då såg jag väl själv det första tecknet på en lite väl forcerad livsstil. Trots att jag liksom bara testat det en gång tidigare för typ sex år sedan och redan då tyckte att det var fett trist och onödigt.

När Debaser stängde förra helgen bröt jag ihop för första gången sedan jag fick dödsbeskedet den där junikvällen. Låten jag hade förberett för hans begravning spelades som en av de sista låtarna på dansgolvet. Vi träffades första gången där. Han hade garderobsbricka 1A när de öppnade för elva år sedan och fick en Staffan Hellstrand-singel i välkomstpresent. En armé av fina kompisar hjälpte mig att torka bort eyelinern som runnit ut över hela ansiktet och jag pressade mina kinder mot de andras axlar och skakade av gråt.
När klockan slagit tre och folk började riva ner inredning och springa med tända cigaretter upp på scenen och runt på dansgolvet blev det så jävla övertydligt att den här eran jag låtsats leva i är över. Jag har haft roligt, jag älskar att leva i förnekelse, men det blev ett tecken på att det är dags att gå vidare.

Veckan som följde var kantad av oroliga sms från eyelinertorkarna som frågade hur jag kände och gav mig tips på hur man lättast kommer i kontakt med en psykolog. Jo det är okej tack men VET du vem som hörde av sig till mig när jag var på väg hem? Det kommer nog ta tid det här.

Låten som titeln på det här inlägget syftar på har jag aldrig hört. Jag har lyssnat på Veronica Maggios nya album gissningsvis 25 gånger sedan det kom ut men just den låten har jag alltid spolat förbi. Jag vet inte vad den handlar om men den är lugn och har ett sorgligt sound och det har jag inte tid med.