I blomman, i solen
Amanda jag ser
Kring jorden, kring polen
hon strålar, hon ler
i rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda
Eh, japp. Men jag kom ändå och satte mig vid hans bord och hälsade på hans kompisar. Började pilla på hans tatueringar och lyssnade storögt när han berättade om sin journalistutbildning. Han var exakt den killen jag ville ha när jag var 17. Vi gick på popklubb och spillde öl och pratade om bästa låten på Det är så jag säger det och hur missförstådd Carl Barât är. Hånglade in i andra på dansgolvet. Eftersom jag aldrig tog sprit ur pappas barskåp och inte åkte till London efter gymnasiet var jag ju helt såld. Han viskade att vi verkligen hade hittat varandra. Jag kunde ju knappt stå upp, så romantiskt var det. Vi fortsatte ut i natten och jag återanvände soluppsgångspromenaden jag haft med Arkitekten på Fjällgatan fast nu i en iskall oktobernatt. Vi tog taxi till mitt kontor och sov i ett konferensrum, han gick därifrån fem minuter innan min chef kom in. TONÅRINGAR!
Torsdagen som följde skickade vi tvåhundra sms. På fredagen sa vi att vi var kära i varandra. Vi satt så tätt det bara gick på en bar i Gamla Stan och avslöjade båda två vår nya förälskelse på Instagram. Åkte hem till mina föräldrar och sov i min gamla nittiosäng. På lördagen fick jag sitta på mina händer för att inte förstöra en trevlig middag med att sms:a honom hela tiden. Efter midnatt kunde jag inte hålla mig längre utan åkte ut till festen hans bästa kompis hade. Jag vet att du inte har gillat mina tidigare flickvänner men jag tror verkligen att du kommer tycka om Amanda sa han till sin bästis när jag satt i hans knä. På söndagen somnade jag flera gånger på hans bröst när vi tittade på Seinfeld. Han sa lite oroat att vi kanske kan vänta lite med att byta relationsstatus på Facebook eftersom han varit singel så länge och behöver lite tid för att ställa om sig. Jag: tittar under lugg och säger aa visst det är lugnt. Men tänker: eeeeh ja vi har känt varandra i 72 timmar så det är lugnt.
Han är som en ung Håkan Hellström. Jag är väldigt romantisk, för romantisk, men jag har samtidigt ganska lite tålamod. Pallar inte att någon ska stå och beundra sina skosnören i 12 minuter när man har en spårvagn att passa. Orkar inte lyssna på intetsägande skämt som pågår i en evighet bara för att han måste testa skämtet i alla tänkbara varianter. Blir galen när någon tar upp åtta gånger att ingen har märkt att han har klippt sig. Han ÄR uppsnärjd i det blå! Jag börjar tvivla lite men är ändå glad över en så överväldigande helg. Men jo, han är nog för flummig för mig.
Sen händer något. Ni vet den där känslan i magen när det är något som inte stämmer. Oftast känner man ju så när man egentligen inte har något speciellt att gå på men Gud vad det alltid stämmer. Det märktes att han överanalyserade mina sms och satte ner foten för minsta lilla. Tyckte att det gick för fort när jag typ skrev puss medan han två dagar tidigare hade föreslagit att vi skulle rymma till Paris och gifta oss.
Vi träffades igår och pratade lite om det. Om att vi inte känner varandra än och att vi måste ta det lite lugnt och inte rusa in i någonting. Han verkar så stressad! Säger att hans känslor för mig har nollställts. DRYGT? Det var väl ändå att ta i? Dåligt sagt. Men jag gillar honom mycket mer nu när det kommit fram att han inte bara är en onormalt framfusig kille som säger helt sjuka saker. Och förmodligen gillar jag honom även mer eftersom han gillar mig mindre nu. För man är ju som man är.
Vad är det Charlotte säger i Sex and the City, att det tar halva tiden av förhållandet att komma över personen efter man gjort slut? Borde vara okej till helgen alltså.
/Sur och irriterad tjej som egentligen inte verkar gilla honom så mycket baserat på det här inlägget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar