Hatet och bitterheten har typ släppt! Jag är harmonisk och glad, jag visslar till och med när jag plockar undan mina kollegors disk. (Okej, nästan.)
Lösningen på alla mina problem var tydligen bara att en gång för alla komma igång med skrivandet för i måndags började jag skriva på en fånig liten novell och nu mår jag verkligen mycket bättre. Jag tar med mig min tunga jobbdator hem varje kväll och även om jag bara skriver max tre meningar per kväll som jag är nöjd med så räcker det. Så. Himla. Skönt.
torsdag 13 februari 2014
måndag 10 februari 2014
Hatet jag känner mot dig och alla du känner.
Mitt humör nu för tiden. Det är nästan omöjligt för mig att pressa fram ett leende trots att jag vet att just falska leenden är det mina chefer värderar högst. Kuratorn och läkaren frågar mig gång på gång om jag har några mörka tankar och nej, jag vill inte ta livet av mig om det är det de menar. Däremot skulle jag gärna ta livet av andra men det får man väl inte säga i det här landet. Jag undrar om det är normalt att ha ett sånt människoförakt som jag känner nästan dagligen. När någon mittemot mig på tunnelbanan och tuggar tuggummi med öppen mun får jag typ sätta mig på händerna för att förhindra blåtiror och dagsböter. Jag kan hata vissa kollegor så mycket att jag gör något så pubertalt som att peka finger åt dem bakom ryggen. Jag är sjukt otrevlig mot mina föräldrar också.
Jag har som en inre aggression i bröstet, det känns lite som en halvt uppblåst ballong som aldrig vill skrumpna ihop helt och dö. Jag släpper inte aggressionerna heller utan kan gå runt i dagar och irritera mig på dåligt bordsskick eller illa dolda pikar.
I fredags hade vi lite fredagsöl på jobbet och innan jag gick vidare till mina egentliga fredagsplaner hann jag med att bekanta mig med min kollegas flickvän som också var med. Kollegan är en av de varmaste, trevligaste, roligaste och smartaste personerna jag träffat så jag var ju såklart nyfiken på vem den lyckliga tjejen var. Hon var så sinnessjukt otrevlig. Jag vet inte ens var jag ska börja men hennes bitchighet har förstört hela min helg. Jag har inte kunnat sluta tänka på hur osympatisk hon var och tog till och med ångestmedicin för att sluta älta det. Det funkade inte.
Gud vad jag önskar att jag vore normal! Snälla doktorn gör mig normaaaal. Jag har på allvar gått från att vara nästan provocerande bekymmerslös till att bli bitter, arg och hatisk.
Jag har som en inre aggression i bröstet, det känns lite som en halvt uppblåst ballong som aldrig vill skrumpna ihop helt och dö. Jag släpper inte aggressionerna heller utan kan gå runt i dagar och irritera mig på dåligt bordsskick eller illa dolda pikar.
I fredags hade vi lite fredagsöl på jobbet och innan jag gick vidare till mina egentliga fredagsplaner hann jag med att bekanta mig med min kollegas flickvän som också var med. Kollegan är en av de varmaste, trevligaste, roligaste och smartaste personerna jag träffat så jag var ju såklart nyfiken på vem den lyckliga tjejen var. Hon var så sinnessjukt otrevlig. Jag vet inte ens var jag ska börja men hennes bitchighet har förstört hela min helg. Jag har inte kunnat sluta tänka på hur osympatisk hon var och tog till och med ångestmedicin för att sluta älta det. Det funkade inte.
Gud vad jag önskar att jag vore normal! Snälla doktorn gör mig normaaaal. Jag har på allvar gått från att vara nästan provocerande bekymmerslös till att bli bitter, arg och hatisk.
fredag 7 februari 2014
Snap out of it
Nu är det två veckor sedan arbetsproverna släpptes och jag har inte ens börjat. Okej att jag inte börjat skriva än, det började jag med sista två veckorna förra året, men jag har inte ens ägnat det en tanke.
Det som oroar mig mest är att man som extrauppgift ska skicka med minst ett eget arbete som man är "stolt över" och som visar på ens passion för skrivande. MINST ett och det antas alltså att man har massa noveller och dikter på lager eller? Eh, senast jag skrev något det minsta sammanhängande var typ skräcknovellsuppgiften i högstadiet, no joke. När det dessutom tas för givet att man valt mellan flera olika och valt ut den bästa blir det ju som en låsning innan man ens börjat. Men jag inser själv att det här är ett perfekt exempel på hur jag alltid stressar upp mig över sånt jag egentligen kan och att jag dessutom tror att det bara är jag som känner pressen. Självklart är jag inte den enda som inte redan har bokkontrakt, självklart har alla ångest över om de duger eller inte.
Jag har börjat ty mig till mer erfarna personer och törstat efter alla råd de kan ge mig och det ger mig ändå någon slags pepp. Nyss i köket på jobbet sa min kollega till mig på skarpen att jag måste börja skriva nu, vad som helst men nu. Hon sa att jag kan bli nästa Lena Dunham om jag vill men att ingenting kommer hända utan att jag anstränger mig. Så enkelt, så rätt. Jag börjar i helgen!
Det som oroar mig mest är att man som extrauppgift ska skicka med minst ett eget arbete som man är "stolt över" och som visar på ens passion för skrivande. MINST ett och det antas alltså att man har massa noveller och dikter på lager eller? Eh, senast jag skrev något det minsta sammanhängande var typ skräcknovellsuppgiften i högstadiet, no joke. När det dessutom tas för givet att man valt mellan flera olika och valt ut den bästa blir det ju som en låsning innan man ens börjat. Men jag inser själv att det här är ett perfekt exempel på hur jag alltid stressar upp mig över sånt jag egentligen kan och att jag dessutom tror att det bara är jag som känner pressen. Självklart är jag inte den enda som inte redan har bokkontrakt, självklart har alla ångest över om de duger eller inte.
Jag har börjat ty mig till mer erfarna personer och törstat efter alla råd de kan ge mig och det ger mig ändå någon slags pepp. Nyss i köket på jobbet sa min kollega till mig på skarpen att jag måste börja skriva nu, vad som helst men nu. Hon sa att jag kan bli nästa Lena Dunham om jag vill men att ingenting kommer hända utan att jag anstränger mig. Så enkelt, så rätt. Jag börjar i helgen!
tisdag 4 februari 2014
Känslomässigt engagemang
Jag går ju till psykologen nu (eller kurator är det nog snarare men en snäll tant på vårdcentralen i alla fall, jag är nöjd) och för någon vecka sedan gjorde jag ett test för att se om jag är inne i en depression eller inte (det känns konstlat att skriva att man är "inne i en depression" men jag kan inte skriva att jag är deprimerad för det känns ungefär lika allvarligt som att vara "deppig". Deprimerad är väl varje levande människa åtminstone varannan måndag?) och det visade sig att jag är det. Inte så mycket att jag är självmordsbenägen men inte heller så lite att det räcker att ta på sig en lustig hatt och ta en shot för att bli glad. Inte superförvånande direkt men skönt att få det på papper liksom. Och förmodligen har jag varit i det här tillståndet längre än jag trott.
I testet fick man svara på frågor om typ sömnsvårigheter, matlust, koncentrationsförmåga etc. Mat äter jag tills någon säger stopp och jag skulle kunna sova 20 timmar om dygnet om jag fick, så inga avvikelser där. De kategorier som jag fick högst resultat i var om oroskänslor, initiativtagande, koncentrationsförmåga och framför allt känslomässigt engagemang.
Känslomässigt engagemang ja. Det är nästan för ironiskt att skriva det här inlägget i en blogg som bara handlar om mitt eget liv men nu är det som det är. För det första är jag självupptagen som person och det är ett karaktärsdrag lika sant som att jag har dåligt tålamod och gillar katter. Jag gillar att prata om mig själv och ofta skapar jag dramatik bara för att jag ska få analysera det och prata om det. Att jag själv framstår som en galen människa när jag skickar fråga chans-mail till killar jag knappt känner är mindre viktigt än att jag skapar ett samtalsämne om mig själv. T.o.m när någon ger mig kritik är jag nöjd för då får jag ju också tillfälle att prata om mig själv även om det är mina dåliga sidor som diskuteras. Eller ja, till en viss gräns då. Vi kommer till det.
Vad bristen på känslomässigt engagemang betyder i det här avseendet är att jag inte känner något intresse för omvärlden och alltså inte bryr mig om vad andra gör, tycker eller vill. Det i kombination med att jag för tillfället (och helt ärligt sedan väldigt länge) har extremt låg koncentrationsförmåga gör att jag inte kan ta initiativ till samtal om mina kompisars nya jobb, studier eller privatliv. Jag tappar intresset efter fem sekunder verkar det som för efteråt kommer jag aldrig ihåg vad vi pratat om. Det blir pinsamt och uppenbart när någon skriver i en FB-tråd att hon vill fira att hon fick praktiken och alla skriver grattis i caps medan jag kliar mig i huvudet och undrar vad hon pratar om. Jahaaaa, den där praktikplatsen du kämpat i ett halvår för att få. Den.
Att mina kompisar blivit irriterade över det här är ju självklart. Otaliga interventions har riktats mot mig där de sagt att jag är för självupptagen och att det verkar som att jag inte bryr mig om annat än mina killar och mitt jobb. Okej, förlåt. Det är inte så men det är väl kanske så.
När vi umgåtts i stora sällskap har jag sedan i våras dragit mig undan och varit tystare än vanligt. De senaste veckorna har "stora sällskap" betytt mer än två personer, mig själv inkluderad. Jag har den senaste tiden tackat nej till både fester och middagar av den anledningen. Även tidigare har vinprovningar, middagar mitt i veckan och utflykter gått bort pga det. Samma sak gäller när vi umgås med personer jag inte känner så väl, då hänger jag mer med min telefon än med dem. Så himla drygt tycker de men jag får typ hjärtklappning. Jag har inte riktigt haft någon förklaring till det beteendet utan bara sagt att jag inte gillar att vara i stora sällskap. Då har mina vänner gett mig beskedet att det är för att jag inte får tillräckligt mycket plats när det är många närvarande och då är jag inte intresserad längre. Om samtalsämnet inte bara handlar om mig kan jag lika gärna vara tyst för varför skulle jag bry mig om vad någon annan har att säga. Ouch. Det var inte så skönt att höra. Jag blev jätteledsen och flydde mot rökbalkongen.
Det här problemet har väl alltid funnits till en viss grad och sen eskalerat den senaste tiden. Just nu är jag så pass "ointresserad" att jag inte kan ta in NÅGON ny information. Jag har varit hemma sjuk mycket den senaste tiden och alltså haft tid att ta igen mycket populärkultur jag missat. Men nej. Upp till kamp som jag ännu inte sett och som enligt recensioner är en perfekt miniserie för mig stängde jag av efter sju minuter. Bron, House of Cards, Orange is the new black. Nope. Jag har inte ens letat reda på senaste säsongen av Girls. Det enda jag klarar av är 20 år gamla avsnitt av Vänner och Seinfeld.
Jag förstår mina vänner och varför de drar de slutsatser de drar. Jag har ju heller inte riktigt kunnat säga emot dem eftersom jag inte haft någon förklaring själv till mitt beteende. Men jag hoppades på att jag var en bättre människa än så och att mitt ointresse egentligen inte berodde på faktiskt ointresse. Därför är det så JÄVLA skönt att få veta att den här typen av beteende är ett tecken på depression och inte bara på vedervärdig personlighet! Jag är så glad över att jag fått reda på det och längtar så mycket tills allt blir bra igen och jag kan vara en bra kompis.
Puss till er som förstår att jag skriver till er, vi ses på andra sidan <3
Men bara för att vara 100% rättvis nu så skickar jag även pussar till er andra som tyckte att det var hemskt elak kritik som jag inte skulle ta åt mig av. <3
Och till er som inte sa någonting utan bara pratade med mig utan att lägga någon värdering i det hela. <3
Det kommer bli bättre. Kanske inte nu eller till helgen men så småningom. Hoppas jag.
I testet fick man svara på frågor om typ sömnsvårigheter, matlust, koncentrationsförmåga etc. Mat äter jag tills någon säger stopp och jag skulle kunna sova 20 timmar om dygnet om jag fick, så inga avvikelser där. De kategorier som jag fick högst resultat i var om oroskänslor, initiativtagande, koncentrationsförmåga och framför allt känslomässigt engagemang.
Känslomässigt engagemang ja. Det är nästan för ironiskt att skriva det här inlägget i en blogg som bara handlar om mitt eget liv men nu är det som det är. För det första är jag självupptagen som person och det är ett karaktärsdrag lika sant som att jag har dåligt tålamod och gillar katter. Jag gillar att prata om mig själv och ofta skapar jag dramatik bara för att jag ska få analysera det och prata om det. Att jag själv framstår som en galen människa när jag skickar fråga chans-mail till killar jag knappt känner är mindre viktigt än att jag skapar ett samtalsämne om mig själv. T.o.m när någon ger mig kritik är jag nöjd för då får jag ju också tillfälle att prata om mig själv även om det är mina dåliga sidor som diskuteras. Eller ja, till en viss gräns då. Vi kommer till det.
Vad bristen på känslomässigt engagemang betyder i det här avseendet är att jag inte känner något intresse för omvärlden och alltså inte bryr mig om vad andra gör, tycker eller vill. Det i kombination med att jag för tillfället (och helt ärligt sedan väldigt länge) har extremt låg koncentrationsförmåga gör att jag inte kan ta initiativ till samtal om mina kompisars nya jobb, studier eller privatliv. Jag tappar intresset efter fem sekunder verkar det som för efteråt kommer jag aldrig ihåg vad vi pratat om. Det blir pinsamt och uppenbart när någon skriver i en FB-tråd att hon vill fira att hon fick praktiken och alla skriver grattis i caps medan jag kliar mig i huvudet och undrar vad hon pratar om. Jahaaaa, den där praktikplatsen du kämpat i ett halvår för att få. Den.
Att mina kompisar blivit irriterade över det här är ju självklart. Otaliga interventions har riktats mot mig där de sagt att jag är för självupptagen och att det verkar som att jag inte bryr mig om annat än mina killar och mitt jobb. Okej, förlåt. Det är inte så men det är väl kanske så.
När vi umgåtts i stora sällskap har jag sedan i våras dragit mig undan och varit tystare än vanligt. De senaste veckorna har "stora sällskap" betytt mer än två personer, mig själv inkluderad. Jag har den senaste tiden tackat nej till både fester och middagar av den anledningen. Även tidigare har vinprovningar, middagar mitt i veckan och utflykter gått bort pga det. Samma sak gäller när vi umgås med personer jag inte känner så väl, då hänger jag mer med min telefon än med dem. Så himla drygt tycker de men jag får typ hjärtklappning. Jag har inte riktigt haft någon förklaring till det beteendet utan bara sagt att jag inte gillar att vara i stora sällskap. Då har mina vänner gett mig beskedet att det är för att jag inte får tillräckligt mycket plats när det är många närvarande och då är jag inte intresserad längre. Om samtalsämnet inte bara handlar om mig kan jag lika gärna vara tyst för varför skulle jag bry mig om vad någon annan har att säga. Ouch. Det var inte så skönt att höra. Jag blev jätteledsen och flydde mot rökbalkongen.
Det här problemet har väl alltid funnits till en viss grad och sen eskalerat den senaste tiden. Just nu är jag så pass "ointresserad" att jag inte kan ta in NÅGON ny information. Jag har varit hemma sjuk mycket den senaste tiden och alltså haft tid att ta igen mycket populärkultur jag missat. Men nej. Upp till kamp som jag ännu inte sett och som enligt recensioner är en perfekt miniserie för mig stängde jag av efter sju minuter. Bron, House of Cards, Orange is the new black. Nope. Jag har inte ens letat reda på senaste säsongen av Girls. Det enda jag klarar av är 20 år gamla avsnitt av Vänner och Seinfeld.
Jag förstår mina vänner och varför de drar de slutsatser de drar. Jag har ju heller inte riktigt kunnat säga emot dem eftersom jag inte haft någon förklaring själv till mitt beteende. Men jag hoppades på att jag var en bättre människa än så och att mitt ointresse egentligen inte berodde på faktiskt ointresse. Därför är det så JÄVLA skönt att få veta att den här typen av beteende är ett tecken på depression och inte bara på vedervärdig personlighet! Jag är så glad över att jag fått reda på det och längtar så mycket tills allt blir bra igen och jag kan vara en bra kompis.
Puss till er som förstår att jag skriver till er, vi ses på andra sidan <3
Men bara för att vara 100% rättvis nu så skickar jag även pussar till er andra som tyckte att det var hemskt elak kritik som jag inte skulle ta åt mig av. <3
Och till er som inte sa någonting utan bara pratade med mig utan att lägga någon värdering i det hela. <3
Det kommer bli bättre. Kanske inte nu eller till helgen men så småningom. Hoppas jag.
torsdag 30 januari 2014
Hjärtsnörp
Nyss på FB från kille jag helt klart skrivit om här:
bra blogg du har
Fick sån panik, jag kräktes nästan. Höll mig lugn och låtsades vara oförstående och det visade sig senare att det bara var ett lömskt försök till att hitta en EVENTUELL blogg och att han egentligen inte vet någonting. Men först skrev han att han fått en länk på mailen och där och då var jag typ beredd på att hoppa ut genom fönstret. Gud jag blev så rädd. Jag vet inte hur svårt det är att hitta hit men om man väl gjort det och känner mig är det så övertydligt vem det är som skriver. Jag behöver en internetcoach, hur ska jag göra för att skydda mig? Sluta skriva utlämnande? Nääää.
Is this it
Det enda jag tänker på nu för tiden är hur gärna jag vill säga upp mig. Jag vill kalla in min chef till ett möte, säga att jag inte vill jobba kvar och sen som svar på frågan om vad jag ska göra istället bara rycka på axlarna och le. Mina kompisar skickar långa sms om hur bra det vore för mig, att det som spelar roll om tio år är min hälsa och inte hur mycket pengar jag hade över till shopping och öl. Det är sant. Varje vardag vaknar jag med ont i magen och ingen mellandagsrea i världen kan bota det.
Inte för att låta som en fondförsörjd bloggare nu (well...) men tänk er att bara gå upp vid nio, läsa tidningen (mer än bara Rocky alltså), äta rostat bröd och typ andas. Sen göra arbetsprover till perfektion, få VG på hela litteraturkursen och framför allt ha tid över till att skriva på vad jag vill. Små noveller, brev till försummade släktingar, inte vet jag. Mer än att bara skriva anteckningar på mobilen till en roman som inte ens har någon handling än. Komma igång med något som betyder någonting på riktigt och som inte alls över huvud taget handlar om att koka kaffe till andra och sedan plocka undan deras disk.
Vara fattig och leva lite. Spela skivor när det kniper. Kanske jobba någon dag i veckan via en vikariepool för att ha råd att uppehålla de traditionsenliga tisdagarna på Indigo och ett paket Hubba Bubba när det är fest. Jag bor ju ändå redan hemma och förutom mina impulsköp på eBay och smsköp av extra datamängd har jag knappt några utgifter.
Jag pratade med min psykolog om det igår och försökte nysta lite i huruvida jag skulle kunna få en sjukskrivning. Det verkar svårt men kanske på halvtid. Jag ryser när jag tänker på det, så underbart. En liten sjukskrivning och sen bara aldrig komma tillbaka igen.
När man hatar sitt jobb så mycket att man vill att det ska gå dåligt för dem är det nog dags att säga hejdå. Och just nu vill jag repa alla konferensrumsmöbler med en nyckel, gömma en ruttnande fisk i en ventilationstrumma och glömma skicka viktig post. Så... Ja.
Inte för att låta som en fondförsörjd bloggare nu (well...) men tänk er att bara gå upp vid nio, läsa tidningen (mer än bara Rocky alltså), äta rostat bröd och typ andas. Sen göra arbetsprover till perfektion, få VG på hela litteraturkursen och framför allt ha tid över till att skriva på vad jag vill. Små noveller, brev till försummade släktingar, inte vet jag. Mer än att bara skriva anteckningar på mobilen till en roman som inte ens har någon handling än. Komma igång med något som betyder någonting på riktigt och som inte alls över huvud taget handlar om att koka kaffe till andra och sedan plocka undan deras disk.
Vara fattig och leva lite. Spela skivor när det kniper. Kanske jobba någon dag i veckan via en vikariepool för att ha råd att uppehålla de traditionsenliga tisdagarna på Indigo och ett paket Hubba Bubba när det är fest. Jag bor ju ändå redan hemma och förutom mina impulsköp på eBay och smsköp av extra datamängd har jag knappt några utgifter.
Jag pratade med min psykolog om det igår och försökte nysta lite i huruvida jag skulle kunna få en sjukskrivning. Det verkar svårt men kanske på halvtid. Jag ryser när jag tänker på det, så underbart. En liten sjukskrivning och sen bara aldrig komma tillbaka igen.
När man hatar sitt jobb så mycket att man vill att det ska gå dåligt för dem är det nog dags att säga hejdå. Och just nu vill jag repa alla konferensrumsmöbler med en nyckel, gömma en ruttnande fisk i en ventilationstrumma och glömma skicka viktig post. Så... Ja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)